Idag blir det en fabel

Det var en gång… (Foto: Anna Shvets, Pexels)

Idag blir det inget vanligt inlägg. Istället bjuder jag på en fabel som jag skrivit. Varsågod!

Sagan om Räven, Vesslan och monsterkaninerna

Det var en gång en vackert grönskande dal där hundratals kaniner levde i frid och fröjd och betade av de rika örterna. De grävde tunnlar i sluttningarna där de bodde i små familjer och större grupper. En vacker dag kom en räv till dalen. Han stod på en höjd och tittade ut över de betande kaninerna. Mums, tänkte han. Här kan jag leva gott på kaninkött i många år. Men när han försökte fånga sig en saftig kanin sprang den bara iväg för honom, hit och dit och sedan ner i en tunnel under marken. Hålet var för litet för Räven att krypa in i och för djupt för att han skulle nå in med tassen. Många gånger försökte Räven fånga sig en kanin men hur han än jagade och lurpassade lyckades han inte. Om det bara kunde finnas ett sätt att veta exakt var och när en kanin skulle komma ut ur sin tunnel, då skulle jag med lätthet kunna fånga mig en, utan att ens behöva springa, tänkte Räven. Han drog sig tillbaka till höjden och funderade och funderade.

En vessla kom tassande förbi och såg Räven speja ut över kaninerna som återigen kommit ut för att beta. ”Fina, feta kaniner, inte sant?” sa Vesslan och plirade upp på Räven. ”Ja, men de är så hopplöst svåra att fånga”, svarade Räven. ”De springer bara hit och dit allihopa, det är så svårt att se ut en att följa och lyckas man med det så slinker den snart ner i ett hål i alla fall.” Vesslan instämde att det var svårt att fånga dem. ”Men du är liten”, sa Räven, ”du kommer väl in i deras tunnlar?” ”Jo, visserligen”, svarade Vesslan, ”men de försvarar sina bon med tänder och klor. Jag har försökt och det gör jag inte om.” Han visade ett ärr han hade i sidan. Räven och Vesslan drog båda en suck när de tänkte på alla dessa feta kaniner som var så oåtkomliga.

”Tja…”, sa Vesslan. ”Om vi skulle sitta vid varsitt hål och en av oss skräms i ena änden. Då rusar kaninen ut genom det andra hålet och…” Vesslan drog menande med tassen över halsen. ”Ja… men det är så många hål”, sa Räven. ”Och vi är bara två.”

”Om det bara fanns ett sätt att styra var och när de skulle komma ut”, tänkte Räven högt.

Vesslan nickade eftertänksamt och så funderade de en stund till. ”Men!” sa Vesslan plötsligt. ”Tänk om de bara tror att det finns något skrämmande utanför hålet. Om vi säger till dem att det finns något otäckt utanför alla tunnlar utom kanske en.” ”Men springer de inte bara ut genom det hålet då?” sa Räven. ”Jo, precis, och där sitter vi!” sa Vesslan. ”Aha! Smart! Men hur ska vi få dem att tro att det finns något otäckt därute, kommer de inte bara att se efter själva?” Vesslan skrockade. ”Du verkar inte veta hur kaniner fungerar. Det räcker med att deras Äldste tror på det, sedan kommer alla att tro, utan att se efter själva.” ”Och hur ska vi få deras Äldste att tro på det?” frågade Räven. ”Lita på mig”, sa Vesslan.

Nästa dag tog Vesslan på sig ett gammalt kaninskinn och hoppade ner i dalen. Kaninerna betade fridfullt och anade ingenting när Vesslan smög sig in ibland dem. Han försökte skutta lite kaninaktigt fram till gruppen av de Äldste – några gamla, visa kaniner som var både skumögda och lomhörda. Med pipig kaninröst började Vesslan föra en dialog med sig själv, som om han var en kanin som talade till en annan: ”Har du hört om monsterkaninerna?” ”Nej, vad är det för några?” ”Jo, de ser ut precis som vi. Men de äter kaniner!” ”Vad säger du!? Kaniner som äter andra kaniner?” ”Nej, de är inga kaniner, men de ser precis ut som kaniner. Och luktar som oss. Men de äter kaniner.” ”Hur vet man vilka som är monsterkaniner och vilka som inte är det?” ”Det vet man inte. Bara Räven vet det.” ”Varför vet Räven?” ”Jo, för att han äter ju också kaniner. Såklart han vet skillnad.” Ju mer Vesslan pratade med sig själv, desto oroligare blev de gamla kaninerna runt honom. När han hörde att de förde ryktet vidare sinsemellan och sedan till de yngre kaninerna log han för sig själv och drog sig sakta tillbaka till höjden där Räven väntade. ”Nu är det din tur!” sa Vesslan.

Räven tog några snabba språng ner i dalen och ropade: ”Monsterkaninerna kommer!”

”Skynda er in i hålorna och låt mig ta hand om dem.” Kaninerna skuttade panikslaget in i sina tunnlar där de låg och darrade av skräck. Hela natten låg de där medan Räven gick av och an utanför. ”Där är en! Och där! Stanna kvar i hålorna ni tills jag säger att det är säkert att gå ut.” Hela nästa dag gick medan Vesslan och Räven turades om att gå på vakt utanför. Nu och då ropade de till som om de sett en monsterkanin. När det gått ytterligare en natt började kaninerna bli hungriga. De ropade ut till Räven och frågade om de inte kunde få gå ut och äta lite. Efter en lång stunds tystnad svarade till slut Räven: ”En familj i taget får gå ut och äta tills jag säger till. Jag ropar in i den tunnel som är säker.” Vesslan hade svårt att hålla sig för skratt när han och Räven stod vid en tunnelöppning och ropade: ”Här är det fritt fram!” Så fort en kanin stack ut nosen ryckte de till sig den och åt upp den. De andra kaninerna hörde tumultet och frågade vad som hänt. ”Det var en monsterkanin!” svarade Räven. ”Den hade slunkit in i tunneln och låtsades vara en av er, men nu har vi tagit hand om den.” Den kaninfamilj som förlorat en medlem förstod att det var monsterkaninen som varit framme. De sörjde men var samtidigt tacksamma för att Räven gjorde det han kunde för att hålla dem trygga.

På detta sätt gick det några dagar. Kaninerna blev allt hungrigare och Räven och Vesslan blev allt mättare. Efter ett tag insåg de dock att de feta kaninerna inte var så feta längre. Så de började släppa ut dem utan att äta upp dem. Korta stunder, en kaninfamilj i taget. Men de stackars kaninerna var så rädda att de knappt vågade äta. Om två familjer kom ut samtidigt skyggade de undan från varandra – tänk om de andra var monsterkaniner? Bäst att hålla sig undan. Till slut var de övertygade om att alla andra kaniner de såg var monsterkaniner och de ropade på Räven att han skulle komma och döda de andra. Om han inte var alltför mätt gjorde han dem till viljes. Även inom kaninfamiljerna började man misstänka varandra för att egentligen vara monsterkaniner. I synnerhet som allas magar kurrade – det var säkert av hunger efter kaninkött. Kaninerna grävde nya gångar där de kunde hålla till en och en och alla ropade de att Räven måste vakta utanför. Aldrig hade Räven och Vesslan haft så sköna dagar. Mat i överflöd utan minsta ansträngning.

Men så en dag var det en kanin som började fundera.

Hur många monsterkaniner fanns det egentligen därute? Och hur såg Räven skillnad men inte kaninerna själva? Vart tog alla släktingar vägen? Han lyfte frågorna med en kamrat som han var tämligen säker på inte var en monsterkanin. Och kamraten höll med om att det var något konstigt med det hela. Varifrån hade de där monsterkaninerna egentligen kommit? Var det någon som hade sett dem? Tillsammans sökte de upp en av de Äldste, så utmärglad av hunger och svag av rädsla att han knappt fick fram ett vettigt ord. Men så fort de båda vännerna började ställa sina frågor blev de tystade. Hur vågade de ifrågasätta de Äldste? Säkert var de monsterkaniner själva! Med svag röst ropade gammelkaninen på Räven. ”Här är två monsterkaniner! Rädda oss!” Men de båda vännerna sprang snabbt och gömde sig och Räven var för mätt för att orka jaga efter dem.

En natt när Räven och Vesslan båda hade somnat i gräset, mätta och belåtna, smög sig de båda vännerna, som nu hade fått sällskap av ytterligare några ifrågasättande kaniner, ut i månljuset. De skuttade runt, spejade och luktade. Men allt var som vanligt. Inte fanns det några spår av främmande monsterkaniner. Kanske hade de gett sig av? Eller så hade de aldrig funnits? De tittade på Räven och Vesslan där de låg och sov. Båda hade munnarna öppna i nöjda grin och där på huggtänderna syntes spår av kaninpäls. ”Vet ni vad jag tror”, sa en av de vaksamma kaninerna, ”jag tror att det aldrig funnits några monsterkaniner, utan att Räven och Vesslan hittat på alltihop. Det är de som äter alla kaniner, alla vanliga kaniner.” Vännerna höll med. Men hur skulle de gå tillväga för att avslöja bluffen? Om någon av dem vågade sticka ut nosen skulle den kaninen genast bli tagen av Räven.

De behövde komma ut alla på en gång.

Hela resten av natten skuttade de in och ut i alla kaninhålor. Där de inte blev utjagade under höga skrin av skräck (”monsterkaniner!”) förklarade de vad de trodde. Några fler kaniner började tveka, de lyssnade och kikade ut genom öppningarna. Det var sant, där fanns inga monsterkaniner. Och Räven och Vesslan sov lugnt. Så länge de sover, kan det ju inte vara någon fara, tänkte de vakna kaninerna. Och sakta men säkert kröp fler och fler kaniner ut i det daggvåta gräset. De var så hungriga att de inte orkade vara rädda mer. Istället betade de örter och gräs tills gryningen kom. När Räven och Vesslan sträckte på sig, gäspade och reste sig upp, var de omgivna av betande kaniner. Förvirrat och förargat såg de på kaninerna och på varann. ”Monsterkaniner!” ropade Räven, men hans röst var svag efter sömnen. Några av kaninerna tittade upp från gräset. ”Var då?” frågade de. Räven snurrade runt och pekade med tassen mot några kaniner här och där. ”Där! Och där!” ”Nej”, svarade en av kaninerna, ”det där är min granne och han där borta är min farbror. Försök inte, här finns inga monsterkaniner.” Då blev Räven arg och försökte skrämma kaninerna genom att rusa runt och visa tänderna. Men han var så fet att han inte orkade springa ikapp kaninerna som bara skuttade undan ifrån honom och sedan fortsatte äta. Vesslan gjorde också några halvhjärtade försök att jaga kaninerna men när de stampade ilsket åt honom drog han sig förskräckt tillbaka. ”Erkänn att det var ni båda, hela tiden, som tog våra vänner och släktingar!” ropade en av kaninerna. ”Ja, så var det!” ropade en annan. Argsinta utrop kom snart från flera håll och kaninerna började omringa Räven och Vesslan. ”Det är ni som är monsterkaniner!” ropade de och kom närmare och närmare. Räven tog ett skutt över några kaniner och sprang så fort han orkade uppför backen till höjden. Vesslan sicksackade mellan benen på några kaniner och följde efter, ljudligt flåsande av ansträngningen. De båda skurkarna sprang så fort att deras lungor brast och i samma ögonblick föll de båda döda ner, just som solen klev upp på den klarblå himlen.

Snipp snapp snut, så var denna saga slut… eller?

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *