Min pappa som var egen företagare brukade säga att för varje missnöjd kund som klagar finns det många fler nöjda som inte säger något. Själv brukar jag försöka göra tvärtom, bara yttra mig om jag gillar något, vilket gjort att jag legat vaken över den här recensionen. Av flera anledningar ville jag verkligen tycka om ”Juni, juli, halva augusti” och höja den till skyarna. Jag hade förväntningar. Därför blir det desto jobbigare att behöva framföra kritik av den grad jag är tvungen att göra. Men jag tänker att jag får följa det där rådet om att börja och avsluta med något positivt.
”Juni, juli, halva augusti” av Marie-Louise Marc är välskriven och lättläst. Karaktärerna och miljöerna är nyanserade och trovärdiga. Trots att jag läser boken i kalla, gråtrista februari kan jag känna de kliande myggbetten och doften av nyklippt gräs på en getgård i Jämtland.
Och kapitlen är väl avvägda, jag dras ständigt vidare i berättelsen och bär med mig boken överallt – i soffan, vid frukostbordet, i sängen, när jag lagar mat, i handväskan ifall jag skulle få en stund över när jag är på språng.
Det tar inte lång tid att plöja de 390 sidorna. Men läslusten drivs av två helt olika anledningar som byter av varandra mitt i boken. Romanen beskrivs som en ”rapp och rolig feelgood” (Femina). Och det är den absolut. Till en början. Jag drar ofta på munnen och skrattar ibland rätt ut när jag läser. Lite överraskad är jag över att huvudpersonen (som heter Hanna, det kan man väl kalla en synkronicitet?) så tidigt ”får till det” med föremålet för de heta känslorna. Vad ska resten av boken handla om, liksom? Visserligen finns det komplikationer men ändå. Ja, apropå komplikationer så undrar man lite om författaren har haft svårt att välja. En feelgood kan absolut ha ett mörkt och allvarsamt drag men i ”Juni, juli, halva augusti” vet man inte om det är barnlöshet, tonårsgraviditet, missfall, otrohet, alkoholism, våldtäkt eller geografiska avstånd som är den mörka fonden. Det skulle också kunna var fyrtioårskris eller syskonrivalitet eller bara ensamhet, det räcker väl som mörker kan man tycka.
Hursomhelst, mörkret räcker nog till i ”Juni, juli, halva augusti”, sommarsolen till trots.
Och så mitt i romanen bestämmer sig författaren för att växla upp till brutal realism. Det är nu jag börjar läsa, inte för njutningens skull utan för hopp om lindring. Fortare och fortare läser jag, det här måste ordna sig. Eller jag förstår ju att det inte kan ordna sig helt och hållet men något plåster kan jag väl få? En författare har möjlighet (och i en romantisk feelgood till och med en skyldighet) att ”leka gud” och avsluta boken med en ”happy ever after”. Det är ju därför jag läser feelgood. Hade jag velat ha realism hade jag valt en roman av… Jag kan inte ens komma på någon eftersom jag inte läser realism. Livet har nog med elände ändå. (En gång hörde jag en författare säga att hon skriver ”feelbad” och jag tänkte, hur f-n kan man ägna sig åt något så dumt?) Jag läser gärna deckare, men inte för den onda bråda dödens skull, utan av samma anledning egentligen som jag läser feelgood: en kittlande känsla som kulminerar i ett förlösande klimax.
En feelgood som inte slutar med happy ever after är som en deckare där man aldrig får veta vem mördaren är.
Och i båda genrerna vill jag kunna förutsäga åtminstone grova drag av handlingen, det är en del av tjusningen. Men – varning, nu kommer en spoiler alert! – Marcs roman tar en helt otippad och som sagt brutal väg. Och inte ens det minsta lilla hon hade kunnat ge läsaren för att ta bort den värsta smärtan ger hon mig. Låt för bövelen åtminstone killen få synen tillbaka! Och hur svårt kan det vara att flytta tvärs över landet för kärleken? Det gjorde jag. Fast det kanske är annorlunda när man är tjugoett (vilket jag var) mot när man är fyrtiotvå (vilket bokens Hanna är)? Och om nu Marc envisas med att slå in på realismens väg, då borde hon göra det helt och hållet och inte bara helt lättvindigt låta livet löpa på som om inget hänt när det värsta, näst döden, inträffat. Eller egentligen hade det nästan varit bättre att ta livet av killen, faktiskt, då hade Hanna kunnat sörja och gå vidare. Oavsett, jag kan inte kalla ”Juni, juli, halva augusti” för en feelgood. Första halvan javisst, den är klassisk feelgood, nästan en kliché men sedan… Det är synd. För annars är det otroligt välskrivet, som sagt.
Och kanske är det just det som gör mig så upprörd – karaktärerna är så trovärdiga att jag måste påminna mig om att det inte hänt på riktigt, bara så att jag inte ska bli ledsen.
Och varför ska jag behöva bli ledsen av en feelgood? Jag har hört talas om människor som läser slutet på en bok först, för att se om den är värd att läsas. Det här har varit ett ännu större tabu för mig än att avbryta läsningen av en bok som jag påbörjat. Men nu har jag blivit grymt besviken två gånger på ett år av två mycket bra feelgood-författare (jag tänker inte säga vem den andra är), så nu överväger jag faktiskt att kontrollera slutet på nästa innan jag väljer att lägga flera timmar (och mycket känsla) på något som bara gör mig ledsen.
En annan i jämförelse minimal kritik av Marcs roman är att hon valt att ”binda boken i tiden”. Jag antar att hon vill skapa igenkänning för läsaren med alla referenser till nutida TV-serier och artister, men det riskerar också att dels göra boken inaktuell rätt snabbt, dels att faktiskt alienera de läsare som likt jag inte har TV till exempel. Och trots att hon är mycket mån om detaljerna slinker det igenom lite udda saker. Som ”hästmamma” förvånas jag till exempel över att romanens Hanna i mötet med en hästägande nioåring inte ständigt får öronen sönderpratade om hästar, hästar, hästar. Det verkar inte ens som om Hanna sätter sin fot i stallet, trots att hon i princip får ta över alla sysslor på gården.
Nåja, jag antar att Marcs hängivenhet till tidstypiska detaljer kan ha sitt ursprung i att hon tidigare skrivit om en kvinna på femtiotalet och därför fått djupdyka i allt vad det innebär för sin research. Lite nyfiken är jag på dessa böcker, med tanke på Marcs fantastiska berättarkonst, men jag kanske blir tvungen att läsa slutet först. Förlåt, Marie-Louise! Jag önskar jag kunde skriva lika bra som du. Bokens första halva är en ljuvlig karamell! Feelgood är uppenbarligen något du kan, och jag hoppas att du skapar mer av det. Att kunna göra andra människor lyckliga är en fantastisk gåva och dessutom en belöning i sig själv.
(Under 2024 har jag föresatt mig att läsa 50 böcker och recensera samtliga i bloggform. En del läser jag också in och lägger ut som ”talblogg”. Detta är den sjätte boken.)
