frihet – Företagande i en ny tid

Om läsning och samhällsbygge

Böcker låter oss färdas i tiden. Maken läser vår nya roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”.

Bidrar jag och mitt företag med samhällsnytta? Det undrar jag över ibland. För vem gör jag det jag gör? Kanske är det underligt och ovanligt att fundera över sin plats i samhället och tiden. Men jag frågar mig det med jämna mellanrum: vad gör jag här? Vad är min uppgift? En gång testade jag en meditations-/visionsövning där man skulle föreställa sig att samhället började om från början. En helt ny by, jag kommer neddimpandes från en helikopter. Vad bidrar jag med? I min vision kom jag med böcker och det förvånade mig lite. Jag tänkte att jag kanske skulle gräva i jorden och odla mat eller något sådant användbart och nödvändigt. Men jag kom med böcker och det skrivna ordet. Ord kan man inte äta. Min ”andliga guide” i visionen försäkrade mig om att människan inte lever av bröd allena och att kunskaper alltid kommer att behövas. Även underhållning, eller ska vi kalla det historieberättande, är nödvändigt för ett samhälle.

Nyligen släppte vi vår andra roman, maken och jag. En helt meningslös historia egentligen. Skapad bara för vårt eget höga nöjes skull och för att den liksom ville skrivas. Den som vill kan naturligtvis tolka in allt möjligt i berättelsen, men den är inte skriven för någon djupare analys, utan bara för att locka till skratt och erbjuda en stunds verklighetsflykt. Hur glad och stolt jag än är över vår prestation kan jag inte låta bli att fråga mig:

Ännu en bok, vem ska läsa den? Bidrar den med något väsentligt till världen?

Häromveckan var vi på loppis. Där var böcker staplade i högar, huller om buller, i dubbla rader i hyllorna. Kokböcker och deckare, klassiker och faktaböcker om vartannat. Jag orkade bara ögna igenom ryggarna på ett fåtal av dem. Men jag hittade ett par titlar jag tog med mig. Försäljaren ville inte ha något betalt för böckerna. De var gratis. För en författare och förläggare var det som ett knivhugg i hjärtat. Jag vet hur många timmars arbete som ligger bakom. Blod, svett och tårar ibland. Men nu ligger dessa – i vissa fall åtminstone – skatter och mästerverk i slarviga högar i en fuktig lada och de är inte ens värda pappret de är tryckta på. Jag insisterade på att betala åtminstone en tia för dem. Men det här är den bistra sanningen idag. När vi står och säljer våra böcker får vi allt oftare kommentaren: ”jag läser inte böcker”. För mig låter det som om de säger att de inte äter eller andas. Vadå ”läser inte böcker”? Va!? Hur är det möjligt? Jag har besökt människor som inte haft några böcker alls och det är en konstig känsla. I andra hem trivs jag direkt – där är bokhyllorna fyllda från golv till tak, här och var står staplar med böcker kring mysiga soffor och fåtöljer. Jag kan ibland tycka att vi har få böcker hemma hos oss. Vi har trångt och vi har fått rensa ut i omgångar. Ändå säger besökare ibland att vi har så många böcker. Kanske tillhör de de där som inte läser.

Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle varit om jag inte hade läst. Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Jag vet inte, det måste röra sig om tusentals. Romaner, faktaböcker, självhjälpsböcker, filosofiska verk, diktsamlingar, biografier… Tusentals berättelser och karaktärer som förgyllt och berikat mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är. Jag hade bara vetat en bråkdel av det jag vet och jag hade haft svårt att förstå andra människor. Hade jag varit lyckligare eller olyckligare? Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte läst.

Men de ser på film istället, kanske de säger. De surfar på nätet, de kanske till och med lyssnar på ljudböcker. Men är det samma sak? En bok kan ge så mycket mer än en film. Och en ljudbok tränar inte din läsförmåga. Det är svårare att läsa om ett stycke, eller bläddra tillbaka för att kolla upp en detalj. Dessutom behöver du någon form av teknik. En pappersbok kräver inget annat än dina händer och ögon, du kan ta den med dig vart du vill. Men kanske är det på utdöende, läsandet.

I dessa analfabetiska bokbränningsdagar (och då tänker jag inte i huvudsak på Koranen) kan man fråga sig vad vitsen är med böcker och läsning.

Det skrivna ordet bevarar på ett sätt som inget elektroniskt moln kan göra. Det är svårt att komma åt. Och pålästa människor är svåra att lura. Förr i tiden, innan vanliga människor kunde läsa och när de enstaka böcker som fanns var i kyrkans eller statens ägo, då var det lätt att skriva om historien. Idag är det svårare. Visst, du kan försöka förbjuda vissa böcker, eller plocka ner dem från bibliotekshyllorna, eller bara se till så att de är svåra att hitta. (Eller ”flood the zone” med den (dis-?)information du vill att människor ska se.) Men de finns ändå där för den som vill veta. Hundratals exemplar utspridda i både privat och offentlig ägo. Filmer på youtube och elektroniska böcker kan raderas med ett klick och så är det som om de aldrig funnits. Och vetenskapliga rapporter kan ges missvisande sammanfattningar när gemene man inte orkar ta sig igenom hela den akademiskt skrivna rapporten. ”Jag orkar inte läsa boken, jag ser filmen istället.” ”Jag orkar inte läsa rapporten, jag lyssnar på nyheterna istället.”

Böcker är också en viktig del av vår kultur. De bildar en gemensam referensram och målar upp livet så som vi vill ha det, eller som det bör vara. Historier har varit viktiga för människan i alla tider. Genom myter och sedelärande berättelser lärde vi oss hur vi skulle leva. Vi behövde inte göra andras misstag. Humoristiska berättelser fick oss att skratta och slappna av. Satir gav en möjlighet att kritisera utan farlig konflikt. Människor har ett sug efter berättelser. Vi är nyfikna av naturen. Därav intresset för influencers och innehållsskapare på nätet. Men i jämförelse med litteraturen är detta flyktiga källor för kulturbyggande. Och ofta politiskt känsliga. Jag tror att vi mer än någonsin behöver något stabilare och mer varaktigt. Vad innebär det att vara svensk? Bara en sån sak. Många människor idag verkar ha tappat fotfästet. Det finns liksom inget att hålla fast vid längre. Det blir svårt att resonera logiskt och argumentera för eller emot saker. Allt flyter.

När samtiden och verkligheten oroar återvänder jag till böckerna. (Film också ibland om jag ska vara ärlig, men böcker är bättre.) Kalla det verklighetsflykt om du vill. Men det är också ett sätt att sakta ner och återfinna fotfästet. Vad innebär det att vara människa? Vad är viktigt?

Roligast av allt är att skriva. Jag hanterar allt i livet genom att skriva. Stort som smått, tragedier och glädjeämnen. Och ibland tycker jag att det jag skriver är så bra att andra borde få ta del av det. Ha! Vilket ego, va! Men sanningen är den att en del människor tycker det är bra. Eller roligt. Och det är ju oerhört tillfredsställande förstås. Men bidrar det till samhällsnyttan? Hade det inte varit bättre om jag lagt den tiden på att, säg, odla mat istället? (Fast efter snart trettio års odlande skulle jag ändå snabbt svälta ihjäl om jag var tvungen att leva på de ynkliga ”skördar” jag åstadkommer.)

Häromdagen gjorde jag en ny visionsövning. Den gick ut på att föreställa sig själv på den plats, i den roll som man verkligen vill vara. Jag såg mig själv som en arbetsledare typ, en organisatör, en administratör. Odling var absolut en del av det men människor i min vision kom till mig för att fråga vad de skulle göra, vart de skulle gå. Och i min vision visste jag precis. ”Du behövs där. Idag behöver det här göras.” Jag deltog själv i arbetet, litegrann, men min huvuduppgift var att delegera. Innebar mitt arbete skrivuppgifter? Jag vet inte, det är möjligt. Eller så förblev det en hobby vid sidan av, för min egen skull. För visst får man göra saker bara för sin egen skull?

En vision som jag följt under många år, som delvis tangerar min, är Michael Tellingers One Small Town. Kort uttryckt går den ut på att stärka och frigöra mindre samhällen genom att med frivilligt arbete gradvis stärka självförsörjningen. I grunden ligger företag och projekt där man producerar sådant som nätverket behöver eller kan sälja till utomstående. Jag skulle jättegärna vilja delta i One Small Town. Men vad skulle jag kunna bidra med? Meningslös underhållning i bokform? Historieberättande? Historieskrivande? Visst kan jag lägga tre timmar i veckan (vilket är minsta antal timmar du ska bidra med i OST) på att gräva, så, ta upp potatis eller koka sylt också. Men det är kanske inte det jag gör bäst. Hur som helst. One Small Town kommer ni säkert att få höra mer om från mig. Och finner jag en plats där och något jag kan bidra med så kommer jag gladeligen att delta. För hur roligt det än är att göra något för sig själv, så finns det inget mer meningsfullt än att göra något som glädjer och gynnar andra. Vad bidrar du med?

Om anarki och kontroll

Behöver människor kontrolleras? (Tack till David Jackson på Pexels för bilden.)

Är människan till för samhället eller är samhället till för människan? Det här är en viktig fråga, ja, den kan handla om liv eller levebröd. Rent spontant tycker ju jag att samhället är till för människan. Men på senare år verkar det som om våra så kallade ledare anser att människan är till för samhället. En finländsk politiker hävdade till och med att individens frihet är ett hot mot rikets säkerhet. På allvar? Och när en folkomröstning i en helt avgörande fråga (den om landets neutralitet, fred och frihet) kommer på tal hörs åsikten att folket inte kan tillåtas bestämma i en så viktig sak. Är det upp-och-ner-vända världen?

Ju viktigare fråga, desto större anledning att fråga folket, kan jag tycka.

Men det kanske är jag som är bakvänd. Ändå klarade vi oss alldeles utmärkt utan regering i flera månader för inte så länge sedan. Var det någon som på allvar saknade en regering? Undrar hur många politiker och myndigheter vi skulle kunna plocka ner utan att det märktes. Eller det kanske till och med skulle bli bättre? När man säger ordet anarki är det många som föreställer sig krossat glas, sönderbrända bilar och upplopp. Men anarki handlar om självstyre. Precis det du gör varje dag när du kliver ur sängen, klär på dig, fixar frukost, tar dig till jobbet. Hur mycket mer skulle du kunna styra över i ditt eget liv? Vad krävs det för att du ska göra de där sakerna som tar dig genom dagen? Lite sunt förnuft och självdisciplin. Så i teorin skulle vi kunna lära våra unga sunt förnuft och självdisciplin och så skulle de kunna leva livet i frihet, utan styrande myndigheter. Eller?

Att ha eget företag ger på ett sätt frihet, på ett annat sätt begränsar det. Det ger frihet att kunna avstå heltidsarbete, frihet att vara kreativ och pröva nya idéer, frihet att jobba på tider som passar mig. Men om jag vill att en transaktion ska gå igenom mitt företag måste den registreras och rapporteras. Det ska momsas och skattas, redovisas enligt konstens alla regler. Och bedriver jag vissa typer av verksamhet måste jag ha personer med viss utbildning anställda (faktisk kompetens är inte lika viktigt), eller ha lokaler med vissa bestämda mått.

En centimeter för lite och jag får lägga ner hela verksamheten. Sunt förnuft? Knappast.

Djurhållning ska vi kanske inte ens prata om. Det finns nog många djurägare därute som kan vittna om horribla regler som inte gynnar djuren alls men som måste följas, annars blir det vite. Sunt förnuft? Skulle inte tro det. Och ve den som erbjuder läkning till den som vanlig sjukvård inte kan hjälpa. Sådan faktisk hjälp omfattas inte av sjukförsäkringen, får inte ges till barn och får absolut inte framställas som verksam. Ändå vet jag många som fått livet tillbaka genom dessa så kallade alternativa metoder. Även en del ”olagliga”.

För en tid sedan fick jag fyra sidor blanketter från min företagsbank. Fyll i de här annars stänger vi ditt konto, i princip lät det så. Man skulle skriva in detaljer om varje liten transaktion som företaget förmodas hantera nu och i framtiden. Varifrån kommer pengarna? Vad går de till? Hur stora summor? Lokalt eller utomlands? Det var så många frågor! Jag visste inte hur jag skulle fylla i. Vi säljer inte så mycket, och det kan skilja stort mellan månader och år. Men hotet om mitt avstängda konto hängde över axeln så jag skrev efter bästa förmåga. Egentligen ville jag riva pappret i tusen bitar och skrika högt. Det finns jättelika organisationer i världen som tvättar miljarder smutsiga pengar (knark, barntrafficking, vapen, terrorism) men som inte behöver ange varifrån den och den miljonen kommit. För att de är stiftelser och omfattas av andra regler. Men jag måste redovisa minsta penna i mitt pyttelilla företag.

Hade jag handlat med knark hade väl summorna varit större och siffrorna inte lyst röda?

Nej, syftet kan inte vara att förhindra penningtvätt som de säger. Jag tror att syftet är att försvåra företagandet för oss småföretagare. Försvåra det så mycket att vi ger upp. Samma sak med odling och djurhållning. Livet på landet ska vara omöjligt. För att människor är mycket lättare att kontrollera i en stad, där de är beroende av samhället för att äta. (Se bara på vad som händer i Shanghai.) Och i slutändan handlar det om det: kontroll. Men vem ska kontrollera vem? Om en privatperson påtalar brister hos myndigheterna i en film på youtube så tas den filmen raskt ner. En journalist som granskar makten blir av med jobbet. Uppenbarligen så är inte samhället till för människan längre. Hur blev det såhär? Och hur kan vi vända trenden?

Från förtryck till frihet

I Canada pågår just nu kanske årtusendets kamp för frihet, var är media? (Foto: André Furtado på Pexels)

2019 utkom vad som beskrivs som ”den viktigaste boken som kommer att publiceras detta århundrade”; Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Jag är benägen att hålla med Zadie Smith vars citat ovanstående är. Åtminstone en av de viktigaste böckerna. Problemet är dock att väldigt få kommer att läsa den. Ämnet är tungt, boken är tyngre. Med sina 580 sidor (plus över hundra sidor fotnötter) och sitt extremt akademiska språk (svårläst även för oss som har vana), är ”Övervakningskapitalismen” ingen bok som jag kan rekommendera till vänner och bekanta. Vi får helt enkelt vänta tills någon gör en ”for dummies”-variant. Jag ska ändå försöka sammanfatta budskapet i detta inlägg.

Shoshana Zuboff har studerat ämnet ända sedan övervakningskapitalismen bara var ett litet embryo i Silicon Valley. Hon har länge varnat för att vårt samhälle är på väg i en farlig riktning. I den här boken sammanställer hon sin forskning, som framför allt kretsar kring Google och Facebook som representanter för denna nya sorts kapitalism (som egentligen inte är kapitalism). Ju mer jag läser, desto mer förfäras jag över hur långa och många tentakler som smugit sig in i våra dagliga liv. Det finns stunder då jag är beredd att koppla ner från internet en gång för alla och bli totalt ”off grid”. Personligen kände jag instinktivt, när de ”smarta” telefonerna kom, att de var ”ondskefulla”, de skulle inte föra något gott med sig. Så jag har aldrig nappat på trenden utan har kvar min ”dumbphone”. Idag är jag otroligt tacksam för det. För jag har aldrig blivit beroende av den smarta tekniken, jag har lärt mig att klara mig ändå (det går faktiskt!), vilket är en stor fördel inför framtiden.

De smarta telefonerna påminner mig om en amulett i Stephen Kings ”Köplust”. En kvinna med svår reumatism köper amuletten som ska ge henne lindring från värken. Det gör den också. Hon mår bättre än någonsin när hon har den på sig. Men ändå är det något med amuletten som oroar henne. Någonting krafsar och rör sig därinne. Jag minns inte detaljerna men jag har för mig att hon till slut väljer värken framför detta okända onda. Till skillnad från denna kvinna har vi valt att inte lyssna på krafsandet inifrån de smarta telefonerna som lockat oss med så mycket underhållning och bekvämlighet. Vi har avtrubbats, vi hör det inte längre.

”Vadå, om Facebook och Google samlar på sig information om vilka sidor jag besöker, eller vilka intressegrupper jag tillhör? Jag har inget att dölja. Och om jag ändå ska tvingas se en massa annonser kan de ju lika gärna vara riktade till mig, jag tycker det är bra faktiskt. Redan innan jag upptäckt ett behov hos mig så har Google lösningen. Jag känner mig sedd som kund.”

Problemet är bara att du inte är någon kund längre. Och anledningen till att Google och Facebook är gratis är inte för att du är produkten, som någon uttryckt det, men nästan: din information är en råvara. Det kallas beteendeöverskott och detta hungrar övervakningskapitalismerna efter som knarkare efter droger. De måste hela tiden ha mer. Beteendeöverskottet var först ett problem för techjättarna. Det tog bara upp en massa plats på servrarna. Men ganska snart upptäckte Google att de kunde packa om och sälja detta vidare. Annonsörerna var villiga att betala mer för riktade annonser, ju mer precist man kunde nå en målgrupp desto bättre. Så snart övervakningskapitalisterna förstått potentialen i allt detta ”informationsskräp” som skvalpade omkring i Facebooks kölvatten, började de att förfina tekniken för inhämtningen. De gjorde detta lite i smyg, eftersom de anade att folk i allmänhet kanske inte var så pigga på att dela med sig av sina personliga data med hela världen. Och visst dök det upp små protester här och var och försök att begränsa tillgången till informationen. Men övervakningskapitalisterna använder sig av blixtkrigföring, säger Zuboff. De agerar så snabbt och är så förvirrande att de tröga institutionerna som vi är vana att förlita oss på inte hinner med. Och för varje framflyttad gräns så vänjer vi oss.

Istället för att tycka att det är skrämmande att ord som vi yttrat i ett privat samtal (kanske inte ens i telefon), leder till en annons om precis det vi pratat om, så tycker vi att det är lustigt och praktiskt.

Och det skulle måhända vara harmlöst om det stannade där, med annonsering. Men techjättarna har större planer. För att kunna erbjuda ”garanterade utfall” åt sina verkliga kunder (inte oss användare) går utvecklingen stadigt mot alltmer beteendemodifiering. Varför nöja sig med att iaktta beteendena och gissa vart de tar vägen härnäst, när det är så lätt att utnyttja människors empati och sociala behov för att aktivt påverka våra handlingar? Det här görs redan. Och Shoshana Zuboff borde vara en av de första att inse att den masspsykos som nu spritt sig över världen har skapats just av dessa övervakningskapitalister, förmodligen inte på eget initiativ (för Google och Facebook tjänar ingenting på censur och enkelspårighet), utan på order från annan, högre ort. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Zuboff själv fallit offer för psykosen. Visst, när jag läste boken kunde jag ju mellan raderna förstå att hon inte var något Trump-fan och att hon trodde på klimatskräcken, men ändå. Hennes naiva tro på ”den goda staten” som en demokratisk institution med folkets bästa i ständig åtanke, rimmar illa med hennes insikter i historiska skeenden gällande kontroll och makt. Hennes lösning på problemet är större reglering av övervakningskapitalismen. Alltså, större statlig reglering. Vilket hon ju på sätt och vis också fått i denna ”pandemi” – med all statlig påverkan på techjättarna vilket lett till en aldrig förr skådad nivå av censur och propaganda.

En av de mest skrämmande aspekterna av utvecklingen mot övervakningskapitalism är indifferensen och tendensen till ”svärmbildning”. Övervakningskapitalisterna bryr sig inte om rätt och fel, om något är sorgligt eller roligt, så länge det delas flitigt (därför har jag svårt att se att de på eget bevåg skulle införa censur). De bryr sig inte om användarna – människorna – och rätten till skapandet av våra egna liv. För dem är vi en grå massa, organismer i en enda större organism. Vi är inga individer, vi är som insekter i en svärm som rör sig åt det håll vinden blåser. Varje unik användare är utbytbar och försumbar, en ”useless eater” som kan ersättas med vilken annan som helst. Därför går det inte att hävda mänskliga rättigheter mot denna makt. Och eftersom staten nu helt uppenbart inte längre tjänar människan kan vi omöjligen förlita oss på våra regeringar för att ta oss ur den knipa vi hamnat i. Vi behöver återvända till naturen. Jag vet att det låter klyschigt, men det är inte mindre sant för det.

Vi behöver återupprätta livets helighet, individens helighet. Vi behöver återta den kreativa kraften och skapa våra egna liv, istället för att följa andras på Facebook och Instagram. Vi behöver bli mer okontrollerbara, mer slumpmässiga, mer hemliga, mer offline, mer fysiska.

”Pandemin” har visat oss hur världen kommer att se ut om övervakningskapitalismen får härja fritt och användas av onda makter. Vi kommer att sitta isolerade, fastklistrade (eller kanske fastkedjade) vid våra skärmar. Oförmögna till egna tankar och kreationer, eller bara hindrade genom ett socialt kreditsystem som kan strypa tillgången till våra bankkonton för en förflugen kommentar på Facebook. Men ”pandemin” har också visat oss människans styrka. Vi är inte så lättstyrda som de trodde. Många av oss, och allt fler, vaknar upp och säger ”nej” till detta drakoniska styre. Vi vägrar att vara spelpjäser på deras arena. Vi tar inte mer skit. Om vi blir tillräckligt många kan vi kullkasta övervakningskapitalisternas och globalisternas planer och ta tillbaka vår värld. Men inte som Zuboff föreställer sig det, utan genom en frihetsrörelse sprungen ur livs levande människor, långt från maktens korridorer. Låt lastbilskonvojen i Canada bli en inspiration för hela världen. Och låt oss vinna. Något alternativ finns inte.

Du sköna nya värld

Dags att sparka av sig skorna och gå barfota?

”You’ll own nothing and you’ll be happy”, du kommer inte att äga något och du kommer att vara lycklig. Det här är de inledande orden i en reklamfilm för ”The Great Reset”, eller den nya världsordningen som World Economic Forum har bestämt att vi människor ska fösas in i, vare sig vi vill eller inte. Och det har redan börjat. Jag kämpar fortfarande envist emot. När alla andra streamar sina filmer och sin musik, köper jag DVD-er och CD-skivor. Mitt slutgiltiga mål är att vara skuldfri och äga mitt hem, på riktigt. Den stora drömmen är att äga så mycket mark att jag själv kan bestämma över vilka träd som får stå kvar och hur nära andra människor får komma mig. För mig innebär ägandet frihet. Att hela tiden vara beroende av någon annans teknik eller välvilja är en form av slaveri. Missförstå mig rätt – vi är alla, alltid, beroende av andra. Men det ska vara ett ömsesidigt beroende, byggt på relationer och rent av kärlek. Om större delen av mänskligheten är beroende av en liten grupp människors välvilja (eller illvilja), utan att kunna påverka besluten, då är det slaveri.

Du kan kalla det förmyndarskap eller ledarskap eller vad du vill, men det är inte frihet.

Tråkigt nog har de som fattar besluten åt oss alla resurser på sin sida. De kan använda sig av psykologi och retorik (och media) för att få oss att tro att svart är vitt och vitt är svart. Ägande är fel, säger de. Det är mer rättvist om alla delar med sig. (Men hur är det med deras ägodelar då? Om inte du och jag ska äga något, vem är det då som ska äga allt?) Alla ska betala skatt så att vi har råd att ta hand om de svaga i samhället, säger de. (Men vissa betalar mer än andra och går verkligen våra skattepengar till de svaga i samhället?) De spelar glatt på vår känsla för solidaritet och vår rädsla för att hamna utanför gruppen. Den sociala människans största skräck är att bli ensam och utstött. Vi är beredda att göra vad som helst för att få vara med och passa in. Vi bär de rätta kläderna, vi ser de rätta TV-programmen och vi undviker att prata om sådant som inte är politiskt korrekt (det vill säga godtaget av våra herrar). Ett enda litet snedsteg, en enda oskyldig fråga (var är logiken i det här?) kan kosta dig ditt facebook-konto, och därmed hela ditt sociala liv. För idag streamar vi även våra vänner och vår familj. Allt ska utföras på nätet. The internet of things. Tänk vad smidigt att ha alla människor beroende av en enda kanal. Ett enda ryck i snöret och alla dansar samma dans. En enda knapptryckning och det blir svart på allas skärmar. Vilken makt!

Vore jag superskurk skulle jag ha internet som mitt verktyg.

Men det är också det bästa verktyget för dem som har andra idéer, som tänker stort och fritt. Alla de där som är beredda att offra sitt facebook-konto för chansen att få ställa frågan: vem är det som rycker i snörena? Vill vi ha det såhär? Vill vi hyra allt, streama allt, hela tiden vara beroende av bilder på en skärm? Vad händer om den där lilla gruppen som fattar besluten plötsligt bestämmer sig för… Säg att de bestämmer att det finns för många människor på planeten. De kommer att säga att människan tär på jordens resurser. De kommer att skrämma upp oss med att säga att om vi blir fler så kommer katastrofen drabba oss. Det räcker inte att bromsa befolkningstillväxten, nej, tyvärr, vi måste minska det antal människor som redan nu lever här. Skulle din solidaritet med mänskligheten sträcka sig så långt att du räckte upp handen som frivillig att gå på plankan? Eller du kanske skulle tycka att det var okej att gamla mormor fick gå vidare lite tidigare? Kanske rulla upp ärmen och ta en… Hur mycket är ett människoliv värt? Är alla lika mycket värda, eller finns det ”useless eaters” – såna som i princip skulle kunna avvaras?

Haha! Vilka konspirationsteorier, va!?

För inte finns det någon hemlig elit som bestämmer över oss. Alla myndigheter är skapade av oss, väljarna. (Även World Economic Forum?) Vi vill ha intelligenta människor som kan fatta beslut åt oss, så att vi inte riskerar att göra något dumt. Och internet är fantastiskt, tänk vad mycket information om allt viktigt vi får där. Censur? Nä, vad pratar du om? Vi lever i ett fritt land, där man får säga och tycka vad man vill (bara inte något rasistiskt eller klimatskeptiskt eller så förstås). De som bråkar och inte vill vara med på den här fantastiska nya världsordningen förtjänar faktiskt att tystas ner och spärras in någonstans. Det är inte mer än rätt. Vi vill ju ha ett tryggt samhälle. Tryggt och säkert. Tryggt, säkert och bekvämt. Tänk, vad praktiskt det är att lyssna på alla låtar på Spotify!

En (o)verklig show

Trygghet vs frihet är ett ämne jag ständigt återkommer till.

En av mina favoritfilmer är Truman show med fantastiske Jim Carrey i huvudrollen. Igår såg jag den igen. Numera går det inte att se något utan att dra paralleller till världen vi lever i och i Truman show blir allt nästan övertydligt. Truman är egentligen inte en fånge i den värld han lever i, skaparen av showen (Christof) säger att han är fri att gå när som helst. Men rädslan (som Christof odlat hos Truman) håller honom kvar. Truman har allt en man kan önska sig i den lilla orten Seahaven. Ändå är det något hos honom som ligger och gnager. Kanske är det en känsla av att det finns något mer därute, att han lever i en tillrättalagd värld och att den fullständiga sanningen undanhålls honom. Han saknar sin far, som försvann under mystiska omständigheter, och han drömmer om en flicka han träffat en gång, en flicka som sa att allt bara är påhitt, att alla ljuger för honom.

Så en vacker dag bestämmer sig Truman för att lämna allt. Det är otroligt modigt gjort och en helt oväntad handling för Christof som till sin stora besvikelse upptäcker att han förlorat kontrollen över sin skapelse. I ett sista desperat försök att få Truman att vända tillbaka tar han nästan livet av honom. Om Christof inte kan få ha kvar sin ”skapelse” är han beredd att låta honom dö. Dessutom blir det bra TV. När Truman ändå inte ger upp väljer Christof att bryta illusionen och tala direkt till honom. Han lockar med tryggheten i Seahaven och säger att världen där utanför inte är något att ha.

Tryggheten eller friheten.

Truman väljer friheten, trots att han inte har en aning om vad som väntar. Christof försöker också vädja till Trumans medkänsla genom att berätta att hans liv ger mening och glädje åt de miljoner människor som dagligen ser showen. ”Stanna för det allmännas bästa”. Men inte heller detta argument biter på Truman. Och vad händer? Blir tittarna besvikna över att deras favoritprogram nu tar slut? Nej, tvärtom. Alla hejar på Truman och vill att han ska få sin frihet. Det har till och med funnits en ”frihetsrörelse” på utsidan, som kämpat för att Truman ska få bli en ”vanlig” människa, istället för ett multimiljonföretags ägodel. Någonstans djupt inom oss vet vi att friheten är allt. Inte ens tryggheten kan mäta sig med den. Inte ens medkänslan kan hålla oss kvar i slaveriet. Men rädslan har utgjort starka kedjor. Och inte förrän vi tagit oss igenom den, med risk att förlora allt, kan vi verkligen vara fria.

Vägen till utopia

Kan GESARA/NESARA vara rätt väg framåt? (Tack till Johannes Plenio, pexels för bilden.)

I takt med att fler människor börjar förstå att det ekonomiska system vi lever i inte fungerar, börjar allt starkare viskningar höras om GESARA/NESARA. Själv blev jag nyfiken på det under förra året, även om jag säkert hört det nämnas tidigare. Vad är GESARA/NESARA? Ett Utopia, kanske? En positiv konspirationsteori? En del hävdar att det är verklighet och redan håller på att implementeras.

GESARA/NESARA står för Global/National Economic Security and Reformation Act och är inte bara ett nytt ekonomiskt system utan påverkar så gott som hela livet – politik, teknik, hälsa, miljö, fred.

Målet är en mer rättvis och fredlig värld, där jordens resurser kommer alla människor till del. Några av grundbultarna är slopad inkomstskatt, efterskänkta skulder samt öppen och offentlig redovisning av all information och kunskap gällande tekniska lösningar (jordiska eller utomjordiska) på mänsklighetens alla problem, så kallad full disclosure. Förespråkarna för GESARA/NESARA menar att vi sedan länge haft teknik inom t ex fri energi och cancerbehandling som har undanhållits större delen av mänskligheten.

Det sägs att över tvåhundra länder redan skrivit på GESARA/NESARA och att det var på vippen att lanseras i september 2001. Projektet sköts dock på framtiden av det som hände då. Ja, varför skulle en styrande elit gå med på att dela med sig av sitt välstånd till alla jordens människor, samt ge upp sin makt och lägga ner alla lönsamma krig? Som sagt, GESARA/NESARA låter som en utopi eller en konspirationsteori. Och det finns många kaninhål att hoppa ner i där man kan förirra sig till de mest bisarra platser.

Men låt oss för skojs skull leka med tanken att GESARA/NESARA är verkligt, att planen gjorts upp för ett trettiotal år sedan och alltsedan dess utvecklats till att idag, 2021, vara redo att lanseras världen över. Vad skulle det innebära rent praktiskt? För det första skulle alla ”olagliga” skulder och krediter försvinna. Glöm kreditkortsskulden, glöm studielånen, glöm huslånet (om du har ett traditionellt). Borta! Sedan försvinner inkomstskatten. Poff! Du får behålla alla dina pengar. Varsågod, de är dina. Men hur ska vi ha råd med välfärden utan skatter, kanske du tänker? (Vilken välfärd kan man fråga sig, men det är ett helt annat ämne.) GESARA/NESARA tillåter skatter, på icke nödvändig konsumtion i första ledet. Det vill säga, ungefär som momsen, fast inte på mat och mediciner och inte på begagnade varor, detta gäller även bostäder som säljs vidare. En platt skatt om 14% (på vissa ställen står det 17%) läggs på allt detta. Men ändå, hur skulle vi ha råd med välfärden, det borde ju bli mycket mindre skatt totalt? Jo… Men betänk att människor inte skulle behöva arbeta lika mycket, eftersom de får behålla hela lönen. Där minskar behovet av barnomsorg på en gång. Hälsan lär bli bättre dessutom. Och om de fantastiska tekniska lösningarna kommer alla till del, så kommer människor också att läkas helt från sådana tillstånd som idag betraktas som kroniska och kostar samhället mycket pengar. Utan krig och med tillräckligt med mat och andra förnödenheter för alla (kom ihåg att detta är en global omställning), kommer kostnader för bistånd och migration att minska dramatiskt. Fri energi och andra tekniska lösningar kommer att dra ner kostnaderna på andra håll, inte minst miljörelaterade sådana. Korruptionen i världen (och tro det eller ej, men Sverige är ett mycket korrupt land) kommer stort sett att försvinna i och med de regler som GESARA/NESARA för med sig politiskt. Jag har inte räknat på allt detta själv men det finns det folk som har. Möjligen är det möjligt. Tanken är otroligt hoppfull.

Jag tror att vi behöver återvända till de där enkla (men ändå svåra) frågorna som man ställde sig som barn: Varför har vi krig i världen? Varför finns det människor som svälter, samtidigt som andra lever i lyx och överflöd? Varför kan vi inte bara låta bli att smutsa ner naturen? Varför blir människor sjuka?

Människan är i grunden en social och fredlig varelse. Jag tror inte att någon av oss vill ha krig egentligen. Jag tror att vi bara vill leva i fred och frihet och förverkliga våra drömmar så gott det går. Jag tror att vi vill hjälpa våra medmänniskor. Krig, svält och sjukdom är onaturliga företeelser, de hör egentligen inte hemma på den här planeten. Att de ändå har fått härja fritt kan jag inte se beror på något annat än att en liten mäktig skara velat ha det så och genom lögner och manipulation har de förmått oss människor att begå vidriga handlingar mot varandra, mot jorden och mot oss själva. GESARA/NESARA kan bli verklighet om tillräckligt många människor kräver det. Men vi får se upp, för allt gott kan kapas av den mörka sidan och användas emot oss. Vi måste vara smartare. Vi måste orka och våga stanna upp vart tredje steg och fråga: är vi fortfarande på rätt väg? Leder denna väg till frihet och sanning? På så sätt kommer vi, steg för steg, närmare vårt Utopia.

Lugnet före stormen

Var går din gräns? När säger du: nu är det nog! Det händer att livet kör med oss rejält ibland. Det kan pågå under en lång tid och sakta, sakta eskalera till den punkt där du bara inte orkar mer. Vad gör du då? Kastar in handduken och ger upp? Eller gräver långt nere i din urkraft för att hämta upp den orkan som behövs för att orka stå upp, sätta ner foten och säga: NEJ! Hit men inte längre. Det senaste året känns det som om jag har blivit pressad till detta på flera områden i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har orkat, för varje gång har jag tänkt att mer än såhär klarar jag inte, bara för att tvingas leta upp den där orkanen en gång till. Hitta lejonet, eller kanske björnen i mig. Stå stadigt, även om kanske ingen annan står med mig. Det är otroligt krävande och även om det får positiva resultat i slutändan kan det kännas oerhört obehagligt när man står mitt i det. I synnerhet när gränsen dras mot någon eller något man kanske länge har älskat eller brytt sig om. Något som man upplevt vara en del av en själv. Men ibland är det en kärlekshandling att säga nej. Och ibland måste du först hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Det är inte egoistiskt, det är praktiskt.

Det kan också vara skrämmande att tala om för omvärlden att du har fått nog, att du inte tänker ta mer skit. När du gör det blottar du dig själv och riskerar att få ännu mer kastat på dig. Vilka konsekvenser ditt handlande får är inte alltid uppenbart. Man vet vad man har men inte vad man får. Livsavgörande beslut är just det: livsavgörande. Ditt liv får en helt annan riktning. Är du beredd på det? Har du vad som krävs? Jag tror att det är just detta som får oss att tveka och vi lever vidare med ett sakta växande obehag så länge det bara går. Tills det en dag blir helt outhärdligt och du tänker att VAD SOM HELST måste vara bättre än detta. Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna blir, du MÅSTE helt enkelt få ett slut på det som plågar dig. Och inte sällan blir saker faktiskt mycket bättre efter att du fattat beslutet och utropat ditt NEJ! Men först måste du ta dig genom en hel drös känslor. Ilska, vrede, skuld förstås. Men också sorg, trötthet, uppgivenhet och oro. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort annorlunda? Borde jag ha väntat? Borde jag ha behärskat mig? Men är det inte just det som du har gjort i alla dessa år? Väntat och behärskat dig? Tills det inte gick längre. Du hade inte kunnat göra något annorlunda. Det var en förändring som väntade på att få hända. Du bara möjliggjorde den i detta nu.

Jag tror att vi börjar nå den här punkten globalt sett, på ett kollektivt plan. Mänskligheten har plågats så länge och hårt att hon snart inte orkar mer. Kommer hon att kasta in handduken? Eller kommer hon att gräva långt nere i sin urkraft och virvla upp en orkan som sveper över världen, sopar den ren från korruption, förtryck, slaveri och brott mot mänskliga rättigheter? Jag hoppas på det senare. Själv har jag redan börjat virvla.

Frihet vs Trygghet

”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”

Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.

Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.

Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.

Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.

Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?

Men är det verkligen sant?
Låt oss se tillbaka tre generationer.

Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.

Vi behöver tänka om när det gäller
hur vi ser på arbete och ekonomi.

I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.