Hanna – Företagande i en ny tid

De vita linjerna i skyn

När jag för första gången hörde talas om chemtrails tyckte jag hela idén var befängd. Varför skulle någon i hemlighet spreja himlen full med gift? Det måste ju kosta helt otroligt mycket pengar, vara extremt svårt att koordinera samt även förgifta dem som sprejade. När vänner lade ut inlägg om detta på sociala medier skrollade jag bara förbi eller till och med blockade dem.

Alltså, det finns konspirationsteorier och sedan finns det ren galenskap, tänkte jag.

Men med åren har jag varit tvungen att bita i det sura äpplet och erkänna att något inte står rätt till med vår himmel nuförtiden och det har att göra med flygplan och utsläpp, förmodligen planerade sådana. Mina frågor kvarstår dock: är det inte väldigt kostsamt och svårt? Blir det inte giftigt även för dem som sprejar? Och varför skulle någon göra en sådan sak? Att eliterna själva inte tror på den globala uppvärmningen och växthuseffekten är ju uppenbart, så det är knappast för att skydda oss mot solstrålning. Nej, det måste finnas ett annat motiv. Just detta försöker Maximilian Schnell förklara i sin bok ”De vita linjerna i skyn” och visst får jag en del att tänka på. Jag har även hört lite andra förklaringar men mer om det senare.

Jag vet ingenting om Maximilian Schnell och han förklarar heller inte bakgrunden till att han började studera fenomenet med chemtrails. Boken är skriven på svenska men jag misstänker att det inte är författarens modersmål eftersom texten innehåller en hel del språkliga avvikelser, ofta i form av omvänd ordföljd. Det gör boken lite svårläst men inte så att det stör. Värre är det med den amatörmässiga layouten och röriga dispositionen. Författaren hoppar mellan ämnena och använder ibland samma illustrationer flera gånger, tagna ur sitt sammanhang.

Det händer att jag tänker att den som verkligen brinner för ett ämne inte borde skriva om det själv, eftersom det tenderar att bli för känsloladdat och rörigt.

Läsaren förväntas nästan redan vara insatt i ämnet. Jag hade velat se en tydligare inledning och presentation av hur frågan om chemtrails uppstått, skillnaden mellan chemtrails och contrails (som det ofta hänvisas till från offentligt håll), samt en enkel genomgång av forskning på området. Författaren tar också upp HAARP (vädermanipulering med hjälp av frekvenser/strålning), vilket säkerligen hänger ihop med chemtrails men kanske hade behövt ha en egen del i boken, och inte som nu blandas upp med all annan information. Jag är rädd för att en skeptiker kommer att avfärda hela boken som amatörmässigt trams på grund av dessa svagheter. Vilket är synd eftersom Schnell har mycket viktig information att komma med.

Nytt för mig var till exempel det faktum att det amerikanska försvaret efter kalla krigets slut hade ett överskott av stora last- och tankflygplan som raskt kunde byggas om till sprutplan. Detta besvarar till viss del frågan om kostnad och distribution. Dessutom används till stor del aluminium i det som sprutas ut, vilket är relativt billigt.

Vi ska komma ihåg att de rikaste i världen har mer pengar än vi någonsin kan föreställa oss. De hade kunnat spruta sedlar ur planen i flera år utan att märka det.

Det är inte mer pengar de behöver, det är makt. Och eliten har i många årtionden funderat på hur de bäst ska kontrollera de stora massorna. Att hålla människor sjuka och svaga tycks vara ett bra sätt. Kan detta vara anledningen till sprejandet? Men då återstår frågan: blir de inte själva sjuka av det de sprutar ut? Man kan tänka sig att de inte sprutar där de själva bor eller vistas. Har vi till exempel ett fint statsbesök eller ett Bilderbergmöte i Stockholm brukar det vara fina klarblå skyar. Det finns också en helt annan hypotes men den ska jag ta i slutet av recensionen för att inte avskräcka läsarna.

Schnells egen teori om varför himlen besprutas med aluminium, barium, strontium och andra för oss giftiga ämnen, är kopplad till solen och dess cykler. Vi lever i en värld beroende av ytterst känslig elektronisk utrustning och kommunikation. Kraftiga solstormar skulle kunna släcka ner hela nätet och få förödande konsekvenser. Väder och vind kan också försämra signalerna genom luften. Därför behövs ett skyddande och stabiliserande nät av metaller över jorden, som inte bara blockerar solstrålningen utan även underlättar den trådlösa kommunikationen. Med hjälp av HAARP och andra liknande anläggningar (vi har tydligen en sådan jätteantenn i Sverige också – detta var nytt för mig) kan man styra vädret så att störningarna blir så små som möjligt.

Att människan har velat och kunnat påverka vädret länge är väl känt av de flesta.

Vid OS och andra stora tillställningar har man till exempel kunnat flytta på eller upplösa regnmoln. Och tyvärr vet vi ju att teknik sällan kommer att användas för allas bästa – något som man verkligen hade kunnat göra med vädermanipulation genom att få det att regna där det behövs – utan snarare verkar de styrande alltid leta efter sätt att göra vapen av tekniken. Så även med vädret. Tänk att kunna styra över vilka människor som får äta och vilka som ska gå under i torka eller översvämningar, det måste ju vara den ultimata makten och kontrollen! Schnell nämner hur markägarna i södra Sverige var motvilliga att sälja eller upplåta mark åt stora antenner för det stora ”radioteleskopet” (läs vädermanipulationsanläggningen) LOIS. När kostsamma processer inletts drog två stora stormar (Gudrun och Per) in över området, fällde massor med skog och gjorde marken i princip värdelös. Plötsligt gick det lätt att komma över de arealer som bolaget ville ha. (Samma sak såg vi ju i Asien efter tsunamin – privatägd mark köptes upp för en spottstyver av stora bolag med turismplaner.)

Mot slutet av boken ägnar Schnell ett långt avsnitt åt vad han kallar ett minisolsystem som närmat sig vår sol och hotar jorden. Han visar mängder av lågupplösta bilder tagna av ett ”solteleskop ute i rymden” och menar att dessa utgör bevis för teorin.

Men här sjunker mitt förtroende för Schnell som en sten.

Bilderna är alltså från NASA. Och det Schnell tycker ser ut som ett solsystem tycker jag ser ut som olika flygplan. Men flygplan kan ju inte vara så nära solen, eller hur? Solen som sägs vara en brinnande gasboll i rymden. Ojojoj, var ska jag börja? För det första – allt som kommer från NASA är antingen rena lögner eller missvisande fakta. Rymden och solen är inte vad de säger att de är. Att inte författaren har koll på detta är uppseendeväckande. Han verkar tro på allt som sagts om rymden och satelliter och månfärder, vilket gör honom till en mindre trovärdig källa enligt mig. För det andra – om ett annat solsystem var på väg mot jorden skulle det knappast hjälpa att spreja lite gifter i atmosfären. För det tredje – Om NASA ”läcker ut” information om en mystisk planet X eller ett hotande minisolsystem så har de säkert en dold agenda – vad är det de vill ta bort vår uppmärksamhet ifrån? Kanske himlen, som inte längre är så blå som jag minns den från min barndom. Istället korsas den ofta av linjer efter flygplan. Linjer med jämna avstånd över hela himlen (inte en speciell flygrutt), och som inte löses upp, såsom contrails gör, utan sakta breder ut sig tills hela himlen är täckt av en mjölkig hinna.

Vissa dagar är sprejningen så uppenbar att man inte fattar hur människor kan låtsas som ingenting.

Men många har lagt märke till det förstås och börjat dela bilder på sociala medier. I slutet av boken delar Schnell med sig av bilder han fått av fotografen Anders Blomqvist. Här kan man tydligt se skillnaden mellan contrails (vattenånga) och chemtrails, samt de konstiga nya moln som uppstår efter HAARP-attacker.

Utöver min kritik av bokens utformning, upplägg och källor, vill jag lägga ytterligare en: pessimismen. Det är lätt att tänka att mänskligheten är för evigt förlorad, att vi alla kommer att dö av förgiftning eller strålning och att vi är maktlösa mot eliten. Men det vi bör komma ihåg är att det finns positiva motkrafter. Vi lever ju och frodas trots allt – människan verkar vara väldigt resilient. Och vårt medvetande är otroligt kraftfullt. Det har gjorts experiment som visat att massmeditation kan minska brottslighet till exempel. Det finns också de som påstår sig kunna lösa upp moln på himlen med ren tankekraft.

Jag har sett olika experiment som på teknisk eller kemisk väg lyckats göra hål i molntäcket efter sprejningar och HAARP.

Och det finns en Tesla-baserad teknologi som inte bara minskar EMF-strålning i ditt hem utan även höjer ditt välbefinnande och till och med kan förbättra din ekonomi, hur konstigt det än låter. Jag har själv upplevt effekterna av denna teknik som kallas FLFE – Focused Life Force Energy. Jag är övertygad om att oavsett om det är människor eller andra entiteter som tycks ha kontrollen över världen så är de beroende av vår samlade energi. De vill få oss att känna oss rädda och nedstämda för att kunna styra över oss och driva igenom sina agendor. Om vi istället är glada, kärleks- och hoppfulla blir de försvagade och kan inte kontrollera oss. Därför är det viktigt att inte låta sig nedslås av den information som Schnell delar med sig av. Viktigt att känna till, förstås, men vet också att du och resten av mänskligheten är starkare än du tror.

När man talar om chemtrails blir man ofta idiotförklarad.

”Det där är bara vattenånga som bildar spår på hög höjd.” Jotack, dem såg man redan på 80-talet och de löstes upp och försvann en bit bakom flygplanet. Man såg kanske en eller två samtidigt långt, långt borta. Idag kan du ha ett helt rutnät ovanför dig, inte alls särskilt högt upp och spåren försvinner inte. ”Det är för att det är så många fler flygplan nu”, säger besserwissern, ”och luften är mer förorenad.” Jaha, men varför är det då bara vissa dagar som hela himlen är täckt, och andra som vi får se solen utan blockerande strimmor? Flyger bolagen bara vissa dagar? Och hur kommer det sig att många av spåren som görs inte kan kopplas till flygplan på radarn? Det vill säga, varför är det så många hemliga flygningar om det nu bara handlar om reguljärflyg med contrails? Och varför tycks människor bli sjuka dagarna efter en sprejning? Jag minns när jag lyssnade på ett föredrag om tomatodling för kanske tio-tolv år sedan (ungefär då boken skrevs) och föreläsaren sa att han börjat se konstiga skador på växterna som stått utomhus. Det såg ut som brännskador på bladen. Han visste inte vad det berodde på, kanske något nedfall? Många vittnar om en brännande känsla i huden och en konstig metallisk lukt i samband med sprejningarna.

Bidöden skulle också kunna kopplas till höga aluminiumhalter och var kommer denna aluminium ifrån?

De som inte vill tro på chemtrails hävdar ofta att om det verkligen stämde att någon sprejade oss med gift som vore vi skadeinsekter, så skulle de själva drabbas av giftet lika mycket, vi delar ju samma biosfär. Och det här dilemmat förbryllar även mig. Har eliten någon sorts skydd mot giftet eller har de byggt sig säkra områden? Men gift tenderar att spridas överallt och är svårt att stänga ute. Den kanske märkligaste teorin om detta som jag hört är att de som styr inte är mänskliga, att de behöver en annan sorts atmosfär och att det är det de i själva verket håller på med – anpassar luften så att de ska frodas här istället för oss. Vem vet? Jag är öppen för alla teorier. Fenomenet chemtrails är så märkligt att vad som helst är möjligt.

De vita linjerna i skyn
Maximilian Schnell (2015)
Vulkan
ISBN 9789188093356

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Inga känslor, bara siffror i ”Vaccineffekten”

Jag var skeptisk till vacciner redan innan Covid men efter vad vi upplevde med de så kallade covidvaccinerna fick jag verkligen upp ögonen för korruptionen och människoföraktet inom vaccinindustrin. Det visade sig att ”säkert och effektivt” var en lögn inte bara för covid”vaccinen”, utan även för i stort sett alla vacciner vi har idag.

Som lekman förleds du att tro att om du tar ett vaccin så slipper du få sjukdomen du vaccinerar mot.

Men detta är inte sant – det finns inget vaccin som ger ett hundraprocentigt skydd, i vissa fall kan vaccinationen till och med ge dig den sjukdom du försöker undvika! Inget vaccin är heller säkert. Vi får veta att vi kan få lite rodnad och ömhet vid själva injektionsstället och att det går över efter några dagar. (Vi låtsas inte om att jag fortfarande kan uppleva klåda där jag fick en spruta i lågstadiet.) Med denna (högst bristfälliga) information, plus att de säger att de sjukdomar du vaccinerar dig mot kan få fruktansvärda följder (vilket inte heller är sant i de allra flesta fall), känns det förstås självklart att ta de sprutor som erbjuds (eller låta injicera sina barn). Du väger argumenten mot varandra: lite ont i armen några dagar för att slippa svår sjukdom eller död. Inget svårt val. Men tänk om vågskålen skulle tippa åt andra hållet och argumenten istället är: en immunförstärkande mild sjukdom mot möjliga livslånga handikapp eller död?

Hur långt behöver vågskålen börja väga över för att du ska tänka till en extra gång innan du kavlar upp?

Det är detta Robert F Kennedy Jr och Brian Hooker försöker lyfta fram i boken ”Vaccineffekten”. Vilka är egentligen riskerna med olika typer av vaccin? Det är inte lätt att få fram uppgifter om vaccinskador och möjliga biverkningar. Väldigt lite forskning om detta görs, märkligt nog. Argumentet för att inte ha en ovaccinerad kontrollgrupp är att det skulle vara oetiskt att förvägra människor en potentiellt livräddande behandling. Och ofta låter man de ovaccinerade, de gånger man har en sådan kontrollgrupp, få vaccinet efter några veckor, vilket omöjliggör långtidsstudier. Men det är bara för vacciner man resonerar såhär. Cancer-mediciner testas mot placebogrupp och trots att detta är ännu mer potentiellt livräddande (ett vaccin administreras ju till en frisk person med oviss risk för sjukdomen, medan en redan sjuk patient skulle kunna ges möjlighet att leva lite längre med en ny cancermedicin) anses det inte oetiskt att förvägra kontrollgruppen medicinen. Nej, det finns nog helt andra anledningar till att man inte vill testa mot en ovaccinerad kontrollgrupp. Kennedys och Hookers siffror ger en tydlig bild.

Vaccinerade är sjukare än ovaccinerade, ibland mycket sjukare.

Boken är rätt torr och vetenskaplig, antagligen för att vaccinskeptiker ofta anklagas för att komma med mer känslor än fakta. Den inleds med en genomgång av de olika statistiska termerna och begreppen men det gör inte mig mycket klokare, tyvärr, och då har jag ändå läst statistik. Begripligare blir det när diagrammen presenteras, här syns det tydligt hur många gånger större risken är för en åkomma hos de vaccinerade jämfört med de ovaccinerade. Och det handlar inte om lite ont i armen några dagar. Vi talar om allergier, autism, ADHD, astma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, gastrointestinala sjukdomar, eksem, tics, crohns sjukdom, celiaki, minnesstörningar, narkolepsi, Bells pares, Guillain-Barrés syndrom, luftvägsinfektioner (inklusive corona), diabetes, MS, myokardit, perikardit, bältros, missfall, blödningar samt död.

I USA får ett barn inte mindre än 73 doser vaccin av olika slag innan artonårsdagen.

Över hälften av alla barn har kroniska sjukdomar och autismspektrumdiagnoser blir allt vanligare. Vi ser en liknande utveckling här i Sverige men vårt vaccinprogram är inte alls lika omfattande, dessutom har vi förbud mot kvicksilver i vacciner. Kvicksilver misstänks ha kopplingar till både hjärnskador (inklusive autism) och demens. Kan det finnas ett samband mellan vaccinationer och alla dessa kroniska sjukdomar och tillstånd? Får vi ens ställa frågan? Det verkar inte så. Kennedy med flera har i många år kämpat för att få tillgång till den data som finns och för att få starta studier som jämför ovaccinerade med vaccinerade. Men det har nästan alltid varit kalla handen från myndigheterna. Till slut var de tvungna att stämma hälsomyndigheten för att få tillgång till information om vaccinsäkerhet. Men när de efterfrågade kopior på de långsiktiga, placebokontollerade kliniska prövningar som licensieringen av vart och ett av barnvaccinationerna grundats på fick de svaret att inga sådana studier hade gjorts! Vaccinen hade godkänts utan prövningar, eller baserat på mycket bristfällig information, ofta hade ett nytt vaccin endast jämförts mot ett liknande äldre vaccin och om biverkningarna inte blev fler ansågs det ”säkert”. Istället för placebo (typ saltlösning eller något annat som inte påverkar kroppen) har man använt ett annat vaccin eller det lösningsmedel som vaccinet innehåller, vilket naturligtvis gör studierna helt värdelösa.

Kennedy och Hooker har inte dragit några slutsatser eller gjort egna tolkningar i ”Vaccineffekten”, de har bara presenterat resultat från en mängd studier från hela världen, så objektivt som möjligt.

Det är upp till läsaren att bedöma om det är värt att ta vaccinet eller inte.

Boken är uppdelad efter de olika typer av vacciner som ges, så det finns ett kapitel för MPR, polio och rotavirus, HPV, covid med flera. Självklart förekommer inte alla de biverkningar jag nämnt hos alla vacciner men varje vaccin har svåra biverkningar, ofta flera stycken, vilket gör det alarmerande nog enligt mig. I slutet av boken får läsaren ta del av korrespondens mellan Kennedy och ledningen för nationella hälsoinstitutet (NIH) i USA, för att själv bilda sig en uppfattning om myndighetens agerande i frågan. I det avslutande brevet från chefen för NIH, Francis Collins, får Kennedy veta att hans och gruppens önskemål inte kan tillgodoses eftersom de baseras på antagandet att vacciner inte är säkra och det vet vi ju att de är, menar Collins.

Vilket jävla god dag-yxskaft-svar! Ursäkta att jag svär.

Men det är som att säga att vi inte behöver testa vaccinen eftersom vi inte behöver testa dem. Om de var farliga hade vi ju testat dem, men nu har vi inte testat dem, alltså är de inte farliga. Herrejösses! Men det är på den här nivån debatten om vacciner förs i det offentliga. Och när vaccinkritiker pekar på hur korrupta myndigheterna är, där flera personer på viktiga poster är jäviga med ekonomiska intressen i läkemedelsbranschen, får de till svar att myndigheterna ju har granskat sig själva och inte hittat några problem. Alltså har vi inga problem. Om vi någon gång tappar tålamodet med sådana ”argument” och blir förbannade kan man väl inte klandra oss? Men nuförtiden orkar jag inte ens ta debatten när jag möter sådana idioter. Can’t fix stupid.

Det spelar ingen roll hur många väl underbyggda argument man har: människor ändrar inte uppfattning. Jag såg ett inlägg på facebook där en person (till svar på kritiken att man inte ska tro allt man ser på internet) visade hur många böcker han eller hon hade läst om vaccinskador, det var bok efter bok efter bok… Genast sa någon i en kommentar att vem som helst kan ju skriva böcker nuförtiden, det där är bara fiktion. Och om vi visar siffror och statistik från oberoende forskare heter det att de bara är ute efter att tjäna pengar (som om läkemedelsbranschen är en ideell och filantropisk förening) eller skapa berömmelse (jotack, de blir av med sina legitimationer och jobb). Det hjälper inte ens att visa siffror från myndigheterna själva. Då är det inte alls vaccinet som orsakat dödsfallen eller sjukdomarna, det måste vara något helt annat för vi VET JU ATT VACCIN ÄR SÄKRA OCH EFFEKTIVA!!!

Det är lätt att bli uppgiven men jag tror att vinden vänder nu.

Efter debaclet med covid”vaccinerna” är det många fler som har börjat ifrågasätta vacciner generellt och nyligen släpptes en stor studie (som hemlighållits) där man jämfört ovaccinerade med vaccinerade – precis det som Kennedy med flera frågat efter – och resultaten är minst sagt skrämmande. Vissa diagnoser som är vanliga bland de vaccinerade finns knappt alls hos de ovaccinerade, t ex autism och diabetes. Visst skulle det möjligen kunna bero på en tredje faktor – korrelation betyder inte automatiskt orsak – men i så fall bör det undersökas vidare. Och den nya studien tar hänsyn till en mängd olika faktorer som skulle kunna påverka och ändå är sambandet tydligt: vaccinerade är sjukare än ovaccinerade.

Så vilka är det som egentligen belastar sjukvården och kostar oss miljarder i skattepengar årligen?

Först i form av sanktionerade vacciner och sedan i livslånga behandlingar med återkommande sjukhusbesök… Jag har nog haft tur (fast jag fick inte så många vacciner när jag var barn) och mina barn likaså, även om jag stoppade vaccineringarna av min yngsta. Och vi bor ju i Sverige där vaccinationerna är relativt få och valet finns att säga nej. Skulle jag bli erbjuden ett vaccin idag (oavsett mot vad) skulle jag absolut säga nej och ”Vaccineffekten” har bara stärkt mig i den övertygelsen.

Vaccineffekten
Robert F Kennedy Jr & Brian Hooker (2023)
Karneval Förlag
ISBN 9789189494534

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831

”I stålstormen” lär mig något om män

Fråga mig inte hur det kom sig att jag började läsa Ernst Jüngers ”I stålstormen”. Det kan verka konstigt att jag – som anser att krigsskildringar är ungefär lika intressanta som sportreferat – läser dagboksanteckningar från första världskrigets skyttegravar. Och det var med viss tveksamhet jag började läsa. Men av någon konstig anledning sugs jag snart in i Jüngers berättelse och plötsligt får jag en mängd aha-upplevelser och märkligt nog kraftiga igenkännanden, på gränsen till sammansmältning.

Om det är så att vi återföds och lever många liv kan jag mycket väl ha varit en tysk soldat under första världskriget, jag har vissa erfarenheter som skulle kunna tyda på detta.

Men kanske är det inte alls tidigare liv, kanske är det bara Jüngers fantastiska berättarförmåga eller översättaren Urban Lindströms förtjänst. Oavsett, så fascineras jag och kan inte sluta läsa. Som jag nämnde i min förra recension – ”Eliternas uppror”, och även i min recension av ”Doktor Glas” – så tror jag att en medelålders kvinna på 2020-talet mycket väl kan tillgodogöra sig och förstå (rentav njuta av) en ung mans tankar för hundra år sedan. Och att läsa om krigets brutala verklighet var sannerligen att kliva ur min comfort zone. Liksom Jünger beger jag mig ut på slagfältet med öppna ögon och saklig blick. Till min lilla tröst har jag vetskapen om att kriget tar slut 1918 och att Ernst Jünger, denna übermensch, överlever inte bara första utan även andra världskriget och blir över hundra år gammal. Stundvis känns det som att se en Hollywoodfilm där man vet att hjälten överlever, trots att det många gånger ser mörkt ut. Jünger blir träffad av granatsplitter eller kulor fjorton gånger, varav två gånger rakt genom bröstkorgen. Ändå reser han sig upp och strider vidare. Han vill inte belasta sjukvården i onödan, säger han, så han tar bara emot den mest nödvändiga omplåstringen, åker hem på permission och läker ut skadan på egen hand. Sedan återvänder han till fronten.

Jünger är bara 23 år gammal när han tar värvning och ganska snart avancerar han till fänrik och får ansvar för ett helt kompani. Vad är det som får dessa unga män att anmäla sig frivilligt? Jünger menar att det var tristess. De längtade efter ett äventyr. Därför vill också Jünger vara i främsta leden, där döden är ständigt närvarande. Han ligger långa perioder i skyttegravarna och när det inte smäller om öronen på en stund beger han sig ut på farliga utflykter.

En soldat får inte ha tråkigt, menar han. Det är bland det farligaste som finns.

Men soldaterna bör inte heller ge sig hän åt förstörelse. När de tvingas förstöra allt av värde i de franska byar de har belägrat och snart kommer tvingas överlämna åt engelsmännen, blir männen nästan galna. Det är demoraliserande, människor är inte gjorda för att riva ner, utan för att bygga upp. Med värme berättar Jünger om hur de bygger, ställer i ordning och förbättrar skyttegravarna. Han får lära sig många nyttiga hantverk av de andra soldaterna. Alltid är det någon som vet bästa sättet att stötta en vägg eller dränera ett dike. Kamratskapet är centralt genom hela boken, även om Jünger verkar kunna lämna fallna vänner utan att sörja eller blicka tillbaka. Ena stunden drar kamraten ett skämt, i nästa ligger han död med en kula genom huvudet. Men det är bara att gå vidare. Framåt, framåt, trots att läget för den tyska sidan redan från början är hopplöst. Jag slås av hur mycket starkare den franska och engelska sidan är. Deras granater, bomber och kulor haglar över tyskarna i en aldrig sinande ström, år ut och år in. Tyskarna får ofta bara ligga och ta skydd för att emellanåt göra någon halvhjärtad framstöt. Engelsmännen tar också vartefter åren går in förstärkningar från världens alla hörn. Tyskarna slåss mot skottar, indier och nya zeeländare. De slåss ofta på fransk mark och trots att tyskarna alltså ockuperar dessa franska städer och byar blir de väl mot- och omhändertagna av lokalbefolkningen. Det är ju engelsmännen som förstör de pittoreska husen, fruktträdgårdarna och de vackra landskapen. Jünger ser inte heller fransmännen som fiender i någon svartvit mening. Han beundrar ofta motståndarnas styrka och uthållighet.

I hela boken finns inte ett spår av den dehumanisering som tycks prägla modern krigföring.

Engelsmannen på andra sidan är lika mycket människa som Jünger. Han blir ofta beklämd av att se alla dessa unga män som stupat, oavsett nationalitet. Vid ett tillfälle när tyskarna jagat upp varandra till en brinnande blodtörst och stormar mot den engelska linjen passerar Jünger en engelsman som sitter uppgivet hopsjunken. Jünger tänker först skjuta mannen men när denne tar upp ett fotografi på sin familj och visar för Jünger, låter han honom gå. Efteråt tänker Jünger ofta på denna engelsman – en av tiotusentals – och hoppas att han kom hem till sin familj.

Jünger själv verkar dock inte längta hem till någon familj. Faktiskt nämner han dem knappt alls. Vi får veta att han har en far som han pratar med när han är hemma på permission, samt en bror som han tycker mycket om och vars nära-döden-upplevelse skakar Jünger djupt. Kvinnorna lyser med sin frånvaro även om Jünger vid ett par tillfällen flörtar med några unga fransyskor. Jag noterar också med stor förvåning att Jünger aldrig nämner gud, religion eller politik. De ideologiska orsakerna till kriget tycks oväsentliga. Han slåss inte för en högre sak, utan för sin egen skull och för sina kamraters. Det är på sätt och vis ett jobb som ska göras – och Jünger gör det bra, trots att han ibland har egna åsikter om de order han ges – men också i sig en livsuppgift, något som skapar mening i ett annars tråkigt liv.

Stundvis uppfylls männen av lycka. Som om livsupplevelsen blir som starkast i dödens närhet.

När Jünger skadas för sista gången ligger han i en krater och känner mer förvåning än rädsla. Han är säker på att hans sista stund är kommen och det gör honom ingenting. Han blir nästan irriterad när han tvingas tillbaka till livet igen. Ofta ser han hos de döende denna lycka och frid. Man skulle kunna tro att det beror på att de äntligen får slippa ifrån hemskheterna, men kanske är det något större än så? Jag har också varit nära döden ett par gånger i mitt liv och jag kan instämma med Jünger i att det man främst känner är förvåning. ”Jaha, ska det redan ta slut?”

Jüngers ärliga berättelse lär mig några viktiga saker och även om det tar emot tvingas jag inse vissa fakta om hur pojkar och män fungerar. Det här är av enormt värde för oss kvinnor att förstå. Som till exempel:

Unga män gör vad som helst för att slippa tristess, de kommer att dras till spänning och farligheter, harmlösa eller ej
Mäns kamratskap är viktigare än romantiska förhållanden. Män behöver andra män och kommer att prioritera dessa relationer
Det är tävlingen som är viktig, inte dödandet i sig, men om tävlingen involverar dödande är det så det är
Män är programmerade för kamp, jakt och strid. Från andra källor har jag lärt mig att även en pojke som aldrig tillåts leka med vapen, eller ens har sett ett vapen, kommer att göra ett och leka med det

Därför bör vi mödrar och fruar:

Uppmuntra pojkars lek i lag och med kamptema
Utmana pojkar och ge dem svåra, gärna fysiskt krävande uppgifter
Unna våra män det kamratskap med andra män som de behöver (och inte klampa in även om de verkar ha så kul tillsammans att vi vill vara med)
Lära pojkarna sportsmannaskap och gentlemannamässighet. När du har besegrat din fiende, eller blivit besegrad – ta i hand och gå vidare som vänner

Och nu borde alla förstå varför några fritidsgårdar inte kommer avhjälpa problemet med gängkriminalitet. För att locka unga pojkar från denna skadliga aktivitet behöver vi ge dem något som är ännu mer krävande, spännande, utmanande och sammansvetsande. Så, kanske skicka dem till militärtjänstgöring eller involvera dem i någon krävande lagsport, typ amerikansk fotboll. För en del killar räcker det med datorspelande för att tillgodose det här behovet, så även där tvingas jag bita i det sura äpplet och erkänna att datorspelande kan vara en bra sak.

Jag har inte som Ernst Jünger tvingats bära tung packning genom gasmoln och likstank.

Jag har inte tvingats lämna vänner kvar i dikeskanten för att dö. Åtminstone inte bokstavligen. Men i denna postpandemiska tid har jag ofta varit tvungen att göra mitt hjärta hårt och gå vidare. Att bryta ihop för att kriget rasar och du inte kan göra något åt dem som faller offer längs vägen (något som Jünger faktiskt gör vid ett mycket okaraktäristiskt tillfälle) hjälper ingen. Och även om det kan tyckas otäckt och orättvist så lever vi ändå i spännande tider idag 2026, säkert än mer omvälvande än åren 1914-1918. Det ser kanske annorlunda ut men kampen är den samma. Mot slutet av kriget, berättar Jünger, släpper motståndaren flygblad över de tyska soldaterna. Dessa propagandablad betraktas som mycket farliga av officerarna. Texten spelar på känslor och vill förmå de tyska soldaterna att ge upp. Inte så stor skillnad mot dagens media, tänker jag, som gör allt den kan för att få oss människor att känna oss rädda och maktlösa. ”Nog är det skönare att sitta i soffan och kolla på mellon, istället för att gå ut och protestera? Överlåt alla viktiga beslut åt oss makthavare, vi vet vad som är bäst för dig.” Det är nu vi skulle behöva sådana män som Ernst Jünger. Men år av välstånd och överflöd, samt nedvärdering av det maskulina, har gjort våra män svaga. Goda tider ger svaga män, svaga män ger dåliga tider, dåliga tider ger starka män, starka män ger goda tider, sägs det. Så vi får väl hoppas att dessa tider ger oss starkare män. Annars är inte bara männen, utan även vi kvinnor förlorade.

I stålstormen
Ernst Jünger (1920/2008)
Atlantis
ISBN 9789173532679

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Spänning och passion i ”Gyllene drömmar”

Jag ville läsa något välskrivet och opolitiskt, något lättläst och spännande, och precis just det är Margaret Pembertons ”Gyllene drömmar”. Efter en lite seg start tar romanen rejäl fart och håller mig i ett järngrepp ända till sista sidan. Visst märks det att den är skriven på 80-talet och genren – romance – är stundvis nästan parodisk i sitt uttryck.

Det är starka passioner och glödande känslor, drama från början till slut.

Och erotik förstås, även om den inte blir pornografisk. Man måste dock försöka undvika att titta på omslaget där huvudpersonen – Valentina – mer liknar en dragqueen än den mörka (!) skönhet hon är i boken. Det var också helt onödigt att ge boken ett guldglänsande omslag, kanske var det tjusigt på 80-talet men idag känns det bara billigt. Som vanligt verkar inte den som som har skrivit baksidestexten ha läst boken heller. Hade jag inte varit desperat efter något att läsa (och hade boken inte utspelat sig på 30-talet) hade jag antagligen inte brytt mig om att öppna den. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Men också inte, på ett sätt. Det var en känslomässig berg-och-dal-bana som gjorde mig utmattad. Inte heller fick jag mycket annat gjort förrän jag läst ut den.

Romanen utspelar sig alltså på 30-talet, vilket inte direkt framkommer i boken och stundvis känns det som om jag läser en modern historia, inte minst språkmässigt. Platsen är Hollywood där stumfilmen nyligen övergivits för talfilmen och där flera av de stjärnor vi känner till idag börjar träda fram. Historien är fiktiv, men greppet att nämna verkliga personer så att säga i utkanten av berättelsen, bidrar till att göra den levande och trovärdig.

Jag har egentligen aldrig haft ett större intresse för de gamla hollywood-stjärnorna, även om jag gillat filmerna, men jag har på senare tid börjat läsa en del om dem, så jag kunde känna igen några namn och relatera.

I centrum för berättelsen står den unga och vackra Valentina, som lämnats på ett kloster som baby. Vem hennes mamma var och varför hon lämnades där får vi som läsare aldrig veta, vilket ger en lös tråd men också en förklaring till Valentinas beteende. Namnet Valentina tar hon själv den dagen hon lämnar klostret för att aldrig mer se tillbaka. Av en slump hamnar hon i en filmstudio. Till skillnad från vad baksidesförfattaren antyder var filmskådespeleri ingenting som Valentina drömt om. Hon hade varit nöjd med att vara hemmafru. Men ödet ville annorlunda. I studion blir hon upptäckt av den eldige regissören Vidal Rakoczi, som i sin tur upptäckts och hämtats från Ungern av studions ägare Theodore Gambetta. Rakoczi är ett konstnärligt geni och hans filmer blir stora framgångar men han är svår att arbeta med, perfektionist som han är. Dessutom bär han på en hemlighet som han inte kan dela med någon annan. En hemlighet som plågar honom ännu mer när han träffar Valentina och inser att hon är allt han drömt om – på duken såväl som privat.

Jag är traditionalist, det ska erkännas, och jag tycker till en början att det är fullständigt olämpligt för en sjuttonårig oskuld, nykläckt från ett kloster, att bli tillsammans med en så pass mycket äldre (hur mycket får man inte veta förrän långt in i boken och då var det inte så farligt som jag trodde) man, som dessutom blir hennes chef.

Hon borde ha stannat hos den trevlige lastbilschauffören som plockade upp henne. Men då hade det inte blivit någon historia att berätta, förstås.

Och visst är Rakoczi en dominant och krävande man men Valentina har skinn på näsan och trots sin ålder en stark integritet. Hon inser också det olämpliga i deras relation och försöker avsluta den men det visar sig omöjligt. Valentina kastas från det ena dilemmat till det andra, där hon ofta ställs inför två dåliga alternativ. Hon gör så som vi människor alltid gör – hon fattar beslut utifrån den information hon har och utifrån vad hennes hjärta säger är rätt. Ibland blir det rätt, ibland fel. Och ibland fattas besluten åt henne i den hårda och beräknande värld som film- och teaterbranschen är. Hur ska hon kunna veta vem som är vän och vem som är fiende? Och genom allt detta ska hon prestera på topp, i studion eller på teaterscenen. Hennes förmåga att ta på en mask och agera är det som många gånger räddar henne även privat.

Jag har på senare år alltmer irriterat mig på den politiska korrekthet som smugit sig in – inte bara i böcker utan i all kultur – och därför var det lite skönt att läsa en bok, skriven på 80-talet och med en historia från 30-talet. De många pekpinnar om vad man får och inte får tycka som man ofta ser i dagens litteratur, lyste med sin frånvaro. Homosexualitet förekom såklart även på 30-talet och omnämns i förbifarten i boken, men mest som en kuriositet. Och Hitler nämns givetvis, vilket dock är naturligt med tanke på att en del av handlingen är förlagd till Europa under kriget.

Inte som idag, där varje bok, oavsett genre, ska nämna Hitler eller förintelsen, helt taget ur sammanhang och utan att det bidrar till innehållet, liksom bara som en påminnelse om att läsaren ska rätta sig i ledet.

Jag törs numera inte gå på en teaterföreställning av rädsla för att pjäsen ska ha politiserats och förfulats. Och även modern feelgood kan plötsligt bryta känslan genom att trycka en åsikt i ansiktet på mig. Kanske ska jag helt enkelt bara hålla mig till sådana här lite äldre böcker. Språket är ju också bättre, anser jag, i lite äldre litteratur. Jag kan inte alltid relatera – i ”Gyllene drömmar” nämns bilmärken och klädestermer som jag inte känner till – men det beror oftare på ointresse än på att boken är gammal. Dessutom behöver man inte förstå precis allt, en del av tjusningen med att läsa är ju att konfronteras med ord och begrepp för första gången. Man lär så länge man läser, för att parafrasera ett känt uttryck. Inte heller ska man se ner på vissa genrer – i det här fallet romance. ”Gyllene drömmar” är på intet sätt banal eller ytlig och den är, som sagt, välskriven. Den levererade precis det jag var ute efter – underhållning, verklighetsflykt och spänning – och bättre betyg än så kan en bok väl inte få?

Gyllene drömmar
Margaret Pemberton (1985/89)
Wahlström & Widstrand
ISBN 9146157727

Den fantastiska historien om Fadlak

Det råder tuff konkurrens i förlagsbranschen så vi små, ofta egenutgivare, behöver stötta varann och vara extra måna om kvaliteten på det vi levererar. Annars riskerar vi alla att få dåligt rykte och ingen kommer att ens vilja titta på våra böcker. Därför känns det extra jobbigt att behöva skriva den här recensionen, jag känner nämligen förläggaren och har träffat författaren (Christine Ankarberg Lidén) som verkar vara en sympatisk och kreativ kvinna. Jag vill passa på att be om ursäkt redan nu för det jag säger här. Boken ”Min häst till varje pris” är tänkt att berätta historien om avelshingsten Fadlak och det hade verkligen kunnat vara en fantastisk bok om den hade fått gå några varv igenom redigering och korrektur. Som det är nu kan man möjligen kalla texten ett första utkast. Det är stundvis nästan smärtsamt att läsa för en sådan språkpolis som jag. Historien är också rätt osammanhängande skriven samt till vissa delar rent otrolig, så efter halva boken börjar jag tro att berättelsen antingen är helt eller delvis fiktiv. Den känns lite som de där hästböckerna man slukade som barn – där huvudpersonen hittar en vild ponny, lyckas rida den direkt och vinner flera tävlingar så att hon sedan får behålla hästen. Man har liksom inte en hingst som ridponny, särskilt inte en värdefull arabhingst och inte med små barn… Men mer om det senare.

Om ens hälften av historien är sann förtjänar den verkligen en bättre inramning.

Bara en enkel genomgång och uppsträckning av tempus (som ibland växlar flera gånger i en mening), skiljetecken, stor bokstav samt konsekvent stavning av namn hade gjort texten så mycket mer läslig. Men jag hade gärna också strukturerat upp berättelsen lite mer. Det är helt okej att inleda en bit in i historien för att sedan backa och förklara bakgrunden men det behöver göras på ett tydligt och tryggt sätt så att inte läsaren sitter och undrar vad det egentligen var som hände. På baksidan skriver också författaren att hon vill ”berätta allt”, vilket såklart inte låter sig göras, men några fler bitar information här och där hade underlättat. Till exempel: på 80-talet fanns inte alls så många hästar i Sverige som det gör idag. Nu kan man knappt kasta en pinne åt något håll utan att träffa en hästgård. Ändå är det otroligt svårt att få tag på en hästtransport om man inte har en egen utan behöver hyra eller låna en, tro mig, jag har behövt hämta eller lämna häst några gånger och det var en jätteutmaning och ett äventyr varje gång. På 80-talet borde detta ha varit ännu svårare. Ändå lyckas Christine – utan eget körkort och bil – frakta sina hästar hit och dit när som helst, ibland på regelbunden basis till träningar. Vem kör? Vems transport? Hur i hela friden? Som hästägare utan egen transport vill jag gärna veta hur hon löste det.

Genomgående slås man som läsare av hur omöjligt allt är.

Christine köper en avelshingst för pengar hon inte har, utan att ha ett stall att ställa honom i och utan att, som sagt, ha egen transportmöjlighet. Hon lyckas dessutom få honom till England där hon tävlar med honom (en ung, het hingst) i diverse discipliner (galopp, hoppning, dressyr). Hon rider vilt på heden, går ner sig med hästen i ett kärr, men lyckas ta sig upp. Hon förfryser sig och blir jättesjuk men hästen verkar alltid klara sig. Längre fram i boken rider hon – nu med små barn och flera hästar – mitt i Stockholm utan problem. Och hon hittar på något mirakulöst sätt alltid stallplatser, trots att hon själv inte äger en gård eller ens ett hus, och trots att hon flyttar omkring hur mycket som helst. Återigen, som hästägare måste jag påpeka hur omöjligt allt detta är. Det är otroligt svårt att hitta stallplats om du inte har eget stall. I synnerhet om du har flera hästar, och en hingst kommer inte på fråga. Jag kan inte ens ha min lilla valack i en hage med ston om han visar minsta tecken att vilja klättra på dem. Visserligen var det säkert färre regler att förhålla sig till på 80-talet men ändå. Christine verkar ha haft en otrolig tur.

Det är som om hon inte förstår att det hon gör är omöjligt så hon gör det ändå.

Och hux flux åker hon iväg till Paris. Vem som tar hand om hästarna när hon är borta förtäljer hon inte men hon måste väl ha löst det på något sätt. Jag får starka moderskänslor och beskyddarinstinkter när jag läser om Christine. ”Men lilla vän!” tänker jag. Det är ett under att hon inte tidigt slutade våldtagen och ihjälfrusen i ett dike – eller ihjälklämd under en häst. Hon måste ha haft tusen skyddsänglar till sitt förfogande. Och många av dem kom säkert i mänsklig form, för så fort det krisar för Christine och hennes hästar dyker det upp hjälpsamma människor. Man blir nästan irriterad på hur lätt allt löser sig för henne hela tiden. Hur ska hon någonsin lära sig att planera och ta ansvar om andra hela tiden tar hand om allt? Det är ett rastlöst och rotlöst liv hon lever. Men kanske är det bara så texten är skriven och kanske är Christines liv mer strukturerat än det verkar? För mig är platsen det viktigaste, att hitta ett hem att stanna på. Två av mina barn har bott hela sina liv på samma plats och vi har turen att kunna ha våra hästar nära. Även för hästarna vill jag göra så få ändringar och förflyttningar som möjligt – hästar bygger också sociala band och mår dåligt av separationer.

Men vi är nog väldigt olika jag och Christine.

Jag är inte heller det minsta intresserad av avel och arabhästen är ingen favorit, jag är mer en kallblodsperson. Själva avelsdelen med stamtavlor och linjer, samt tävlingsresultat, hade hon gärna fått tona ner men kanske finns det läsare som är intresserade av det. Arabhästar är lite som islandshästar – lite ”speciella och märkvärdiga” – men på ett område skiljer de sig mycket. Araber används ofta för att förädla andra raser och det är inget konstigt alls att ha en häst som är hälften arab, hälften något helt annat. När det kommer till islandshästar är det helt annorlunda, där är det nästan dödsstraff på korsningar. Jag har själv en islandskorsning som är hur fin som helst men som inte ses med blida ögon av islandsägare. Hästvärlden är full av sådana märkliga kulturella egenheter och ofta råder en närmast fientlig konkurrens. Kanske behöver man vara lite galen för att bege sig in i kretsarna kring avel och tävling. Eller bara ung och naiv?

Christines liv handlar dock inte bara om arabhästar.

Hon har självklart varit tvungen att ha ”vanliga jobb” för att kunna ha råd med hästarna och i boken berättar hon lite om denna del av livet också. Det är intressant att läsa om hennes arbete på Dramaten och Sveriges Radio men även här hade jag velat ha lite mer struktur. Antingen berätta mer eller kanske utelämna en del som bara känns som onödig namedropping. Kärlekshistorien med Göran hade med fördel kunnat få en mer framträdande plats. Han måste ju vara en mycket speciell människa, dels för att kunna fånga Christines hjärta (den del som inte var uppfylld av Fadlak), dels för att ställa upp på hennes många gånger kaotiska och tuffa liv. En stor del av Christines värld består också av konst. Hon målar fantastiska hästtavlor som jag sett utställda ett par gånger. Så varför – varför!? – fick inte en av dessa utgöra omslaget istället för den dystra svarta pärm som nu omsluter inlagan? En färgglad hästbild hade mycket bättre illustrerat den passionerade och stundvis poetiska berättelsen om Christine och hennes arabhingst Fadlak, en häst inte på miljonen, utan triljonen!

Min häst till varje pris
Christine Ankarberg Lidén (2025)
Megilla-Förlaget
ISBN 9789188177179

Gullivers resor är förvånansvärt dagsaktuell

Ingenting är nytt under solen, tänker jag, när jag läser Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Trots att boken är skriven på 1700-talet kunde han lika gärna ha syftat på Epstein och Bovaer… men mer om det senare.

”Gullivers resor” innehåller så mycket mer än resan till Lilliput. Faktum är att det är den minst intressanta delen av boken, ändå är det den som oftast berättas och blir till film. Kanske just för att det är den mest harmlösa historien och den går att tolka som en ren saga för barn. Men även den innehåller såklart svidande satir och kritik av samhället. I Lilliput härskar en kejsare, som hovet fjäskar för på alla sätt. Man kan ta sig uppåt i hierarkin inte genom kompetens, utbildning eller ens släktband, utan genom fåniga lekar och uppvisningar. Lilliput ligger i ständig konflikt med grannlandet Blefuscu, efter en dispyt om hur man bör äta ett ägg. Och inom landet förekommer också bittra stridigheter mellan två partier som är oense om hur höga klackar man ska ha på sina skor. Swift förminskar och förlöjligar på detta sätt den brittiska aristokratin, både bokstavligen och bildligen.

Lilliputanerna är inte bara små till sin storlek utan även till sin karaktär.

När jag var barn fascinerades jag av Lilliput, just för de många välarbetade detaljerna. Boken är skriven som en vetenskaplig rapport och Gulliver redogör sakligt för varje minsta detalj, även hur han löser sina toalettbestyr. Därför är det desto mer irriterande att vissa upplysningar verkar motsägelsefulla. Till exempel skriver han att lilliputanerna var omkring sex tum höga, vilket skulle bli mellan femton och tjugo centimeter. Ändå kan han ha flera stycken av dem dansande i sin ena handflata. Det skulle bli väldigt trångt, anser jag. En annan intressant detalj är att lilliputanerna inte verkar känna till materialet glas, så är alla deras fönster då bara öppningar i väggen? Om inte Swift varit så detaljerad i alla sina beskrivningar hade jag kanske inte reflekterat över sådant här men som det är nu förtar det en del av nöjet med läsningen.

Mycket bättre blir det inte i nästa land som Gulliver besöker – Jättarnas land, eller Brobdingnag. Här tvingas Gulliver ropa för att göra sig hörd och jättarnas röster dånar som kyrkklockor. Han fraktas omkring i en liten låda och jämför rörelserna när han färdas på den jättelika hästryggen med rullningarna på sjön, något jag som ryttare tycker verkar lite långsökt. Det borde skaka betydligt mer. Gulliver är också nära att drunkna i en gräddskål. Hm… Hur stor gräddskål hade de där jättarna egentligen? Hos jättarna börjar Gulliver att äcklas över mänskligheten (något som kommer att förvärras ännu mer längre fram) när han ser allt så förstorat. Han vänjer sig också vid att bli till åtlöje eftersom jättarna och deras husdjur tycker om att roa sig med honom på olika sätt. Gulliver försöker berätta om sitt fosterlands förträffliga seder och bruk, men även här blir han förlöjligad när kungen ställer obehagliga frågor om dygd och rättvisa, korruption och maktmissbruk.

Det som Gulliver skrattat åt hos lilliputarna blir smärtsamt tydligt hos hans eget folk.

Så van blir Gulliver vid att allt är stort att han, när han väl återkommer till England, tycker att allt är i miniatyr. Och knappt hinner han vänja sig vid att vara hemma innan han beger sig ut igen. (Gullivers reslust är lite märklig med tanke på att han har fru och barn som bönar honom att stanna hemma. Hans tidigare erfarenheter av fångenskap verkar inte heller avskräcka honom från att återigen bege sig ut på sjön.)

Det tredje landet han kommer till (efter att skeppet övertagits av pirater och han blivit avslängd på en öde ö) är egentligen en liten ögrupp, av vilken en av öarna – Laputa – är flygande. Gulliver berättar hur den hålls svävande och förflyttas med hjälp av en stor magnet i öns inre. Ön bebos av kungen samt en hel hop med lärde som ägnar hela dagarna åt matematiska beräkningar eller märklig musik. De försjunker så djupt i sina egna tankar emellanåt så att de behöver ha ständigt sällskap av tjänare som slår dem i ansiktet för att få dem att vakna till. Invånarna i Laputa är väldigt stolta över allt de kan räkna ut men eftersom de ofta gör felaktiga grundantaganden blir resultaten alltid sneda och vinda. Det sunda förnuft som rådde hos jättarna är här som bortblåst. Inte blir det mycket bättre när Gulliver tillåts gå ner på huvudön Balnibarbi där han guidas runt av en hög herre som tidigare varit guvernör i huvudstaden Lagado. Gulliver noterar att landet verkar fattigt och misskött, utom de delar där hans guide bor. För att förklara detta tar guiden med honom till Förslagsmakarakademin där hundratals förslagsmakare sitter på sina kammare och kläcker den ena ”förbättringsidén” efter den andra. Grundarna av akademin hade vid ett besök på den flygande ön Laputa blivit så inspirerade av matematiken och teorin att de bestämde sig för att förbättra allt på fastlandet.

Man kommer osökt att tänka på det gamla talesättet från TV-serien ”How I met your mother”: ”New is always better”.

För enligt förslagsmakarna måste allt gammalt ständigt ersättas med nytt. Gullivers guide oroar sig för att hans hus ska behöva rivas snart och hans vackra trädgård grävas upp, allt i utvecklingens tecken. När man läser om de idiotiska förslagen som kommer från akademin och de nya problem som uppstår till följd av dem kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens hysteriska jakt på ”växthusgaser” och de vansinnesprojekt som därigenom uppstått. Vindkraftverk som förstör miljön, batterifabriker i konkurs och ett gift att ge till våra kor för att de ska fisa mindre. Det sistnämnda känns som direkt hämtat från Förslagsmakarakademin. Ska man skratta eller gråta?

I väntan på ett skepp som skulle kunna föra honom hem till England – via Japan – besöker Gulliver Glubbdubdrib eller magikernas ö. Här bor några trollkarlar som kan frammana spöken från det förflutna. Guvernören på ön erbjuder Gulliver samtal med vem som helst från historien och Gulliver är inte sen att anta erbjudandet. Han pratar med Hannibal, Caesar, Sokrates med flera. Och det är här läsaren får lära sig att Epstein utövade en urgammal praxis. För Gullivers samtal med kungligheter och andra som nått höga ställningar i samhället avslöjar att de gjort så genom ”mened, förtryck, bestickning, bedrägeri, koppleri” men också genom ”onaturliga laster och blodskam, somliga genom att sälja sin hustru och sina döttrar, andra genom att förråda sitt land eller sin kung, andra åter genom att begå giftmord och ännu fler genom att vränga till rättvisan så att oskyldiga fick lida.” Gullivers förakt för människor i allmänhet och det vi skulle kunna kalla ”eliten” i synnerhet ökar ännu mer genom detta.

Finns det verkligen ingen människa som är god och rättvis?

När man tror att avskyn för mänskligheten inte kan bli värre beger sig Gulliver ut på sin sista resa. Här begår hans besättning myteri och sätter av honom på en till synes öde ö. Men landet är välmående och vackert och snart får Gulliver möta dess invånare, houyhnhnmerna. Detta är hästar med ett väl utvecklat språk och en hög moral. I landet lever också människor men dessa är vilda och otäcka och kallas yahooer. Hästarna är först förbryllade över Gullivers civiliserade sätt – han skiljer sig rätt mycket från yahooerna – och de behandlar honom därför med respekt, trots att yahooer annars äcklar dem. Yahooerna äcklar och skrämmer även Gulliver och han gör allt för att inte förknippas med dem, även om han inser att de är av samma art som han. Han börjar se på sig själv och sina landsfränder så som houyhnhnymerna ser på yahooerna och han önskar inget högre efter ett tag än att få stanna hos hästfolket och bli deras ödmjuke tjänare. Tyvärr godtas inte detta av deras rådsförsamling utan Gulliver skickas återigen hem. Väl hemma kan han inte fördra sällskapet av andra människor utan skaffar sig ett par hästar som livskamrater.

På det stora hela är ”Gullivers resor” en rätt spretig historia och trots sin detaljrikedom – eller kanske på grund av den – är boken inte särskilt lättläst och/eller begriplig. Man undrar hur den kunnat bli en klassiker. Kanske för att storyn är så pass unik? Fantasi och nyskapande råder det ju ingen brist på. Faktiskt står sig innehållet än idag. Men det märks såklart att texten har ett par sekler på nacken, boken innehåller en del referenser som jag inte kan relatera till. Till exempel framställs holländare som gudlösa och brutala, som om det var allmänt känt, och i Japan tvingas alla kristna besökare trampa på ett krucifix, en sed som jag aldrig hört talas om.

Swifts bitterhet tar stundvis också över för mycket.

Man smittas lite som läsare av hans förakt för människan och den hopplösa känslan av att världen skulle vara en bättre plats utan oss, en åsikt som han delar med dagens globalister som vill ersätta människor med AI och robotar. Men det vi har sett av tekniken hittills verkar inte lovande. AI är helt öppen med att den kan luras och bedra bättre än någon människa, dessutom verkar den ha ett ännu större ego utan minsta medkänsla med levande varelser. Om Swift hade kunnat föreställa sig robotar hade han säkert skrivit om ett sådant land också. Men trots sin unika och vilda fantasi kunde han väl inte tänka sig att människan faktiskt skulle hitta på sådana dumheter. Och jag klandrar honom inte.

Gullivers resor
Jonathan Swift (Översättning från 1991)
Forum
ISBN 9137101099