Etikett: feelgood

Mysigt och lekfullt, om jag får säga det själv

Får man skriva en recension på en bok man själv är författare till?

Tja, ingen annan tycks ju vilja skriva om C. N. Elvnääs utomordentligt roliga och spännande roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”. Ska det bli gjort får man göra det själv, så resonerar jag ofta. Och så blir mycket gjort. Blir det gjort väl? Nja, det kanske jag ska överlåta åt andra att bestämma.

Nu är jag faktiskt inte ensam författare till ”Lake Wilmington”, även om det tekniskt sett är jag som suttit vid tangenterna. C. N. Elvnääs är pseudonym för det författarpar jag bildar tillsammans med min man Anders Clarin. Vi skrev vår första roman redan 2013. Då en romantisk feelgood med titeln ”Annie och den lille mannen”. Sedan dröjde det alltså ett decennium innan nästa bok av Elvnääs såg dagens ljus. Men idén hade funnits länge, sedan innan jag och maken blev ett par faktiskt. Han och en kompis hade börjat skriva på en berättelse som inleddes med orden: ”Det började bli varmt under pizzaugnen, tänkte Lake Wilmington.” Den här meningen inspirerade mig så pass att jag sa: ”vi måste skriva resten!” Sagt och gjort, det blev en helt annan historia än den ursprungliga men den första meningen är stort sett densamma.

”Lake Wilmington” är ingen traditionell deckare, både jag och maken är alldeles för barnsliga och romantiska för det.

Istället blev det ytterligare en feelgood med lite kärlek och romantik. Fast inramningen består av en mysdeckarhistoria där fyra fall flätas in i varandra. Det förekommer en otroligt kort biljakt, smuggling, utpressning, skumma affärer med mera. Och märkligt nog tycks allt kretsa kring pizzor och korv. Den som läst ”Annie och den lille mannen” kommer att känna igen pizzeria Sirena som förekommer i båda romanerna (och faktiskt även i vår tredje roman ”Det går nog över tills du gifter dig” som kom ut nu i september). Det är helt enkelt praktiskt och ekonomiskt att använda sig av samma värld och till viss del av samma karaktärer. Just karaktärerna är nog det mest tilltalande med ”Lake Wilmington”. Du tycker snabbt om huvudpersonen och hans familj och skrattar gott åt ”skurkarnas” beteende. Föremålet för Lakes varma känslor är också en sympatisk människa men mer än så tänker jag inte avslöja om just kärlekshistorien.

Orsaken till att jag läser (om) romanen nu 2025 är för att planer finns på en uppföljare. Vi har fått flera förfrågningar om vi inte kunde skriva mer om Lake Wilmington. Och visst, det finns gott om idéer, faktiskt så det skulle räcka till två böcker till. Men för att kunna skriva om de här karaktärerna igen behöver jag återknyta kontakten med dem så att läsaren ska kunna känna igen personerna, platserna, jargongen och tankegångarna. Så jag dyker med viss bävan in i min egen text igen.

Min egen? Så känns det inte när jag läser. Använder jag sådana här uttryck? Vilka knepiga ord, vilka kluriga formuleringar. Vilken humor! Inte kan det vara jag?

Men jag läser med ovanligt kritisk blick och hittar naturligtvis flera fel. Mest tryckfel men också i vissa fall på gränsen till logiska fel. Och då är vi ändå flera som korrekturläst texten ett antal gånger innan den gått till tryck. Om det är något jag lärt mig som författare och förläggare är det att du aldrig kan korrekturläsa för mycket och räkna ändå med fel i slutresultatet. Det är irriterande, men så är det, även författare är bara människor. (Eller är vi? Mer om det senare.)

När man skriver en roman, och en deckare i synnerhet, är det superviktigt att alla delar sitter ihop på ett logiskt sätt. Minsta lilla vurpa på den fronten och du kan förstöra hela berättelsen. Så när vi skriver ritar vi upp arbetsscheman, tidslinjer och släktförhållanden. Vi bygger en bakgrundshistoria till de viktigaste karaktärerna så att deras beteende ska vara trovärdigt. Och vi går fram och tillbaka i texten – vet huvudpersonen det här redan eller kommer det senare? Kan han se det som sker från det här avståndet? Är det ljust eller mörkt? Vilka växter blommar såhär års? Hur är vädret och temperaturen? Alla små detaljer bidrar till trovärdigheten. Så research är jätteviktigt och tråkigt nog också det som jag allra minst vill ägna mig åt.

Tre timmars korrekturläsning – no problem – men en kvarts research och jag drar mig i det längsta.

Jag resonerar kanske lite som min son: om jag inte kan det redan är det inte värt att ta reda på. Tur då att maken tycker det är roligare och dessutom inte har några som helst problem med att ställa dumma frågor till främlingar, eller arbetskamrater. Och det är ju en utmärkt ursäkt för vilka frågor som helst: ”Jag skriver en roman och…” På det sättet kan man komma undan med rätt groteska frågor. Som hur lång tid det tar för en mänsklig kropp att upplösas i vatten till exempel, en fråga som inte jag men väl dottern (som också skriver) har haft.

Vi beslöt oss tidigt för att inte göra några som helst anspråk på verklighetsanknytning och reell trovärdighet när det kommer till polisdelen i berättelsen. Men jag tror att läsaren köper storyn ändå. På sätt och vis är miljön i våra romaner som en tidlös, fiktiv värld likt Lassemajas Valleby. Karaktärerna är också lite överdrivna för effektens skull, men utan att det blir tramsigt. De känns faktiskt ibland så verkliga att jag slagits av idén att ringa någon av dem för att be om en tjänst. Inte minst förstärks detta av att vi ju är två som ”känner” dem.

Författande är en märklig sak, inte undra på att det skrivna ordet varit så vördat och högaktat, nästan fruktat, genom historien.

För det är som magi. Ibland händer det att saker jag just skrivit om inträffar i mitt verkliga liv. Till exempel skrev jag en gång om någon som tappade ett glas och strax efter gick ett glas sönder i mitt eget kök. I en novell skrev jag om en häst som blev akut sjuk bara för att mötas av nyheten att det just hänt i stallet där vi har våra hästar. Såna här saker gör att jag ibland drar mig för att skriva, i synnerhet otäcka partier. Men jag är nog bara larvig, inte kan det ha något samband? Fast betänk att det engelska ordet för stavning – spelling – är det samma som för att kasta förtrollningar så vem vet?

En del läsare tycker att ”Lake Wilmington” är mer av en ungdomsroman än en vuxenroman och även om vi inte haft någon särskild målgrupp i åtanke när vi skrivit kan jag förstå att den känns som något för den yngre generationen. Den innehåller inte särskilt mycket våld eller erotik heller, utan är rätt harmlös, trots att det är en deckare med romantiska inslag. Våra övriga två romaner är definitivt mer för vuxna, även om de lästs och uppskattats även av tonåringar. Målet med alla våra tre romaner är att få läsaren att må bra en stund. Vi har försökt hålla dem så tidlösa som möjligt och därför begränsat hänvisningarna till modern teknik och sådant, även om det är omöjligt att utesluta till exempel mobiltelefoner helt. Tiderna förändras så snabbt och på något sätt har vi komprimerat tiden i vår fiktiva värld så att barndomssekvenserna är från vår egen barndom medan ”nutiden” är omkring 2010-tal. En del referenser kommer därför gå vissa läsare förbi men så är det alltid. Vi delar aldrig hela vår erfarenhet med någon annan. Vi kan dock fortfarande identifiera oss med en till synes helt främmande och annorlunda karaktär, bara genom det allmänmänskliga (se min tidigare recension om Doktor Glas) och kanske är det därför som C. N. Elvnääs romaner blivit så uppskattade. Det är en lite galen värld men människorna är som människor är mest – lite osäkra, lite klantiga, inte alltid helt ärliga men med en längtan efter att hitta kärlek och lycka.

Ett gott skratt förlänger livet

Wodehouse hör sommaren till och jag inleder min icke-semester med ”Skrattgas” från 1936, svensk översättning från 1958. Det här är en lite ovanlig Wodehouse-bok på så sätt att den innehåller ett inslag av science fiction eller surrealism. Men för övrigt är det en klassisk fars à la P. G. Wodehouse. En engelsk (nybliven) earl är på besök i Hollywood och råkar genom en olyckshändelse byta kropp (detta är den övernaturliga delen) med en barnskådespelare. De sedvanliga komplikationerna på kärleksfronten blir därigenom värre än vanligt. För hur bedyrar man sin kärlek för en kvinna när man råkat hamna i en pojkes kropp? Ja, bara att köpa sig en glass själv verkar ju omöjligt för den stackars earlen.

Som vanligt skrattar jag högt när jag läser.

Inte bara åt lustigheterna i handlingen utan också minst lika mycket åt det mustiga och illustrativa språket. Lingvistisk ekvilibrism kan man väl kalla det. Jag får lust att läsa högt bara för att smaka på orden och höra dem göra sina krumbukter. All heder åt översättaren, det kan inte ha varit lätt! Och jag slås av hur man förr förväntade sig att läsaren förstod åtminstone lite franska och tyska. Wodehouse slänger gärna in utländska uttryck i texten. Min man frågar mig emellanåt om något ord. Ibland kan jag hjälpa honom, ibland inte. Man kommer liksom bara så långt med sex års skoltyska och två år franska. Ändå njuter jag av varje sida i ”Skrattgas”, där ungdomlig femtiotalsslang också får ta plats. Jag undrar hur originalet ser ut.

Wodehouse var ju engelsman men tillbringade mycket tid i USA och han driver lika mycket med engelsmän som med amerikanare.

Skrev han boken på utpräglad brittisk engelska eller varvade han med amerikanska uttryck? Återigen tänker jag att översättaren Birgitta Hammar var väl värd sin lön och lite till. Det går lätt att läsa, vilket behövs för berättelsen kommer igång direkt och ökar bara tempo mot slutet. Det går i flygande fläng och som läsare får man ingen vila när man följer den stackars hjältens kast mellan hopp och förtvivlan. Inte sällan hamnar han ur askan i elden och nästan fram till sista sidan har man ingen aning om hur det hela ska ordna upp sig. Men det gör det såklart. Det är en av anledningarna till att jag älskar Wodehouse: hur trassligt det än blir så ordnar allt upp sig till slut. De älskande får varann och otäckingarna får på nöten.

Wodehouse producerade massor av dessa lyckopiller men det är svårt att få tag på dem på svenska. Maken har finkammat antikvariat för att bygga upp sin samling. Varför ger man inte ut nyupplagor av Wodehouses böcker? När jag går på biblioteket eller i en bokhandel idag slås jag av hur mycket av utbudet som är dystopiskt eller på andra sätt tungt. I bästa fall finns en liten hylla för feelgood, men det är som för att säga att det är undantaget. Och kanske lite fult och billigt.

Som onyttigt godis står hyllan med romantik och feelgood vid kassan i matbutiken.

Varför då? Vi blir inte bara vad vi äter, utan också i allra högsta grad vad vi läser. Och feelgood är så mycket bättre för din hälsa än smågodis, eller för den delen en realistisk roman om nån knarkare i förorten. Dottern beklagade sig över att de i skolan tvingades läsa en riktigt hemsk roman utan lyckligt slut. Är det här vad man ska erbjuda unga människor som mår dåligt redan, och som kanske har svårt för att läsa? Böckerna i skolan är för vissa de enda böcker som de möter. Hur villig att läsa mer blir man efter det? Vi som skriver och producerar böcker vill få fler att läsa, såklart. Då borde vi kanske erbjuda ”godiset” först? Den som sedan vill ta sig an en segare stek kan göra det, om han eller hon känner sig manad. Det är väl viktigare ATT människor läser än VAD de läser? Jag minns att jag som ung ryggade tillbaka när jag fick höra att en bok var en ”klassiker” som man ”måste läsa”. Erfarenheten (från skolan) sa mig att då var det förmodligen en tråkig och dyster bok med svårt språk. Ibland hände det dock att jag på egen hand upptäckte en klassiker, och först i efterhand förstod att det var en sådan. Och nu, som vuxen (framför allt tack vare recensioner i Epoch Times) har jag börjat läsa till exempel Strindberg och Nietzsche.

Men jag vill varva det tunga med det lätta och Wodehouse är en favorit att återkomma till. Han gör mig aldrig besviken.

Wodehouse blev under sin livstid kritiserad för att han var för lättsinnig och inte tog politisk ställning. Men mellan raderna finner man ibland saftig kritik mot inte bara politiker utan även mot media och underhållningsbranschen som ju Wodehouse var en del av. Som sagt, han kunde driva med alla, och även om det stundvis kan vara vasst är det aldrig elakt, en konst som idag tycks vara bortglömd. Jag önskar jag själv kunde skriva som Wodehouse. Inte bara för att hans böcker sålde bra, utan också för att han fick människor att må bättre. Ja, även efter sin död fortsätter han ju bidra till folkhälsan. Om ett gott skratt verkligen förlänger livet har han lagt några år till mitt.

 

Sockersött i Alaska

Från den ena ytterligheten till den andra men jag gör ingen skillnad på litteratur i mitt bokmaraton. Jag kan läsa Nietzsche ena dagen och en Harlequin-roman nästa. Jo, du läste rätt. Självklart måste jag ha med en Harlequin-roman också. I jämförelse med den hjärnskrynklande ”Så talade Zarathustra” är ”Alaska till jul” en sockersöt och lättsmält karamell, både till utseende och innehåll. Författaren heter till och med Snow i efternamn, Jennifer Snow. Det låter nästan taget med tanke på att hon skriver romaner som utspelar sig i vinterlandet Alaska. ”Alaska till jul” är den andra boken i en serie om tre men den kan läsas helt fristående.

Romanens huvudperson är Isla som återvänder hem till sin adoptivfamilj över julen. Isla är en spänningssökande tjej som rest jorden runt på olika klättringsäventyr. Även hemmavid har hon stora planer för vinterklättring och när hennes gruppexpedition blir inställd beslutar hon sig för att ge sig ut på egen hand. Detta trots varningar från ”tråkmånsen” Aaron, hennes gamla skolkamrat och värste hatobjekt.

Det är alltså upplagt för romantik, förstår man om man läst den här typen av romaner förut.

Aaron är inte bara stans snyggaste ungkarl, han jobbar också som räddningssimmare och rycker ut på livsfarliga uppdrag där han får pressa sin kropp till det yttersta. Sin vältränade och muskulösa kropp. Isla tycker det är synd att han är en sådan tråkmåns när han ser så bra ut. Aaron tjatar jämt om säkerhet. Hans efternamn – Segura – betyder till och med just det. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Isla så klart behöver räddas av Aaron och det hela kompliceras ytterligare av att hon tappar minnet. Deras relation blir på så sätt nollställd med helt andra förutsättningar. Och så kan leken börja.

Vi får faktiskt följa paret ur bådas synvinklar, vilket jag uppskattar. Jag älskar att läsa en historia ur flera perspektiv. I ”Alaska till jul” varvas Islas tankar med Aarons. Ibland blir det lite oklart vems röst man hör, de har inte vartannat kapitel, men på det stora hela är det smidigt gjort. Författaren har också tänkt på många detaljer som skänker trovärdighet trots att minnesförlust är ett vanskligt ämne att ta sig an (tro mig, jag har ju själv använt mig av det i romanen ”Lake Wilmington Privatdetektiv”). Isla minns inga sociala relationer, inte ens sin bror eller sina föräldrar, däremot kommer hon ihåg namnen på en del artister. Allt som har med kroppsliga minnen fungerar men rent mentalt kan hon inte återkalla minnen av de många äventyr hon varit med om. Hon minns inte heller varför hon anlitat en privatdetektiv för att hjälpa henne söka upp sin biologiska mamma.

Minnesförlusten gör henne på sätt och vis personlighetsförändrad, de försvarsmekanismer hon byggt upp kring sig behövs ju inte när hon inte vet vem hon är eller vad hon varit rädd för. Men snarare handlar det om ett avskalande till den hon verkligen är än en ny personlighet.

Det blir en intressant tankelek: vem skulle jag vara om mina försvar låg nere? Kanske en riktigt trevlig person?

Man vet vad man ger sig in i när man läser den här typen av romaner, men kanske börjar jag bli lite gammal och mossig för jag tyckte att sexscenerna kunde ha tonats ner lite. Ibland blir det helt enkelt bättre om man lämnar en del till fantasin. De är dock välgjorda, det blir varken fånigt eller porrigt, vilket är en svår balansgång som Snow lyckas med. Handlingen för övrigt är lite lagom förutsägbar, vilket den ju ska vara och läsaren får njuta av några riktigt vackra beskrivningar av vintriga aktiviteter som erbjuds i Alaska. Kanske borde man sälja den via turistbyråer som erbjuder resor dit? Det bjuds såklart även på lite nagelbitande spänning, men i lagom dos och författaren tillåter sig bara att kort snudda vid en avlägsen tragedi. Det ska ju ändå vara feelgood och romantik. Något som Jennifer Snow sannerligen har lyckats med i sin julkaramell ”Alaska till jul”.

När feelgood blir feelbad, recension av ”Juni, juli, halva augusti”

En författare har möjlighet, och ibland en skyldighet, att ”leka Gud”.

Min pappa som var egen företagare brukade säga att för varje missnöjd kund som klagar finns det många fler nöjda som inte säger något. Själv brukar jag försöka göra tvärtom, bara yttra mig om jag gillar något, vilket gjort att jag legat vaken över den här recensionen. Av flera anledningar ville jag verkligen tycka om ”Juni, juli, halva augusti” och höja den till skyarna. Jag hade förväntningar. Därför blir det desto jobbigare att behöva framföra kritik av den grad jag är tvungen att göra. Men jag tänker att jag får följa det där rådet om att börja och avsluta med något positivt.

”Juni, juli, halva augusti” av Marie-Louise Marc är välskriven och lättläst. Karaktärerna och miljöerna är nyanserade och trovärdiga. Trots att jag läser boken i kalla, gråtrista februari kan jag känna de kliande myggbetten och doften av nyklippt gräs på en getgård i Jämtland.

Och kapitlen är väl avvägda, jag dras ständigt vidare i berättelsen och bär med mig boken överallt – i soffan, vid frukostbordet, i sängen, när jag lagar mat, i handväskan ifall jag skulle få en stund över när jag är på språng.

Det tar inte lång tid att plöja de 390 sidorna. Men läslusten drivs av två helt olika anledningar som byter av varandra mitt i boken. Romanen beskrivs som en ”rapp och rolig feelgood” (Femina). Och det är den absolut. Till en början. Jag drar ofta på munnen och skrattar ibland rätt ut när jag läser. Lite överraskad är jag över att huvudpersonen (som heter Hanna, det kan man väl kalla en synkronicitet?) så tidigt ”får till det” med föremålet för de heta känslorna. Vad ska resten av boken handla om, liksom? Visserligen finns det komplikationer men ändå. Ja, apropå komplikationer så undrar man lite om författaren har haft svårt att välja. En feelgood kan absolut ha ett mörkt och allvarsamt drag men i ”Juni, juli, halva augusti” vet man inte om det är barnlöshet, tonårsgraviditet, missfall, otrohet, alkoholism, våldtäkt eller geografiska avstånd som är den mörka fonden. Det skulle också kunna var fyrtioårskris eller syskonrivalitet eller bara ensamhet, det räcker väl som mörker kan man tycka.

Hursomhelst, mörkret räcker nog till i ”Juni, juli, halva augusti”, sommarsolen till trots.

Och så mitt i romanen bestämmer sig författaren för att växla upp till brutal realism. Det är nu jag börjar läsa, inte för njutningens skull utan för hopp om lindring. Fortare och fortare läser jag, det här måste ordna sig. Eller jag förstår ju att det inte kan ordna sig helt och hållet men något plåster kan jag väl få? En författare har möjlighet (och i en romantisk feelgood till och med en skyldighet) att ”leka gud” och avsluta boken med en ”happy ever after”. Det är ju därför jag läser feelgood. Hade jag velat ha realism hade jag valt en roman av… Jag kan inte ens komma på någon eftersom jag inte läser realism. Livet har nog med elände ändå. (En gång hörde jag en författare säga att hon skriver ”feelbad” och jag tänkte, hur f-n kan man ägna sig åt något så dumt?) Jag läser gärna deckare, men inte för den onda bråda dödens skull, utan av samma anledning egentligen som jag läser feelgood: en kittlande känsla som kulminerar i ett förlösande klimax.

En feelgood som inte slutar med happy ever after är som en deckare där man aldrig får veta vem mördaren är.

Och i båda genrerna vill jag kunna förutsäga åtminstone grova drag av handlingen, det är en del av tjusningen. Men – varning, nu kommer en spoiler alert! –  Marcs roman tar en helt otippad och som sagt brutal väg. Och inte ens det minsta lilla hon hade kunnat ge läsaren för att ta bort den värsta smärtan ger hon mig. Låt för bövelen åtminstone killen få synen tillbaka! Och hur svårt kan det vara att flytta tvärs över landet för kärleken? Det gjorde jag. Fast det kanske är annorlunda när man är tjugoett (vilket jag var) mot när man är fyrtiotvå (vilket bokens Hanna är)? Och om nu Marc envisas med att slå in på realismens väg, då borde hon göra det helt och hållet och inte bara helt lättvindigt låta livet löpa på som om inget hänt när det värsta, näst döden, inträffat. Eller egentligen hade det nästan varit bättre att ta livet av killen, faktiskt, då hade Hanna kunnat sörja och gå vidare. Oavsett, jag kan inte kalla ”Juni, juli, halva augusti” för en feelgood. Första halvan javisst, den är klassisk feelgood, nästan en kliché men sedan… Det är synd. För annars är det otroligt välskrivet, som sagt.

Och kanske är det just det som gör mig så upprörd – karaktärerna är så trovärdiga att jag måste påminna mig om att det inte hänt på riktigt, bara så att jag inte ska bli ledsen.

Och varför ska jag behöva bli ledsen av en feelgood? Jag har hört talas om människor som läser slutet på en bok först, för att se om den är värd att läsas. Det här har varit ett ännu större tabu för mig än att avbryta läsningen av en bok som jag påbörjat. Men nu har jag blivit grymt besviken två gånger på ett år av två mycket bra feelgood-författare (jag tänker inte säga vem den andra är), så nu överväger jag faktiskt att kontrollera slutet på nästa innan jag väljer att lägga flera timmar (och mycket känsla) på något som bara gör mig ledsen.

En annan i jämförelse minimal kritik av Marcs roman är att hon valt att ”binda boken i tiden”. Jag antar att hon vill skapa igenkänning för läsaren med alla referenser till nutida TV-serier och artister, men det riskerar också att dels göra boken inaktuell rätt snabbt, dels att faktiskt alienera de läsare som likt jag inte har TV till exempel. Och trots att hon är mycket mån om detaljerna slinker det igenom lite udda saker. Som ”hästmamma” förvånas jag till exempel över att romanens Hanna i mötet med en hästägande nioåring inte ständigt får öronen sönderpratade om hästar, hästar, hästar. Det verkar inte ens som om Hanna sätter sin fot i stallet, trots att hon i princip får ta över alla sysslor på gården.

Nåja, jag antar att Marcs hängivenhet till tidstypiska detaljer kan ha sitt ursprung i att hon tidigare skrivit om en kvinna på femtiotalet och därför fått djupdyka i allt vad det innebär för sin research. Lite nyfiken är jag på dessa böcker, med tanke på Marcs fantastiska berättarkonst, men jag kanske blir tvungen att läsa slutet först. Förlåt, Marie-Louise! Jag önskar jag kunde skriva lika bra som du. Bokens första halva är en ljuvlig karamell! Feelgood är uppenbarligen något du kan, och jag hoppas att du skapar mer av det. Att kunna göra andra människor lyckliga är en fantastisk gåva och dessutom en belöning i sig själv.

(Under 2024 har jag föresatt mig att läsa 50 böcker och recensera samtliga i bloggform. En del läser jag också in och lägger ut som ”talblogg”. Detta är den sjätte boken.)