Etikett: romantik

Topelius och jag

Jag och den finländske författaren Zacharias Topelius har det gemensamt att vi båda är födda i den lilla staden Nykarleby på Finlands västkust och därför känns det lite pinsamt att jag haft så dålig koll på hans rika produktion. När jag besökte staden nyligen passade jag på att titta in på Kuddnäs, Topelius barndomshem som finns bevarat som museum. Jag har säkert varit där någon gång som barn även om jag inte minns det, men för några år sedan genomgick museet en varsam renovering och i och med detta gjordes museet också mer tillgängligt och besöksvänligt. Man kan gå runt utan guide och ändå lära sig mycket tack vare den tydliga skyltningen på flera språk. Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående och den som vill kan även ta en fika i det gulliga caféet. Kort sagt, det här är ett museum väl värt ett besök! När jag och maken strosade runt i trädgården och huset drabbades vi av ungefär samma känsla av igenkänning och hemkänsla som när vi besökte Carl Larsson-gården i Sundborn. Det finns tydligen något hos dessa konstnärliga själar som klickar med oss. I anslutning till caféet på Kuddnäs fanns försäljning av hantverk och böcker och jag köpte en samling av Topelius noveller för vidare förkovran.

Vad är det som gjort Topelius till en sådan nationalhjälte, undrade jag.

Att kalla texterna för noveller är egentligen inte helt korrekt. Topelius skrev ofta sina berättelser som följetonger i Helsingfors tidningar och flertalet är så långa att man valt att bara ha med utdrag av dem, vilket är synd. Läsaren hänvisas till hemsidan för att läsa novellerna i sin helhet. Jag tycker emellertid inte om digital läsning så det blir väl till att leta på biblioteket om jag vill läsa upplösningen på ett par av de ytterst spännande berättelserna. Topelius var en sann berättare, de mest vardagliga detaljer kan bli spännande och intressanta. Utan att det blir långrandigt beskriver Topelius 1800-talets miljöer, kläder, seder och bruk så levande att det känns som att kliva rakt in i historien. Novellerna innehåller en hel del ovanliga ord och begrepp och flera av dem finns förklarade i korta ordlistor efter varje novell. När jag först såg detta tänkte jag att jag brukar kunna förstå gammelsvenska rätt bra, och finlandssvenskan är ju mitt modersmål så hur svårt kan det vara? Det visade sig dock att gammelfinlandssvenska är något alldeles för sig och jag bläddrar tacksamt fram till ordlistorna med jämna mellanrum. Franska begrepp används flitigt, vilket var vanligt på den tiden, och även där är jag lite ringrostig för att uttrycka det milt. Detta till trots flyter texten förvånansvärt lätt och när jag läser en av novellerna högt för familjen är det ett rent nöje.

Topelius skrev många lite mystiska och kusliga berättelser, ibland med kopplingar till finländsk folktro.

Fast spökhistorierna har oftast en naturlig och jordnära förklaring, 1800-talet var ju ändå rätt upplyst, om man får tro Topelius. Han hade även humor, vilket framkommer i en del av texterna, inte minst i min favorit: ”Fröken Drifva”. Jag förvånas över hur väl han kan beskriva en ung flickas tankar och känslor och påminns om Terry Pratchetts böcker om häxan Tiffany. Romantiken flödar också i novellerna; i vissa fall blir det rena rama kärlekssagorna där ödet kommer att spela en roll. Topelius skrev många sagor för barn och många tänker kanske på honom främst som en sagofarbror som behöll leksinnet livet ut. Därför var det roligt att få se hans barndomshem, där hans lekar satt sina spår och redan då visade potentialen hos den unge Zacharias. Bland annat fanns där ett kodat kärleksbrev till en ung väninna. Topelius gifte sig av kärlek och fick sex barn varav hälften dog unga och det satte sina spår. När hustrun dog tog han det hårt och blev sig aldrig riktigt mera lik. Familjen var viktig för Topelius. Och Topelius var viktig för sitt land. Han var ett stort namn redan under sin levnad och mottog flera utmärkelser. I Finland finns på många platser minnesmärken efter Topelius och gator har uppkallats efter honom. I Sverige är han märkligt nog inte lika känd, trots att han ju skrev på svenska. Och, som sagt, hans verk har nästan helt gått mig förbi. Men efter detta lilla smakprov i ”Noveller i urval” blir jag sugen på att läsa mer. Flera av novellerna har också filmatiserats och går kanske att få tag på om jag letar. Men berättelser, korta eller långa, gör sig ändå allra bäst i textform, tycker jag, i synnerhet så levande historier som de av Zacharias Topelius.

Noveller i urval
Zacharias Topelius (2024)
Appell Förlag
ISBN 9789198815009

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag

Spänning och passion i ”Gyllene drömmar”

Jag ville läsa något välskrivet och opolitiskt, något lättläst och spännande, och precis just det är Margaret Pembertons ”Gyllene drömmar”. Efter en lite seg start tar romanen rejäl fart och håller mig i ett järngrepp ända till sista sidan. Visst märks det att den är skriven på 80-talet och genren – romance – är stundvis nästan parodisk i sitt uttryck.

Det är starka passioner och glödande känslor, drama från början till slut.

Och erotik förstås, även om den inte blir pornografisk. Man måste dock försöka undvika att titta på omslaget där huvudpersonen – Valentina – mer liknar en dragqueen än den mörka (!) skönhet hon är i boken. Det var också helt onödigt att ge boken ett guldglänsande omslag, kanske var det tjusigt på 80-talet men idag känns det bara billigt. Som vanligt verkar inte den som som har skrivit baksidestexten ha läst boken heller. Hade jag inte varit desperat efter något att läsa (och hade boken inte utspelat sig på 30-talet) hade jag antagligen inte brytt mig om att öppna den. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Men också inte, på ett sätt. Det var en känslomässig berg-och-dal-bana som gjorde mig utmattad. Inte heller fick jag mycket annat gjort förrän jag läst ut den.

Romanen utspelar sig alltså på 30-talet, vilket inte direkt framkommer i boken och stundvis känns det som om jag läser en modern historia, inte minst språkmässigt. Platsen är Hollywood där stumfilmen nyligen övergivits för talfilmen och där flera av de stjärnor vi känner till idag börjar träda fram. Historien är fiktiv, men greppet att nämna verkliga personer så att säga i utkanten av berättelsen, bidrar till att göra den levande och trovärdig.

Jag har egentligen aldrig haft ett större intresse för de gamla hollywood-stjärnorna, även om jag gillat filmerna, men jag har på senare tid börjat läsa en del om dem, så jag kunde känna igen några namn och relatera.

I centrum för berättelsen står den unga och vackra Valentina, som lämnats på ett kloster som baby. Vem hennes mamma var och varför hon lämnades där får vi som läsare aldrig veta, vilket ger en lös tråd men också en förklaring till Valentinas beteende. Namnet Valentina tar hon själv den dagen hon lämnar klostret för att aldrig mer se tillbaka. Av en slump hamnar hon i en filmstudio. Till skillnad från vad baksidesförfattaren antyder var filmskådespeleri ingenting som Valentina drömt om. Hon hade varit nöjd med att vara hemmafru. Men ödet ville annorlunda. I studion blir hon upptäckt av den eldige regissören Vidal Rakoczi, som i sin tur upptäckts och hämtats från Ungern av studions ägare Theodore Gambetta. Rakoczi är ett konstnärligt geni och hans filmer blir stora framgångar men han är svår att arbeta med, perfektionist som han är. Dessutom bär han på en hemlighet som han inte kan dela med någon annan. En hemlighet som plågar honom ännu mer när han träffar Valentina och inser att hon är allt han drömt om – på duken såväl som privat.

Jag är traditionalist, det ska erkännas, och jag tycker till en början att det är fullständigt olämpligt för en sjuttonårig oskuld, nykläckt från ett kloster, att bli tillsammans med en så pass mycket äldre (hur mycket får man inte veta förrän långt in i boken och då var det inte så farligt som jag trodde) man, som dessutom blir hennes chef.

Hon borde ha stannat hos den trevlige lastbilschauffören som plockade upp henne. Men då hade det inte blivit någon historia att berätta, förstås.

Och visst är Rakoczi en dominant och krävande man men Valentina har skinn på näsan och trots sin ålder en stark integritet. Hon inser också det olämpliga i deras relation och försöker avsluta den men det visar sig omöjligt. Valentina kastas från det ena dilemmat till det andra, där hon ofta ställs inför två dåliga alternativ. Hon gör så som vi människor alltid gör – hon fattar beslut utifrån den information hon har och utifrån vad hennes hjärta säger är rätt. Ibland blir det rätt, ibland fel. Och ibland fattas besluten åt henne i den hårda och beräknande värld som film- och teaterbranschen är. Hur ska hon kunna veta vem som är vän och vem som är fiende? Och genom allt detta ska hon prestera på topp, i studion eller på teaterscenen. Hennes förmåga att ta på en mask och agera är det som många gånger räddar henne även privat.

Jag har på senare år alltmer irriterat mig på den politiska korrekthet som smugit sig in – inte bara i böcker utan i all kultur – och därför var det lite skönt att läsa en bok, skriven på 80-talet och med en historia från 30-talet. De många pekpinnar om vad man får och inte får tycka som man ofta ser i dagens litteratur, lyste med sin frånvaro. Homosexualitet förekom såklart även på 30-talet och omnämns i förbifarten i boken, men mest som en kuriositet. Och Hitler nämns givetvis, vilket dock är naturligt med tanke på att en del av handlingen är förlagd till Europa under kriget.

Inte som idag, där varje bok, oavsett genre, ska nämna Hitler eller förintelsen, helt taget ur sammanhang och utan att det bidrar till innehållet, liksom bara som en påminnelse om att läsaren ska rätta sig i ledet.

Jag törs numera inte gå på en teaterföreställning av rädsla för att pjäsen ska ha politiserats och förfulats. Och även modern feelgood kan plötsligt bryta känslan genom att trycka en åsikt i ansiktet på mig. Kanske ska jag helt enkelt bara hålla mig till sådana här lite äldre böcker. Språket är ju också bättre, anser jag, i lite äldre litteratur. Jag kan inte alltid relatera – i ”Gyllene drömmar” nämns bilmärken och klädestermer som jag inte känner till – men det beror oftare på ointresse än på att boken är gammal. Dessutom behöver man inte förstå precis allt, en del av tjusningen med att läsa är ju att konfronteras med ord och begrepp för första gången. Man lär så länge man läser, för att parafrasera ett känt uttryck. Inte heller ska man se ner på vissa genrer – i det här fallet romance. ”Gyllene drömmar” är på intet sätt banal eller ytlig och den är, som sagt, välskriven. Den levererade precis det jag var ute efter – underhållning, verklighetsflykt och spänning – och bättre betyg än så kan en bok väl inte få?

Gyllene drömmar
Margaret Pemberton (1985/89)
Wahlström & Widstrand
ISBN 9146157727

Ett gott skratt förlänger livet

Wodehouse hör sommaren till och jag inleder min icke-semester med ”Skrattgas” från 1936, svensk översättning från 1958. Det här är en lite ovanlig Wodehouse-bok på så sätt att den innehåller ett inslag av science fiction eller surrealism. Men för övrigt är det en klassisk fars à la P. G. Wodehouse. En engelsk (nybliven) earl är på besök i Hollywood och råkar genom en olyckshändelse byta kropp (detta är den övernaturliga delen) med en barnskådespelare. De sedvanliga komplikationerna på kärleksfronten blir därigenom värre än vanligt. För hur bedyrar man sin kärlek för en kvinna när man råkat hamna i en pojkes kropp? Ja, bara att köpa sig en glass själv verkar ju omöjligt för den stackars earlen.

Som vanligt skrattar jag högt när jag läser.

Inte bara åt lustigheterna i handlingen utan också minst lika mycket åt det mustiga och illustrativa språket. Lingvistisk ekvilibrism kan man väl kalla det. Jag får lust att läsa högt bara för att smaka på orden och höra dem göra sina krumbukter. All heder åt översättaren, det kan inte ha varit lätt! Och jag slås av hur man förr förväntade sig att läsaren förstod åtminstone lite franska och tyska. Wodehouse slänger gärna in utländska uttryck i texten. Min man frågar mig emellanåt om något ord. Ibland kan jag hjälpa honom, ibland inte. Man kommer liksom bara så långt med sex års skoltyska och två år franska. Ändå njuter jag av varje sida i ”Skrattgas”, där ungdomlig femtiotalsslang också får ta plats. Jag undrar hur originalet ser ut.

Wodehouse var ju engelsman men tillbringade mycket tid i USA och han driver lika mycket med engelsmän som med amerikanare.

Skrev han boken på utpräglad brittisk engelska eller varvade han med amerikanska uttryck? Återigen tänker jag att översättaren Birgitta Hammar var väl värd sin lön och lite till. Det går lätt att läsa, vilket behövs för berättelsen kommer igång direkt och ökar bara tempo mot slutet. Det går i flygande fläng och som läsare får man ingen vila när man följer den stackars hjältens kast mellan hopp och förtvivlan. Inte sällan hamnar han ur askan i elden och nästan fram till sista sidan har man ingen aning om hur det hela ska ordna upp sig. Men det gör det såklart. Det är en av anledningarna till att jag älskar Wodehouse: hur trassligt det än blir så ordnar allt upp sig till slut. De älskande får varann och otäckingarna får på nöten.

Wodehouse producerade massor av dessa lyckopiller men det är svårt att få tag på dem på svenska. Maken har finkammat antikvariat för att bygga upp sin samling. Varför ger man inte ut nyupplagor av Wodehouses böcker? När jag går på biblioteket eller i en bokhandel idag slås jag av hur mycket av utbudet som är dystopiskt eller på andra sätt tungt. I bästa fall finns en liten hylla för feelgood, men det är som för att säga att det är undantaget. Och kanske lite fult och billigt.

Som onyttigt godis står hyllan med romantik och feelgood vid kassan i matbutiken.

Varför då? Vi blir inte bara vad vi äter, utan också i allra högsta grad vad vi läser. Och feelgood är så mycket bättre för din hälsa än smågodis, eller för den delen en realistisk roman om nån knarkare i förorten. Dottern beklagade sig över att de i skolan tvingades läsa en riktigt hemsk roman utan lyckligt slut. Är det här vad man ska erbjuda unga människor som mår dåligt redan, och som kanske har svårt för att läsa? Böckerna i skolan är för vissa de enda böcker som de möter. Hur villig att läsa mer blir man efter det? Vi som skriver och producerar böcker vill få fler att läsa, såklart. Då borde vi kanske erbjuda ”godiset” först? Den som sedan vill ta sig an en segare stek kan göra det, om han eller hon känner sig manad. Det är väl viktigare ATT människor läser än VAD de läser? Jag minns att jag som ung ryggade tillbaka när jag fick höra att en bok var en ”klassiker” som man ”måste läsa”. Erfarenheten (från skolan) sa mig att då var det förmodligen en tråkig och dyster bok med svårt språk. Ibland hände det dock att jag på egen hand upptäckte en klassiker, och först i efterhand förstod att det var en sådan. Och nu, som vuxen (framför allt tack vare recensioner i Epoch Times) har jag börjat läsa till exempel Strindberg och Nietzsche.

Men jag vill varva det tunga med det lätta och Wodehouse är en favorit att återkomma till. Han gör mig aldrig besviken.

Wodehouse blev under sin livstid kritiserad för att han var för lättsinnig och inte tog politisk ställning. Men mellan raderna finner man ibland saftig kritik mot inte bara politiker utan även mot media och underhållningsbranschen som ju Wodehouse var en del av. Som sagt, han kunde driva med alla, och även om det stundvis kan vara vasst är det aldrig elakt, en konst som idag tycks vara bortglömd. Jag önskar jag själv kunde skriva som Wodehouse. Inte bara för att hans böcker sålde bra, utan också för att han fick människor att må bättre. Ja, även efter sin död fortsätter han ju bidra till folkhälsan. Om ett gott skratt verkligen förlänger livet har han lagt några år till mitt.

 

Sockersött i Alaska

Från den ena ytterligheten till den andra men jag gör ingen skillnad på litteratur i mitt bokmaraton. Jag kan läsa Nietzsche ena dagen och en Harlequin-roman nästa. Jo, du läste rätt. Självklart måste jag ha med en Harlequin-roman också. I jämförelse med den hjärnskrynklande ”Så talade Zarathustra” är ”Alaska till jul” en sockersöt och lättsmält karamell, både till utseende och innehåll. Författaren heter till och med Snow i efternamn, Jennifer Snow. Det låter nästan taget med tanke på att hon skriver romaner som utspelar sig i vinterlandet Alaska. ”Alaska till jul” är den andra boken i en serie om tre men den kan läsas helt fristående.

Romanens huvudperson är Isla som återvänder hem till sin adoptivfamilj över julen. Isla är en spänningssökande tjej som rest jorden runt på olika klättringsäventyr. Även hemmavid har hon stora planer för vinterklättring och när hennes gruppexpedition blir inställd beslutar hon sig för att ge sig ut på egen hand. Detta trots varningar från ”tråkmånsen” Aaron, hennes gamla skolkamrat och värste hatobjekt.

Det är alltså upplagt för romantik, förstår man om man läst den här typen av romaner förut.

Aaron är inte bara stans snyggaste ungkarl, han jobbar också som räddningssimmare och rycker ut på livsfarliga uppdrag där han får pressa sin kropp till det yttersta. Sin vältränade och muskulösa kropp. Isla tycker det är synd att han är en sådan tråkmåns när han ser så bra ut. Aaron tjatar jämt om säkerhet. Hans efternamn – Segura – betyder till och med just det. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Isla så klart behöver räddas av Aaron och det hela kompliceras ytterligare av att hon tappar minnet. Deras relation blir på så sätt nollställd med helt andra förutsättningar. Och så kan leken börja.

Vi får faktiskt följa paret ur bådas synvinklar, vilket jag uppskattar. Jag älskar att läsa en historia ur flera perspektiv. I ”Alaska till jul” varvas Islas tankar med Aarons. Ibland blir det lite oklart vems röst man hör, de har inte vartannat kapitel, men på det stora hela är det smidigt gjort. Författaren har också tänkt på många detaljer som skänker trovärdighet trots att minnesförlust är ett vanskligt ämne att ta sig an (tro mig, jag har ju själv använt mig av det i romanen ”Lake Wilmington Privatdetektiv”). Isla minns inga sociala relationer, inte ens sin bror eller sina föräldrar, däremot kommer hon ihåg namnen på en del artister. Allt som har med kroppsliga minnen fungerar men rent mentalt kan hon inte återkalla minnen av de många äventyr hon varit med om. Hon minns inte heller varför hon anlitat en privatdetektiv för att hjälpa henne söka upp sin biologiska mamma.

Minnesförlusten gör henne på sätt och vis personlighetsförändrad, de försvarsmekanismer hon byggt upp kring sig behövs ju inte när hon inte vet vem hon är eller vad hon varit rädd för. Men snarare handlar det om ett avskalande till den hon verkligen är än en ny personlighet.

Det blir en intressant tankelek: vem skulle jag vara om mina försvar låg nere? Kanske en riktigt trevlig person?

Man vet vad man ger sig in i när man läser den här typen av romaner, men kanske börjar jag bli lite gammal och mossig för jag tyckte att sexscenerna kunde ha tonats ner lite. Ibland blir det helt enkelt bättre om man lämnar en del till fantasin. De är dock välgjorda, det blir varken fånigt eller porrigt, vilket är en svår balansgång som Snow lyckas med. Handlingen för övrigt är lite lagom förutsägbar, vilket den ju ska vara och läsaren får njuta av några riktigt vackra beskrivningar av vintriga aktiviteter som erbjuds i Alaska. Kanske borde man sälja den via turistbyråer som erbjuder resor dit? Det bjuds såklart även på lite nagelbitande spänning, men i lagom dos och författaren tillåter sig bara att kort snudda vid en avlägsen tragedi. Det ska ju ändå vara feelgood och romantik. Något som Jennifer Snow sannerligen har lyckats med i sin julkaramell ”Alaska till jul”.

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.

När feelgood blir feelbad, recension av ”Juni, juli, halva augusti”

En författare har möjlighet, och ibland en skyldighet, att ”leka Gud”.

Min pappa som var egen företagare brukade säga att för varje missnöjd kund som klagar finns det många fler nöjda som inte säger något. Själv brukar jag försöka göra tvärtom, bara yttra mig om jag gillar något, vilket gjort att jag legat vaken över den här recensionen. Av flera anledningar ville jag verkligen tycka om ”Juni, juli, halva augusti” och höja den till skyarna. Jag hade förväntningar. Därför blir det desto jobbigare att behöva framföra kritik av den grad jag är tvungen att göra. Men jag tänker att jag får följa det där rådet om att börja och avsluta med något positivt.

”Juni, juli, halva augusti” av Marie-Louise Marc är välskriven och lättläst. Karaktärerna och miljöerna är nyanserade och trovärdiga. Trots att jag läser boken i kalla, gråtrista februari kan jag känna de kliande myggbetten och doften av nyklippt gräs på en getgård i Jämtland.

Och kapitlen är väl avvägda, jag dras ständigt vidare i berättelsen och bär med mig boken överallt – i soffan, vid frukostbordet, i sängen, när jag lagar mat, i handväskan ifall jag skulle få en stund över när jag är på språng.

Det tar inte lång tid att plöja de 390 sidorna. Men läslusten drivs av två helt olika anledningar som byter av varandra mitt i boken. Romanen beskrivs som en ”rapp och rolig feelgood” (Femina). Och det är den absolut. Till en början. Jag drar ofta på munnen och skrattar ibland rätt ut när jag läser. Lite överraskad är jag över att huvudpersonen (som heter Hanna, det kan man väl kalla en synkronicitet?) så tidigt ”får till det” med föremålet för de heta känslorna. Vad ska resten av boken handla om, liksom? Visserligen finns det komplikationer men ändå. Ja, apropå komplikationer så undrar man lite om författaren har haft svårt att välja. En feelgood kan absolut ha ett mörkt och allvarsamt drag men i ”Juni, juli, halva augusti” vet man inte om det är barnlöshet, tonårsgraviditet, missfall, otrohet, alkoholism, våldtäkt eller geografiska avstånd som är den mörka fonden. Det skulle också kunna var fyrtioårskris eller syskonrivalitet eller bara ensamhet, det räcker väl som mörker kan man tycka.

Hursomhelst, mörkret räcker nog till i ”Juni, juli, halva augusti”, sommarsolen till trots.

Och så mitt i romanen bestämmer sig författaren för att växla upp till brutal realism. Det är nu jag börjar läsa, inte för njutningens skull utan för hopp om lindring. Fortare och fortare läser jag, det här måste ordna sig. Eller jag förstår ju att det inte kan ordna sig helt och hållet men något plåster kan jag väl få? En författare har möjlighet (och i en romantisk feelgood till och med en skyldighet) att ”leka gud” och avsluta boken med en ”happy ever after”. Det är ju därför jag läser feelgood. Hade jag velat ha realism hade jag valt en roman av… Jag kan inte ens komma på någon eftersom jag inte läser realism. Livet har nog med elände ändå. (En gång hörde jag en författare säga att hon skriver ”feelbad” och jag tänkte, hur f-n kan man ägna sig åt något så dumt?) Jag läser gärna deckare, men inte för den onda bråda dödens skull, utan av samma anledning egentligen som jag läser feelgood: en kittlande känsla som kulminerar i ett förlösande klimax.

En feelgood som inte slutar med happy ever after är som en deckare där man aldrig får veta vem mördaren är.

Och i båda genrerna vill jag kunna förutsäga åtminstone grova drag av handlingen, det är en del av tjusningen. Men – varning, nu kommer en spoiler alert! –  Marcs roman tar en helt otippad och som sagt brutal väg. Och inte ens det minsta lilla hon hade kunnat ge läsaren för att ta bort den värsta smärtan ger hon mig. Låt för bövelen åtminstone killen få synen tillbaka! Och hur svårt kan det vara att flytta tvärs över landet för kärleken? Det gjorde jag. Fast det kanske är annorlunda när man är tjugoett (vilket jag var) mot när man är fyrtiotvå (vilket bokens Hanna är)? Och om nu Marc envisas med att slå in på realismens väg, då borde hon göra det helt och hållet och inte bara helt lättvindigt låta livet löpa på som om inget hänt när det värsta, näst döden, inträffat. Eller egentligen hade det nästan varit bättre att ta livet av killen, faktiskt, då hade Hanna kunnat sörja och gå vidare. Oavsett, jag kan inte kalla ”Juni, juli, halva augusti” för en feelgood. Första halvan javisst, den är klassisk feelgood, nästan en kliché men sedan… Det är synd. För annars är det otroligt välskrivet, som sagt.

Och kanske är det just det som gör mig så upprörd – karaktärerna är så trovärdiga att jag måste påminna mig om att det inte hänt på riktigt, bara så att jag inte ska bli ledsen.

Och varför ska jag behöva bli ledsen av en feelgood? Jag har hört talas om människor som läser slutet på en bok först, för att se om den är värd att läsas. Det här har varit ett ännu större tabu för mig än att avbryta läsningen av en bok som jag påbörjat. Men nu har jag blivit grymt besviken två gånger på ett år av två mycket bra feelgood-författare (jag tänker inte säga vem den andra är), så nu överväger jag faktiskt att kontrollera slutet på nästa innan jag väljer att lägga flera timmar (och mycket känsla) på något som bara gör mig ledsen.

En annan i jämförelse minimal kritik av Marcs roman är att hon valt att ”binda boken i tiden”. Jag antar att hon vill skapa igenkänning för läsaren med alla referenser till nutida TV-serier och artister, men det riskerar också att dels göra boken inaktuell rätt snabbt, dels att faktiskt alienera de läsare som likt jag inte har TV till exempel. Och trots att hon är mycket mån om detaljerna slinker det igenom lite udda saker. Som ”hästmamma” förvånas jag till exempel över att romanens Hanna i mötet med en hästägande nioåring inte ständigt får öronen sönderpratade om hästar, hästar, hästar. Det verkar inte ens som om Hanna sätter sin fot i stallet, trots att hon i princip får ta över alla sysslor på gården.

Nåja, jag antar att Marcs hängivenhet till tidstypiska detaljer kan ha sitt ursprung i att hon tidigare skrivit om en kvinna på femtiotalet och därför fått djupdyka i allt vad det innebär för sin research. Lite nyfiken är jag på dessa böcker, med tanke på Marcs fantastiska berättarkonst, men jag kanske blir tvungen att läsa slutet först. Förlåt, Marie-Louise! Jag önskar jag kunde skriva lika bra som du. Bokens första halva är en ljuvlig karamell! Feelgood är uppenbarligen något du kan, och jag hoppas att du skapar mer av det. Att kunna göra andra människor lyckliga är en fantastisk gåva och dessutom en belöning i sig själv.

(Under 2024 har jag föresatt mig att läsa 50 böcker och recensera samtliga i bloggform. En del läser jag också in och lägger ut som ”talblogg”. Detta är den sjätte boken.)

Tankar om eskapism

Fötterna på marken och huvudet upp i det blå?

Jag älskar romantik och feel good. Det är alltid där jag hamnar när jag skriver. Och fast jag inte ser mig själv som en person med humor lyckas jag ofta få människor att skratta med det jag skriver. Det är väl inget fel med det? Eller? För en del klingar ordet feel good nästan lika illa som eskapism. Verklighetsflykt? Pah!

Men är eskapism egentligen någonting dåligt?

En författare som min man introducerat mig till och som vi båda älskar är P. G. Wodehouse. Man kan gott säga att Wodehouse var en av de första feel good-författarna. Under sitt långa författarskap spottade han ur sig två böcker om året ungefär och väldigt många har liknande tema: ung man och glada vänner hamnar i trångmål men ordnar med lite hjälp upp allt och finner kärleken till slut. Wodehouse kom själv från den gamla brittiska aristokratin och många av hans böcker utspelar sig på lantliga gods där solen nästan alltid skiner och de största problemen utgörs av rätt triviala saker, som till exempel vem som lyckas vinna priset för den finaste suggan. Eller hur man får sitt hjärtas dam att säga ja, förstås. Djupare frågor om politik, samhälle eller religion undviker Wodehouse skickligt, trots att hans karriär sträckte sig över båda världskrigen. Och det är just det som gör hans böcker så behagliga, tänker jag. Och tidlösa. Läsaren anar att historien utspelar sig någon gång under 20-, 30- eller 40-tal men mer specifikt än så blir det inte. I Wodehouses böcker står tiden stilla. Och trots att romantiken står i centrum lyser erotiken med sin frånvaro. Hans böcker är som skrivna av ett oskyldigt barn vars uppfattning om köttsligt umgänge består av en kyss, snabbt stulen under ett blommande äppelträd.

Idag hade Wodehouse definitivt inte varit PK.

Han är otroligt traditionell och även om han gärna porträtterar olika samhällsklasser med lika stor värme och förståelse, låter han var och en hålla sig på sin plats. Adelsmannen uppvisar måhända inte bevis på lika stor begåvning och rådigt tänkande som betjänten men det är ändå otänkbart att de skulle byta roller. När det gäller män och kvinnor kan man fråga sig om Wodehouse var före sin tid, eller om det kanske i alla tider varit mer jämlikt än vad dagens feminister vill ge sken av? För Wodehouses kvinnor är ofta starka och intelligenta, några har rent av lite maskulin framtoning. Men de är alltid riktiga kvinnor vars skönhet beundras av böckernas unga män. Något avsteg från den heterosexuella kärleken finns inte i Wodehouses värld. Självklart ska en man finna sin kvinna (eller tvärtom).

Wodehouse blev kritiserad redan av sin samtid. Inte för avsaknad av sexuella inslag av vilken sort det än må vara, utan för sitt totala ointresse för politiska frågor. Under andra världskriget valde han att inte ta ställning, trots att han fängslades av tyskarna. Wodehouse var populär i Tyskland och blev väl omhändertagen. Han vägrade att tala illa om tyskarna, något som upprörde hemma i England. Och i hans böcker nämner han knappt händelserna i Europa. I de fall han glider in på ämnet Hitler eller nazismen sker det i ytliga och skämtsamma ordalag. Lite som om det värsta med Hitler vore hans stillösa mustasch.

Men hade Wodehouse varit så älskad, då och nu, om han hade låtit sig påverkas av kritikerna och tagit en aktiv politisk ställning i sina romaner?

Hade hans böcker levt till idag om realismen hade fått utgöra stommen i hans författarskap? Jag tror inte det. Och jag tror att det är just i de hårda, grymma krigstiderna som vi som allra mest behöver den eskapism som författare som Wodehouse erbjuder. Genom att för en stund få glömma allvaret runtomkring oss och sjunka in i en fiktiv värld, där gud är i sin himmel och romantiken får flöda, så orkar vi ännu en dag i verkligheten. Därför läser och skriver jag feel good. Jag minns att jag när jag en gång i ett författarforum ställde frågan om hur många som skrev feel good, fick kommentaren ”jag skriver feel bad” och blev förbryllad. Hur kan man vilja skriva feel bad? Böcker man mår dåligt av? Inte ens en bra deckare är egentligen feel bad – vi strävar ju efter en upplösning, att rättvisa skipas. Och vad är Morden i Midsomer om inte en serie feel good med kriminalinnehåll? Nej, dagligen möts vi av saker som får oss att må dåligt – hela världen är en enda feel bad-historia. Varför göra ont värre? Låt oss unna oss den medicin som lite daglig eskapism kan vara.