hemligheter – Företagande i en ny tid

Assange och jag

Julian Assange säger att han inte jämför sig med Jesus och på samma sätt kanske jag kan säga att jag inte jämför mig med Julian Assange. Men jag känner igen mig själv otroligt mycket i det han berättar. Är det ett sammanträffande att jag läser hans memoarer just nu, när jag precis släppt min bok ”I huvudet på en foliehatt”? Eller kom Assanges bok till mig som en förberedelse för vad min bok möjligen kommer att resultera i? Jag hoppas verkligen inte det. Assanges arbete med Wikileaks har fått världsförändrande konsekvenser, i mångt och mycket handlar det om förändring till det bättre. Men det skedde till en hög personlig kostnad för Assange.

Att vara världsförbättrare är ett otacksamt jobb.

Men vi som så att säga har den läggningen kan inte ta hänsyn till vår personliga bekvämlighet eller ens säkerhet. Vi strävar efter något större och det är värt (nästan) allt.

På vilket sätt liknar jag då Julian Assange (om jag nu får vara så förmäten)? Liksom Assange upprörs jag över orättvisor och ondska. Och jag tror, precis som han, att bästa sättet att bekämpa onda makter är att sätta ljuset på dem, sprida information, avslöja hemligheter. Om människor bara fick rätt information, tänker jag, så skulle de säga nej till dumheterna. Men, återigen precis som Assange, så har jag tvingats inse att de flesta människor hellre stoppar huvudet i sanden än gör något åt världens lidande. Inte ens de som borde bry sig mest och skrika högst – journalisterna – kan man hoppas något vidare på. Den här insikten är otroligt smärtsam och frustrerande.

Assanges frustration hörs på varje sida i hans självbiografi. Han tycks fråga sig: varför är det bara vissa av oss som vill förändra världen? Hur kan människor välja att agera ondskefullt för pengar, status eller till och med för nöjes skull? Och hur kan vi tillåta att så många grymheter sker, utan att bli upprörda, än mindre göra något?

De här frågorna ställer också jag. Min bok är ett sätt att se till så att det som skedde under Covid inte faller i glömska. Det är mitt bidrag till en bättre värld. Förmodligen inte lika betydelsefullt och omvälvande som Wikileaks men ändå. ”Do what you can with what you have where you are”, som youtubern Jean Nolan brukar säga. Men gör NÅGOT!

Julian Assange kommer ur vänstern, politiskt sett, vilket jag inte gör. Ändå kommer vi till ungefär samma slutsatser. Och några av Assanges personlighetsdrag delar jag också: fyrkantigheten, besattheten i ett projekt, den sociala klumpigheten, arrogansen och behovet av intellektuell stimulans. Assange har dessutom patos, en inre eld som aldrig tycks brinna ut, även om den ibland falnar ner till blott en hög glödande kol. Så mycket brinner inte jag, men jag har brunnit tillräckligt för att ”bränna ut mig” som det så fint kallas, så numera aktar jag mig för att elda på för mycket.

Ingen har någon glädje av en hög med kall aska.

Nyligen blev Julian Assange äntligen fri efter många års husarrest där han levt med ett hot om dödsstraff hängande över sig. På bilderna tycker jag mig se en, om inte knäckt, så kuvad man. Finns elden ännu kvar, undrar jag, eller har även Assange brunnit ut till slut? Vi har väl alla en gräns, är hans nådd? Jag hoppas inte det. Världen behöver sådana som Julian Assange nu mer än någonsin. Om jag liknar honom det allra minsta är det något att vara stolt över.

(Recension av Julian Assange: Memoarer är prostitution)

Hemligheter och Konkurrens

Det finns en tradition av hemlighetsmakeri kring pengar och politik. Man säger inte hur mycket man tjänar, eller vilket parti man röstar på. Som företagare har man affärshemligheter. Vi tycks tro att det här är något naturligt och självklart. Men är det det? Varför skulle vi egentligen hålla saker hemliga? Vad är anledningen till det? Jag tror att det är rädsla. Jag är rädd för att uttrycka mina politiska åsikter, för tänk om jag bli emotsagd eller hånad? Jag är rädd för att säga hur mycket jag tjänar, för de andra kanske tycker att jag tjänar för mycket och blir avundsjuka och hatiska, eller så tycker de att jag tjänar för lite och ser ner på mig. Om jag avslöjar mina affärshemligheter kommer jag att bli utkonkurrerad. I ett nytt, öppet och fritt samhälle behöver vi göra oss fria från rädslor. Gåvoekonomin handlar ju i hög grad om detta också: jag tar ett språng ut i ovisshet och tillit när jag låter min kund sätta priset eller inte betala något alls.

Jag måste helt enkelt lita på att allt gott kommer tillbaka till mig. På något sätt.

Och alla människor är mina medmänniskor, mina allierade, de är inte främmande fiender. Vi behöver samarbeta, inte konkurrera. Det här faller oss också naturligt, tror jag. I min bekantskapskrets finns flera företagare. Vi stöttar varann när vi kan, spontant och utan tanke på motprestation. För att vi är vänner, för att vi vet hur tufft det kan vara ibland, för att vi uppskattar varandras arbete.

Två dagar före jul såg jag ”Miraklet i New York”. Jag älskar den filmen. Den är från 1947 och ändå högaktuell i sin kritik mot kommersialismen och girigheten som stulit magin från julen. I filmen dyker en mysig skäggprydd farbror upp i New York och får anställning som tomte på ett stort varuhus. Han hävdar själv att han är Tomten med stort T, eller Kris Kringle som tomten kallas i Amerika. Filmen handlar om hur han lyckas få en liten flicka, som är fostrad till en modern, kritisk tös, att åter tro på magi. Men i filmen demonstrerar han också det jag nämnde ovan: samarbete framför konkurrens. Han inför nämligen en ny policy på varuhuset där han jobbar – om den vara som kunden efterfrågar inte finns hos dem hänvisas kunden vidare till ett annat varuhus, en konkurrent. Till en början protesterar ledningen på varuhuset och de vill avskeda Kris men när det visar sig att kunderna uppskattar detta så mycket att de börjar handla mer, börjar alla större varuhus införa detta. Nu kan man ju bli cynisk och säga att varuhuscheferna bara gick med på detta för att de kunde tjäna pengar på det, och att den totala handeln ökade, vilket i princip bara spär på kommersialismen, men det är ändå ett intressant exempel på hur ”självklara grundprinciper” ifrågasätts och nya tankar föds. Filmens Kris Kringle lyckas till och med få de forna konkurrenterna att skaka hand med varann.

Vilka mer sådana självklarheter kan vi utmana i framtiden?

Självklarheten att innehavandet av kapital ger rätt till mer? Självklarheten att skulder är livslånga? Självklarheten att man måste arbeta för att få äta? Självklarheten att människor till sin natur är egoistiska? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att vi redan detta år 2021 kommer att bli ordentligt utmanade i vad vi tog för självklart fram tills nu. Jag tror att många hemligheter kommer att avslöjas, och därmed kommer även maktförhållanden att kraftigt förändras. Så på med säkerhetsbältet, för nu blir det åka av!