Etikett: filosofi

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det. 

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”

Som att stiga in i en mardröm

Årets trettonde bok tog lång tid att ta sig igenom. Flera gånger övervägde jag att helt enkelt avbryta läsningen men sånt gör jag bara inte. Har jag påbörjat en bok läser jag färdigt den. Jag tror att det bara hänt en eller ett par gånger att jag inte fullföljt läsningen av en bok, även om det i vissa fall har tagit mig några år att bli klar. Varför var då G. K. Chestertons ”Fader Browns oskuld” så svårläst? På omslaget står det ”tolv klassiska pusseldeckare” men det är det inte alls. När jag försöker stoppa in novellerna i en genre blir det snarare skräck eller surrealism eller… mardrömmar.

Orden jag vill använda för att beskriva Chestersons skrivsätt är makabert, bisarrt, irrationellt, groteskt, obehagligt.

Om du någon gång har haft feberdrömmar där galna saker händer och tiden tycks stå stilla så känner du igen tonen i Chestertons noveller. Det är ungefär samma känsla som jag får av AI-producerade kreationer. Faktum är att jag hade gissat att AI skrivit de här texterna om det inte var för det faktum att de är över hundra år gamla. Miljöerna och karaktärerna är väl beskrivna, men med ord och i former som är… ovanliga. Du förstår, åtminstone delvis, vad författaren vill ha fram men det är inte som någon normal människa hade beskrivit det. Och det är skrivet på ett kyligt sätt, som om skribenten saknar mänskliga känslor. Hoppsan, här är ett avhugget huvud som inte passar ihop med kroppen, så lustigt. Ingenting är förutsägbart. Detektiven i första novellen (spoiler alert!) blir mördare i nästa. Och skurken blir detektiv. Ändå är det alltid fader Brown som egentligen löser fallet, och det på ett ytterst arrogant sätt som får Agatha Christies Poirot att likna ödmjukheten själv. Läsaren ges ingen chans att lista ut mysteriet – så, nej, det kan inte kallas en klassisk pusseldeckare. Istället fästs vikten vid märkliga och ibland bisarra detaljer som inte alls är logiska. På sätt och vis är det som om ett barn hade skrivit en deckarhistoria och slängt in lite vad som helst som inte är realistiskt men som bidrar till mysteriet och kanske låter spännande.

Jag vet inte mycket om G. K. Chesterson utan gick bara på ett boktips och tänkte att det skulle vara intressant att läsa så gamla deckare. Chesterton anses vara lite av deckargenrens fader. Lustigt nog heter en av karaktärerna – skurken som blir detektiv – Hercule i förnamn så kan hända inspirerades Agatha Christie av Chesterton. Hennes detektiv – Hercule Poirot – är ju också lite excentrisk, liksom fader Brown, men där slutar alla likheter. Chesterton var teolog och filosof och ansågs (läser jag i förordet av Per Olaisen) vara lite annorlunda. Nähä?

Idag hade han säkert fått diagnosen autism, tänker jag.

Det skulle kunna förklara den kyliga och märkliga tonen i texterna. Kanske kom också idéerna till honom i form av drömmar, och därför är det viktigare med symboliken än med själva berättelsen. Att Chesterton var teolog märks också tydligt; fader Brown filosoferar mycket kring moral och etik, även om det är på ett tämligen opersonligt och kallsinnigt sätt. Ofta ges mördaren chansen att omvända sig eller ta sitt eget liv. Som om det jordiska straffet inte vore nog, eller kanske bara ointressant. Stundvis är Browns repliker djupa och tankvärda, det är som om man får en glimt av en närvarande intelligens, men snart dränks den återigen i hans hänsynslösa arrogans. Jag undrar hur Chesterton uttryckte sig i sina mer uppenbart filosofiska verk? Är de lika mörka och kalla? Jag vågar inte ta reda på det. Det var fullt nog med dessa tolv noveller som ofta fick mig att må fysiskt illa. Chesterton måste ha varit en mycket sjuk människa. Låt vara intelligent, men mycket sjuk. Och det handlar inte om brutalitet och våld, jag har läst värre saker, nej, det är något ogripbart i hela framställningen. Precis som med AI – det kan se bra ut, innehålla alla viktiga detaljer, men någonting i helheten och känslan är bara… off. När du vet så vet du. Kanske säger du som min dotter: ”men så illa kan det inte ha varit, jag måste läsa själv” och kanske får du en helt annan uppfattning. I så fall är det något hos mig som triggas av Chesterton och det vore kanske intressant att få veta. Men se detta som en varning: G. K. Chesterton är inget för känsliga läsare!

Jag läste 50 böcker på ett år

Bortrest på semester fick jag mycket läst

Jag lyckades! Jag läste 50 böcker under ett års tid, recenserade samtliga i bloggform och läste in majoriteten av recensionerna till min talblogg. Här ska jag sammanfatta mina erfarenheter. Men först lite statistik.

Jag har alltså på 52 veckors tid läst 50 böcker. Av dessa var en på tyska, nio på engelska och resten på svenska. Den författare som jag läst flest böcker av, fyra stycken, är Terry Pratchett. Av P G Wodehouse, Bjørn Bull-Hansen och Dr Vernon Coleman läste jag två böcker vardera, för övrigt är det olika författare till alla böcker jag läst. 28 av böckerna kan sägas vara skönlitteratur, resten är antingen filosofiska verk, självhjälpsböcker eller faktaböcker av olika slag. Romanerna har varit historiska skildringar, deckare, romantik, fantasy, komedi och drama.

Flera av faktaböckerna har handlat om den så kallade pandemin och dess konsekvenser, inte minst vaccinskadorna.

Här hittar vi böcker som ”Anyone who tells you vaccines are safe and effective is lying”, ”Proof that facemasks do more harm than good”, ”Dödsorsak okänd”, ”Kriget mot livet”, ”The Dream”, ”Den globala statskuppen” samt ”Handbok för uppvaknande”. Jag har också dykt ner i de stora frågorna om livets mening och vad det innebär att vara människa i böckerna ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu”, ”Så talade Zarathustra”, ”Memorabilier” samt ”Den intoleranta toleransen”. Ett annat stort intresseområde för mig är ekonomi och samhällsbygge, därför har jag läst böcker som ”Finance and the good society”, ”Strategi för gemenskap”, ”Demokratins framtid” samt ”Totalitarismens psykologi”. Hit skulle man väl även kunna räkna ”Djurens gård” och ”The new blueprint for humanity”. Men det är svårt att kategorisera en del av böckerna, innehållet är överlappande och ämnesöverskridande. Vissa böcker tycks nästan höra ihop, som till exempel ”The Dream” av David Icke och ”Kriget mot livet” av Per Shapiro.

Det har väl varit oundvikligt att stoppa in mina egna tankar och funderingar kring stort och smått i recensionerna.

Ibland har jag spårat ur litegrann och kanske tolkat in saker som inte funnits där, eller broderat ut en enkel tankegång till något större. Även recensionerna på skönlitteraturen har fått djupare vinklingar ibland, som till exempel när Pratchetts ”Guards! Guards!” fick mig att fundera på om vi behöver ondskan. Bull-Hansens böcker har också fått mig att tänka mycket på vad som gör människor onda. Men jag antar att det är för att människors ondska är något som generellt upptagit mina tankar mycket de senaste åren.

Var det svårt att läsa så många böcker på så kort tid? Ja, och nej. Vissa böcker var otroligt lättlästa, och ibland valde jag ut en tunnare bok för att ”komma ikapp” läsningen. Men emellanåt var det tungt. ”Finance and the good society” gjorde mig så arg att jag hade svårt att läsa färdigt den. Även Tersmans ”Hur bör du leva?”, Swedenborgs ”Memorabilier” och Nietzsches ”Så talade Zarathustra” var svårlästa till stor del på grund av att jag inte delade den livsåskådning som presenterades. Bull-Hansens böcker tog också tid och kraft, dels för att de var tjocka – uppåt 600 sidor med liten text – men också mycket på grund av de grafiska skildringarna av horribla handlingar. Det var kanske lite ironiskt att den sista boken jag läste i mitt maraton var just en av Bull-Hansens böcker, och att titeln på mitt inlägg blev ”Vissa böcker ska man inte läsa”.

Det betyder ju inte att det var en dålig bok, snarare var det tvärtom i det här fallet.

”Jomsviking – Vinland” var helt enkelt så välskriven att berättelsen kröp in under skinnet på mig. Och jag tror att vi behöver vara försiktiga med vad vi släpper in under skinnet, i synnerhet om vi är så känsliga som jag är. (En del människor har säkert svårt att tro att jag är känslig men det är en helt annan fråga.)

Varför valde jag att inte läsa in några av recensionerna? Oftast berodde det på att recensionen var kort – det fanns inte så mycket att säga, men jag har också i vissa fall undvikit att läsa in recensionen om den varit negativ. Det är jättejobbigt att behöva ”skriva ner” någon annans verk, i synnerhet om jag känner eller har träffat författaren. Därför har jag lämnat dessa recensioner så att säga lite i skymundan.

Om du inte har något positivt att säga, säg inget alls.

Nu har jag ju oftast haft något gott att säga, även om dem jag kritiserat, men jag ville ändå försöka fokusera på det som är bra. Och jag var ju ”tvungen” att skriva en recension på varje bok jag läste. Jag var också ”tvungen” att läsa ut varje bok, hur jobbigt det än var. Ärligt talat har det nästan aldrig hänt att jag slutat läsa en bok mitt i, inte ens före denna utmaning. Jag tycker liksom att man ska avsluta det man påbörjat. Har man dessutom betalat en slant för boken ska man väl få valuta för pengarna?

Alla sågningar har jag dock inte gömt undan. Ibland har det helt enkelt varit för roligt att lyfta fram bristerna i resonemanget, uppenbara kunskapsluckor eller fördomar. Stundvis har jag hängett mig åt drypande sarkasm, vilket har varit kul, det kan jag inte förneka. Men förhoppningsvis kan det också belysa vikten av att läsa med ett kritiskt öga, även (kanske i synnerhet!) när texten är författad av så kallade experter.

Ibland är det smartare att inte vara så utbildad utan se saker från marknivå, så att säga.

Har jag lärt mig något? Ja, massor! Jag kan absolut rekommendera en sådan här utmaning till den som har (eller är beredd att ta sig) tiden. Och om du tycker 50 böcker är för mycket, säg 30 då. Det är viktigt med läsning. Alltför få läser böcker idag. Läsning utökar ditt ordförråd och bättrar på din allmänbildning, dessutom kan du få en större förståelse för andra människor, i andra tider och kulturer. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att läsning gör dig ödmjukare och mindre benägen att ta till knytnävarna. Fast det är klart, ibland blir man förbannad av det man läser också. Men kanske är det bra. Nuförtiden tänker jag ofta att fler borde bli förbannade. I alla fall på rätt saker. Om människor fick all information om vad som verkligen pågår i världen då skulle de kanske inte finna sig i så mycket skit. Och om de inte sprang så fort i ekorrhjulet skulle de kanske ha tid och ork att faktiskt göra något åt saken. Min stilla förhoppning är att mina recensioner kan förmedla en del av den informationen till dem som inte hinner eller kan läsa allt det jag läser och kanske kan jag inspirera någon att leta vidare efter information.

Kunskap i sig gör dig kanske inte friare men kunskap kan få dig att inse att du kan bli och har rätt att vara fri.

I Sverige idag har vi fortfarande en hel del yttrande- och tryckfrihet kvar. Men dessa friheter är hotade och det är hög tid för människor att stå upp för dem innan de omärkligt tas ifrån oss. Om du aldrig vetat att en bok funnits, kommer du aldrig veta när den censureras. Så läs! Läs hungrigt och brett. Läs för nöjes skull och för att lära dig nya saker. Läs för att bekräfta, lika väl som för att utmana dina åsikter och övertygelser. Läs för att lära känna dig själv och dina medmänniskor. Och när du läst en bok som väckt något hos dig – dela med dig av dina tankar till andra. Kanske har någon tänkt och känt precis som du. Kanske har någon annan ett svar på din fråga. Jag kommer fortsätta att läsa, om än i lugnare tempo, och jag kommer fortsätta att blogga om det jag läst. Har du förslag på en bok du vill att jag läser och recenserar så skriv i kommentarerna eller hör av dig, mailadress till vårt förlag finns på hemsidan. Med önskan om ett gott nytt läs-år 2025! – Hanna

Så talade alltså Zarathustra

Jag fick höra att Nietzsche är totalt missförstådd, han var inte alls nihilist, eller ens kanske ateist. Fair enough, jag hade ju faktiskt inte läst något av Nietzsche, utan bara om honom, så jag jag gick till biblioteket och tog första bästa som jag hört talas om: ”Så talade Zarathustra”. Helt utan förkunskaper eller förutfattade meningar kastade jag mig in i denna klassiker. Min första aha-upplevelse var att Zarathustra är en man och inte en kvinna. Kanske hade jag tänkt på oraklet i Delfi eller något men okej, nu vet jag det. ”Så talade Zarathustra” är kanske inte den bästa ingången till Nietzsches verk, jag vet inte, men den kändes i alla fall ohyggligt svår.

Den första halvan fick jag nästan känslan av att en tidig AI skrivit texten.

Ta några slumpmässiga liknelser och ord och kasta ihop dem till en text som är grammatiskt korrekt men inte säger någonting. Hur jag än försökte lyckades jag inte få någon rätsida på den mycket förvirrande, för att inte säga surrealistiska texten. Ofta motsade Zarathustra sig själv också. På många sätt liknar ”Så talade Zarathustra” bibeln och det kanske är meningen. Du kan här hitta en bergspredikan, en ordspråksbok, en höga visan, en psaltare och även lite uppenbarelsebok. Språket är lika högtravande och gammeldags som i bibeln också, trots att min översättning inte var jättegammal (utgåvan är från 1982). Zarathustra kan i den jämförelsen likställas med Jesus. Jag undrar också om Zarathustra ska vara ett Nietzsches alter ego, eller om han snarare lyfter fram den förvirrade profeten som ett varningens exempel? För Zarathustra verkar onekligen smått psykotisk emellanåt, han yrar om viljan och lusten, glädjen och ondskan, samt inte minst om övermänniskan, det som vi alla borde sträva efter. Mycket ormar är det också.

Gud är död, säger ju Zarathustra men det är svårt att förstå vad han vill sätta i gudens ställe.

Egentligen tror jag att han menar att religionens gud är död, vilket absolut kan stämma. Men en karaktär i boken säger också: ”död är i fråga om gudar alltid blott en fördom”. Så kanske tror Nietzsche ändå inte att Gud, alltings skapare, är död så som vi uppfattar det. Men som sagt, vad erbjuder Zarathustra istället för alla dessa ”stentavlor” som han har sönder? Om vi inte ska sträva efter att vara goda, att tillfredsställa och tillbedja en osynlig gud, vad ska vi då göra istället? Zarathustra antyder att meningen med livet är att skapa och att vi inte kan fly från, eller ens försöka dölja våra laster och vår ondska. Känner du för att hämnas en oförrätt, så gör det. Klarar du inte att avhålla dig från ett onyttigt eller lustfyllt leverne så gör inte det då. En del kan leva på vegetarisk kost, andra – liksom Zarathustra – frossar gärna i lammkött.

Vi är alla olika, och så ska det vara, menar Zarathustra.

Påståendet att vi människor alla är lika inför Gud, är bara nonsens. Zarathustras kvinnosyn är kanske tidsenlig men skulle anses förlegad idag – kvinnorna är enligt honom inte lika visa som männen, utan snarare obildbara och onda. Ändå menar han att äktenskapet mellan en man och kvinna som respekterar och stöttar varann kan vara det som lyfter människan till det högre jaget. Och det viktigaste av allt är barnen – de kommande generationerna som alltid bör vara lite bättre än sina föräldrar. Zarathustra själv hittar dock ingen kvinna att skaffa barn med. Sörjer han över det? Kanske. Han är en ”ensittare” – en enstöring som behöver dra sig tillbaka till bergen emellanåt för att begrunda de stora frågorna. Han pendlar också mellan den djupaste depression och en närmast manisk eufori. Dessutom verkar han ha höga tankar om sig själv. Alla andra är idioter, tycks han säga, åtminstone i början av boken. Mot slutet inser han att hans ord kanske inte är för alla. Ändå kan han inte låta bli att tala. Det påminner mig om en dikt jag skrev en gång:

Mitt språk är bara mitt
och ingen alls förstår mig
Ändå talar jag
och talar
talar jag
fast ingen alls förstår mig

Lite så är det att läsa ”Så talade Zarathustra”. Han yrar på boken igenom och jag försöker förtvivlat finna en röd tråd eller ens ett budskap i den kaotiska ordmassan. Efter ungefär halva boken börjar det ändå arta sig. Man kan följa små historier i historien och emellanåt lyser små guldkorn fram och jag brister ut i skratt eller nickar igenkännande. Zarathustra är uppfriskande ärlig och vågar säga vad som helst, han bryr sig inte om ifall han kränker någon. Inte heller bryr han sig om ifall han motsäger sig själv. Stundvis sväller hans ego ut över alla bräddar. Jag tänker att han inte skulle ha några som helst problem att skryta med att han var världens ödmjukaste person.

Jag kommer osökt att tänka på August Strindberg.

De är lite lika. Himmel och helvete, de högsta toppar och de djupaste dalar. Ett förakt för andra människor, ja, rent av ett äckel i Zarathustras fall. Samtidigt så speglar det ju verkligheten, om man nu får lov att säga det. Den ”pöbel” som Zarathustra pratar om, är det vi idag skulle kalla NPCs. Han inser under bokens gång att det är meningslöst att tala om dessa högre frågor med den stora massan. De vill helt enkelt inte förstå, kanske har de inte ens förmågan. Man bör veta när man ska gå förbi och hålla tyst. Välja sina strider. Å andra sidan är det ibland läge att strida. Zarathustra uppmuntrar till och med till krig, utan att riktigt förklara varför han tycker det är en bra idé. Men liknöjdheten är förkastlig. Hellre känna alla känslor, både onda och goda, tycks Zarathustra mena, än att vara liknöjd inför allt och bekväm. Lagom? Nej, usch och fy! Övermänniskan skapar och känner, älskar och hatar. Och njuter och dansar. En dag utan dans är en förspilld dag, tycker Zarathustra, så han dansar ofta där på berget i sin enslighet. Till sitt sällskap har han en orm och en örn. De är hans närmaste lärjungar, även om han också har mänskliga sådana.

Jag kan lustigt nog känna igen mig själv i Zarathustra, liksom i Strindberg.

Jag är också en känslomänniska som kan utbrista ”jag är så trött på idiotiska människor!” Att skapande är meningen med livet kan jag absolut hålla med om. Likaså att man inte ska försöka alltför hårt att undertrycka eller motarbeta sina ”onda” sidor. Bättre att pysa ut lite nu och då än att en vacker dag explodera. Jag har, precis som Zarathustra, svårt att förstå kristendomen och andra läror som enbart tycks hylla ett avlägset himmelrike. ”Efterdettingar” kallar Zarathustra dem. Men livet är här och nu, det finns en mening med våra jordiska kroppar och begär. Vi ska inte leta efter en gud i himlen, utan finna glädje i jorden. Vi är en del av naturen och just hänryckningen över naturens skönhet är det som bär Zarathustra genom både sämre och bättre tider. Han återvänder alltid till naturen.

Har jag missförstått Nietzsche?

I början av läsningen tänkte jag: detta är kulturens och filosofins nakna kejsare. Ingen begriper honom men inte för att han är för djup eller vis, utan för att han är en galning. Som en enkel bondflicka tillåter jag mig emellanåt att tänka detta om de fina konsterna. Jag kanske inte alls är dum som inte förstår dem utan de är alla en bluff som ingen vågar avslöja. Jag kan vara barnet och ropa: ”kejsaren är naken!” Men för den skull behöver man ju inte kasta ut barnet med badvattnet. ”Så talade Zarathustra” innehåller trots allt en del användbara råd för ett gott liv:

Dansa varje dag.
Skratta ofta – inte minst åt dig själv.
Skapa! Vad som helst som gör dig glad.
Våga vara annorlunda.
Välj dina strider.
Umgås med dem du gillar och som gillar dig.
Lev här och nu.
Gå ut i naturen, ofta!
Klandra dig inte om du inte klarar av att ”vara god” alla gånger.
Sträva alltid efter att bli bättre.
Det är inte din uppgift att lösa andras problem.
Ge med försiktighet och eftertanke, inte alla gåvor blir väl mottagna.
Om du hittar någon att älska och bilda familj med, vörda och uppskatta det, ett gott äktenskap kan göra dig till en bättre människa.

Bokrecension: Små blå män

Humor och filosofi med språkliga kullerbyttor.

Efter att ha läst ”The little blue book” och ”The new blueprint” föreslog maken att jag skulle fortsätta på det blå temat och läsa Terry Pratchetts ”Små blå män”. Ett ganska stort genrehopp kan man tycka men min analyserande hjärna kan ju inte låta bli att se likheter och dra paralleller. Terry Pratchett är en av de författare som min man introducerat mig till och som kommit att influera min livsåskådning och mitt skrivande i vuxen ålder. Pratchett beskrivs som en fantasy-författare och hans mest kända böcker är kanske de som handlar om Skivvärlden. ”Små blå män” är en av dessa.

Det går såklart att läsa ”Små blå män” enbart som en underhållande fantasy-roman. Och då handlar den om den unga häxan Tiffany och hennes äventyr i ett drömland tillsammans med hundratals små blå kiltbärande upprorsmän. Pratchetts skrivstil kan bäst beskrivas som ordglädje. Han leker fritt med associationer och kan beskriva en doft med en färg, en smak med ett ljud. Ordlekarna är flitigt förekommande, inte minst i karaktärernas namn, vilket måste vara en sann utmaning för översättaren. I original heter boken ”The Wee Free Men”, vilket inte hade låtit sig översättas direkt med samma känsla. Så vilken lyckträff att männen faktiskt är blå (vi får dock aldrig veta om det är deras verkliga hudfärg eller bara resultatet av helkroppstatueringar).

Pratchett är också en sann människokännare, det är lätt att som läsare identifiera sig med Tiffany och hennes inre tankevärld. Vid ett tillfälle får hon höra att hon tänker för mycket. Men hur kan man låta bli att tänka? Det här kan jag verkligen relatera till, jag har ofta fått höra att jag tänker för mycket. Hon känner också skam och skuld för att hon kanske inte älskar sin lillebror.

Men vad innebär det att älska? Och kan man inte göra sitt yttersta för någon ändå?

Om egoism innebär att man betraktar en lillebror som SIN och därför upprörs om någon annan beter sig illa mot honom, är det då en dålig egenskap? De djupa filosofiska resonemangen går i Pratchetts värld hand i hand med livsbejakande humor som får läsaren att brista ut i skratt mitt i allvaret. De små blå männen står för mycket av detta med sina utrop av ”attans bövlar” och ”de kan ta våra liv men inte våra byxor”. De är utomordentligt stolta över de tre saker de kan bäst: supa, stjäla och slåss. Samtidigt har de hjärtan så stora att man inte begriper hur de kan rymmas i de små seniga kropparna.

Som sagt, du kan läsa ”Små blå män” enbart för ordlekarna och humorn. Men jag häpnar över vissa teman och begrepp som känns otroligt aktuella för oss i dessa tider. Som en parallell till de två första böckerna jag läste – om arkonternas övertagande och vår värld som en eventuell simulering – upplever Tiffany hur hennes värld hotas av drömvärldens mest otäcka varelser. Varelser som bara finns på grund av att någon drömt dem. Tiffany inser att man kan använda detta till sin fördel genom att välja vad man drömmer. Och detta knyter an till den tredje boken – The little blue book” – som ju handlar om metafysik och hur man kan påverka verkligheten med sina tankar. Ett genomgående tema är också att Tiffany, som bara är nio år, känner att hon vill ta ansvar för sitt eget liv och för den värld hon lever i. När fröken Mistel, en annan häxa, berättar att det är något farligt i görningen frågar Tiffany ”kan jag stoppa det?”. Hon frågar inte om någon annan kan göra det utan tar direkt på sig ansvaret. Hon minns också hur hennes farmor brukade tala om att de hade en skyldighet gentemot landet, djuren och människorna.

”De som kan får hjälpa dem som inte kan. Och någon måste föra de röstlösas talan”, säger Tiffanys farmor vid ett tillfälle.

Det här rimmar väl med budskapet i ”The new blueprint” där vi uppmanas att ta ansvar, inte bara för oss själva utan även för dem som av någon anledning inte klarar det på egen hand.

Det finns så många andra saker som får mig att dra på smilbanden eller sucka av igenkännande: själva Skivvärlden till exempel, som är ”rund som en pannkaka”, häxjakt baserad på rädsla för det okända och elak ryktesspridning, Tiffanys medfödda antipati för ologiska beskrivningar eller resonemang, de skräckinjagande lagvrängarna, betydelsen av att ”vakna” och se vad som faktiskt finns, de parallella verkligheterna och de små blå männens uppfattning att Tiffanys värld egentligen är himlen och att de (de små männen) redan är döda.

Vad är det med mig och små män? Jag har alltid varit fascinerad av småfolk eller pysslingar och har ju själv skrivit en bok om just en liten man. Häxor och magi har också intresserat och roat mig sedan barndomen. ”Små blå män” sägs rikta sig till yngre läsare och jag hade säkert uppskattat den redan som nioåring men kanske inte på det djup jag gör nu. Lustigt också att jag skulle uppleva en synkronicitet strax efter att ha läst boken. Ett återkommande begrepp i romanen är ”räfst och rättarting” som jag inte kan påminna mig ha hört någon gång tidigare och som plötsligt hördes vid ett annat bord på caféet där vi fikade: ”nu blir det räfst och rättarting”. Är det ett tecken från universum, tänker jag? Ett löfte för 2024? Eller bara ett lustigt sammanträffande? Till sist ett ord på vägen från Mormor Vädervax, en av de mest högaktade häxorna i Skivvärlden:

”Det speciella med häxkonster är att det inte alls är som i skolan. Först får man provet, och efteråt ägnar man åratal åt att lära sig hur man klarade av det. Det är lite som livet på det viset.”