Hanna – Företagande i en ny tid

Jag älskar böcker!

Vad vore livet utan böcker? (Tack till Min An, Pexels, för bilden.)

Kunskap är makt. Pennan är mäktigare än svärdet. Har du hört dessa uttryck? Säkert. Men idag använder vi alltmer sällan pennor och papper och allt oftare det flyktiga internet. Här idag, borta imorgon. En elektronisk bok kan plötsligt försvinna, eller få ett ändrat innehåll. Formuleringar på en hemsida kan från en dag till en annan förändras, en biografi kan förvanskas från en hyllning till en sågning. Falska sidor kan se äkta ut. Äkta sidor kan hackas och tas ner. Annat är det med fysiska böcker. De är vad de är. Visst, du kan göra bokbål och få några att försvinna men en duktig efterforskare kan nog hitta ett undangömt exemplar någonstans. Det här är ett starkt argument för att fortsätta att trycka fysiska böcker. Så att historien inte kan förvanskas helt. Men det är egentligen inte främst därför som jag inte gillar e-böcker.

Jag är gammeldags. Jag tycker om att bläddra i en bok, känna doften av pappret, kunna slå ihop den och ta den med mig.

Läsa var som helst, utan tillgång till wifi eller elektricitet. (Det går att läsa i ljuset från en fotogenlampa.) Ett hem utan böcker känns själlöst tycker jag. När jag var barn omgavs jag av böcker. Mina föräldrar var medlemmar i flera bokklubbar och min pappa sålde till och med böcker – han var kolportör, ett ord man inte hör ofta numera. Vi prenumererade också på flera tidskrifter – Det Bästa, Illustrerad Vetenskap, Allt Om Trädgård, Gör Så Här. Jag slukade allt. Dessutom var jag en flitig besökare på vårt lokala bibliotek och kånkade hem kassar med böcker. Jag har säkert läst flera tusen böcker, om jag räknar in all kurslitteratur och alla barnböcker jag läst för mina barn och andras. Vem skulle jag vara utan böckerna? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva ett liv utan böcker. Hänvisad bara till TV och sociala medier. Vad fattig jag skulle vara. Vad enkelspårig och intolerant. Vad uttråkad och fördummad. Ja, det tror jag.

Är det en fördom att tro att du blir klokare av att läsa mycket och brett?

Bokläsning verkar i alla fall inte ha hög status i vårt nutida samhälle. Varför läsa boken när du kan se filmen? Varför se filmen när du kan se ett sammandrag på youtube? Och varför läsa den tråkiga vetenskapliga rapporten när du kan lita på expertens ord i TV? Men kan vi det? Det kan verka lätt att ändra text på en hemsida och sedan hävda att det aldrig stått något annat. Men ingenting försvinner, inte ens på internet. Om man vet var man ska söka kan man finna… och upptäcka att de så kallade experterna inte alltid är så ärliga. I själva verket verkar de vara experter mest på att ljuga eller dölja sanningen. Men jag förstår att det är jobbigt om man inte är van att läsa, att kolla upp källorna själv och läsa det finstilta. Vi har blivit skedmatade så länge att blotta tanken på att faktiskt läsa en hel text själv känns övermäktig för många. Kanske förstår man inte ens hälften av orden. Jag har för mig att jag läst (!) någonstans att läsning, särskilt i unga år, utvidgar ditt ordförråd. Ganska mycket. Så ja, jag kan förstå om du inte orkar. Eller ja, läser du det här (och ända hit!) är just du säkert en läsare. Men de andra. De som kanske ser rubriken på det här inlägget och tänker ”äsch, böcker är så 1900-tal”, det är svårt för dem. Jag förstår det. Samtidigt undrar jag vart deras nyfikenhet har tagit vägen.

Blir man också mer nyfiken av att läsa mycket?

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag inte vet. Och desto nyfiknare blir jag. Men om du aldrig varit i Narnia eller i Algarien, aldrig flugit på en drake eller mött en pyssling – i din fantasi och inte på film – då vet du ju inte heller vad du gått miste om. Kanske är fantasin som en muskel som måste tränas. Ju mer du matas med andras bilder, desto mindre klarar du av att göra egna. Och desto mer är du benägen att tro på allt du ser och hör, utan att ifrågasätta eller granska. Kanske är det så. Det är sorgligt i så fall.

Trots min stora föreställningsförmåga så trodde jag att boklösa hem bara fanns på Ikeas möbelutställningar. Och till och med där kan man hitta bokattrapper på sina håll. Men jag har besökt faktiska hem där folk bor där det inte finns några böcker. Alls. Och knappt några tidningar heller. För mig är det jättekonstigt. Det är som om de skulle ha ett kök utan spis och kyl, eller ett badrum utan toalettstol och handfat. Någonting fattas. Frågan är: fattas det också något i dessa människors liv och tankevärld, eller har de bara fyllt utrymmet med något annat?

Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.

Om ont och gott

Rådjur i trädgården – är det något fantastiskt eller fruktansvärt? Det beror på vem du frågar.

Jag har många gånger funderat över om det vore möjligt att sprida mer goda nyheter. De flesta nyheter som presenteras för oss, i tidningar, radio och TV samt på nätet, är av det negativa slaget. Ofta vinklade på ett sätt som helt klart är avsett att göra oss känslomässigt berörda. Detta skapar en ständig stress för den som försöker ”hålla sig uppdaterad”. Problemet när man börjar leta efter ”goda nyheter” är att det inte är så solklart vad som är bra och det växlar mellan människor. Det är lättare att rapportera om krig och våld och få alla att hålla med om att det är dåligt. Men om jag rapporterar om att antalet vargar ökar i svenska skogar, är det bra eller dåligt? Köttkonsumtionen går ner? Elbilsförsäljningen ökar? Ett nytt vaccin har tagits fram? Hm.

En del människor kommer att tycka att detta är goda nyheter men väldigt många kommer också att tycka att det är dåligt.

Jag resonerade en gång kring hur vi människor borde kunna komma överens om att det åtminstone är dåligt att döda en annan människa, oavsett situation. Men det är inte heller så enkelt. Om en man står i begrepp att våldta eller döda ditt barn, skulle du då tveka att döda först? Eller om någon du älskar vrider sig i fruktansvärda plågor på sin dödsbädd och ber dig att förkorta lidandet? Inte ens i fråga om liv eller död kan vi komma överens om en generell regel. Allt måste värderas utifrån den specifika situationen. Och sällan är det ens svart eller vitt där, det blir en avvägning, mer eller mindre rätt. I en TV-serie (Ragnarök) som går nu, frågar sig hjälten Thor om det verkligen är att vinna över ondskan om enda sättet att göra det är att döda den? Har inte den goda sidan då blivit ond? Man framhåller gärna, särskilt i sagans värld, att godheten – ljuset – alltid vinner över ondskan, men jag är inte så säker på det. Hur har det sett ut genom historien? Har godheten någonsin vunnit, ens en delseger? Är det inte snarare så att en ondska har vunnit över en annan och sedan framställt sig själv som ”god” i efterhand? Skrivit om historien så att det verkar som om ondskan besegrats. Om det fanns en ultimat ”god sida” skulle vi med säkerhet veta vad som var gott. Men det gör vi inte. Vi vet dock med säkerhet vad som är ont, i alla fall när det kommer till riktigt grova saker.

Detta gör att jag är benägen att tro att det finns en absolut ondska, men inte en absolut godhet, utan bara större eller mindre avsaknad av det onda.

Som en gråskala som inte går hela vägen till vitt. Det är därför det är så svårt att enas kring ett gemensamt gott mål, vi kan bara ana vägen mot det ljusare grå. Kanske tycker du att detta låter pessimistiskt. Men försök föreställa dig en värld där alla är lyckliga. Allt är i harmoni – människor, djur, natur. Vi tillbringar dagarna med att… inte vet jag, spela luta och sjunga lovsånger. Ingen sjukdom, ingen nöd. Paradiset, helt enkelt. Hur kul är det? Hur länge skulle du stå ut med att lukta på blommorna under korkeken? Vad skulle det finnas att sträva mot när allt är perfekt? Tala om deprimerande! Nej, vi behöver dynamiken av dåligt och bra för att inte stagnera. (Till och med en feel good-roman behöver något sorgligt att ta avstamp ifrån.) Och för att veta vad vi vill ha behöver vi veta vad vi inte vill ha. Därav de dåliga nyheterna. Det har dock gått till överdrift, anser jag. Nyheter är inte längre nyheter, avsedda att upplysa oss för att hjälpa oss i vardagliga beslut, utan propaganda som ska skapa rädda och lydiga medborgare. Visst kan vi behöva lite goda nyheter också, men mer i form av positiva exempel, lösningar på de problem som rapporterats. Alla lösningar, inte bara dem som läkemedelsbolagen eller storföretagen kan tjäna pengar på. Visste du till exempel att det finns massor med uppfinningar därute som kan producera ren, gratis el? Men fri energi, är det en bra sak eller inte? Energibristen dämpar den meningslösa och nedsmutsande produktionen av prylar. Med fri energi skulle vi kunna tillverka hur mycket vapen som helst. Och det skulle ju inte vara så bra, eller?

Om att följa flödet

Höbärgning kräver både timing och planering.

Från början hade jag tänkt att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg varje vecka. Men det här var innan världen blev en berg-och-dal-bana och alla förutsättningar förändrades. Såhär års är det också svårt att få tid till skrivande – jag tillbringar mesta tiden utomhus, formandes min trädgård. Så idag tänker jag skriva om disciplin och struktur kontra organiskt flow. En del framgångsrika författare hävdar att de lyckats tack vare sin stenhårda disciplin att skriva X antal sidor eller timmar om dagen, oavsett humör eller inspiration. Jag beundrar detta. Periodvis har jag försökt att skapa en sådan struktur för mitt företagande och författande. Tråkigt nog fungerar det inte för mig. Jag är alldeles för känslo- och väderstyrd. Dessutom lönearbetar jag på oregelbundna tider och dagar. Jag måste ta vara på tid och väder när det finns. Och inspiration. Jag tenderar att få mest gjort när jag når en gräns. När huset är en enda röra – då får jag energi att göra en storstädning (det får gärna vara lämpligt väder också). När en vardaglig uppgift blir för krånglig att utföra tar jag äntligen tag i det som krävs för att lösa problemet en gång för alla. När berättelsen fyller mig så mycket att jag nästan kräks ut den, då skriver jag. När gräsmattorna och häckarna är alldeles lurviga, då tar jag fram gräsklippare, lie, sekatör och häcksax.

I detta nordliga klimat är det förskräckligt mycket som behöver göras under de få månader vi har hyfsat torrt och varmt väder. Och då får allt annat stå tillbaka. Handarbete, skrivande, idékläckande, strukturskapande, bokföring, papperssortering, arkivering… Allt sådant får nu vänta till oktober. Är det rätt eller fel? Jag vet inte. Det bara är. Att då känna skuld för att jag inte har den där disciplinen att skriva X antal rader varje dag, är bara korkat. Jag hinner och orkar helt enkelt inte. Jag måste prioritera annorlunda.

Ligger det inte i människors natur att följa det organiska flödet, naturens och vädrets växlingar?

Skulle vi inte må bättre om vi anpassade oss mer efter ljuset? Så var det förr och så är det fortfarande till stor del för oss som bor på landet, har djur och odlar. Årstiderna växlar och sysslorna med dem. Det gäller att ta vara på en solig dag för höbärgningen. När snön vräker ner utanför fönstret kan man ägna sig åt hand- eller tankearbete. Aktivitet på sommarhalvåret, kontemplation och vila på vinterhalvåret. Och sen börjar det om igen.

Till viss del är det väl bra med struktur och disciplin. Ärligt talat skulle jag inte klara mig utan mina veckoscheman där jag skriver in allt som måste göras. Och hade jag inte disciplin skulle jag inte få ogräset rensat eller höet slaget och torkat i rättan tid. Men det finns en diffus gräns där disciplinen övergår i självplåga. En del människor har inget problem med det – de kan fortsätta att träna eller jobba långt efter att det slutat kännas meningsfullt eller roligt. Jag däremot, upplever ett otroligt starkt motstånd så fort tvånget överröstar glädjen. Kanske är jag lat. Ofta tycker jag att jag är lat. Jag borde göra mera, hinna mera, orka mera. Men emellanåt tar jag en paus och tittar på det jag åstadkommit. Tar en tur runt trädgården när solen går ner och betraktar de böljande gräsmattorna, glittrande vattenspeglarna, blommande rabatterna, raka raderna med grönsaker. Allt det här har jag gjort. Många, många timmars arbete, hårt fysiskt slit. På arton år har jag (med en hel del hjälp av maken) förvandlat en vildvuxen skogsdunge till en park. Skulle jag vara lat? Skulle jag ha gjort det om jag inte funnit glädje i det?

De senaste dagarna har det varit ovanligt varmt. Jag har fått flytta runt i trädgården efter var det varit skugga. Därför har mitt arbete kommit att styras av solen. Ska jag förbanna solen och slita i gasset, bara för att just den här rabatten måste bli klar idag? Eller ska jag följa flödet och slappna av i förvissningen om att när det blir gjort, så blir det gjort. Kanske inte idag eller imorgon. Det är okej. Livet ska levas och njutas också. Snart blir det kaffe i ”njutarstolarna”.

Alle man på däck

Lycka kan inte köpas för pengar, men fattigdom är inte heller så roligt.

Hur blev det såhär? Hur lyckades vi ge bort all världens rikedomar till en liten klick människor på bara några hundra år? Jag minns inte de exakta siffrorna men det sägs att en procent av jordens befolkning äger över 80% av jordens resurser. Och klyftan blir bara större. Medan (hundra)tusentals människor förlorade sina anställningar, inkomster och livsverk förra året (små och medelstora företag), så ökade de största företagen sina inkomster. Vissa av världens rikaste människor fördubblade sina inkomster 2020. Världsekonomin är på väg mot fullständig kollaps, samtidigt stiger värdet på börsen.

Det här är ju inte klokt. Vi måste vända trenden.

När man pratar om den ojämlika fördelningen av resurser i samhället rycker de flesta bara på axlarna. Det är så det är bara, som om det vore en naturlag att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare. Eller så förstår man att det är fel, men man menar att det ändå inte går att göra något. De rika har ju redan alla resurser på sin sida. Resistance is futile. Måhända är det så och jag är väl patetisk i mina försök att gå mot strömmen. Men det hjälps inte. Det är sån jag är bara, det måste vara en naturlag.

Visst är det svårt! Hur undviker jag att ge mina surt förvärvade slantar till monopolet i toppen? Så gott som alla stora kedjor och märken ägs av eliten. Alla betalningsmetoder (utom kontanter) och alla informationsflöden, all teknik och infrastruktur. Räkna inte med att du ska kunna komma undan helt, men gör små motståndsinsatser där du kan. Med risk för att låta klyschig: handla lokalt. Köp så mycket som möjligt direkt från producenten. I dagens Sverige har vi faktiskt möjlighet att köpa många fina livsmedelsråvaror direkt från producenterna. Idag köper jag en låda kött av en granne. Betalar kontant. Även något steg upp i förädlingen kan du göra för miljardärerna ogynnsamma val. Ät din lunch, eller ta ditt fika hos en lokal café- eller restaurangägare. Skippa de stora hamburgerkedjorna och bensinstationsbutikerna. Gynna författare och musiker (du känner säkert flera) i din bekantskapskrets, genom att köpa deras varor och tjänster direkt ifrån dem, utan att ladda hem eller beställa i nån stor nätbokhandel. (Jag är inte alls partisk här.) Det här var bara några exempel, säkert kommer du på massor om du börjar tänka efter.

Blir det dyrare? Möjligen. Men hur mycket är din själ värd?

Blir det krångligare? Absolut. Men se det som en utmaning. Att få leta efter något, att få längta efter det, utan omedelbar behovstillfredsställelse, är ett nöje som många människor idag går miste om. Och medan du väntar och letar kanske du rent av inser att du inte behöver så mycket här i livet.

När våra barn var små hade vi oerhört knappa resurser. Vi fick vända på varenda slant. Det var jättejobbigt men idag är jag tacksam för de åren. För jag är expert på att glädja mig åt saker som är gratis eller nästan gratis. Jag vet var jag ska leta efter billiga nöjen. Mina barn fick uppleva många spännande äventyr som inte var särskilt dyra. Jag vet hur man kokar soppa på en spik och jag slänger aldrig ätbara matrester. Jag har lärt mig att odla och samla mat i naturen. För mig har det varit en naturlig del av min uppväxt och tillvaro under många år. Men för många är detta främmande. Vad händer om kollapsen kommer på allvar? Om det blir tomt på hyllorna i matbutiken? Om det inte går att få tag på färdiglagad mat, om transporterna står stilla? Människor får ju panik bara internet ligger nere en kort stund.

Om du befann dig på ett skepp som du visste skulle förlisa inom kort, var skulle du hålla hus då? Antagligen så nära livbåtarna som möjligt, kanske redan med livvästen på. För mig är detta liktydigt med ett hus på landet med en odlingstäppa och nära till grannar som kan viktiga saker och producerar användbara ting. Men jag är långt ifrån självförsörjande! Jag får ständigt påminna mig om att vara snäll mot mig själv och att även den minsta lilla insats för ett mer självständigt liv är ett steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget. Varje liten insats räknas. Vad kan du bidra med?

Du sköna nya värld

Dags att sparka av sig skorna och gå barfota?

”You’ll own nothing and you’ll be happy”, du kommer inte att äga något och du kommer att vara lycklig. Det här är de inledande orden i en reklamfilm för ”The Great Reset”, eller den nya världsordningen som World Economic Forum har bestämt att vi människor ska fösas in i, vare sig vi vill eller inte. Och det har redan börjat. Jag kämpar fortfarande envist emot. När alla andra streamar sina filmer och sin musik, köper jag DVD-er och CD-skivor. Mitt slutgiltiga mål är att vara skuldfri och äga mitt hem, på riktigt. Den stora drömmen är att äga så mycket mark att jag själv kan bestämma över vilka träd som får stå kvar och hur nära andra människor får komma mig. För mig innebär ägandet frihet. Att hela tiden vara beroende av någon annans teknik eller välvilja är en form av slaveri. Missförstå mig rätt – vi är alla, alltid, beroende av andra. Men det ska vara ett ömsesidigt beroende, byggt på relationer och rent av kärlek. Om större delen av mänskligheten är beroende av en liten grupp människors välvilja (eller illvilja), utan att kunna påverka besluten, då är det slaveri.

Du kan kalla det förmyndarskap eller ledarskap eller vad du vill, men det är inte frihet.

Tråkigt nog har de som fattar besluten åt oss alla resurser på sin sida. De kan använda sig av psykologi och retorik (och media) för att få oss att tro att svart är vitt och vitt är svart. Ägande är fel, säger de. Det är mer rättvist om alla delar med sig. (Men hur är det med deras ägodelar då? Om inte du och jag ska äga något, vem är det då som ska äga allt?) Alla ska betala skatt så att vi har råd att ta hand om de svaga i samhället, säger de. (Men vissa betalar mer än andra och går verkligen våra skattepengar till de svaga i samhället?) De spelar glatt på vår känsla för solidaritet och vår rädsla för att hamna utanför gruppen. Den sociala människans största skräck är att bli ensam och utstött. Vi är beredda att göra vad som helst för att få vara med och passa in. Vi bär de rätta kläderna, vi ser de rätta TV-programmen och vi undviker att prata om sådant som inte är politiskt korrekt (det vill säga godtaget av våra herrar). Ett enda litet snedsteg, en enda oskyldig fråga (var är logiken i det här?) kan kosta dig ditt facebook-konto, och därmed hela ditt sociala liv. För idag streamar vi även våra vänner och vår familj. Allt ska utföras på nätet. The internet of things. Tänk vad smidigt att ha alla människor beroende av en enda kanal. Ett enda ryck i snöret och alla dansar samma dans. En enda knapptryckning och det blir svart på allas skärmar. Vilken makt!

Vore jag superskurk skulle jag ha internet som mitt verktyg.

Men det är också det bästa verktyget för dem som har andra idéer, som tänker stort och fritt. Alla de där som är beredda att offra sitt facebook-konto för chansen att få ställa frågan: vem är det som rycker i snörena? Vill vi ha det såhär? Vill vi hyra allt, streama allt, hela tiden vara beroende av bilder på en skärm? Vad händer om den där lilla gruppen som fattar besluten plötsligt bestämmer sig för… Säg att de bestämmer att det finns för många människor på planeten. De kommer att säga att människan tär på jordens resurser. De kommer att skrämma upp oss med att säga att om vi blir fler så kommer katastrofen drabba oss. Det räcker inte att bromsa befolkningstillväxten, nej, tyvärr, vi måste minska det antal människor som redan nu lever här. Skulle din solidaritet med mänskligheten sträcka sig så långt att du räckte upp handen som frivillig att gå på plankan? Eller du kanske skulle tycka att det var okej att gamla mormor fick gå vidare lite tidigare? Kanske rulla upp ärmen och ta en… Hur mycket är ett människoliv värt? Är alla lika mycket värda, eller finns det ”useless eaters” – såna som i princip skulle kunna avvaras?

Haha! Vilka konspirationsteorier, va!?

För inte finns det någon hemlig elit som bestämmer över oss. Alla myndigheter är skapade av oss, väljarna. (Även World Economic Forum?) Vi vill ha intelligenta människor som kan fatta beslut åt oss, så att vi inte riskerar att göra något dumt. Och internet är fantastiskt, tänk vad mycket information om allt viktigt vi får där. Censur? Nä, vad pratar du om? Vi lever i ett fritt land, där man får säga och tycka vad man vill (bara inte något rasistiskt eller klimatskeptiskt eller så förstås). De som bråkar och inte vill vara med på den här fantastiska nya världsordningen förtjänar faktiskt att tystas ner och spärras in någonstans. Det är inte mer än rätt. Vi vill ju ha ett tryggt samhälle. Tryggt och säkert. Tryggt, säkert och bekvämt. Tänk, vad praktiskt det är att lyssna på alla låtar på Spotify!

En (o)verklig show

Trygghet vs frihet är ett ämne jag ständigt återkommer till.

En av mina favoritfilmer är Truman show med fantastiske Jim Carrey i huvudrollen. Igår såg jag den igen. Numera går det inte att se något utan att dra paralleller till världen vi lever i och i Truman show blir allt nästan övertydligt. Truman är egentligen inte en fånge i den värld han lever i, skaparen av showen (Christof) säger att han är fri att gå när som helst. Men rädslan (som Christof odlat hos Truman) håller honom kvar. Truman har allt en man kan önska sig i den lilla orten Seahaven. Ändå är det något hos honom som ligger och gnager. Kanske är det en känsla av att det finns något mer därute, att han lever i en tillrättalagd värld och att den fullständiga sanningen undanhålls honom. Han saknar sin far, som försvann under mystiska omständigheter, och han drömmer om en flicka han träffat en gång, en flicka som sa att allt bara är påhitt, att alla ljuger för honom.

Så en vacker dag bestämmer sig Truman för att lämna allt. Det är otroligt modigt gjort och en helt oväntad handling för Christof som till sin stora besvikelse upptäcker att han förlorat kontrollen över sin skapelse. I ett sista desperat försök att få Truman att vända tillbaka tar han nästan livet av honom. Om Christof inte kan få ha kvar sin ”skapelse” är han beredd att låta honom dö. Dessutom blir det bra TV. När Truman ändå inte ger upp väljer Christof att bryta illusionen och tala direkt till honom. Han lockar med tryggheten i Seahaven och säger att världen där utanför inte är något att ha.

Tryggheten eller friheten.

Truman väljer friheten, trots att han inte har en aning om vad som väntar. Christof försöker också vädja till Trumans medkänsla genom att berätta att hans liv ger mening och glädje åt de miljoner människor som dagligen ser showen. ”Stanna för det allmännas bästa”. Men inte heller detta argument biter på Truman. Och vad händer? Blir tittarna besvikna över att deras favoritprogram nu tar slut? Nej, tvärtom. Alla hejar på Truman och vill att han ska få sin frihet. Det har till och med funnits en ”frihetsrörelse” på utsidan, som kämpat för att Truman ska få bli en ”vanlig” människa, istället för ett multimiljonföretags ägodel. Någonstans djupt inom oss vet vi att friheten är allt. Inte ens tryggheten kan mäta sig med den. Inte ens medkänslan kan hålla oss kvar i slaveriet. Men rädslan har utgjort starka kedjor. Och inte förrän vi tagit oss igenom den, med risk att förlora allt, kan vi verkligen vara fria.

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.

Om ondska

Det fanns en tid då jag envist försvarade människan. Alla människor gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar, sa jag. Alla tror att det de gör är rätt, att resultatet kommer att bli något bra. Ingen människa är ond, det är bara en olycklig slump som gör att vissa handlingar resulterar i lidande. Numera har jag ändrat uppfattning. Jag tror att ondskan finns och jag tror att det finns genuint onda människor. (Om man nu ska kunna kalla dem människor.) De här människorna är inte bara psykopater, som utan minsta medkänsla driver sina egna intressen på bekostnad av andra. Nej, de vill aktivt orsaka skada och förödelse. Det handlar inte ens om pengar – de har redan alla pengar i världen – de finner en njutning i att se andras lidande. Och de har gjort det till en konstform, vilket innebär att de har sett till att hamna i sådana situationer där de kan orsaka mesta möjliga lidande för flest antal människor. De har utan större svårighet tagit sig till toppositioner i världen, eftersom de (bokstavligen) är beredda att gå över lik på vägen dit och eftersom andra människor, människor med empati (om än aldrig så lite), viker undan från deras bana.

Vår godhet är tyvärr till vår nackdel.

Ju större medkänsla med och respekt för andra människor vi har, desto mer utrymme ger vi åt ondskan. Vi vill inte möta våld med våld, så vi försöker möta den med tolerans, tålamod och till och med kärlek. Vi vänder andra kinden till och blir slagna igen. Vi förlåter och blir trampade på ännu en gång medan ondskan kliver uppåt. Det börjar i det lilla och vi tycker det är harmlöst, ser inte den större bilden och vart det är på väg förrän det är för sent.

Jag läste ekonomi på universitetet och kom till en punkt där jag insåg att jag skulle bli tvungen att ge upp mitt sunda förnuft och omtanken om mina medmänniskor om jag skulle kunna fortsätta. Jag kände de långa svarta fingrarna från ondskan söka sig neråt mot mig, kalla fingrar som slöt sig om mitt hjärta och min hjärna. Jag började tänka som de. Började resonera ologiskt, känna att det kanske var okej, trots allt, att vandra över lik. Men jag tog mitt förnuft till fånga, ruskade på mig och klippte brutalt av de där trådarna. Nej, jag kommer aldrig att ansluta mig till dem. Så jag låg kvar och guppade medan det stora universitetsskeppet åkte vidare utan mig. Det åkte vidare med de kurskamrater som valt bort sina sunda förnuft och sina känslor. Tyvärr är det dessa individer som klättrar vidare på stegen. Kanske kommer några av dem att lite längre fram inse att deras gräns är nådd och de kommer hoppa av, desillusionerade. Andra klättrar vidare, dövar samvetet eller slänger det helt överbord (om de någonsin haft något). Och så här har det varit i långa tider. Det är därför världen ser ut som den gör. Det är därför vi har krig, svält och elände. För att vi som har samveten har klivit av och låtit ondskan ta rodret.

Men vad ska vi göra då? Inte kan vi möta våldet med mer våld?

Jag hamnade i en tråd som diskuterade detta. Hur det bästa vore om en yttre kraft klev in och rensade bort ondskan. Men det förutsätter att det finns en större makt som är god nog att vilja rädda mänskligheten, men kraftfull nog att sätta hårt mot hårt och utplåna det onda. Och det är ytterst tveksamt om det finns någon sådan kraft. Om den var jordisk skulle den genast anklagas för militärkupp eller något sådant. Den skulle ses som en annan ondskefull makt bara. Historiskt sett har det alltid varit fallet. Någon reser sig och försöker utplåna ondskan, bara för att fastna i den själv och hamna i krigsrätt. Nej, det skulle behöva vara något övermänskligt eller utomjordiskt kanske. Samtidigt behöver alla människor i ett enda slag få veta Sanningen med stort S. Så att vi VET, bortom allt tvivel, var den riktiga ondskan varit och hur vi ska undvika den i framtiden. Detta kan dock inte ske via någon av de vanliga kanalerna, för då kommer det oundvikligen att betraktas som propaganda. Det enda jag kan tänka mig att vi skulle nå någon gemensam andlig, inre upplysning. Ett globalt uppvaknande. En del säger att detta är nära förestående. När som helst nu, kanske nästa vecka, vaknar vi upp ur mardrömmen. Åh, hur jag önskar att detta vore sant! För vad är det för mening med mänskligt liv på planeten Jorden om vi bara ska störta in i ett allt större lidande utan slut?

Och så var det dags igen

Deklarera. Hur svårt kan det va’? (Foto av Sevenstorm Juhaszimrus från Pexels)

Jag har gjort det igen! En gång om året händer det och jag känner mig som en hjälte varje gång. Jag talar såklart om deklarationen. Första gången jag skulle deklarera för vårt företag fick jag ”nystartshjälp” via en redovisningsfirma. Vi var ett helt gäng som satt med våra papper och slet våra hår i ett rum medan ”experten” gick runt och hjälpte till. När det var min tur och jag sa att jag hade ett handelsbolag så ryckte han på axlarna och sa: ”handelsbolag, nej, det vet jag inte hur man gör”. Så det var ju inte till så stor hjälp. Efter det har jag kört ”trial and error”-metoden, som jag ofta gör när jag ska lära mig nya saker. Skatteverket har alltid varit väldigt tillmötesgående. Jag har en kontaktperson som jag kan ringa om jag undrar över något, han har tålamod och tar sig tid så att det blir rätt och så att jag förstår vad jag gör (förhoppningsvis). Vid något tillfälle har jag fått ett brev från Skatteverket där de bara konstaterat att jag visst fyllt i fel siffra på ett ställe men att de ändrat det åt mig så det blev rätt. Jätteschysst!

Första gången tog det nog ett par dagar av hårslitande innan jag fick ifyllt alla blanketter. Numera går det betydligt snabbare och enklare. Jag tog mig nämligen tid för några år sedan och gjorde en lathund åt mig. Skrev ner exakt vad som skulle skrivas in i vilka rutor och varför, även de rutor jag inte behöver fylla i (än). Dessutom började jag ta kopior på alla ifyllda blanketter. Så nu kan jag enkelt gå tillbaka till tidigare år och jämföra. Och när Skatteverket haft någon synpunkt har jag kunnat göra en anteckning till följande år.

Jag tackar mitt tidigare jag för denna geniala handräckning.

När man har handelsbolag fyller man i en deklaration för företaget, plus en blankett för varje delägare i bolaget och sen ska såklart uppgifter om del av vinst eller förlust in i den vanliga inkomstdeklarationen. I princip är det alltså fem delar för oss. Men i ärlighetens namn är det inte så krångligt. Det är en mängd fält som inte behöver fyllas i alls, eftersom vi inte hyr eller hyr ut några fastigheter, tar ut några räntor eller liknande. Det är bara att fylla i siffrorna från bokföringen och räkna ihop. Tur att jag gillar siffror. Min man, som inte är lika förtjust i räkning och ekonomi, behöver bara skriva under. Han är bra på andra saker.

Man kan förstås fundera på syftet med deklarationen och skatters vara eller icke-vara. Sitter vi bara och vänder papper till ingen nytta? Går skatterna till något som gynnar samhället på sikt? Borde vi ha inkomstskatt? Företagsskatt? Skulle det gå att förenkla förfarandet – och då menar jag inte digitalisera och göra över nätet? Kanske göra som med betalningar inom gåvoekonomin: själv bestämma hur stor del jag vill bidra med till samhället och öppet redovisa mitt beslut. Intressant tanke.

Lätt eller svårt, rätt eller fel, oavsett vilket så får jag alltid en känsla av oövervinnerlighet när jag stoppar de där blanketterna i kuvertet. Om inte Skatteverket har något att anmärka på behöver jag inte bekymra mig för just den här saken igen förrän nästa år. Puh!