Hanna – Företagande i en ny tid

Se bättre utan glasögon – helt naturligt

Jag är kraftigt närsynt och har haft glasögon från åtta års ålder. Ganska tidigt blev jag övertygad om att det är möjligt att förbättra sin syn, kanske rentav återfå perfekt syn, och jag har periodvis testat olika metoder för att bli av med min närsynthet. Jag minns att jag redan som barn läste om en äldre kvinna som kunnat sluta med sina glasögon efter att ha gjort ögongymnastik varje dag. Så jag gjorde övningarna ett tag men märkte ingen skillnad. Jag fortsatte dock att tro och hoppas och ta reda på mer. Snart insåg jag att jag inte alls hade behövt bli så närsynt som jag är om det inte hade varit för alla de optiker som genom åren nästan slentrianmässigt ökat styrkan på mina glasögon och linser.

Jag är helt öppen med att jag anser att större delen av min närsynthet är optikernas fel och jag har sedan dess hyst den största misstro mot dem.

Nu har jag sedan flera år tillbaka en bra optiker som lyssnar på mig och som inte har något emot att skriva ut en lägre styrka än vad hon egentligen anser att jag behöver. Till viss del beror detta nog på att hon själv sett att min försämring har avstannat och att jag faktiskt till och med förbättrat min syn litegrann. Den största skillnaden blev efter att jag tyckte att glasögonen kändes för starka så jag gick tillbaka till ett gammalt par med svagare styrka. Efter en tid kändes också dessa glasögon för starka så jag fick backa lite igen. Men nu verkar jag ha hamnat på en platå där jag inte kan minska styrkan vad jag än gör. Nja, det är inte riktigt sant. För ett år sedan började jag på allvar att ändra mina ögonvanor och en dag såg jag jätteskarpt, både med linser och med glasögon som vanligen brukar ge en lite suddig syn. Jag såg också skarpt både ute i solen och inomhus i sämre ljus. Jag var helt exalterad den dagen och kunde inte se mig mätt på världen omkring mig. Men dagen efter var jag tillbaka igen på min gamla styrka som om inget hänt. Jag har försökt återskapa upplevelsen och har funderat mycket över vad jag gjorde annorlunda just den dagen eller dagen innan. Min slutsats är att jag hade ett annat tänk kring min syn dagen innan men mer om tankens betydelse längre fram.

Jag följer några kanaler på youtube som handlar om synförbättring och där kom Bates-metoden ofta på tal. En del var för, andra var emot.

Och söker man på Bates-metoden på wikipedia får man höra att det är en verkningslös och rentav farlig metod. Men det finns hundratals vittnesmål om hur människor återfått perfekt syn med hjälp av dr Bates och hans metoder.

För somliga har det gått snabbt, för andra har det tagit några år. Jag blev nyfiken och köpte hans bok i en nyutgåva från 2025.

W. H. Bates levde kring förra sekelskiftet, rättare sagt mellan 1860 och 1931. Han var ögonläkare och fick ofta ta emot patienter som ingen annan kunnat hjälpa. I sin bok ”Better Eyesight Without Glasses” går han igenom teorierna bakom ögats funktion och de olika synfelen och han belyser skillnaderna mellan vad skolorna lär ut om synen och vad han praktiskt upplevde bland sina patienter. Han upptäckte att det var mycket som forskningen inte kunde förklara och blev nyfiken på hur det kom sig. Varför blev vissa människor närsynta och andra inte? Varför ökar graden närsynta (både antalet personer och deras respektive synfelsgrad) med antal år i skolväsendet? Varför kunde vissa spontant börja se bättre? Bates slutsatser går på tvären mot mycket av det vi trott var sant om syn och synfel. Därför har han också fått jättemycket kritik och aktivt motarbetats av etablissemanget. Man kan ju inte sälja glasögon till kunder som inte längre behöver dem. Dessutom tar det emot att behöva erkänna att man har haft fel. Jag är ingen optiker eller ögonläkare så jag läser Bates bok med ett öppet sinne. Mycket av det han säger resonerar också med mig på djupet och bekräftar egna upplevelser. Jag skriver här om närsynthet men Bates metod kan appliceras på nästan alla typer av synfel eftersom de, enligt Bates, har samma grundorsak.

Här kommer ett exempel på en anomali som vanliga optiker inte kan förklara: Jag har så länge jag kan minnas upplevt det som kallas ”clear flashes”, där jag för en kort sekund ser helt klart, sådant som borde vara omöjligt för mig att se. Jag förklarade en gång för min optiker att jag kan sitta på bussen utan glasögon och läsa skylten som talar om vilken hållplats som kommer näst. ”När du sitter längst fram?” frågade hon (för bara det hade varit fantastiskt så illa som jag ser). ”Nej, från mitten av bussen”, svarade jag och hon tittade bara konstigt på mig.

Förmågan att se klart, om än bara för en sekund, talar om för mig att det inte är mina ögon det är fel på. De kan ju uppenbarligen se skarpt.

Nej, det måste vara ett tankefel. Min närsynthet sitter i huvudet, inte i ögonen. Alltså borde det gå att korrigera. Men hur?

Bates menar att synfel alltid handlar om ansträngning. Ögat har många muskler och flera av dem är starkare än de behöver vara. När vi upplever stress av något slag spänner sig musklerna kring ögat och så att säga låser synen vid ett visst avstånd. Om man då försöker fixa problemet genom att sätta en lins framför ögat kommer spänningen kvarstå och bli kronisk. Bates skräder inte orden mot dem som sätter glasögon på barn. Det är det värsta man kan göra, menar han. Inte bara för att man då hindrar barnets ögon från att utvecklas normalt, man lägger också till mer stress och anspänning genom det stigma som faktiskt följer med glasögon. Det spelar ingen roll hur moderna vi gör glasögonen, det anses inte vara snyggt att bära dem. Så nu är du inte bara närsynt, du är ful också. Och nästa besök hos optikern ger dig en starkare styrka. Det blir ett beroende som är så starkt att en del helt enkelt inte vågar gå utan glasögon, även när de skulle klara av det. Glasögonen blir en trygghet. Jag kan också känna så. Utan glasögonen känner jag mig naken och hjälplös. Jag ser ju faktiskt så dåligt utan dem att jag inte kan känna igen ett ansikte på en meters avstånd. Men om jag tar på mig ett par supersvaga glasögon som jag har hittat (de kan ha varit min mammas) kan jag utan problem gå ut på promenad, trots att jag alltså inte ser märkbart bättre.

En stor del av utmaningen med att förbättra synen handlar alltså om att bryta beroendet och vara tacksam för vad man ändå ser utan de kryckor som glasögonen utgör.

Glasögon får ögonen att arbeta på ett felaktigt sätt. Det kanske största felet är att glasögon ger skärpa i hela synfältet på en gång. Så är ögat inte skapat att se. Vi har ett litet fokusområde mitt fram där vi ser skarpt. Allt annat, så att säga i periferin ska vara suddigare. Efter en lång tids glasögonanvändande kan man till och med få ögonen att göra tvärtom: man ser skarpare i ögonvrån än rakt fram. Så har jag det. Jag kan titta rakt på den största bokstaven på tavlan hos optikern och inte se någonting. Men om jag tittar lite åt sidan, ser jag bokstaven träda fram i ögonvrån. Bates uppmanar oss som har detta (så kallad eccentric fixation) att försöka se sämre där vi inte tittar, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag märker att om jag går helt utan glasögon under några timmar så börjar jag se skarpare i mitten av synfältet. Detta kallas central fixation och handlar inte alls om att stirra eller försöka se. Så fort du försöker se skapar du en anspänning som gör att du ser sämre, säger Bates. Nej, du måste helt enkelt slappna av så mycket som möjligt och låta ögat hitta det naturliga läget.

En övning för att uppnå central fixation är att minnas en svart punkt. Ju tydligare och skarpare du kan minnas en pytteliten svart punkt medan du tittar på något, desto lättare kommer du att se skarpt där du tittar.

Föreställningsförmåga och minne är tätt sammanflätat med synen.

Ju bättre fantasi och minne du har, desto bättre ser du, och vice versa. Bates kan inte riktigt förklara varför det är på det viset men han har bevisat det i flera olika försök. Ett annat märkligt fenomen är att vi tycks se nya saker sämre än sådant vi känner väl till. Därför uppmanar Bates oss att titta på Snellen-kartan (en tavla med bokstäver i olika storlekar, liknande den som optikern har för att testa synen) en liten stund varje dag. I försök med skolklasser kunde Bates visa att denna enkla handling inte bara bromsade utvecklingen av närsynthet i klasserna, utan till och med fick närsyntheten att gå tillbaka hos många elever. Som bonus fick de också bättre minne och lärde sig lättare. Det är alltså inte själva läsningen och arbetet på nära håll som orsakar närsynthet, utan mötet med det nya och okända, hävdar Bates. Det är därför som fler år i skolan ger fler närsynta och ökande styrkor.

Det här är en radikal åsikt. Det anses allmänt vedertaget att närsynthet förvärras av för mycket arbete på nära håll. Detta hävdas också i samband med närsynthet efter skärmanvändande som är aktuellt just nu. Men tänk om det handlar om den stress och anspänning som en föränderlig värld utsätter oss för? En annan åsikt som Bates fått kritik för och som har lett till att hans metoder anses farliga är ögats behov av solljus.

Bates förespråkar att man låter ögonen bada i solljus, först med stängda ögonlock, sedan med svagt öppnade.

Solljuset är inte farligt för ögonen, säger Bates, tvärtom! Det ger ögonen näring och avslappning. Detta har jag känt spontant och jag har ofta låtit solen värma mina stängda ögonlock. Men det är alltså enligt etablissemanget en livsfarlig praxis och det kan aldrig nog påpekas hur viktigt det är att bära solglasögon så fort solen tittar fram. Men våra förfäder hade inga solglasögon och de utövade många av sina sysslor i svagt ljus från lägereldar och oljelampor. I synnerhet kvinnor har alltid arbetat med händerna och därmed haft ögonen fokuserade på nära håll. Ändå har närsynthet såvitt vi vet inte varit särskilt vanligt förrän läs- och skrivkonsten blev allmänt utbredd. Det var inte närheten som var problemet, utan nyheten.

Jag ger inte upp. Jag tror fortfarande – och kanske ännu mer efter att ha läst Bates bok – att jag kan förbättra min syn.

Men det är svårt när man ser så dåligt som jag gör. Bates menar att det i princip är omöjligt att göra något åt synen så länge som man bär sina glasögon, även om det bara är stundvis. Man måste sluta helt. För mig, i mitt liv, så är det omöjligt. Då är det skönt att veta att det finns de som sett lika illa som jag eller sämre, som ändå lyckats förbättra sin syn avsevärt med diverse metoder, trots att de emellanåt varit tvungna att bära glasögonen. Det handlar om bättre vanor i vardagen, samt mina tankar förstås. ”Myopia is mental” heter en kanal jag följer och det stämmer, det är jag helt säker på!

Better Eyesight Without Glasses
W. H. Bates (2025)
Orient Publishing
ISBN 9788122207095

Musik och trolldom i Fasterna

Musikern Martin Björklund och historikern Jakob Edvardsen Hallegren har gjort en vacker bok om spelmän från Fasterna, verksamma under senare delen av 1800-talet. Fjorton spelmän presenteras tillsammans med foton och låtar i den mån man hittat material. Låtarna tolkas också på en medföljande CD-skiva. Den historiska texten är kryddad med skrönor och myter kring spelmännen och omslaget pryds av stämningsfulla akvareller av Eva Pettersson. På framsidan ser vi Mörby slottsruin och på baksidan Fasterna kyrka, två välkända landmärken där jag bor, jag kan faktiskt se dem båda om jag beger mig ut en bit på sjön Skedviken, vars djupblå vatten jag ser från mitt hus. Boken får därför en särskild betydelse för mig, inte minst som jag gifte mig i just Fasterna kyrka 2001 och lät döpa min son i Mörby slottsruin 2005. Jag var också som barn på ett ridläger i närheten där vi gjorde en nattritt med spökliga inslag till ruinen. På senare år har jag besökt den några gånger för konserter eller fladdermusvisning – flera arter av fladdermus lever där, i de mörka hålrummen mellan stenblocken. Det var lätt för mig att leva mig in i de trolldomshistorier som presenteras i boken.

Visst blir alla spännande historier extra intressanta när de utspelar sig på välbekanta platser?

Mycket av informationen om spelmännen, samt skrönorna, kommer från spelmannen Viktor Svensk som nedtecknade dessa under 30-talet. Han skickade in texterna till Folkminnesarkivet men fick inte alltid så positiv respons. Man tyckte att han var lite otydlig och ovetenskaplig. Ändå bidrog hans arbete till att vi idag kan få veta mer om hur det var att vara spelman på 1800-talet och vid 1900-talets början. Då folktron fortfarande var stark under den här tiden ska man nog inte vara så snabb att döma ut skrönorna som ovetenskapliga. Sant eller ej – berättelserna hade betydelse för dem som levde och verkade då och kunde få konkreta följder. Spelandet – särskilt av dansmusik – ansågs nära förknippat med övernaturliga krafter och det gällde dels att dra nytta av dessa för att bli en skicklig spelman, dels att skydda sig mot dem så att man inte riskerade att hamna i djävulens klor. Många spelmän använde sig av något som kallades spirusdosa, vilket var en ask där spelmannen förvarade ett litet djur – en mus eller en skalbagge – som härbärgerade en spiritus, ett väsen som drog till sig det man önskade, om det så handlade om pengar eller framgång i spelandet. Till skydd mot andra spelmäns trolldom – det rådde stor konkurrens mellan spelmännen och de drog sig inte för att lägga förbannelser på varandra – användes en spelmansflaska. Denna innehöll brännvin kryddad med några speciella ingredienser, det kunde vara vitlök och dyvelsträck (en växt med bitter smak). Drycken kunde hällas på instrumentet som skydd och spelmannen kunde själv ta sig en sup eller två.

Ville man bli riktigt skicklig som spelman kunde man gå i lära hos Näcken men det var det få som vågade.

Riskerna var för stora. En del spelmän som nyttjat trolldom hade otäcka upplevelser av instrument som spelade av sig själva, dansare som inte kunde sluta och annat övernaturligt. Det hände att de då slutade spela dansmusik helt och hållet.

Nog kan man förstå att suget att spela, samt skickligheten hos en del spelmän, tolkades som något övernaturligt. En del av spelmännen hade börjat tidigt och spelat på det som fanns till hands, några strängar på en bräda. De barn som visade anlag fick gå i lära hos någon äldre spelman. Oftast spelade man under den här tiden i Fasterna fiol, nyckelharpa eller klarinett. Nyckelharpan är fortfarande populär (eller har kanske fått ett uppsving) i trakten och spelas av många, både unga och gamla. Dock ser nyckelharpan något annorlunda ut nu än den gjorde på 1800-talet. Huruvida de gamla låtarna lever kvar är jag osäker på men Martins och Jakobs bok kanske kan starta en renässans för dessa? Lyssningsvärda är de i alla fall och att ha skivan på i bakgrunden medan man läser om de gamla spelmännen ger en extra dimension till läsningen.

Spelmansmusik från Fasterna
Martin Björklund & Jakob Edvardsen Hallegren (2025)
Mindport Books
ISBN 9789198308099

Tala är kanske silver men tiga är inte guld

Som tonåring fick jag ofta känslan av att jag var en elak människa, och jag led av det. Även om det aldrig var min avsikt att såra någon var det ofta det som blev resultatet när jag öppnade munnen. Jag försökte kanske skoja, säga något smart, passa in men det föll platt och inte så sällan blev någon sur eller ledsen. Jag var nog helt enkelt en elak människa, tänkte jag. Inget att göra något åt. Med tiden accepterade jag mig själv sådan jag var och jag brydde mig allt mindre om vad andra kunde tänkas tycka och tänka om mig. Ibland gjorde jag kortvariga försök att ”vara snäll”, vad nu det innebar, men jag föll alltid tillbaka i gamla hjulspår. Vissa människor verkade tycka om mig ändå, så kanske var det bara en fråga om personkemi.

För en tid sedan började min tonårsdotter påpeka för mig att jag ofta lät vad hon kallar ”passivt aggressiv” och hon ville ha ett kodord för att signalera till mig när jag så att säga ”gick över gränsen” i interaktion med andra människor. Ordet blev av någon anledning ”gurka”. Denna stackars oskyldiga grönsak har nu blivit till ett förvånansvärt vanligt skällsord hos oss.

Vad menas då med att vara passivt aggressiv? Det kan tydligen handla om lite vad som helst.

Om jag sätter en punkt efter ett textmeddelande kan det tolkas som passiv aggressivitet, så det har jag (nästan) slutat med. Det tar dock verkligen emot för en sådan språkpolis som jag att lämna en ”öppen” mening på det viset. (Att vara språkpolis är väl för övrigt att betrakta som en aktiv aggressivitet.) Att be någon att göra något, särskilt i skriftlig form, kan också betraktas som passiv aggressivitet. Att lägga till ett enkelt ”tack” hjälper inte utan gör det snarare värre. Om du absolut måste skriva något så måste du även rita en smiley efter.

I princip är all kritik passivt aggressiv, när den inte är aktivt aggressiv förstås. Är det kanske bättre att vara aktivt aggressiv när man ger någon kritik eller ber någon att göra något? Om jag tolkat dottern rätt så är det bättre att bita ihop, hålla tyst och själv göra det som den andra förväntades göra. Om man sedan låter lite av ilskan och frustrationen pysa ut i ett klagomål kan det också låta passivt aggressivt. Klagomål generellt är förstås inte bra, i alla fall inte om de riktas direkt till den det gäller. Hemmavid verkar det vara okej att klaga över allt möjligt, åtminstone för vissa. Det mesta som jag betraktar som rena påståenden anser mina barn (och min make) är klagomål. Jag klagar tydligen hela tiden. Och mina krav på andra är för höga. Man kan inte förvänta sig att människor ska städa efter sig, följa överenskomna regler, göra sina ålagda arbetsuppgifter eller ens passa tiden. Hm… Är inte detta att förminska människor, tänker jag helt stilla. Att utgå ifrån att de är för dumma och lata för att göra något överhuvudtaget? Och är inte det i så fall mer (allmänt) kränkande än att lite ”passivt aggressivt” säga: ”Plocka upp efter dig, tack! (och så en smiley)”?

På en resa till mina hemtrakter i finländska Österbotten konstaterade barnen förvånat att det hela kanske är en kulturell fråga, för i jämförelse med mina (framför allt äldre) släktingar framstod jag för mina barn som ett socialt geni. Den finlandssvenska tonen är antingen brutalt rättfram och ärlig, eller dubbeltydig och ironisk. Det är ofta svårt att veta om en kommentar är ett kärleksfullt skämt eller förtäckt kritik. Att det kommer paketerat i en stundvis svårbegriplig dialekt gör det inte enklare förstås. Mumintrollet kommer med beska.

När jag för femtioelfte gången en dag blivit feltolkad som kritiserande och kränkande (gurka!) fast jag bara försökt konversera bestämmer jag mig för att hålla tyst resten av kvällen. Inte ett ord kommer över mina läppar. På flera timmar. Det dröjer inte länge förrän min tystnad börjar skava hos resten av familjen. Dottern hävdar, till hälften buttert, till hälften ängsligt, att min tystnad faktiskt kan tolkas som passiv aggressivitet. Men jag härdar ut, så lätt ska hon inte lura mig att prata.

Efter ett tag slås jag av hur skönt det är att inte behöva säga något.

Nittio procent av allt jag säger är ju ändå helt onödigt. Varje gång jag får en impuls att öppna munnen analyserar jag syftet med det som jag (utan mitt tysthetslöfte) hade sagt. Mycket är kommentarer för att få mig att verka smart eller rolig. Så helt onödigt. Annat är klagomål (faktiskt), och oftast utan syfte att förbättra något. Jag kanske bara vill klaga på vädret eller på mina torra ögon. Också helt onödigt att säga. Planer för göromål längre fram är en annan grupp yttringar. Varför prata om det? Bara göra eller låta bli känns mer rationellt och konstruktivt. Andra (läs: min man) kan ju bli stressade av att påminnas om saker som ska göras, i synnerhet om de inte går att bocka av omedelbart. Till min förvåning upptäcker jag att många av de ord jag håller inne med är riktade till husdjuren eller mig själv. Men djuren förstår inte vad jag säger och läser mitt kroppsspråk bättre än mina talade ord. Och varför – varför! – pratar jag så mycket för mig själv? Helt obegripligt. Får kanske tankarna inte plats därinne i huvudet på mig? Alltid måste de talas, eller som här: skrivas. Aldrig kan de bara få vara, komma och gå som på en sommarhimmel… Det är väl därför jag har så svårt att meditera, tänker jag.

Min tystnad gör att jag lyssnar desto mer och hör sådant jag inte brukar höra eller fästa så stor vikt vid. Plötsligt låter andras ord annorlunda. Någon låter gnälligare, en annan ängsligare. Och stämningen i familjen sjunker snabbt. Trots att jag inte längre klagar eller kritiserar börjar de andra må sämre omkring mig. Tystnaden tolkas som missnöje och jag känner mig förvånansvärt glädjelös själv. Småpratet, även det negativt laddade, är alltså ett nödvändigt kitt i den sociala samvaron.

Tystnaden är hotfull, även när avsikten är den totalt motsatta.

Jag kommer att tänka på boken ”En klagofri värld” där läsaren utmanas att inte klaga på tjugoen dagar. Inte det minsta som kan tolkas som klagomål får komma över dina läppar. Inte ens sådant som kommentarer om vädret eller om ogjorda sysslor. Det behöver kanske inte ens sägas att jag misslyckades kapitalt med det experimentet. Liksom den här gången, upptäckte jag då att om jag inte får klaga, döma eller kritisera så blir jag olustigt tyst. Det skulle kunna vara en nedslående insikt (jag måste vara en elak och miserabel människa trots allt), men det är det konstigt nog inte. Jag tror det är något allmänt mänskligt. Önskvärt eller ej, vi är så vana vid den typen av småprat att frånvaron därav lätt uppfattas som falsk eller rentav hotfull. I klagomålet finner vi gemenskap och trygghet. Dessutom signalerar det våra behov till andra.

Min slutsats blir att – som med det mesta här i livet – det inte handlar om antingen eller, tala eller tiga, utan om att vara mer medveten om vad man säger och varför. Till viss del kan jag säkert minska ner på till synes ”onödigt pratande” men att ständigt anpassa sig och tassa på tå fungerar inte. Jag kan helt enkelt inte låta oron för hur jag möjligen uppfattas stoppa mig från att vara den jag är. Ibland behöver man framföra kritik och då är det bra att göra det så öppet och rakt som möjligt. Tydlighet tjänar alla på i längden. Ingen blir glad av en muttrande martyr. Det slår mig plötsligt att jag personligen så gott som aldrig uppfattar andra som passivt aggressiva gentemot mig. En del människor klagar mer än andra, kanske har de anledning därtill. Om det skulle bero på mig och något jag gjort eller inte gjort får de väl säga det rakt ut, tänker jag.

Människor som alltid är glada och trevliga gör mig däremot misstänksam. Såna kan man inte lita på.

Har tiderna förändrats? Är människor i allmänhet mer lättkränkta än förr? I så fall är det en märklig paradox – samhällsklimatet tycks bli både mer brutalt och elakt, samtidigt som vissa blir kränkta av minsta lilla och ropar på extra skyddsåtgärder. Det har stiftats lagar mot kränkningar och förolämpningar, vilket har skapat en osäker gråzon där ett skämt kan bli straffbart. Inte undra på att det talas om trånga åsiktskorridorer och självcensur. Men överbeskyddandet kan få motsatt effekt. När har väl en uppmaning om att ”vara snäll” någonsin omvänt en mobbare eller skapat ett bättre arbetsklimat? Snarare uppfattas sådana uppmaningar som ett hån eller rent av en provokation. Nej, för att kunna vara snäll krävs för det första att man mår bra och får sina behov tillgodosedda. Det inkluderar att bli lyssnad på, även när det man säger är obekvämt. Ju öppnare samtalsklimat, desto större förståelse och tolerans. Tystnad – självvald eller påtvingad – är aldrig lösningen.

En ö att dö för – recension av Ett fall på Capri

Anette och Anders De La Mottes ”Ett fall på Capri” är första delen i deckarserien ”Mord under solen” och utspelar sig i Italien, specifikt på ön Capri, som titeln antyder. Det man kan säga är att boken (och hela serien får man väl anta) handlar betydligt mer om Capri och Italien än om en klassisk mordgåta. Faktiskt börjar inte själva mordgåtan förrän efter 294 sidor, om man bortser från den lilla teasern i början. För mig, som är måttligt intresserad av geografi, historia, mat och resor i allmänhet, är de första 290 sidorna mest en transportsträcka och jag hade nog inte hållit ut så länge om det inte varit för nämnda ingress och det faktum att boken var en present. Romanen är inte dåligt skriven alls, det är inte det. Jag hade ingen svårighet att komma in i berättelsen och läsa de 54 (!) kapitel som förekom själva pudelns kärna. Faktum är att boken är så välskriven att det stundvis känns som om man befinner sig på den italienska ön, smakar maten och läppjar på vinerna. Som reklambroschyr gör den ett fantastiskt bra jobb. Eller kanske inte, eftersom det knappast lär finnas något mer att upptäcka för den som läst ”Ett fall på Capri”.

Jag känner rentav tacksamhet för att jag nu inte behöver resa till Capri. Jag har ju praktiskt taget redan varit där.

Nej, boken är välskriven, även om de korta kapitlen (ibland bara ett par sidor långa), det faktum att alla kapitel har titel, samt att radbrytningar (nytt stycke) används lite väl generöst gör att den känns lite… teatralisk och sensationssökande? Det känns ibland som att läsa rubriker i en skvallertidning, mycket väsen för ingenting. Visst bidrar det till att öka spänningen och hålla kvar intresset men efter ett tag är det nästan mer utmattande. Vill du ha en lång inledning för att läsarna ska få lära känna karaktärerna ordentligt så låt det då vara just en inledning med en mindre dramatisk inramning. När det gäller karaktärerna är de i de flesta fall trovärdiga och relaterbara, även om det ibland blir lite stereotypiskt. Att författarna älskar och brinner för allt italienskt märks inte minst på alla italienska ord och fraser som frikostigt sprängs in i texten, och som för övertydlighetens skull förklaras i en liten ordlista i slutet av boken. Emellanåt känner man sig som läsare lite dumskalleförklarad och skriven på näsan. Det gäller även en del – men långt ifrån allt – av intrigen, där vissa saker känns för uppenbara för att skrivas ut i text.

När vi (äntligen!) kommer till själva mordgåtan är det en klassisk ”who dunnit” à la Agatha Christie, vilket är kul.

En liten grupp människor, alla med olika tänkbara motiv och möjligheter befinner sig på mordplatsen och det kan vara vem som helst av dem. Nyckeln ligger i deras relation till offret. Alla tycks ha något att vinna på dödsfallet. Jag vet inte om jag ska vara överraskad eller besviken över att den lösning som jag tyckte var mest trolig inte var den rätta. Kul att bli överraskad, det ska man väl i en bra deckare, men den riktiga förklaringen kändes lite mer långsökt och inte så trovärdig, tyvärr. Men självklart ska det inte vara för lätt att gissa vem mördaren är.

Boken innehåller också en antydan till kärlekshistoria (som jag antar fortsätter i del två), och det är trevligt. Här skildras händelserna lite mer lågmält och realistiskt, vilket utgör en välkommen kontrast till (och vila från) den smått överdramatiska tonen i resten av romanen. Kanske kunde kärlekshistorien ha fått stå mer i fokus med mordhistorien som en bihandling? Då hade romanen lätt platsat bland favoriterna på feelgood-hyllan.

På det stora hela är ”Ett fall på Capri” en trevlig och lättläst roman.

Visserligen mer feelgood i genren mat och resor, än traditionell deckare men ändå med en rätt välskriven mordgåta i stil med de mordgåtor man numera kan köpa och lösa själv via ”Hidden Reality”, ett nöje som jag och familjen nyligen upptäckt. Har du en längtan till Italien kanske De La Mottes böcker är något för dig. Jag funderade på om det var just Italien som gjorde det lite ointressant för mig. Hade jag haft större glädje av 290 sidor om säg, till exempel Skottland? Kanske. Men även där hade nog 290 sidor innan själva mordgåtan kännts lite väl långt. Man får hoppas att nästa bok är lite mer rakt på sak, även om jag förmodligen inte kommer att läsa den.

Ett fall på Capri
Anders & Anette De La Motte (2024)
Bokförlaget Forum
ISBN 9789137163666

En ny världsbild växer fram – recension

Om den senaste boken jag läste om märkliga fenomen (”Slump och synkronicitet” av Robert H Hopcke) kunde ha kortats ner med ett par hundra sidor så kunde ”En ny världsbild växer fram” av Göran Brusewitz gott ha fått utökas med minst detsamma. Brusewitz tecknar här en helhetsbild av en ny verklighetsuppfattning som omfattar så till synes vitt skilda fenomen som slagruta, spöken, akupunktur och elöverkänslighet. Ja, till och med UFOn får komma med på ett hörn. Till sin hjälp tar Brusewitz forskningsrapporter från flera håll och texten är stundvis nästan svårt akademisk och vetenskaplig. Vissa meningar får jag läsa om flera gånger och jag förstår ändå inte fullt ut. Informationen är också oerhört komprimerad och flera fenomen och resultat nämns bara som i förbigående trots att de är häpnadsväckande och får mig att säga: ”Va!? Vänta, det här är ju otroligt!” Brusewitz själv verkar, trots att han hävdar att han är öppen för andra förklaringsmodeller och parapsykologi, emellanåt både lite blasé och skeptisk. Ändå är de fakta han presenterar väl grundade. Han låter även både kritiker och skeptiker komma till tals, även om de inte kan omkullkasta de kontroversiella påståendena i någon nämnvärd utsträckning. Det är för många saker som inte kan förklaras med vår vedertagna vetenskapliga metod och modell.

Det är egentligen inte så konstigt att många parapsykologiska fenomen kan förklaras utifrån en enda övergripande teori.

Det hela har att göra med människans medvetande och energifält. Att forskaren genom sitt betraktande påverkar experimentets utgång har varit känt länge, även om man inte kunnat förklara vad det beror på. Detta gäller även inom parapsykologin där de forskare som har en negativ inställning inte lyckas få samma resultat som forskare med en mer öppen hållning. Ändå görs experimenten på samma sätt och utifrån strikta vetenskapliga metoder (så långt det är möjligt). Placebo-effekten är ett typexempel på detta. Men även människor som är helt omedvetna om att de deltar i ett parapsykologiskt experiment kan ibland uppvisa till synes övernaturliga förmågor. Så det tycks som om de flesta av oss har sinnen och anlag för till exempel telepati och föraningar. Det måste ha gynnat oss evolutionärt. Eller så är det en intelligent design. Jag får en aha-upplevelse när jag läser detta, det ger svar på en fråga jag grubblat över länge. Nämligen hur vi människor inte råkar ut för fler olyckor än vi gör. Ta till exempel trafiken. Vi vet att det finns massor med bilförare därute som kör under influens eller som inte mår så bra och därför brister i uppmärksamhet och reaktionsförmåga. Hela tiden springer även djur över vägarna och väglaget kan vara mycket varierande. Ändå kommer de flesta av oss fram till våra resmål varje dag, utan större mankemang. Rent statistiskt borde det ske många fler olyckor. Eller bränder. Så många gamla ledningar som är slarvigt dragna, inte minst i fattigare länder där man kanske inte heller har så stor kontroll på sådana saker. Och alla hiskeliga höghus i till exempel Kina, där det nyligen var en storbrand. Många lagar säkert sin mat på gasspisar dessutom. Att det inte brinner stup i kvarten! Och alla barn som leker på farliga ställen… Man talar ibland om änglavakt, och det känns som om det finns arméer av änglar därute varje dag. Men kanske är det ett sjätte sinne? Undermedvetet registrerar vi en möjlig framtid som vi väljer bort?

Även om Brusewitz inte nämner attraktionslagen så får även den sin förklaring i hans modell. Det tycks finnas ett band mellan oss och föremålet vi tänker på. Det här har man visar i experiment med slagruta och gömda föremål. Brusewitz kallar det psispår och det fungerar även mellan människor. Om du tänker intensivt på något eller någon så drar du det till dig. Du hittar det du letar efter, en kär vän ringer dig just som du tänker på henne. Psispåret verkar inte vara beroende av avstånd eller ens tid, vilket förklarar hur vi kan bli medvetna om händelser långt borta och i förväg.

Jag förstår lockelsen i att få in allt detta i en enda bok, eftersom det också verkar höra ihop via elektromagnetism, men i så fall borde Brusewitz kanske ha gjort den lite mer lekmannamässigt läsbar.

Alternativt utökat texten så att de exempel han tar upp kunde få breda ut sig och bli mer begripliga. Samt lägga till förklarande fotnötter. Som läsare vill du veta mer! Inte minst när det kommer till hur vi kan använda oss av kunskapen. Till exempel läka olika sjukdomar med hjälp av elektrisk ström eller magnetfält, något som tydligen varit känt och tillämpat under flera decennier. Men friska människor är ju inte lönsamma för läkemedelsföretagen. Så vi vanliga människor får inte veta att cancer går att bota utan biverkningar. Istället bombarderas vi med ännu fler störande strålningsfält som blockerar den naturliga läkningen, kontakten med jorden och med våra unika parapsykologiska förmågor. Boken kom så tidigt som 1999 och förutspåddes bli ”den ledande boken på området på svenska en bra bit in på 2000-talet”. Ändå har väl knappast någon hört talas om den? Skeptikerna lär säga att det är för att den bara är humbug. Men oavsett om en stor del av de teser och förklaringsmodeller som Brusewitz tar upp skulle visa sig vara felaktiga så kvarstår dessa oförklarliga fenomen och vi är många som har upplevt dem. Jag har själv erfarenheter av mirakulös läkning, vädervärk, spöken eller andar/demoner, ljus strålande från min egen kropp, sanndrömmar, tankars påverkan på verkligheten, telepati med mera. På nätet sprids information om de så kallade Telepathy Tapes som tycks bevisa att människor (i det här fallet ickeverbala) kan kommunicera via tanken. Det går inte att nonchalera dessa fenomen längre. I synnerhet inte om det är sant att vi står inför ett avslöjande av UFO-verksamhet inom en snar framtid. Det är viktigt att vi inte sveps med av en irrationell rädsla utan förstår vår egen roll i det hela. Människan är helt unik och jag tror inte att AI kommer att kunna göra allt vi gör, eller ens vara till gagn för oss. Drömmen vore en framtid med mindre teknik och mer fokus på mänskligt medvetande. Är det en ouppnåelig dröm? Kanske inte om fler kan ta till sig innehållet i Brusewitz bok.

En ny världsbild växer fram
– om parapsykologi och biomagnetism
Göran Brusewitz (1999)
ICA Bokförlag
ISBN 9153419839

Bara du kan rädda mänskligheten

Årets första bok får bli ännu en av favoritförfattaren Terry Pratchett. ”Bara du kan rädda mänskligheten” är en rätt ovanlig roman, även för Pratchett, och tråkigt nog inte en av hans bästa. Bokens titel är namnet på ett dataspel som får eget liv för en pojke vid namn Johnny Maxwell. I spelet ska man skjuta ner en flotta med utomjordingar i rymden men hos Johnny (och hos andra, visar det sig) ber utomjordingarna om att få kapitulera och mäkla fred. Så ska man ju inte göra, det är inte det spelet går ut på. Johnny tvingas tänka till om spelets regler och detta inte bara i datorn, utan även i verkligheten som han alltmer börjar betrakta som ett annat stort spel.

Är det rätt att anfalla och döda, frågar han sig. Borde man inte alltid sträva efter en fredlig lösning i första hand?

Språket är inte lika levande och lekfullt som det brukar vara hos Pratchett. Det blir tvärtom lite konstigt och tillgjort när han försöker använda sig av ”trendiga ungdomsord” (men till viss del kanske det beror på översättningen). Beskrivningarna av spelet och av Johnnys verklighet är också så vaga att man ibland blir osäker på handlingen. Till en början tror jag att utomjordingarna i spelet attackerar i verkligheten, att spelet blir allvar, lite som i 80-talsfilmen ”Wargames”. Men så är det inte. De löpande små noteringarna om krigsbilder i TV:n handlar om ett helt vanligt krig. Förmodligen Irak-kriget eftersom boken skrevs i samband med detta. Det känns som om Pratchett velat lämna sin egen politiska kommentar till kriget genom denna bok, vilket tyvärr ersätter magin med moraliserande. Att fundera över rätt och fel, över krig och fred och rätten till liv är väl inte fel i sig men genom att utgå ifrån detta och bygga en inte så trovärdig och rätt ointressant historia kring det, istället för att låta en inspirerad berättelse få utgöra grunden för diskussionen, detta bakvända förhållningssätt gör boken lite ”död” redan från början.

Pratchett nöjer sig inte heller med att ge sig på krigspolitiken, han väver också in frågan om genus och huruvida kvinnor kan göra det män gör.

Naturligtvis är den smartaste i boken en tjej, men detta hade kunnat vara fallet helt utan diskussion och ifrågasättande. Pratchett har ofta starka kvinnliga karaktärer i sina böcker utan att teoretisera över detta faktum. Även rasfrågan tas upp eftersom en av Johnnys vänner är mörkhyad och det anses vara något bra. Att en vit pojke har en svart kompis ska uppmuntras. Men ur Johnnys synvinkel är hudfärgen helt ointressant och därför hade den kommentaren också kunnat utelämnas tycker jag.

I Johnnys hem råder ”hårda tider” och vi får ingen närmare förklaring till det än en antydan om att hans föräldrar håller på att separera. Föräldrarna är förvånansvärt frånvarande genom hela boken, det är nästan som om de inte finns. Och Johnny får i mångt och mycket klara sig själv. Man kan tycka att om det handlade om en skilsmässa så skulle det förekomma bråk och dramatik men det gör det alltså inte. Istället får man känslan av sorg och depression. Som om den ena föräldern dött och den andra inte förmår ta sig för något på grund av detta. En verklig sådan förlust förekommer också i boken men får bara ett mindre utrymme – som om liv och död i verkligheten inte är lika viktigt som motsvarande i spelet.

Är ”Bara du kan rädda mänskligheten” tänkt som en ungdomsbok? Förmodligen. Alla dataspelstermer och fokus på ungdomarnas liv (med praktiskt taget ingen vuxen närvaro) gör den rätt svårtillgänglig för en medelålders kvinna som jag. Men jag har svårt att se att den skulle tilltala en ungdom från idag – dataspelen har kommit långt sedan 1992 och kulturen är en annan. Och det är synd för det hade verkligen kunnat vara en intressant idé i dessa dagar av AI och virtual reality. Vad är riktigt liv? Är det okej att döda en utomjording om den så att säga inte finns på riktigt? Men vad är verkligt och vad är fantasi? Lever vi kanske i en simulering och vad får det för följder? Hur ska vi lyckas sluta kriga om inte alla slutar samtidigt? Så länge det finns någon som tjänar på det och tycker det är okej att döda finns det kanske inget vi kan göra? Att kapitulera inför en känslokall fiende leder bara till döden. Å andra sidan kanske vi inte dör, utan bara vaknar, som Johnny som går in i spelet när han sover och vaknar när han ”dör”.

Det är många intressanta frågor och tankar som Pratchett hade kunnat paketera på ett betydligt snyggare sätt.

Och i slutändan tror jag att han har rätt när han säger att bara du (eller jag) kan rädda mänskligheten. Inte mänskligheten som i alla människor på jorden, utan det mänskliga i oss, var och en. Vi behöver vörda och vårda det så att vi inte förhärdas och blir likgiltiga inför ondskan. I boken blir dock lösningen (spoiler alert!) inte att sluta fred mellan utomjordingarna och spelarna, utan att skicka hem utomjordingarna till bortom gränsen dit ingen människa kan nå. Anser då Pratchett att vissa grupper aldrig kan komma överens, utan att det bästa vore om vi höll oss på varsin sida gränsen? Inte en vinst, inte en kapitulation, utan en reträtt. Jag betvivlar att det ens är möjligt för vem skulle bevaka gränsen? Men det är en intressant – och pragmatisk – kompromiss, antar jag.

Bara du kan rädda mänskligheten
Terry Pratchett (1998)
Wahlströms fantasy
ISBN 9132322658

Osammanhängande och ytligt om synkronicitet

Jag älskar fenomenet synkronicitet och blev därför nyfiken på boken ”Slump och synkronicitet – om meningsfulla sammanträffanden i våra livshistorier” av Robert H Hopcke. Boken kom till mig på ett slumpmässigt sätt också, vilket var lite kul. Men den håller inte riktigt vad den lovar. Författaren säger sig vara mån om att definiera begreppet synkronicitet och särskilja sådana händelser från rena sammanträffanden och andra märkliga, nästan övernaturliga händelser (till exempel sanndrömmar och föraningar). Ändå lyckas han konsekvent blanda ihop begreppen så att läsaren till slut bara blir mer förvirrad.

De exempel som tas upp är inte särskilt tydliga eller väl avgränsade, det känns ofta som att författaren griper efter halmstrån för att illustrera vad han vill ha sagt.

Till större delen är boken lite av en ”ordsallad” och jag känner spontant att man hade kunnat korta ner den med ett par hundra sidor (den är 220 sidor lång). Författaren tycks också själv vara ambivalent inför det fenomen han vill förklara. Det är som att han både vill äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan tror han inte på någon yttre ”magi” bakom synkroniciteterna – han återkommer hela tiden till det subjektiva i upplevelserna – men samtidigt hävdar han att de visar på en högre mening med våra liv och att vi därför bör ta budskapet i dem på allvar. Litegrann snuddar han vid tanken att vi alla är sammankopplade med varann genom någon högre medvetenhet, men i nästa stund är det som om han rycker på axlarna och säger att man inte ska ta sådana sammanträffanden så allvarligt. Han verkar själv osäker och förbryllad inför fenomenet, och som alla ”goda” vetenskapsmän försöker han rationalisera människors vittnesmål. Det går dock inte så bra.

Boken hoppar från det ena till det andra. Hopcke ger sken av att ha delat in sin bok efter olika ämnesområden – synkronistiska budskap kring kärlek, kring arbete, kring liv och död – men allt går in i vartannat och det känns mer som om han haft som mål att få ge ut en bok, vilken som helst, än att han verkligen har utforskat och behärskar ämnet. Här och var slänger han in lite av sina egna politiska övertygelser så att vi säkert vet att han är både homosexuell och pro-Israel, till exempel, vad nu det har med saken att göra.

Återigen förvånas jag över hur en författare lyckas klämma in en hänvisning till Förintelsen där den inte har något som helst med saken att göra.

Hur kommer detta sig? Är det en uppmaning från förlaget? Eller är det så att berättelsen om andra världskriget är så djupt rotad och automatiserad i oss att den omedvetet alltid kommer på tal, oavsett sammanhang? Bara detta hade varit ett intressant ämne att studera, tycker jag. Man kunde ställa frågan till författarna: ”vad var det som fick dig att tänka på Förintelsen när du skrev detta?”

Nåja, nu bidrar jag ju själv till fanatismen. Åter till boken. Hopcke har velat ge sin bok en speciell infallsvinkel genom att försöka fokusera på människors livsberättelser och synkroniciteternas betydelse just för dessa, vilket är intressant. Eller skulle kunnat vara det om han klarat av att fokusera på det och vågat ta ut svängarna lite mer. Om varje människas liv är en berättelse, vem är det som skriver den? Kan vi kanske till och med skriva själva? Och när vi stöter på något i det yttre som vi precis tänkt på, är det då vi som har frammanat eller skapat den yttre händelsen, eller var vår tanke en föraning om vad som skulle uppenbara sig i det yttre? Här tycker jag att Hopcke hade kunnat breda ut resonemanget lite mer. Men det är som om han inte vill ge sig ut på det hala, så fort det närmar sig vetenskapens gränser backar han tillbaka med ett generat leende.

Det jag saknar hos Hopcke är kanske genuin nyfikenhet och förundran inför det ofattbara.

Det hade kunnat skänka mer trovärdighet åt honom om han vågat säga: ”det här förstår jag inte, kanske finns det mer än vi kan uppleva med våra sinnen”. Han är som en som säger sig tro och går till kyrkan, sjunger psalmerna och läser texterna men som inte kan acceptera ett mirakel utan hävdar att det måste ha en ”naturlig förklaring”.

Men det finns magi! Det mest fantastiska är kanske att till och med en såhär pass ytlig och – faktiskt – dålig bok, kan ge mig synkronistiska upplevelser och andliga insikter eller impulser. Just som jag plågas av en trasig relation, läser jag om en liknande i boken, där till och med ett namn är samma. Och en berättelse om en ritual ger mig en impuls att själv utföra en för att uppnå ett mål. Kanske var det därför jag läste den här boken, tänker jag. Skit samma om Robert Hopcke är en värdelös psykolog och författare, skit samma om boken i sin helhet är bara blaj. Just den här meningen gav mig gåshud och fick mig att göra en specifik sak. Om min handling har avsedd verkan kommer timmarna av tråkig läsning absolut att vara värt det ändå. Till skillnad från Hopcke håller jag mig öppen för all tänkbar magi.

Mysigt och lekfullt, om jag får säga det själv

Får man skriva en recension på en bok man själv är författare till?

Tja, ingen annan tycks ju vilja skriva om C. N. Elvnääs utomordentligt roliga och spännande roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”. Ska det bli gjort får man göra det själv, så resonerar jag ofta. Och så blir mycket gjort. Blir det gjort väl? Nja, det kanske jag ska överlåta åt andra att bestämma.

Nu är jag faktiskt inte ensam författare till ”Lake Wilmington”, även om det tekniskt sett är jag som suttit vid tangenterna. C. N. Elvnääs är pseudonym för det författarpar jag bildar tillsammans med min man Anders Clarin. Vi skrev vår första roman redan 2013. Då en romantisk feelgood med titeln ”Annie och den lille mannen”. Sedan dröjde det alltså ett decennium innan nästa bok av Elvnääs såg dagens ljus. Men idén hade funnits länge, sedan innan jag och maken blev ett par faktiskt. Han och en kompis hade börjat skriva på en berättelse som inleddes med orden: ”Det började bli varmt under pizzaugnen, tänkte Lake Wilmington.” Den här meningen inspirerade mig så pass att jag sa: ”vi måste skriva resten!” Sagt och gjort, det blev en helt annan historia än den ursprungliga men den första meningen är stort sett densamma.

”Lake Wilmington” är ingen traditionell deckare, både jag och maken är alldeles för barnsliga och romantiska för det.

Istället blev det ytterligare en feelgood med lite kärlek och romantik. Fast inramningen består av en mysdeckarhistoria där fyra fall flätas in i varandra. Det förekommer en otroligt kort biljakt, smuggling, utpressning, skumma affärer med mera. Och märkligt nog tycks allt kretsa kring pizzor och korv. Den som läst ”Annie och den lille mannen” kommer att känna igen pizzeria Sirena som förekommer i båda romanerna (och faktiskt även i vår tredje roman ”Det går nog över tills du gifter dig” som kom ut nu i september). Det är helt enkelt praktiskt och ekonomiskt att använda sig av samma värld och till viss del av samma karaktärer. Just karaktärerna är nog det mest tilltalande med ”Lake Wilmington”. Du tycker snabbt om huvudpersonen och hans familj och skrattar gott åt ”skurkarnas” beteende. Föremålet för Lakes varma känslor är också en sympatisk människa men mer än så tänker jag inte avslöja om just kärlekshistorien.

Orsaken till att jag läser (om) romanen nu 2025 är för att planer finns på en uppföljare. Vi har fått flera förfrågningar om vi inte kunde skriva mer om Lake Wilmington. Och visst, det finns gott om idéer, faktiskt så det skulle räcka till två böcker till. Men för att kunna skriva om de här karaktärerna igen behöver jag återknyta kontakten med dem så att läsaren ska kunna känna igen personerna, platserna, jargongen och tankegångarna. Så jag dyker med viss bävan in i min egen text igen.

Min egen? Så känns det inte när jag läser. Använder jag sådana här uttryck? Vilka knepiga ord, vilka kluriga formuleringar. Vilken humor! Inte kan det vara jag?

Men jag läser med ovanligt kritisk blick och hittar naturligtvis flera fel. Mest tryckfel men också i vissa fall på gränsen till logiska fel. Och då är vi ändå flera som korrekturläst texten ett antal gånger innan den gått till tryck. Om det är något jag lärt mig som författare och förläggare är det att du aldrig kan korrekturläsa för mycket och räkna ändå med fel i slutresultatet. Det är irriterande, men så är det, även författare är bara människor. (Eller är vi? Mer om det senare.)

När man skriver en roman, och en deckare i synnerhet, är det superviktigt att alla delar sitter ihop på ett logiskt sätt. Minsta lilla vurpa på den fronten och du kan förstöra hela berättelsen. Så när vi skriver ritar vi upp arbetsscheman, tidslinjer och släktförhållanden. Vi bygger en bakgrundshistoria till de viktigaste karaktärerna så att deras beteende ska vara trovärdigt. Och vi går fram och tillbaka i texten – vet huvudpersonen det här redan eller kommer det senare? Kan han se det som sker från det här avståndet? Är det ljust eller mörkt? Vilka växter blommar såhär års? Hur är vädret och temperaturen? Alla små detaljer bidrar till trovärdigheten. Så research är jätteviktigt och tråkigt nog också det som jag allra minst vill ägna mig åt.

Tre timmars korrekturläsning – no problem – men en kvarts research och jag drar mig i det längsta.

Jag resonerar kanske lite som min son: om jag inte kan det redan är det inte värt att ta reda på. Tur då att maken tycker det är roligare och dessutom inte har några som helst problem med att ställa dumma frågor till främlingar, eller arbetskamrater. Och det är ju en utmärkt ursäkt för vilka frågor som helst: ”Jag skriver en roman och…” På det sättet kan man komma undan med rätt groteska frågor. Som hur lång tid det tar för en mänsklig kropp att upplösas i vatten till exempel, en fråga som inte jag men väl dottern (som också skriver) har haft.

Vi beslöt oss tidigt för att inte göra några som helst anspråk på verklighetsanknytning och reell trovärdighet när det kommer till polisdelen i berättelsen. Men jag tror att läsaren köper storyn ändå. På sätt och vis är miljön i våra romaner som en tidlös, fiktiv värld likt Lassemajas Valleby. Karaktärerna är också lite överdrivna för effektens skull, men utan att det blir tramsigt. De känns faktiskt ibland så verkliga att jag slagits av idén att ringa någon av dem för att be om en tjänst. Inte minst förstärks detta av att vi ju är två som ”känner” dem.

Författande är en märklig sak, inte undra på att det skrivna ordet varit så vördat och högaktat, nästan fruktat, genom historien.

För det är som magi. Ibland händer det att saker jag just skrivit om inträffar i mitt verkliga liv. Till exempel skrev jag en gång om någon som tappade ett glas och strax efter gick ett glas sönder i mitt eget kök. I en novell skrev jag om en häst som blev akut sjuk bara för att mötas av nyheten att det just hänt i stallet där vi har våra hästar. Såna här saker gör att jag ibland drar mig för att skriva, i synnerhet otäcka partier. Men jag är nog bara larvig, inte kan det ha något samband? Fast betänk att det engelska ordet för stavning – spelling – är det samma som för att kasta förtrollningar så vem vet?

En del läsare tycker att ”Lake Wilmington” är mer av en ungdomsroman än en vuxenroman och även om vi inte haft någon särskild målgrupp i åtanke när vi skrivit kan jag förstå att den känns som något för den yngre generationen. Den innehåller inte särskilt mycket våld eller erotik heller, utan är rätt harmlös, trots att det är en deckare med romantiska inslag. Våra övriga två romaner är definitivt mer för vuxna, även om de lästs och uppskattats även av tonåringar. Målet med alla våra tre romaner är att få läsaren att må bra en stund. Vi har försökt hålla dem så tidlösa som möjligt och därför begränsat hänvisningarna till modern teknik och sådant, även om det är omöjligt att utesluta till exempel mobiltelefoner helt. Tiderna förändras så snabbt och på något sätt har vi komprimerat tiden i vår fiktiva värld så att barndomssekvenserna är från vår egen barndom medan ”nutiden” är omkring 2010-tal. En del referenser kommer därför gå vissa läsare förbi men så är det alltid. Vi delar aldrig hela vår erfarenhet med någon annan. Vi kan dock fortfarande identifiera oss med en till synes helt främmande och annorlunda karaktär, bara genom det allmänmänskliga (se min tidigare recension om Doktor Glas) och kanske är det därför som C. N. Elvnääs romaner blivit så uppskattade. Det är en lite galen värld men människorna är som människor är mest – lite osäkra, lite klantiga, inte alltid helt ärliga men med en längtan efter att hitta kärlek och lycka.

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!

Önsketänkande eller ett kraftfullt verktyg för helande?

Jag läste Louise Hays klassiker ”Du kan hela ditt liv” för många år sedan och tyckte då att den var fantastisk. Eftersom jag haft några små hälsoproblem på sistone tänkte jag att jag skulle läsa om boken och se om jag kunde hitta någon hjälp där. Men tiden har gått, det märks.

Boken känns gammal, liksom jag.

Fast för boken innebär det att den är kvar på åttiotalet medan jag har utvecklats och fått nya insikter. Kanske har jag också blivit lite cynisk med åren. Nu låter Hays påståenden om att affirmationer kan bota allt från munsår till cancer som barnsliga önskedrömmar. Jag har faktiskt använt mig av en av hennes affirmationer i många år nu: ”jag accepterar gudomlig vägledning och jag är alltid trygg”. Den ska enligt Hay bota närsynthet. Och det kanske den gör, efter trettio år och i kombination med operation… För jag har inte märkt någon effekt ännu. Fast jag kanske gör det på fel sätt. Så måste det vara. Och så är jag inte riktigt ärlig, jag accepterar ingen gudomlig vägledning (finns det ens en gud?) utan litar bara till mitt eget huvud. Så kanske det är det.

Bara en liten bit in i boken blir jag irriterad på Hay. Hon tycks utgå ifrån att läsaren inte älskar sig själv och motsätter sig förändring. Ja, det sistnämnda kanske stämmer på mig. Jag gillar inte förändringar. Men jag har inga problem med att säga att jag älskar mig själv. Faktum är att jag sedan en tid tillbaka säger ”tjena snygging” när jag ser mig i en spegel, och jag menar det (oftast). Hay tjatar också om att inget helande är möjligt förrän du förlåtit allt och alla som gjort dig ont. Men det håller jag inte med om.

Vissa saker går inte att förlåta.

Det behöver inte betyda att man går och ältar det och är bitter, det handlar bara om en gränsdragning: det här är inte okej och jag kommer aldrig att tycka att det är okej. Och ironiskt nog erkänner Hay i berättelsen om sitt eget liv, att hon inte förlät dem som förgrep sig på henne när hon var ung. Så hon levde ju inte som hon lärde. Och hon tycks tro på konventionell behandling av vissa åkommor. Till exempel lyckades hon övertala sin mamma att genomgå en operation. Så allt kanske inte går att hela med tankar allena. Ytterligare en sak som minskar trovärdigheten i Hays ord är att hon tycks fixerad av sitt utseende – på alla bilder av henne är hon ordentligt sminkad med plockade ögonbryn. Så mycket för att älska sig själv precis som man är… Jag är rätt snygg utan smink.

Jag vill verkligen tro på attraktionslagen.

Den känns sann på något sätt. Men de flesta av mina försök att använda mig av den ger magra eller inga resultat. Ändå återvänder jag till den gång på gång. Kanske hoppas jag hitta något som jag missat. Jag leker ofta med övningar som dyker upp i youtube-flödet. Och lustigt nog ploppar Louise Hay upp som förslag medan jag läser boken. Det är en video om att öppna upp för mycket pengar. Jag har inget direkt behov av mycket pengar men visst skulle det underlätta livet att inte behöva tänka på pengar alls. Så jag utmanar mig själv att säga affirmationen i trettio dagar och se vad som händer. Det handlar trots allt bara om några minuter om dagen och det är trevliga minuter eftersom jag fantiserar om hur det skulle kännas att vara totalt ekonomiskt oberoende. Det hjälper mig att slappna av, så bara där har jag ju en vinst.

Nåja, tillbaka till boken. ”Du kan hela ditt liv” är en av de mest kända och sålda böckerna inom ska vi våga kalla det ”new age”. Louise använder det ordet men idag har det fått en lite negativ klang.

Numera säger man väl mer ”alternativ hälsa”.

Sextiofem miljoner människor kan ju inte ha fel, tänker jag. (Fast sedan minns jag 2020 och inser att det kan de ju visst ha.) Och jo, jag kan hålla med Hay om att roten till mycket ont i våra liv är att vi inte älskar oss själva så som vi borde. Om du skulle behandla dig själv som en människa du verkligen älskade, vad skulle du göra annorlunda då? Kanske skulle du unna dig mer glädje? Ge dig själv mer beröm och uppskattning? Och din kropp. Om du verkligen älskade din kropp, då kanske du skulle vara mer tacksam för den och rädd om den? Jag tänker ofta kärleksfullt och med tacksamhet på min kropp och jag har inga problem med att ge mig själv en klapp på axeln när jag gjort något bra. Jag unnar mig ofta roliga saker och försöker att leva balanserat mellan nytta och njutning. Och kanske är jag friskare än de flesta?

Kanske är Hays bok helt enkelt inte aktuell för mig just nu? Så kan det ju vara.

Louise Hay var rätt liberal och skulle nog passat i dagens vänsterrörelse, vilket också gör att det blir ett avstånd mellan mig och henne, något jag med säkerhet inte reagerade på förra gången jag läste boken då de frågorna inte var så framträdande. När hon beskriver att hon praktiskt taget bara äter frukt och grönsaker tänker jag stackars kvinna, vad hon måste varit hungrig och undernärd. Att hon ändå levde så pass länge (hon dog 2017, 90 år gammal) måste ändå vara ett bevis för att hennes metoder fungerar. Så jag försöker lägga lite på minnet ur hennes långa förteckning över olika hälsoproblem och vilka tankemönster som ligger bakom. Men varifrån har hon fått all den här informationen? Vad baserar hon antagandena på? Det förklarar hon inte närmare. Hon berättar bara att det var något hon utvecklade när hon arbetade som terapeut inom Church of Religious Science.

Scientologi, tänker jag?

Men nej, det är typ bara en nyandlig rörelse som så många andra, där man kombinerar Bibelns budskap med österländska traditioner och personlig utveckling. Men ”science”? Det känns lite missvisande. Det är knappast genom några konventionella vetenskapliga metoder som Hay kommit fram till sin lista över orsak och verkan. Förmodligen är den baserad på erfarenheter med olika patienter. Eller så har hon hittat på den, eller jag menar, kanaliserat den från ett högre medvetande. Vad vet jag? Hursomhelst, boken känns visserligen till åren men den hör ändå till allmänbildningen inom den alternativa hälsan och du hittar den säkert i bokhyllan hos de flesta som intresserar sig för tankens makt över materien. Läsvärd, absolut, men du behöver nog vidta lite fler åtgärder än bara positiva affirmationer om du vill förbättra din hälsa.