Etikett: Censur

Tala är kanske silver men tiga är inte guld

Som tonåring fick jag ofta känslan av att jag var en elak människa, och jag led av det. Även om det aldrig var min avsikt att såra någon var det ofta det som blev resultatet när jag öppnade munnen. Jag försökte kanske skoja, säga något smart, passa in men det föll platt och inte så sällan blev någon sur eller ledsen. Jag var nog helt enkelt en elak människa, tänkte jag. Inget att göra något åt. Med tiden accepterade jag mig själv sådan jag var och jag brydde mig allt mindre om vad andra kunde tänkas tycka och tänka om mig. Ibland gjorde jag kortvariga försök att ”vara snäll”, vad nu det innebar, men jag föll alltid tillbaka i gamla hjulspår. Vissa människor verkade tycka om mig ändå, så kanske var det bara en fråga om personkemi.

För en tid sedan började min tonårsdotter påpeka för mig att jag ofta lät vad hon kallar ”passivt aggressiv” och hon ville ha ett kodord för att signalera till mig när jag så att säga ”gick över gränsen” i interaktion med andra människor. Ordet blev av någon anledning ”gurka”. Denna stackars oskyldiga grönsak har nu blivit till ett förvånansvärt vanligt skällsord hos oss.

Vad menas då med att vara passivt aggressiv? Det kan tydligen handla om lite vad som helst.

Om jag sätter en punkt efter ett textmeddelande kan det tolkas som passiv aggressivitet, så det har jag (nästan) slutat med. Det tar dock verkligen emot för en sådan språkpolis som jag att lämna en ”öppen” mening på det viset. (Att vara språkpolis är väl för övrigt att betrakta som en aktiv aggressivitet.) Att be någon att göra något, särskilt i skriftlig form, kan också betraktas som passiv aggressivitet. Att lägga till ett enkelt ”tack” hjälper inte utan gör det snarare värre. Om du absolut måste skriva något så måste du även rita en smiley efter.

I princip är all kritik passivt aggressiv, när den inte är aktivt aggressiv förstås. Är det kanske bättre att vara aktivt aggressiv när man ger någon kritik eller ber någon att göra något? Om jag tolkat dottern rätt så är det bättre att bita ihop, hålla tyst och själv göra det som den andra förväntades göra. Om man sedan låter lite av ilskan och frustrationen pysa ut i ett klagomål kan det också låta passivt aggressivt. Klagomål generellt är förstås inte bra, i alla fall inte om de riktas direkt till den det gäller. Hemmavid verkar det vara okej att klaga över allt möjligt, åtminstone för vissa. Det mesta som jag betraktar som rena påståenden anser mina barn (och min make) är klagomål. Jag klagar tydligen hela tiden. Och mina krav på andra är för höga. Man kan inte förvänta sig att människor ska städa efter sig, följa överenskomna regler, göra sina ålagda arbetsuppgifter eller ens passa tiden. Hm… Är inte detta att förminska människor, tänker jag helt stilla. Att utgå ifrån att de är för dumma och lata för att göra något överhuvudtaget? Och är inte det i så fall mer (allmänt) kränkande än att lite ”passivt aggressivt” säga: ”Plocka upp efter dig, tack! (och så en smiley)”?

På en resa till mina hemtrakter i finländska Österbotten konstaterade barnen förvånat att det hela kanske är en kulturell fråga, för i jämförelse med mina (framför allt äldre) släktingar framstod jag för mina barn som ett socialt geni. Den finlandssvenska tonen är antingen brutalt rättfram och ärlig, eller dubbeltydig och ironisk. Det är ofta svårt att veta om en kommentar är ett kärleksfullt skämt eller förtäckt kritik. Att det kommer paketerat i en stundvis svårbegriplig dialekt gör det inte enklare förstås. Mumintrollet kommer med beska.

När jag för femtioelfte gången en dag blivit feltolkad som kritiserande och kränkande (gurka!) fast jag bara försökt konversera bestämmer jag mig för att hålla tyst resten av kvällen. Inte ett ord kommer över mina läppar. På flera timmar. Det dröjer inte länge förrän min tystnad börjar skava hos resten av familjen. Dottern hävdar, till hälften buttert, till hälften ängsligt, att min tystnad faktiskt kan tolkas som passiv aggressivitet. Men jag härdar ut, så lätt ska hon inte lura mig att prata.

Efter ett tag slås jag av hur skönt det är att inte behöva säga något.

Nittio procent av allt jag säger är ju ändå helt onödigt. Varje gång jag får en impuls att öppna munnen analyserar jag syftet med det som jag (utan mitt tysthetslöfte) hade sagt. Mycket är kommentarer för att få mig att verka smart eller rolig. Så helt onödigt. Annat är klagomål (faktiskt), och oftast utan syfte att förbättra något. Jag kanske bara vill klaga på vädret eller på mina torra ögon. Också helt onödigt att säga. Planer för göromål längre fram är en annan grupp yttringar. Varför prata om det? Bara göra eller låta bli känns mer rationellt och konstruktivt. Andra (läs: min man) kan ju bli stressade av att påminnas om saker som ska göras, i synnerhet om de inte går att bocka av omedelbart. Till min förvåning upptäcker jag att många av de ord jag håller inne med är riktade till husdjuren eller mig själv. Men djuren förstår inte vad jag säger och läser mitt kroppsspråk bättre än mina talade ord. Och varför – varför! – pratar jag så mycket för mig själv? Helt obegripligt. Får kanske tankarna inte plats därinne i huvudet på mig? Alltid måste de talas, eller som här: skrivas. Aldrig kan de bara få vara, komma och gå som på en sommarhimmel… Det är väl därför jag har så svårt att meditera, tänker jag.

Min tystnad gör att jag lyssnar desto mer och hör sådant jag inte brukar höra eller fästa så stor vikt vid. Plötsligt låter andras ord annorlunda. Någon låter gnälligare, en annan ängsligare. Och stämningen i familjen sjunker snabbt. Trots att jag inte längre klagar eller kritiserar börjar de andra må sämre omkring mig. Tystnaden tolkas som missnöje och jag känner mig förvånansvärt glädjelös själv. Småpratet, även det negativt laddade, är alltså ett nödvändigt kitt i den sociala samvaron.

Tystnaden är hotfull, även när avsikten är den totalt motsatta.

Jag kommer att tänka på boken ”En klagofri värld” där läsaren utmanas att inte klaga på tjugoen dagar. Inte det minsta som kan tolkas som klagomål får komma över dina läppar. Inte ens sådant som kommentarer om vädret eller om ogjorda sysslor. Det behöver kanske inte ens sägas att jag misslyckades kapitalt med det experimentet. Liksom den här gången, upptäckte jag då att om jag inte får klaga, döma eller kritisera så blir jag olustigt tyst. Det skulle kunna vara en nedslående insikt (jag måste vara en elak och miserabel människa trots allt), men det är det konstigt nog inte. Jag tror det är något allmänt mänskligt. Önskvärt eller ej, vi är så vana vid den typen av småprat att frånvaron därav lätt uppfattas som falsk eller rentav hotfull. I klagomålet finner vi gemenskap och trygghet. Dessutom signalerar det våra behov till andra.

Min slutsats blir att – som med det mesta här i livet – det inte handlar om antingen eller, tala eller tiga, utan om att vara mer medveten om vad man säger och varför. Till viss del kan jag säkert minska ner på till synes ”onödigt pratande” men att ständigt anpassa sig och tassa på tå fungerar inte. Jag kan helt enkelt inte låta oron för hur jag möjligen uppfattas stoppa mig från att vara den jag är. Ibland behöver man framföra kritik och då är det bra att göra det så öppet och rakt som möjligt. Tydlighet tjänar alla på i längden. Ingen blir glad av en muttrande martyr. Det slår mig plötsligt att jag personligen så gott som aldrig uppfattar andra som passivt aggressiva gentemot mig. En del människor klagar mer än andra, kanske har de anledning därtill. Om det skulle bero på mig och något jag gjort eller inte gjort får de väl säga det rakt ut, tänker jag.

Människor som alltid är glada och trevliga gör mig däremot misstänksam. Såna kan man inte lita på.

Har tiderna förändrats? Är människor i allmänhet mer lättkränkta än förr? I så fall är det en märklig paradox – samhällsklimatet tycks bli både mer brutalt och elakt, samtidigt som vissa blir kränkta av minsta lilla och ropar på extra skyddsåtgärder. Det har stiftats lagar mot kränkningar och förolämpningar, vilket har skapat en osäker gråzon där ett skämt kan bli straffbart. Inte undra på att det talas om trånga åsiktskorridorer och självcensur. Men överbeskyddandet kan få motsatt effekt. När har väl en uppmaning om att ”vara snäll” någonsin omvänt en mobbare eller skapat ett bättre arbetsklimat? Snarare uppfattas sådana uppmaningar som ett hån eller rent av en provokation. Nej, för att kunna vara snäll krävs för det första att man mår bra och får sina behov tillgodosedda. Det inkluderar att bli lyssnad på, även när det man säger är obekvämt. Ju öppnare samtalsklimat, desto större förståelse och tolerans. Tystnad – självvald eller påtvingad – är aldrig lösningen.

Jag läste 50 böcker på ett år

Bortrest på semester fick jag mycket läst

Jag lyckades! Jag läste 50 böcker under ett års tid, recenserade samtliga i bloggform och läste in majoriteten av recensionerna till min talblogg. Här ska jag sammanfatta mina erfarenheter. Men först lite statistik.

Jag har alltså på 52 veckors tid läst 50 böcker. Av dessa var en på tyska, nio på engelska och resten på svenska. Den författare som jag läst flest böcker av, fyra stycken, är Terry Pratchett. Av P G Wodehouse, Bjørn Bull-Hansen och Dr Vernon Coleman läste jag två böcker vardera, för övrigt är det olika författare till alla böcker jag läst. 28 av böckerna kan sägas vara skönlitteratur, resten är antingen filosofiska verk, självhjälpsböcker eller faktaböcker av olika slag. Romanerna har varit historiska skildringar, deckare, romantik, fantasy, komedi och drama.

Flera av faktaböckerna har handlat om den så kallade pandemin och dess konsekvenser, inte minst vaccinskadorna.

Här hittar vi böcker som ”Anyone who tells you vaccines are safe and effective is lying”, ”Proof that facemasks do more harm than good”, ”Dödsorsak okänd”, ”Kriget mot livet”, ”The Dream”, ”Den globala statskuppen” samt ”Handbok för uppvaknande”. Jag har också dykt ner i de stora frågorna om livets mening och vad det innebär att vara människa i böckerna ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu”, ”Så talade Zarathustra”, ”Memorabilier” samt ”Den intoleranta toleransen”. Ett annat stort intresseområde för mig är ekonomi och samhällsbygge, därför har jag läst böcker som ”Finance and the good society”, ”Strategi för gemenskap”, ”Demokratins framtid” samt ”Totalitarismens psykologi”. Hit skulle man väl även kunna räkna ”Djurens gård” och ”The new blueprint for humanity”. Men det är svårt att kategorisera en del av böckerna, innehållet är överlappande och ämnesöverskridande. Vissa böcker tycks nästan höra ihop, som till exempel ”The Dream” av David Icke och ”Kriget mot livet” av Per Shapiro.

Det har väl varit oundvikligt att stoppa in mina egna tankar och funderingar kring stort och smått i recensionerna.

Ibland har jag spårat ur litegrann och kanske tolkat in saker som inte funnits där, eller broderat ut en enkel tankegång till något större. Även recensionerna på skönlitteraturen har fått djupare vinklingar ibland, som till exempel när Pratchetts ”Guards! Guards!” fick mig att fundera på om vi behöver ondskan. Bull-Hansens böcker har också fått mig att tänka mycket på vad som gör människor onda. Men jag antar att det är för att människors ondska är något som generellt upptagit mina tankar mycket de senaste åren.

Var det svårt att läsa så många böcker på så kort tid? Ja, och nej. Vissa böcker var otroligt lättlästa, och ibland valde jag ut en tunnare bok för att ”komma ikapp” läsningen. Men emellanåt var det tungt. ”Finance and the good society” gjorde mig så arg att jag hade svårt att läsa färdigt den. Även Tersmans ”Hur bör du leva?”, Swedenborgs ”Memorabilier” och Nietzsches ”Så talade Zarathustra” var svårlästa till stor del på grund av att jag inte delade den livsåskådning som presenterades. Bull-Hansens böcker tog också tid och kraft, dels för att de var tjocka – uppåt 600 sidor med liten text – men också mycket på grund av de grafiska skildringarna av horribla handlingar. Det var kanske lite ironiskt att den sista boken jag läste i mitt maraton var just en av Bull-Hansens böcker, och att titeln på mitt inlägg blev ”Vissa böcker ska man inte läsa”.

Det betyder ju inte att det var en dålig bok, snarare var det tvärtom i det här fallet.

”Jomsviking – Vinland” var helt enkelt så välskriven att berättelsen kröp in under skinnet på mig. Och jag tror att vi behöver vara försiktiga med vad vi släpper in under skinnet, i synnerhet om vi är så känsliga som jag är. (En del människor har säkert svårt att tro att jag är känslig men det är en helt annan fråga.)

Varför valde jag att inte läsa in några av recensionerna? Oftast berodde det på att recensionen var kort – det fanns inte så mycket att säga, men jag har också i vissa fall undvikit att läsa in recensionen om den varit negativ. Det är jättejobbigt att behöva ”skriva ner” någon annans verk, i synnerhet om jag känner eller har träffat författaren. Därför har jag lämnat dessa recensioner så att säga lite i skymundan.

Om du inte har något positivt att säga, säg inget alls.

Nu har jag ju oftast haft något gott att säga, även om dem jag kritiserat, men jag ville ändå försöka fokusera på det som är bra. Och jag var ju ”tvungen” att skriva en recension på varje bok jag läste. Jag var också ”tvungen” att läsa ut varje bok, hur jobbigt det än var. Ärligt talat har det nästan aldrig hänt att jag slutat läsa en bok mitt i, inte ens före denna utmaning. Jag tycker liksom att man ska avsluta det man påbörjat. Har man dessutom betalat en slant för boken ska man väl få valuta för pengarna?

Alla sågningar har jag dock inte gömt undan. Ibland har det helt enkelt varit för roligt att lyfta fram bristerna i resonemanget, uppenbara kunskapsluckor eller fördomar. Stundvis har jag hängett mig åt drypande sarkasm, vilket har varit kul, det kan jag inte förneka. Men förhoppningsvis kan det också belysa vikten av att läsa med ett kritiskt öga, även (kanske i synnerhet!) när texten är författad av så kallade experter.

Ibland är det smartare att inte vara så utbildad utan se saker från marknivå, så att säga.

Har jag lärt mig något? Ja, massor! Jag kan absolut rekommendera en sådan här utmaning till den som har (eller är beredd att ta sig) tiden. Och om du tycker 50 böcker är för mycket, säg 30 då. Det är viktigt med läsning. Alltför få läser böcker idag. Läsning utökar ditt ordförråd och bättrar på din allmänbildning, dessutom kan du få en större förståelse för andra människor, i andra tider och kulturer. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att läsning gör dig ödmjukare och mindre benägen att ta till knytnävarna. Fast det är klart, ibland blir man förbannad av det man läser också. Men kanske är det bra. Nuförtiden tänker jag ofta att fler borde bli förbannade. I alla fall på rätt saker. Om människor fick all information om vad som verkligen pågår i världen då skulle de kanske inte finna sig i så mycket skit. Och om de inte sprang så fort i ekorrhjulet skulle de kanske ha tid och ork att faktiskt göra något åt saken. Min stilla förhoppning är att mina recensioner kan förmedla en del av den informationen till dem som inte hinner eller kan läsa allt det jag läser och kanske kan jag inspirera någon att leta vidare efter information.

Kunskap i sig gör dig kanske inte friare men kunskap kan få dig att inse att du kan bli och har rätt att vara fri.

I Sverige idag har vi fortfarande en hel del yttrande- och tryckfrihet kvar. Men dessa friheter är hotade och det är hög tid för människor att stå upp för dem innan de omärkligt tas ifrån oss. Om du aldrig vetat att en bok funnits, kommer du aldrig veta när den censureras. Så läs! Läs hungrigt och brett. Läs för nöjes skull och för att lära dig nya saker. Läs för att bekräfta, lika väl som för att utmana dina åsikter och övertygelser. Läs för att lära känna dig själv och dina medmänniskor. Och när du läst en bok som väckt något hos dig – dela med dig av dina tankar till andra. Kanske har någon tänkt och känt precis som du. Kanske har någon annan ett svar på din fråga. Jag kommer fortsätta att läsa, om än i lugnare tempo, och jag kommer fortsätta att blogga om det jag läst. Har du förslag på en bok du vill att jag läser och recenserar så skriv i kommentarerna eller hör av dig, mailadress till vårt förlag finns på hemsidan. Med önskan om ett gott nytt läs-år 2025! – Hanna

Från förtryck till frihet

I Canada pågår just nu kanske årtusendets kamp för frihet, var är media? (Foto: André Furtado på Pexels)

2019 utkom vad som beskrivs som ”den viktigaste boken som kommer att publiceras detta århundrade”; Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Jag är benägen att hålla med Zadie Smith vars citat ovanstående är. Åtminstone en av de viktigaste böckerna. Problemet är dock att väldigt få kommer att läsa den. Ämnet är tungt, boken är tyngre. Med sina 580 sidor (plus över hundra sidor fotnötter) och sitt extremt akademiska språk (svårläst även för oss som har vana), är ”Övervakningskapitalismen” ingen bok som jag kan rekommendera till vänner och bekanta. Vi får helt enkelt vänta tills någon gör en ”for dummies”-variant. Jag ska ändå försöka sammanfatta budskapet i detta inlägg.

Shoshana Zuboff har studerat ämnet ända sedan övervakningskapitalismen bara var ett litet embryo i Silicon Valley. Hon har länge varnat för att vårt samhälle är på väg i en farlig riktning. I den här boken sammanställer hon sin forskning, som framför allt kretsar kring Google och Facebook som representanter för denna nya sorts kapitalism (som egentligen inte är kapitalism). Ju mer jag läser, desto mer förfäras jag över hur långa och många tentakler som smugit sig in i våra dagliga liv. Det finns stunder då jag är beredd att koppla ner från internet en gång för alla och bli totalt ”off grid”. Personligen kände jag instinktivt, när de ”smarta” telefonerna kom, att de var ”ondskefulla”, de skulle inte föra något gott med sig. Så jag har aldrig nappat på trenden utan har kvar min ”dumbphone”. Idag är jag otroligt tacksam för det. För jag har aldrig blivit beroende av den smarta tekniken, jag har lärt mig att klara mig ändå (det går faktiskt!), vilket är en stor fördel inför framtiden.

De smarta telefonerna påminner mig om en amulett i Stephen Kings ”Köplust”. En kvinna med svår reumatism köper amuletten som ska ge henne lindring från värken. Det gör den också. Hon mår bättre än någonsin när hon har den på sig. Men ändå är det något med amuletten som oroar henne. Någonting krafsar och rör sig därinne. Jag minns inte detaljerna men jag har för mig att hon till slut väljer värken framför detta okända onda. Till skillnad från denna kvinna har vi valt att inte lyssna på krafsandet inifrån de smarta telefonerna som lockat oss med så mycket underhållning och bekvämlighet. Vi har avtrubbats, vi hör det inte längre.

”Vadå, om Facebook och Google samlar på sig information om vilka sidor jag besöker, eller vilka intressegrupper jag tillhör? Jag har inget att dölja. Och om jag ändå ska tvingas se en massa annonser kan de ju lika gärna vara riktade till mig, jag tycker det är bra faktiskt. Redan innan jag upptäckt ett behov hos mig så har Google lösningen. Jag känner mig sedd som kund.”

Problemet är bara att du inte är någon kund längre. Och anledningen till att Google och Facebook är gratis är inte för att du är produkten, som någon uttryckt det, men nästan: din information är en råvara. Det kallas beteendeöverskott och detta hungrar övervakningskapitalismerna efter som knarkare efter droger. De måste hela tiden ha mer. Beteendeöverskottet var först ett problem för techjättarna. Det tog bara upp en massa plats på servrarna. Men ganska snart upptäckte Google att de kunde packa om och sälja detta vidare. Annonsörerna var villiga att betala mer för riktade annonser, ju mer precist man kunde nå en målgrupp desto bättre. Så snart övervakningskapitalisterna förstått potentialen i allt detta ”informationsskräp” som skvalpade omkring i Facebooks kölvatten, började de att förfina tekniken för inhämtningen. De gjorde detta lite i smyg, eftersom de anade att folk i allmänhet kanske inte var så pigga på att dela med sig av sina personliga data med hela världen. Och visst dök det upp små protester här och var och försök att begränsa tillgången till informationen. Men övervakningskapitalisterna använder sig av blixtkrigföring, säger Zuboff. De agerar så snabbt och är så förvirrande att de tröga institutionerna som vi är vana att förlita oss på inte hinner med. Och för varje framflyttad gräns så vänjer vi oss.

Istället för att tycka att det är skrämmande att ord som vi yttrat i ett privat samtal (kanske inte ens i telefon), leder till en annons om precis det vi pratat om, så tycker vi att det är lustigt och praktiskt.

Och det skulle måhända vara harmlöst om det stannade där, med annonsering. Men techjättarna har större planer. För att kunna erbjuda ”garanterade utfall” åt sina verkliga kunder (inte oss användare) går utvecklingen stadigt mot alltmer beteendemodifiering. Varför nöja sig med att iaktta beteendena och gissa vart de tar vägen härnäst, när det är så lätt att utnyttja människors empati och sociala behov för att aktivt påverka våra handlingar? Det här görs redan. Och Shoshana Zuboff borde vara en av de första att inse att den masspsykos som nu spritt sig över världen har skapats just av dessa övervakningskapitalister, förmodligen inte på eget initiativ (för Google och Facebook tjänar ingenting på censur och enkelspårighet), utan på order från annan, högre ort. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Zuboff själv fallit offer för psykosen. Visst, när jag läste boken kunde jag ju mellan raderna förstå att hon inte var något Trump-fan och att hon trodde på klimatskräcken, men ändå. Hennes naiva tro på ”den goda staten” som en demokratisk institution med folkets bästa i ständig åtanke, rimmar illa med hennes insikter i historiska skeenden gällande kontroll och makt. Hennes lösning på problemet är större reglering av övervakningskapitalismen. Alltså, större statlig reglering. Vilket hon ju på sätt och vis också fått i denna ”pandemi” – med all statlig påverkan på techjättarna vilket lett till en aldrig förr skådad nivå av censur och propaganda.

En av de mest skrämmande aspekterna av utvecklingen mot övervakningskapitalism är indifferensen och tendensen till ”svärmbildning”. Övervakningskapitalisterna bryr sig inte om rätt och fel, om något är sorgligt eller roligt, så länge det delas flitigt (därför har jag svårt att se att de på eget bevåg skulle införa censur). De bryr sig inte om användarna – människorna – och rätten till skapandet av våra egna liv. För dem är vi en grå massa, organismer i en enda större organism. Vi är inga individer, vi är som insekter i en svärm som rör sig åt det håll vinden blåser. Varje unik användare är utbytbar och försumbar, en ”useless eater” som kan ersättas med vilken annan som helst. Därför går det inte att hävda mänskliga rättigheter mot denna makt. Och eftersom staten nu helt uppenbart inte längre tjänar människan kan vi omöjligen förlita oss på våra regeringar för att ta oss ur den knipa vi hamnat i. Vi behöver återvända till naturen. Jag vet att det låter klyschigt, men det är inte mindre sant för det.

Vi behöver återupprätta livets helighet, individens helighet. Vi behöver återta den kreativa kraften och skapa våra egna liv, istället för att följa andras på Facebook och Instagram. Vi behöver bli mer okontrollerbara, mer slumpmässiga, mer hemliga, mer offline, mer fysiska.

”Pandemin” har visat oss hur världen kommer att se ut om övervakningskapitalismen får härja fritt och användas av onda makter. Vi kommer att sitta isolerade, fastklistrade (eller kanske fastkedjade) vid våra skärmar. Oförmögna till egna tankar och kreationer, eller bara hindrade genom ett socialt kreditsystem som kan strypa tillgången till våra bankkonton för en förflugen kommentar på Facebook. Men ”pandemin” har också visat oss människans styrka. Vi är inte så lättstyrda som de trodde. Många av oss, och allt fler, vaknar upp och säger ”nej” till detta drakoniska styre. Vi vägrar att vara spelpjäser på deras arena. Vi tar inte mer skit. Om vi blir tillräckligt många kan vi kullkasta övervakningskapitalisternas och globalisternas planer och ta tillbaka vår värld. Men inte som Zuboff föreställer sig det, utan genom en frihetsrörelse sprungen ur livs levande människor, långt från maktens korridorer. Låt lastbilskonvojen i Canada bli en inspiration för hela världen. Och låt oss vinna. Något alternativ finns inte.