Etikett: demokrati

Demokrati på villovägar

Jag läser ”Demokratins Framtid”, en antologi kring demokratin i Sverige som utgetts av Sveriges riksdag med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum 2018. Antologin består av elva kapitel författade av i huvudsak olika professorer. Det är generellt ganska torra och akademiska texter så jag misstänker att inte särskilt många svenskar har plöjt sig igenom de drygt trehundra sidorna. Men stundvis är ämnet fängslande, inte minst för att läsaren ges en inblick i den akademiska bubbla som våra beslutsfattare förlitar sig på. Det påminner mig om när jag läste nationalekonomi. Jag trodde att det fanns en nationalekonomisk teori och att det var den vi fick lära oss. Men efter ett tag insåg jag att det inte var nationalekonomi vi läste, utan neoklassisk teori, vilket bara ger en ytterst snäv och vinklad bild av ekonomin. På samma sätt får vi i ”Demokratins Framtid” ta del av den snäva syn på demokrati som det akademiska etablissemanget vill (eller kanske faktiskt bara tror) att vi alla håller med om.

Jag trodde att demokrati betydde folkstyre, vilket i praktiken blir majoritetsstyre.

Men tydligen är detta bara en av tre ibland motstridiga faktorer i den svenska demokratin. Vi har nämligen inte vilken demokrati som helst, utan ”liberal demokrati”. Det förklarar ju ett och annat. I den liberala demokratin ska folkstyret (eller folkstyrelsen som författarna kallar det) balanseras mot rättsstaten och handlingskraften hos staten. Det viktiga i den liberala demokratin är att man skyddar minoriteter från det man kallar majoritetstyrannin, alltså i princip motsatsen till demokrati. (Jag misstänker också skarpt att skyddet bara gäller vissa minoriteter.) Dessutom behöver man värja sig mot okunniga väljares dåliga beslut genom att överlåta en del av de viktigaste besluten till experter. Återigen ett avsteg från vad som är verklig demokrati.

Författarna beklagar sig över väljarnas brist på engagemang och kunskap när det gäller politik. Vad kan det bero på, undrar man? Trots tioårig obligatorisk indoktrinering, förlåt, utbildning har man alltså inte lyckats sprida tillräckligt med kunskap till svenskarna. Och inte heller med hjälp av media som också är viktigt för demokratin, åtminstone en fri och oberoende sådan. Intressant att notera är att de mätningar av ”politisk kunskap” man har gjort består av sådana frågeställningar som ”hur många ledamöter sitter i Riksdagen” eller ”vad heter Sveriges finansminister”. Alltså frågor som rör formen och strukturen, ofta den just nu rådande, och inte frågor om hur människor tycker att samhället ska skötas. Med detta som grund bedömer man alltså att väljarna inte vet vad som är bäst för dem. För att de inte vet hur stor arbetslösheten är i procent just nu, eller för att de inte vet hur de olika partierna ställde sig i en nyligen genomförd omröstning.

Men är folk verkligen okunniga?

När man frågade svenskarna om hur nöjda de var med den svenska demokratin var det runt trettio procent som var missnöjda. Det är ändå inte så illa, vi är ändå bäst i världen på demokrati, menar författarna. Men lite störande är det ju. (I Danmark är siffran nöjda väljare nittio procent.) Så man frågade vad exakt det var som väljarna var missnöjda med. Och hör och häpna! Det hade inte med klimatpolitiken eller kvinnors rätt att göra. Det var faktiskt inte en enda som tog upp de frågorna, vilket förvånade författarna. (Något annat som förvånade, vilket är ironiskt med tanke på den nyss nämnda genusfrågan, var att män och kvinnor tyckte tämligen lika!) Istället var det största problemet enligt de missnöjda väljarna att Sverigedemokraterna inte tilläts vara med på lika villkor. Vilket man kan tycka är en högst relevant synpunkt om man pratar om demokrati och folkvalda. (I Danmark, där väljarna alltså är mer nöjda med demokratin tillåts deras motsvarighet till SD påverka politiken, men det kan väl inte ha något med saken att göra?) Ett annat klagomål gällde bristen på åsiktsrepresentativitet. Folkets åsikter kommer inte till uttryck, istället är det minoriteter som får bestämma. Helt i enlighet med den liberala demokratin förstås men det förstår kanske inte de missnöjda väljarna som tror att vi lever i en klassisk demokrati. Andra missnöjesyttringar rör att politiker inte håller sina löften och att det råder snäva åsiktskorridorer så att man inte törs säga vad man tycker. Allt det här tycker jag är välgrundade och relevanta synpunkter om man pratar demokrati.

Politiker ska hålla vad de lovar (eller åtminstone inte lova något de inte kan hålla), folkets åsikter ska vara representerade (vi har ju en representativ demokrati, eller?) och valda politiker, oavsett partitillhörighet ska tillåtas vara med på lika villkor.

Sverigedemokraterna återkommer många gånger i boken, som exempel på en ”utmaning” eller rent av ett ”problem”, ja, ett par av författarna kallar till och med SD för en paria. Vad är problemet med SD eller ”högerpopulismen” generellt? Tja… det verkar vara svårt att sätta ord på det, alla vet ju bara att SD är dåliga. Med tanke på deras bakgrund och så… Men SD har väl inte mer problematisk bakgrund än de flesta andra partier? Och boken vågar faktiskt nämna att det funnits fascistiska eller nazistiska kopplingar även hos Vänsterpartiet, Centern och inte minst kanske Socialdemokraterna. Men det var ju så länge sedan.

Nationalism och populism ses också som problematiska. Det tycker jag är konstigt, för nationalism och populism är ju två grundförutsättningar för demokrati. Utan nationen och dess begränsningar har vi ju inget att styra över, eller hämta väljare ifrån. Och populism betyder egentligen representativitet, precis det som de missnöjda väljarna efterfrågade. Om man med populism menar ett av folket populärt parti, ett parti som genomför folkets önskningar. Egentligen skulle man kunna kalla Socialdemokraterna för populistiska, åtminstone förr, när var och varannan svensk tycktes rösta på dem.

Kanske är populism bara dåligt när det är nån annan som är populär?

Det finns faktiskt ett kapitel i boken som heter ”Högerpopulism – hot eller bot för demokratin?” skrivet av Anders Widfeldt och det är i alla fall ett försök att se saken från ett lite annat håll. Visst verkar det som om SD har löst en del av de problem man hade med den svenska demokratin – det fanns ett konservativt vacuum som behövde fyllas. Frågor om invandringen var viktiga för människor och någon behövde ta tag i det. Dessutom är SD nästan ensamt om att öka sitt antal medlemmar, när alla andra partier tycks tappa i deltagardemokrati. Vi får alltså mer engagerade och representerade väljare i och med de ”högerpopulistiska” partiernas intåg. Men ändå… Det är inte bra. För på sikt kan det trots allt leda till mindre demokrati, menar författarna. För de högerpopulistiska partierna vill som alla vet inskränka demokratin, kanske inte så långt som till fascism, fast det kan vi ju inte veta. Risken finns att de minoritetsgrupper som våra politiker kämpat så hårt för inte längre kan åtnjuta några privilegier och det vore ju illa.

Det presenteras dock inte så mycket fakta kring påståendena att högerpopulism skulle leda till något negativt för demokratin. Den forskning som lyfts fram tycks snarare peka på motsatsen. Och hur mycket författarna än vill koppla dessa ”paria-partier” till fascism så kan jag inte låta bli att flera gånger tänka: men det är ju precis tvärtom! Politiken i västvärlden blir genom sin globalisering och sitt expertstyre (som ofta leder fel!) allt mindre demokratisk och allt mer fascistisk.

Men eftersom det sker under ropen ”mänskliga rättigheter” och ”bättre för miljön” så är det tydligen en godtagbar fascism.

Åtminstone för den styrande klassen. Det är det här jag menar med den akademiska bubblan. Forskarna utgår ifrån att folket tycker som de när det gäller mänskliga rättigheter, klimatfrågor och invandring. Och om folket inte delar etablissemangets åsikter så är väljarna helt enkelt okunniga. De vet inte vad som är bäst för dem. De vet inte hur man väljer rätt. Kanske skulle de välja bättre om de var yngre? Rösträttsåldern diskuteras i ett kapitel i boken. Det finns argument både för att höja den och sänka den. Och en gång i tiden var man tveksam till att låta medborgare som inte betalade skatt eller som inte gjort värnplikten rösta. Hur är det idag? Ska vem som helst få rösta? Även den som inte ens kan språket?

Det förvånar mig, eller egentligen inte, att boken inte nämner invandringen som problematisk för den svenska demokratin. I kapitlet om tillit tar man upp det närmast unika klimatet i Sverige (och övriga Nordiska länder), där människor litar på varandra och medborgarna litar på politikerna och institutionerna. Ingenstans i världen råder så hög tillit. (Intressant att notera här är att på frågan ”kan man lita på de flesta människor?” så svarar sextiosex procent av vanliga svenskar ”ja”. Siffran tillitsfulla politiker är dock åttio procent. Så kanske har våra politiker tappat verklighetsförankringen litegrann?) Hög tillit är en grundförutsättning för ett väl fungerande samhälle, inklusive välfärd och demokrati. Vad händer då om vi ”importerar” människor (väljare) från länder där tilliten generellt är mycket lägre? Hur påverkas den svenska demokratin av en miljon muslimer till exempel? Här kanske man kan börja oroa sig för genusfrågor, men det är bara min personliga och smått rasistiska åsikt.

Egentligen är demokrati något helt onaturligt.

Hur kommer det sig att vi trots allt ser demokratiska tendenser i så många länder? Rimligtvis borde alla agera i eget intresse och fuska och gynna släkt och vänner så mycket som möjligt. Och varifrån kom demokratin från början? I kapitlet ”Myndigheter att lita på. Den svenska demokratins grundbult” får vi veta att den svenska statsapparaten på bara något enstaka decennium i mitten på 1800-talet genomgick en enorm förändring. Från korruption, ja rena rama bananrepubliken där okunskapen var stor och folk (adeln) skodde sig så mycket de kunde genom fiffel, mutor och dubbelspel, till den ordnade struktur med lagar och regler (hyfsat) lika för alla som vi ser idag, eller åtminstone sett tills helt nyligen. Detta skedde helt utan någon revolution. Plötsligt bestämde man sig bara för att göra Sverige mer demokratiskt och det politiska systemet mindre korrupt. Samma förändring skedde i ett flertal andra västländer vid samma tid. Vad var det egentligen som hände? Var det industrialismen med en växande medelklass som krävde mer rättigheter och lagar? Eller var det filosofiska strömningar? Boken ger inget svar men gör mig nyfiken att leta vidare. Vad var det som hände världen över på 1860-talet?

Demokratin är skör, det håller jag med om. Men det stora hotet kommer inte från folket (de okunniga väljarna) eller från de ”högerpopulistiska” partierna, nej, inte ens från Donald Trump som också omnämns med viss fasa i boken. Hotet mot demokratin sitter redan vid makten och den heter World Economic Forum, World Health Organization, Europeiska Unionen med mera. Vi behöver inte mer globalism och expertstyre för att rädda demokratin, vi behöver mer nationalism och populism, det vill säga folkstyre, det vill säga: Demokrati!

Om ägande och ledarskap

Vem ska få leda flocken? (Tack till Cumâli Göl på Pexels för bilden.)

”You’ll own nothing and you’ll be happy.” Kapitalismen är död, vi behöver ett nytt ekonomiskt system, en omstart. Till viss del kan jag hålla med – vi behöver ett nytt system. Det svider dock lite i mig när jag förstår att min idealism har lett mig i samma fälla som alla andra. Jag ifrågasatte kapitalismen, ja, till och med ägandet. Hur kan vi säga att vi äger en bit mark? Den fanns ju där redan innan vi föddes och kommer att finnas kvar efter att vi försvunnit. Är det vi som äger jorden eller äger den oss? Och är det inte (koncentrationen av) ägande som skapat all olycka? Om vi istället bara såg oss som förvaltare av jorden (och till viss del andra saker) skulle vi då inte vara mer försiktiga med den, sköta om den bättre?

Det som bara är mitt kan jag förstöra om jag vill. Men det som tillhör oss alla – eller ingen? – måste jag akta och vörda.

Lite så tänkte jag väl. Men jag har blivit förvirrad, bamboozled, precis som alla andra. Jag har förletts att tro att det var kapitalismen och ägandet i sig som skapat orättvisor och miljöförstöring. Jag har slagits mot skeppet, istället för mot dem som styr det i fel riktning. Det är inte skeppets fel att det går på grund. Vi har i själva verket alltid levt i kapitalism. Redan på stenåldern ägde man ting och höll sig med revir. I tusentals år har vi levt med privat ägande utan att det i någon större utsträckning förstört miljön. Vad är det då som gått snett? Industrialismen? Är det den som är boven? Nej, så enkelt är det inte. Jag är otroligt tacksam för tvättmaskinen och bilen och datorn… Tänk vad mycket mer jag kan åstadkomma tack vare den tid jag sparar med alla de moderna manickerna. Och jag kan vara kreativ på helt nya sätt. Nej, det är inte maskinernas fel, eller den ökade fritidens.

Jag snuddade lite vid problemet på universitetet när jag började granska den eviga tillväxten och pengars skapande. Så är det då pengarnas fel? Pengar är roten till allt ont? Nej, så står det faktiskt inte i Bibeln. Det står ”kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Pengarna i sig är bara ett verktyg. Liksom maskinerna. Du kan använda en maskin till att skapa något vackert, eller förstöra något vackert. Pengar kan användas till nytta och glädje, eller för att förtrycka och döda. Det handlar alltså om vem som styr skeppet. Vem bestämmer vad maskinerna ska användas till? Vem bestämmer vart pengarna ska gå? Vem bestämmer över de regler som styr verksamheterna? Och, som Shoshana Zuboff säger: ”vem är det som bestämmer vem som bestämmer?”

Att vi inte lever i någon demokrati har blivit förkrossande tydligt de senaste två åren.

Det är inte vi medborgare som bestämmer, vi har bara levt i illusionen att vi gör det. Även om de olika politiska partierna skulle erbjuda olika vägar (vilket de inte gör) så är utgången av våra val redan bestämd sedan innan. Vi kan inte lita på valresultaten som presenteras i media. Allt är bara teater. Det är någon annan som bestämmer.

Klaus Schwab berättar stolt att hans ”lärjungar” (mitt ordval) utgör mer än hälften av beslutsfattarna i Justin Trudeaus kabinett. Schwabs ”young leaders” är våra nya ledare. Vi har inte valt dem. Vi har inte heller valt dem som valt dem, vilket i det här fallet främst är Klaus Schwab. (Kanske önskade han sig världsherravälde redan som barn?)

Men det här med ledarskap är inte lätt. Vem ska få bestämma, och vem ska få bestämma vem som ska få bestämma?

Jag hörde en ekonom säga att man omöjligen kan överlåta åt ”vanliga människor” att bestämma i olika samhällsfrågor, eftersom det skulle bli så dåliga beslut. Folk vet för lite. Pöbeln är för korkad. Överlåt beslutsfattandet åt experterna. Lita på vetenskapen. Det här är givetvis mina ord, min tolkning av det han sade. Men mellan raderna var det detta som lyste fram. Människor är för dumma för att kunna bestämma själva. Så hur kan de då vara tillräckligt smarta för att få gå till valurnorna vart fjärde år? Nej, det är en illusion, som sagt. Jag kan till viss del hålla med ekonomen: de flesta människor har svårt att veta vad som är bra för dem i det långa loppet, i synnerhet när det kommer till större, mer komplexa system. Men de flesta vet vad de önskar för sig själva, och de flesta vill ungefär samma saker. Det är lustigt (eller egentligen mest sorgligt) hur vi aldrig tycks närma oss det samhälle som de flesta vill ha. Vi vill ha bra skola och vård, trygghet för de utsatta, en värdig ålderdom. Frihet att uttrycka våra idéer och skapa våra egna liv. Istället får vi en försämrad välfärd, större osäkerhet och alltmer begränsade friheter.

Uppenbarligen tycks inte de som styr heller veta vad som är bra för oss. Eller, mer troligt, de bryr sig inte om oss.

Men om vi nu skulle lyckas ta ifrån eliten makten, hur skulle vi då organisera oss istället? Vem ska få bestämma vem som ska få bestämma? En del människor är helt enkelt bättre ledare än andra. Det finns de som är experter, i ordets sanna bemärkelse. Borde inte dessa människor då få styra? Kanske. Men vad är det som säger att de som styr idag inte själva tror att de är de mest lämpade? Säkert tror de det. Hur ska man kunna säkerställa ett gott styre, ett styre som gynnar alla? Om det går galet, om skeppet går på grund och vården går på knäna, hur ska man då kunna ställa de ansvariga till svars och se till så att det aldrig händer igen? När ekonomin kollapsar på grund av giriga människors dåliga beslut, hur bygger vi upp den igen så att den är fri från de konstruktionsfel som ledde till kollapsen?

För Schwab och hans gelikar är tekniken lösningen. Med artificiell intelligens kommer alla problem att kunna förutses och lösas innan de uppstår. Och med hjälp av implantat, transhumanism och beteendemodifiering kan vi lösa problemet med upproriska människor som vill tänka själva och vara med och bestämma vem som bestämmer. På så sätt kan människorna i den nya världen vara lyckliga fastän de inte äger något, inte ens sina egna kroppar. Och Schwab och hans vänner kan vara lyckliga för att de äger allt, inklusive några hundra miljoner (efter folkminskningen) lydiga slavar.

Jag skojar ibland om att jag vill ha världsherravälde. Det vill jag såklart inte ha. Men jag vill ha en viss makt.

Ofta har jag tänkt (efter att jag har sett skövlade skogar eller förfallna gårdar) att jag skulle vilja äga en större bit mark. Några tiotal eller hundratal hektar bara. Så att jag kunde få bestämma att den vackraste skogen skulle få stå kvar, till andra människors glädje. Och så att jag kunde få ta hand om den åkermark och de byggnader som andra före mig lagt ner pengar, tid och arbete (och kärlek!) på att skapa. Kort sagt, jag skulle vilja förvalta marken så att den kunde gynna inte bara mig, nu, utan även andra människor, nu och i framtiden. En sorts kapitalism: ”Den här biten mark är min!” Men också ett förvaltarskap med ett erkännande av jordens värde för många människor. Jag drömmer också om en gemenskap med andra. En by, ett samhälle, där alla känner alla och man kan lita på varann. Men vem skulle få bestämma i den byn? Vem skulle få bestämma vem som skulle få bestämma? Och hur skulle vi dra gränser mot resten av världen?

Det här med ledarskap är inte lätt. Ofta tänker jag att den som allra minst vill vara ledare, borde bli det. Oavsett hur en grupp människor väljer sin ledare (och att de ska få välja är väl självklart!?) så bör valet grundas på kunskap och förtroende. Och det borde finnas en nödbroms ifall ledarskapet går snett. Vad har vi för nödbroms att dra i nu, när världen styrs i riktning mot totalitarism? Hur kan vi stoppa Schwab och hans hejdukar? Säga: ”nu, grabbar, har ni verkligen gått för långt, dags att packa ihop och åka hem. Nu tar vi över.” Framtidens ledare, vilka är vi?