Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.

Fartfyllt och filosofiskt i Jonassons värld

Jonas Jonasson (som kanske är mest känd för ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”) skulle kanske kunna kallas Sveriges svar på Arto Paasilinna. De skriver båda osannolika skrönor som utspelar sig i ett så snabbt tempo att läsaren inte hinner reflektera över vad som är rimligt eller inte. Jonassons humor är liksom Paasilinnas, både vardaglig och rapp och samhällskritiken bubblar strax under ytan. I ”Mördar-Anders och hans vänner” tas läsaren med till den undre världen, lite som av en händelse, och handlingen är stundvis brutal. Men på något sätt lyckas Jonasson beskriva de mest horribla skeenden som visserligen olyckliga men rätt lustiga händelser. Huvudkaraktärerna – en misslyckad hotellreceptionist och en ateistisk präst – klarar sig ett flertal gånger med en hårsmån undan döden. Stora pengar flödar också genom historien, ena stunden är karaktärerna miljonärer, bara för att nästa ögonblick förlora praktiskt taget allt. Men mängden pengar gör ingen större skillnad för deras välmående eller relation. Det är själva leken som lockar. Bokens titel till trots så spelar egentligen Mördar-Anders en biroll i historien. Handlingen kretsar visserligen kring honom men det är prästens (som är kvinna) och receptionistens (som är man) historia vi får ta del av.

Det som slår mig boken igenom är Jonassons till synes stora kunskaper om Bibeln, kristendomen och Svenska Kyrkan. Jag har ingen aning om hans bakgrund men skulle jag gissa skulle jag säga att han någon gång läst teologi eller bibelkunskap. Nu har jag visserligen inte dubbelkollat om bibelhänvisningarna är korrekta, men så pass allmänbildad är jag att jag förstår att Jonasson måste ha vissa insikter på området. I tacket nämner han också Gud och de troende som han önskar skulle kunna ta sig själva på lite mindre allvar. Bokens präst, Johanna, går igenom en större livskris där hon ifrågasätter allt som har med Gud och Bibeln att göra. Men konflikten är egentligen inte mellan henne och Gud utan mellan henne och hennes döde far. Man anar ändå en längtan efter mening och något att tro på hos Johanna. Och kanske närmar hon sig ett svar, eller åtminstone en väg, när boken går mot sitt slut. Är det månne Jonassons eget sökande som beskrivs?

På sistone har jag hört talas om många som verkar ”hitta Jesus” helt apropå ingenting.

I vissa fall anar jag oråd – när människor personlighetsförändras och sugs in i en begränsande gemenskap – men i många fall verkar det helt genuint. En del talar om en jättelik väckelse som dessutom ska börja i de Nordiska länderna. (Själv hoppas jag mer på ett uppvaknande än en väckelse.) Jag vet inte hur sant detta är men som sagt, det är mycket snack om Jesus. Och det märkliga är att det inte, åtminstone inte i någon större grad, verkar komma genom något missionerande, utan det är som om Jesus själv knackar på hos enskilda individer, ofta utan att de har haft något med kristendomen att göra tidigare. Detta är också fallet med Mördar-Anders som plötsligt, och helt av sig själv, finner Jesus. Hans frälsning kommer dock olägligt för prästen och receptionisten som tjänat stora pengar på Mördar-Anders brist på moral. Men de är inte sämre än att de då byter bana och börjar slå mynt av den nyfrälstes predikningar istället, vilket fungerar ett tag. Varaktig framgång verkar de dock uppnå först när huvudsyftet med deras svindleriaffärer blir att faktiskt hjälpa andra människor, vilket väl kan ses som bokens sensmoral, om den nu har någon sådan.

Som författare fascineras jag av hur Jonasson med enkel dialog kan teckna sådana mångsidiga och älskvärda karaktärer. Boken innehåller inte många beskrivningar av människor eller miljöer, ändå lär du känna dem snabbt och på djupet. Det är som om författaren omärkligt styr läsarens tankar i takt med karaktärernas. Emellanåt blir jag osäker på vad som kommer först – de faktiska orden på pappret eller mina egna inre bilder. Det här bidrar också till berättelsens flow och höga tempo. Det är som om vi springer sida vid sida, läsaren och författaren. Men trots denna känsla av ögonblicklig improvisation är allt mycket väl genomtänkt. Allt sammantaget leder detta till slutsatsen att Jonas Jonasson är en av våra bästa författare och väl värd sin framgång.

Färgstarkt från Finland

Grovhugget och naket med Paasilinna

Arto Paasilinna är en av mina favoritförfattare så när mitt eget skrivande jämfördes med hans blev jag omåttligt glad och stolt. Nu skriver inte jag riktigt lika bra men ändå, tack och bock. Varför älskar jag Paasilinna? För humorn, såklart, som är stundvis rå och vass, stundvis stillsamt vardaglig. Och för de galna historierna som ändå egentligen är helt logiska. Säger man A får man säga B, även om det leder på vindlande och oväntade vägar. Paasilinnas karaktärer är ofta färgstarka och mångfacetterade. Lätta att tycka om och heja på, även när de genomför inte särskilt sympatiska handlingar. Det finns dock en känsla av rättvisa, där goda gärningar belönas och onda bestraffas.

I ”Livet är kort Rytkönen lång” sammanstrålar ett litet sällskap på det mest osannolika sätt. Det börjar med taxiföraren Seppo Sorjonen som av vänlighet plockar upp en förvirrad äldre herre från gatan. Då denne man, Taavetti Rytkönen, inte minns var han bor eller vart han är på väg, men ändå har gott om pengar påbörjas en planlös resa genom Finland. Sorjonen och Rytkönen tappar stundvis bort varandra men en obegriplig vänskap håller dem ändå samman. Snart får de sällskap av lantbrukarparet Mäkitalo, samt två män från Balkan. Mot slutet av berättelsen ansluter sig även tolv hungriga fransyskor och hur konstigt det än låter så har allt sin förklaring, och som sagt, säger man A får man säga B.

Allt blir bra till slut, som det brukar hos Paasilinna.

”Livet är kort Rytkönen lång” kan läsas enbart för den dråpliga skrönans skull men den innehåller också allvar och inte minst samhällskritik på en djup nivå. Paret Mäkitalo som arbetat hela livet i sitt anletes svett för att skapa ett enkelt hemman på den Österbottniska landsbygden ledsnar på myndigheternas livsdödande byråkrati och bestämmer sig för att avsluta jordbruksslitet med en rejäl skräll. Något som absurt nog tilltalar myndighetspersonerna som följer upp förödelsen. Det enda rätta att göra med det finska lantbruket nu när man går med i EU, är såklart att inte bara lägga ner det helt och hållet utan återföra det till naturen. Boken är skriven 1994 men känns högaktuell idag med protesterande bönder över hela Europa.

Paasilinna utforskar också ålderdomen och vad den innebär i fråga om demens, minnessvikt, ålderskrämpor samt kanske inte minst den attityd av sorglöshet som kommer av att inte längre förväntas ta ansvar för något. Jag kan bara hoppas att jag, om jag får bli gammal, kan bry mig lika barmhärtigt lite om livets petitesser. Är man gammal kan man få tänja på reglerna och göra som man vill, tycks Paasilinna vilja säga. Och jag kan inte låta bli att ge mig hän och njuta av Mäkitalos och Rytkönens bärsärkagång, trots att de alltså (spoiler alert!) förstör en hel gård.

Efter att nyligen ha genomfört en två veckors carnivore-utmaning, det vill säga två veckor av enbart animaliska födoämnen, kan jag också till fullo njuta av det udda sällskapets köttorgie. De tolv fransyskorna jag nämnde innan, som befinner sig i den Österbottniska skogen för ett överlevnadsläger med vegetariskt tema, visar sig endast kunna överleva just tack vare stora mängder nötkött. De konstaterar frankt att människan nog inte är gjord för att leva på enbart grönsaker. Tack vare Sorjonen, Rytkönen, Mäkitalo och de två karlarna från Balkan återförs fransyskorna till hälsan och kan återvända till Frankrike vid full vigör.

Jag är född i Österbotten och trots att jag tillhör den svenska minoriteten kan jag känna igen mig mycket i den beskrivna finska kulturen med fiske och bastubad. Humorn är också välbekant. Att läsa Arto Paasilinna känns därför lite som att komma hem.

Bokrecension: Små blå män

Humor och filosofi med språkliga kullerbyttor.

Efter att ha läst ”The little blue book” och ”The new blueprint” föreslog maken att jag skulle fortsätta på det blå temat och läsa Terry Pratchetts ”Små blå män”. Ett ganska stort genrehopp kan man tycka men min analyserande hjärna kan ju inte låta bli att se likheter och dra paralleller. Terry Pratchett är en av de författare som min man introducerat mig till och som kommit att influera min livsåskådning och mitt skrivande i vuxen ålder. Pratchett beskrivs som en fantasy-författare och hans mest kända böcker är kanske de som handlar om Skivvärlden. ”Små blå män” är en av dessa.

Det går såklart att läsa ”Små blå män” enbart som en underhållande fantasy-roman. Och då handlar den om den unga häxan Tiffany och hennes äventyr i ett drömland tillsammans med hundratals små blå kiltbärande upprorsmän. Pratchetts skrivstil kan bäst beskrivas som ordglädje. Han leker fritt med associationer och kan beskriva en doft med en färg, en smak med ett ljud. Ordlekarna är flitigt förekommande, inte minst i karaktärernas namn, vilket måste vara en sann utmaning för översättaren. I original heter boken ”The Wee Free Men”, vilket inte hade låtit sig översättas direkt med samma känsla. Så vilken lyckträff att männen faktiskt är blå (vi får dock aldrig veta om det är deras verkliga hudfärg eller bara resultatet av helkroppstatueringar).

Pratchett är också en sann människokännare, det är lätt att som läsare identifiera sig med Tiffany och hennes inre tankevärld. Vid ett tillfälle får hon höra att hon tänker för mycket. Men hur kan man låta bli att tänka? Det här kan jag verkligen relatera till, jag har ofta fått höra att jag tänker för mycket. Hon känner också skam och skuld för att hon kanske inte älskar sin lillebror.

Men vad innebär det att älska? Och kan man inte göra sitt yttersta för någon ändå?

Om egoism innebär att man betraktar en lillebror som SIN och därför upprörs om någon annan beter sig illa mot honom, är det då en dålig egenskap? De djupa filosofiska resonemangen går i Pratchetts värld hand i hand med livsbejakande humor som får läsaren att brista ut i skratt mitt i allvaret. De små blå männen står för mycket av detta med sina utrop av ”attans bövlar” och ”de kan ta våra liv men inte våra byxor”. De är utomordentligt stolta över de tre saker de kan bäst: supa, stjäla och slåss. Samtidigt har de hjärtan så stora att man inte begriper hur de kan rymmas i de små seniga kropparna.

Som sagt, du kan läsa ”Små blå män” enbart för ordlekarna och humorn. Men jag häpnar över vissa teman och begrepp som känns otroligt aktuella för oss i dessa tider. Som en parallell till de två första böckerna jag läste – om arkonternas övertagande och vår värld som en eventuell simulering – upplever Tiffany hur hennes värld hotas av drömvärldens mest otäcka varelser. Varelser som bara finns på grund av att någon drömt dem. Tiffany inser att man kan använda detta till sin fördel genom att välja vad man drömmer. Och detta knyter an till den tredje boken – The little blue book” – som ju handlar om metafysik och hur man kan påverka verkligheten med sina tankar. Ett genomgående tema är också att Tiffany, som bara är nio år, känner att hon vill ta ansvar för sitt eget liv och för den värld hon lever i. När fröken Mistel, en annan häxa, berättar att det är något farligt i görningen frågar Tiffany ”kan jag stoppa det?”. Hon frågar inte om någon annan kan göra det utan tar direkt på sig ansvaret. Hon minns också hur hennes farmor brukade tala om att de hade en skyldighet gentemot landet, djuren och människorna.

”De som kan får hjälpa dem som inte kan. Och någon måste föra de röstlösas talan”, säger Tiffanys farmor vid ett tillfälle.

Det här rimmar väl med budskapet i ”The new blueprint” där vi uppmanas att ta ansvar, inte bara för oss själva utan även för dem som av någon anledning inte klarar det på egen hand.

Det finns så många andra saker som får mig att dra på smilbanden eller sucka av igenkännande: själva Skivvärlden till exempel, som är ”rund som en pannkaka”, häxjakt baserad på rädsla för det okända och elak ryktesspridning, Tiffanys medfödda antipati för ologiska beskrivningar eller resonemang, de skräckinjagande lagvrängarna, betydelsen av att ”vakna” och se vad som faktiskt finns, de parallella verkligheterna och de små blå männens uppfattning att Tiffanys värld egentligen är himlen och att de (de små männen) redan är döda.

Vad är det med mig och små män? Jag har alltid varit fascinerad av småfolk eller pysslingar och har ju själv skrivit en bok om just en liten man. Häxor och magi har också intresserat och roat mig sedan barndomen. ”Små blå män” sägs rikta sig till yngre läsare och jag hade säkert uppskattat den redan som nioåring men kanske inte på det djup jag gör nu. Lustigt också att jag skulle uppleva en synkronicitet strax efter att ha läst boken. Ett återkommande begrepp i romanen är ”räfst och rättarting” som jag inte kan påminna mig ha hört någon gång tidigare och som plötsligt hördes vid ett annat bord på caféet där vi fikade: ”nu blir det räfst och rättarting”. Är det ett tecken från universum, tänker jag? Ett löfte för 2024? Eller bara ett lustigt sammanträffande? Till sist ett ord på vägen från Mormor Vädervax, en av de mest högaktade häxorna i Skivvärlden:

”Det speciella med häxkonster är att det inte alls är som i skolan. Först får man provet, och efteråt ägnar man åratal åt att lära sig hur man klarade av det. Det är lite som livet på det viset.”