politik – Företagande i en ny tid

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det.

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”

Om brutalitet och frihetslängtan – en recension av ”Jomsviking”

Under den så kallade pandemin kom jag att följa en youtuber vid namn Björn Bull-Hansen. Hans lugna trygga stämma och engelska med gullig norsk brytning utgjorde en fast hållpunkt i en kaotisk värld. Björn filmar sina videor ute i skogen, där han gör upp eld på vikingars vis och filosoferar över världssituationen. Egentligen började han med videor om just vikingaliv och han skriver även romaner som utspelar sig på vikingatiden. Jag kände efter att ha sett ett stort antal av hans videor att jag ville uttrycka min tacksamhet på något sätt. Men min reklamblockerare (antar jag) gör att jag inte kan kommentera på Youtube så jag kunde inte bara lämna en positiv kommentar. Björn är ju en kämpande författare, precis som jag, tänkte jag. Det bästa jag kan göra är att köpa hans böcker. Sagt och gjort, i nästa bokbeställning lade jag med ett par av hans vikingaromaner som blivit översatta till svenska.

Min bild av Björn som en stackars kämpande självpublicerad romanförfattare med drömmar kom snart på skam.

Det visar sig att Björn Bull-Hansen är en av Norges främsta författare just nu, och det med rätta! Sällan stöter man på sådan mångfacetterad, levande och välskriven litteratur. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad av vikingar (i synnerhet inte den krigiska aspekten) sugs direkt in i berättelsen om Jomsviking Torstein Tormodsson, trots att den är oerhört brutal. Detaljerat beskriver Björn hur män hugger varann till småbitar eller utför den grymmaste tortyr på män, kvinnor, barn och djur. Jag får inte detta att gå ihop med den lågmälde skäggige farbrorn på Youtube. Vem trodde att han kunde ha sådana hemska bilder inom sig? Just den här kontrasten mellan det goda och milda hos människan, och det onda och djuriska, är ett centralt tema genom boken och jag tvingas möta mina egna mörka sidor när jag ivrigt hejar på Torstein i hans bärsärkagång för hämnd. Det är nästan så jag beklagar att jag är kvinna och för klen för att gå ut i strid. Vad är det som gör människan sådan? Vad är det som förmår en man att slå ihjäl en annan, och inte bara med ett snabbt dödligt hugg, utan på det mest utdragna och plågsamma sätt? Nu vet ju inte jag om berättelsen är historiskt korrekt, det ljugs ofantligt mycket om vår historia och det mesta är rena rama gissningarna, men att människor besitter de här egenskaperna än idag är ju tydligt. Det såg vi under Irak-kriget och det sker idag i Gaza.

Jag berör också den här frågan i min senaste bok ”I huvudet på en foliehatt” där jag försöker bena ut vad det är som gör människor onda, även om det bara blir ett skrapande på ytan.

Björns huvudkaraktär Torstein är egentligen en känslig pojke. Han tycker inte om att döda djur utan försöker ofta istället rädda livet på skadade fåglar och ekorrar. I romanen tar han sig an en trebent hund och en halt häst. Han vill aldrig bli en viking – en sådan som plundrar och slåss. Ändå är det precis där han hamnar och samvetet plågar honom ofta. Det verkar på något sätt vara hans öde och helt oundvikligt. Den triggande händelsen är förmodligen bevittnandet av faderns brutala död. Det, och att Torstein förs bort som träl under grymma förhållanden, föder hos honom en längtan efter hämnd. Jag kan mycket väl tänka mig att detta var en del av den vikingatida kulturen, precis som med hederskulturen hos vissa grupper idag. Ett liv för ett liv. Men vikingarna kunde också erbjuda en bot i form av silver till exempel, för att minska blodspillan. Man kunde också duellera om saken (så kallad holmgång), inte till döds utan till första blodsdroppen. Detta förutsätter dock någon form av tillit hos båda parter. Hur kan jag vara säker på att du inte bara slår ihjäl mig och tar tillbaka silvret? Eller att du inte fortsätter hugga efter mig sedan första droppen blod spillts i holmgången? Just den bristande tilliten till andra människor är något som framträder tydligt i ”Jomsviking” och jag undrar om det verkligen var så illa. Var man hela tiden på sin vakt gentemot andra människor? Kunde man när som helst bli ihjälslagen för en struntsak? Det måste ha varit utmattande att leva så, i synnerhet för kvinnorna, tänker jag. De var ju helt försvarslösa och skulle dessutom ansvara för barnen och hemmet. Hur kan man fästa sig vid ett barn eller en man om man vet att de närsomhelst kan ryckas ifrån en på det mest brutala vis?

Man skulle kunna tro att alla människor var helt känslokalla.

Men så beskriver inte Bull-Hansen sina karaktärer. Tvärtom, de har starka känslor av alla sorter och broderskapet väger tungt. Ändå är det som om männen bara är spelpjäser i ett politiskt spel, utan möjlighet att välja vid vems sida de kämpar. Än verkar den ene kungen mer rättrådig och legitim, än den andra. Vän blir fiende och fiende blir vän. Torstein har svårt för detta. Han tycks längta efter ett absolut sant och rätt val. I detta kappvändande kaos finns det till slut bara ett ledljus: att hämnas faderns död. Allt kommer att ordna sig bara han får göra detta. Jag vill inte spoila historien för mycket så jag ska inte säga om han får sin hämnd eller ej. Men idén om att det finns något som är sant och riktigt finns väl hos oss alla tänker jag. Och i likhet med Torstein söker vi efter en mening om ingen presenterar sig för oss. För en del blir det sport, för andra utseende. Och för en del av oss leder det till (många gånger fruktlösa) försök att ”rädda världen”.

Torstein vill egentligen bara leva i fred och frihet med de sina, precis som de flesta av oss, skulle jag vilja säga. Ändå blir han indragen i konflikter som inte är hans och han blir beroende av andras välvilja. Jomsvikingarna kallar sig fria män men egentligen är de hyrda soldater och skyldiga att lyda minsta vink från den som för tillfället betalar deras lön. Parallellerna till dagens ekorrhjul är tydliga. Jag minns när jag gick i en frihetsdemonstration i Stockholm under pandemin och människor vid sidan av tåget hånfullt kommenterade: ”vadå, vi är ju fria”.

Men blott en uppsägning eller skilsmässa bort väntar ruinen, en parkbänk och en flaska i en papperspåse. Hur fria är vi?

Bull-Hansen beskriver vikingalivet på ett otroligt levande sätt och samtidigt som jag fryser genom ben och märg när jag läser om hur karaktärerna faller i vattnet bland isflak, eller kurar under en gran i hällande höstregn, kan jag inte låta bli att tänka att jag ville leva så. När Torstein och hans bror tar sig igenom vildmarken med knappt mer än kläderna på kroppen kan de ändå värma sig vid en eld, finna mat och bygga både vindskydd och en båt. Allt de behöver finns där i skogen och vattnet. Skicka ut en nutida människa i moderna bomullskläder i skogen utan annat än lite eldstål och flinta och se hur bra det går. Att kunna överleva själv i vildmarken måste vara den ultimata friheten, tänker jag och funderar på vad jag skulle behöva packa i en ryggsäck för att klara mig en vecka på flykt undan det moderna men ack så bräckliga samhället. Men vem lurar jag? Det är så mycket enklare och skönare att sitta framför brasan i kaminen hemma, med en kopp rykande varmt kaffe (tillagat med hjälp av en elektrisk vattenkokare) och försjunka i en fantastiskt välskriven och spännande roman av Björn Bull-Hansen.

Finance and the good society – en omöjlig kombination?

Jag har länge varit intresserad av alternativa ekonomiska system så när jag läste en (positiv) recension av Robert J Shillers ”Finance and the good society” tänkte jag att wow, här kanske det finns några nyskapande tankar och idéer för framtiden. Men när boken kom och jag började bläddra i den insåg jag att jag förmodligen skulle bli besviken igen. Jag sa till maken att jag bävar för att läsa boken för jag misstänker att den kommer att göra mig arg. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän jag började slå mig för pannan och utropa: ”men hur jävla dumt” och emellanåt blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och ta en promenad. Jag har till och med börjat skriva denna recension redan innan jag läst färdigt bara för att jag behöver skriva av mig. Boken hade kunnat heta ”till tjuvarnas försvar” eller varför inte ”en dåres försvarstal” och jag behöver ett nytt ord så jag myntar begreppet: ”intellektudum”. En intellektudum person är så insnöad i sina akademiska labyrinter att han helt tappat greppet om verkligheten. Han bygger luftslott på luftslott utan en hållbar grund. Radar korten på korthuset utan att se att huset är byggt på en åsnas rygg. Klyver hårstrån till atomer bara för att han kan. Tro mig, jag har full förståelse för det här, jag tenderar också att låta hjärnan spinna loss bara för att det är kul men jag kanaliserar det genom att lösa korsord och sudokun, samt genom att läsa utmanande texter (som den här boken).

Jag innehar ingen professorstitel och riskerar inte att vilseleda vare sig studenter eller beslutsfattare med mina fantasier.

Shiller tar sin utgångspunkt i det missnöje med den finansiella sektorn som visserligen funnits länge men som fick stor spridning efter den ekonomiska krisen i början på 2000-talet och Occupy Wall Street. Han menar att även om en del av kritiken säkert är befogad så skulle människor bli mer välvilligt inställda om de bara förstod vad den finansiella sektorn ägnar sig åt och på vilket sätt den bidrar till (det goda) samhället. Man förstår att hans ambition är att förklara finansvärlden ”så att ett barn kan förstå”. Tyvärr misslyckas han kapitalt (ursäkta ordvitsen). Det är inte det att jag inte lär mig saker – tvärtom, jag lär mig förmodligen mer av den här enda boken än av alla de tusentals sidor och många föreläsningar jag plöjde igenom under min tid på universitetet. Men det är ju för att jag är van att läsa fackspråk och har en viss förförståelse inom ekonomi. Ändå är det många ord, begrepp och förklaringar som jag inte lyckas greppa även om jag läser om meningarna flera gånger.

Det är helt enkelt för abstrakt och verklighetsfrånvänt, till och med för en teoretiker som jag.

I bokens första del går Shiller igenom de olika roller som finns i finansvärlden. Det kan väl inte vara så många tänker man, men när jag läst kapitel med titlar som Chief Executive Officers, Bankers, Investment Bankers, Traders and Market Makers och så vidare, inser jag till min fasa att listan kan göras oändlig med meningslösa jobb. Meningslösa men hutlöst välbetalda jobb får man väl säga. Och precis som de lärare jag mött på universitetet försvarar Shiller alla höga löner och bonusar. De här människorna är helt enkelt värda pengarna. Vem skulle annars ta på sig det skitiga jobbet att sparka hundratals arbetare för att ”rädda” ett företag åt investerarna? Och hur skulle vi få riktiga priser på varor och tjänster om inte aktiemäklarna sekund för sekund drev priser upp eller ner efter eget godtycke? Tja, inte vet jag? Genom att producenten sätter ett pris som konsumenten är villig att betala? Och vad sägs om att skrota vinstutdelning till investerarna för att istället återinvestera i företaget och kunna behålla jobben? Eller låta ett redan dödsdömt företag (som kanske bara var en bluff från början) gå under för att ge plats för nya, mer livskraftiga?

Och vad sägs om den här banbrytande och helt galna idén: Låt ”investerarna” även investera tid och intresse i de fysiska företag och människor de leker med?

Shiller tar i avsnittet om handlarna (Traders) upp likheterna mellan börsen och spel. Att handla på börsen ger dopaminkickar berättar han stolt. Handlarna gör det ju inte främst för pengarna. Nehej, detta skulle alltså lugna mig? Men lösningen på ett spelberoende är inte att ge missbrukaren mer pengar att spela bort, utan att förbjuda spelet och kanske hitta utlopp för behovet någon annanstans, där det inte skadar någon annan. Och förresten, om aktiehandlarna inte gör det för pengarna, då kanske de inte har något emot att donera pengarna till bättre behövande, typ människor som behöver mat eller hus att bo i? Jodå, Shiller tar upp filantroper i ett eget kapitel men mer om det senare.

I avsnittet om försäkringar framhåller Shiller sin standardlösning: mer är alltid bättre och menar att för de fattiga bönderna i tredje världen som lever på under en dollar om dagen så är den bästa lösningen att sälja på dem försäkringar som ger pengar om skörden slår fel.

Här slår jag mig för pannan igen. Ska jag ens behöva förklara varför?

Tvinga av bonden lite av den där dollarn varje dag och när torkan i hela regionen är ett faktum så får bonden som svälter en näve sedlar som det inte går att köpa något för. Om han överhuvudtaget får ut försäkringen. När vi hade en föreläsning om försäkringar på universitetet sa föreläsaren att försäkringar i princip aldrig lönar sig för försäkringstagaren, eftersom det finns så många klausuler som gör att försäkringen inte betalas ut. Däremot är det en lönsam business för försäkringsbolagen förstås, sa han med ett skratt. Själv hade han så lite försäkringar som möjligt, så det har jag också levt efter, mitt förakt för branschen avhåller mig inte alltid från att följa deras råd.

Ja, mer är alltid bättre enligt Shiller. Men var det inte Einstein som sa att ett problem inte kan lösas med samma sätt att tänka som skapade problemet? Eller som jag brukar säga: du kan inte lösa teknikens problem med ännu mer teknik. På samma sätt tror jag inte att lösningen på finansvärldens problem är ännu fler finansiella uppfinningar och instrument. Som sagt, att fortsätta bygga på ett korthus som redan börjat falla sönder i botten är ingen bra idé. Här kan jag nästan hålla med Schwab och kompani: vi behöver en great reset. Men inte genom ökad centralisering och kontroll (och minskad folkmängd) utan genom att som nationella folk ta tillbaka vårt självstyre och vår frihet. Detta inkluderar den finansiella sektorn.

I sin iver att övertyga oss i pöbeln om de finansiella instrumentens förträfflighet drar sig Shiller inte för att hejdlöst jämföra äpplen och päron när han som exempel på en finansiell marknadsuppfinning tar uppkomsten av datingappar. Men det här har inte med finansiering att göra utan handlar om att hitta nya nischer där man kan slå mynt av sådant som förut var gratis, det vill säga en helt vanlig affärsidé. Jag kan inte heller hålla med Shiller om att finnandet av en partner är ett i första hand ekonomiskt problem eller beslut även om det naturligtvis kan ha de bieffekterna. Och när Shiller tar upp värdet av ett finansiellt instrument för att lösa problemet med njurar för donationer då blir det nästan obehagligt. Att slå mynt av att rädda liv? Jag kan hålla med om att det behövs en teknisk lösning för detta, som för så mycket annat, men håll för guds skull sådant borta från alla former av spekulation.

Som den intellektudum med fokus på finansmarknaden som Shiller är hänför han allt till finansmarknaden.

Finanser (eller snarare bristen på dem) var bakom båda världskrigen och för en varaktig fred är det mer finansmarknad som gäller, över gränserna. Människor är till naturen egoistiska, giriga och aggressiva, menar Shiller men allt det kan kanaliseras genom handel med aktier och dylikt. Och tendenser att missbruka systemet skulle kunna dämpas med ett ordentligt statligt regelverk. Det här är en rätt ovanlig åsikt bland ekonomer skulle jag vilja säga: att regler är bra. De flesta som är för ”den fria marknaden” brukar se alla lagar och regler kring den som inskränkningar i den personliga friheten. Shiller säger dock också att han inte tror att regleringen av marknaden kommer att kunna hålla jämna steg med uppfinnandet av kryphål. Det är liksom bara att gilla läget och springa fortare.

Shiller beklagar sig över trögheten hos vanliga, illa skolade människor. En tröghet som i onödan bromsar den finansiella utvecklingen. Glöm traditionella banker och lån, de är förlegade. Nytt är alltid bättre. Om bara folk kunde begripa detta, suckar Shiller. Själv verkar han dock inte heller begripa så mycket.

I bokens andra del övergår min ilska till ömkan. Stackars liten, vad naiv han är.

Och jag inser att Shiller omöjligen själv kan tillhöra den rika klass han försvarar. Han tycks inte förstå att makt kan vara en drivkraft, utan menar att det som driver de rika främst är en lust att förverkliga sig själva och bidra till något stort i världen. Och att pengarna de tjänar snarast efterlämnar en känsla av meningslöshet. Hur många slott och lyxyachter kan man liksom ha glädje av? Egentligen är det ju synd om de rika. Och därför, menar Shiller blir så många av dem filantroper. De väljer att ge bort sin förmögenhet. Men detta vållar också problem. Det är ju inte roligt att ge bort en massa pengar anonymt till exempel. Man vill gärna ha sitt namn på en byggnad åtminstone. Sedan är folk inte så tacksamma som de borde vara. Nej, det är synd om de rika.

Fast lite förvånad är Shiller över att det inte ges bort mer pengar med tanke på vilka negativa känslor hopandet av dem ger. Hur kan man få fler människor att donera mer pengar till välgörande ändamål? Här jämför han igen litegrann äpplen och päron eftersom dem han tycker vi borde mjölka på mer pengar inte är de rikaste utan som det verkar, gemene man. Men det skulle ju göra systemet mer demokratiskt förstås, en idé som genomsyrar boken: hur får vi vanliga människor mer involverade i finansmarknaden? Det som har skett i Sverige och säkert på flera andra håll skulle säkert tilltala Shiller ur det här perspektivet, nämligen pensionssparande i aktier och fonder. Nu ska vi alla få möjligheten (eller tvingas) att spela på börsen med våra pensionspengar. Och för den som inte själv känner att den har kunskapen som krävs finns det ju finansiella rådgivare, en grupp som Shiller framhåller betydelsen av.

Jaha, du menar de där rådgivarna vars avgifter äter upp allt tänkbart överskott på placeringar som de inte tar det minsta ansvar för?

Shiller återkommer hela tiden till problemet med antipatin från vanliga människor gentemot finansmarknaden och dess representanter. Han förstår det inte. Inte heller tycks han förstå att systemet är utformat så att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare, i och med det som kallas ränta i första hand, men även genom alla de avgifter som banker och andra institutioner (även statliga) lägger på dem i systemets botten. Den ekonomiska (och intellektuella!) ojämlikheten ökar ständigt och det kan inte avhjälpas med finansiella instrument. Shiller tar visserligen upp behovet av att beskatta de rika och han menar att sådana skatteregler (progressiv skatt till exempel) måste införas innan den rika eliten får för stor makt att påverka politiskt, eftersom de ju lär motsätta sig all form av beskattning. Håhåjaja, lilla vän, säger jag. Den båten gick för flera hundra år sedan, om den alls funnits. Idag ligger staten och kapitalet med varandra helt öppet, och i vissa fall bokstavligen.

Mot slutet av boken tar Shiller upp problemet med ”bubblor” och jämför finansiella spekulationsbubblor med planekonomiska industriprojekt. Båda bygger på känslor snarare än fakta och båda kan få katastrofala följder. Det här avsnittet gör mig plötsligt iskall av skräck. För jag inser att det vi lever i nu – den gröna omställningen – är en kombination av båda. Det är en finansiell spekulationsbubbla, underblåst av statlig ideologi. Om utvecklingen inte hejdas i tid (är det månne redan för sent?) kommer det att leda till en katastrof som får holodomoren att blekna i jämförelse. Men detta tycks Shiller inte medveten om. Kanske för att boken skrevs för över tio år sedan, innan planerna var särskilt kända för allmänheten.

Bland alla de ”lösningar” som Shiller lyfter fram är en att byta namn på vissa begrepp för att minska ”skurkstämpeln” inom finansbranschen och jag kommer osökt att tänka på förvandlingen av ”städare” till ”rengöringstekniker”. Det är ändå samma skitjobb. Och helt ovetande gör Shiller detta skitjobb åt den rika eliten i och med denna bok som är dåligt underbyggd, osammanhängande och på samma gång både nedlåtande och hopplöst naiv.

Konsten att leva tillsammans

Eftersom jag går i tankarna kring hur man bäst bygger ett nytt samhälle, eller kanske återuppbygger ett gammalt, blev jag nyfiken på en liten oansenlig bok på loppis: ”Strategi för gemenskap – Essäer om boendets och samvarons villkor” av Åke Daun. Boken är äldre än jag, från 1976, och ser inte mycket ut för världen. En tråkig rapport från sjuttiotalets förorter, tänker man. Men bara en kort bit in i boken häpnar jag över parallellerna till dagens svenska samhälle, samt författarens djupa kunskaper och stora visdom. Han beskriver pricksäkert hur människor fungerar tillsammans och vad som bygger upp och bryter ner kulturer och subkulturer i ett samhälle. Som titeln anger är boken uppbyggd av korta (och lite längre) essäer, ofta utgående ifrån olika studier som gjorts av andra än författaren. Även om essäerna är fristående från varandra löper en röd tråd genom hela boken och mänsklig gemenskap eller brist på sådan belyses från alla tänkbara håll.

Språket känns kanske en aning föråldrat för oss i 2020-talet, och texterna är skrivna av en akademiker, det märks. Men hållningen är öppen och ödmjuk, utan pekpinnar. Författaren förhåller sig mestadels känslomässigt neutral till de ämnen som tas upp. Jämförelser görs mellan det gamla bondesamhället och det moderna, urbaniserade samhället. Och även om Daun inte säger att det var bättre förr så erkänner han de värden som gått förlorade i miljonprogramsivern. Detta gör att man respekterar och lyssnar på honom. För han sätter ord på något svårdefinierat och förklarar varför urbaniseringen känns som ett hot för många.

Livet i staden förändrar oss som människor, och inte sällan till det sämre.

Daun konstaterar att politiker ofta lider av etnocentrism, vilket gör att de planerar samhället utifrån sina egna preferenser, vilka sällan sammanfaller med majoriteten av befolkningens. Politiker och samhällsplanerare är ofta högutbildade, välbetalda, geografiskt rörliga och har fritidsintressen som innefattar dyrare och mer ”högkulturella” aktiviteter. Om de alls unnar sig någon fritid – många av dem lever för att arbeta och ägnar även sin ”lediga” tid åt jobbrelaterade sysslor. Ofta upplever de styrande frustration över att de inte når fram med viktig information till ”de styrda”, samt att så få är villiga att engagera sig i samhällsfrågor. Även jag har funderat mycket över detta.

Jag är ansvarig för en föreningsliknande grupp med runt tvåhundra medlemmar. Responsen på mailutskick och inbjudningar är dock förhållandevis liten. Till de fysiska sammankomsterna kommer endast som mest en femtedel av gruppen. Och detta är människor som aktivt sökt sig till den här gruppen, de är drivna och intresserade. Ändå tas få egna initiativ, jag (och andra) förväntas anordna aktiviteter (som alltså inte blir särskilt välbesökta). Det är lätt att tappa sugen och tänka att jag struntar i alltihop, folk verkar ju inte bry sig i alla fall. Men stämmer det? Jag får också ofta uppskattning för det jag gör och gruppen fyller ett behov. Kan det finnas något annat som gör att det blir dålig uppslutning?

Daun tar upp vikten av att kommunicera ”på rätt sätt”, det vill säga att möta människor där de är, i den kultur som råder. Information ”uppifrån”, det vill säga från myndigheter och stora företag, blir ofta akademisk i språket, tråkig i utformandet och främmande i presentationen. I dessa tider (och redan när boken skrevs!) konkurrerar dessutom denna ”tråkiga” information med ett överflöd av annan information i samhället och även i hemmet med TV och telefoner. Människor tenderar att vara rädda om sin fritid (de flesta människor arbetar för att leva, inte tvärtom som ofta är fallet med de styrande) och prioriterar sådant som är lättsamt och lustfyllt. Krångliga enkäter eller rapporter från myndigheter hamnar långt ner på listan. Inte heller hjälper det alltid att ”bjuda på fika och samtal” för att informera eller konsultera allmänheten. De flesta svenskar är till följd av urbaniseringen inte bekväma med större folksamlingar där man dessutom förväntas prata inför främlingar. Stormöten är inte längre ett naturligt sätt för oss att dela och ta del av information.

Faktum är att informationsflödet paradoxalt nog har minskat i och med urbaniseringen.

Vi översköljs visserligen med information, men inte av den typ som underlättar umgänge med andra människor i vår närhet. I bondesamhället och även mindre städer och byar, träffades människor mer naturligt i den lokala affären, på ölcaféer eller vid tvättbryggan. Alla kände alla och det var lätt att förutsäga andra människors reaktioner. Därför krävdes ingen energi för att lära känna varandra. I staden, särskilt i de snabbt framväxande förorterna, kan människor leva vägg i vägg i åratal utan att få reda på det allra minsta om varandra. Det finns en allmän misstänksamhet mot eller åtminstone ett ointresse för grannarna. Mycket bottnar detta i att de flesta som bor i lägenhet inte ser det som sitt permanenta boende utan planerar att flytta därifrån. De boende är också inflyttade från olika håll, en del till och med invandrade från utlandet, vilket gör att man har olika kulturer och erfarenheter. De vuxna i förorten pendlar till arbete någon annanstans och umgås på fritiden huvudsakligen med släkt och vänner som inte bor i närområdet.

När det gäller barnen till de inflyttade ser det dock lite annorlunda ut. Ungdomarna i förorten går ofta i samma skola (åtminstone var detta fallet när boken skrevs) och umgås på fritiden i närområdet, på ungdomsgården eller i det lokala centrat. Till skillnad från de vuxna får ungdomarna den information om andra som de behöver för att kunna avgöra vilka individer som det kan vara lönt att umgås med. Tröskeln att ta kontakt blir således lägre. Man kan dock misstänka att det även bland dagens unga sker en alienering till följd av ungdomsgårdarnas uttåg och telefonernas intåg. Det hade varit intressant att göra en jämförelse mellan den ungdomsstudie som Daun hänvisar till och dagens situation för våra tonåringar i förorten. Ett annat intressant studieområde hade varit invandringens påverkan på kulturen.

Ensamheten är till stor del ett storstadsproblem, även om det endast drabbar en minoritet.

I staden och förorten är man anonym, på gott och ont. Den nya bebyggelsen främjar inte heller individualitet eller kulturellt uttryck. De stora betongklumparna till hus signalerar istället människors obetydlighet och kopplar loss individer från deras historia och framtid. ”I förorten har tiden stannat” skriver Daun. Stadsborna blir trots ”stadens utbud” ofta i realiteten bundna till sina egna lägenheter och familjen, inte närsamhället, blir den givna utgångspunkten. Idag tycks urbaniseringen vara något naturligt, en utveckling som inte går att hejda och som dessutom är önskvärd. Men enligt Daun flyttar de flesta inte till staden för att de vill, utan för att möjligheterna på hemorten minskat. Det är inte heller de inflyttade landsortsborna som nyttjar stadens ”alla möjligheter” i form av teater, museer och liknande. Men detta tycks de styrande omedvetna om. I realiteten har utvecklingen skapat rotlösa, ensamma, rentav isolerade människor som är misstänksamma mot andra och som förväntar sig att myndigheterna antingen ska lösa problem åt dem eller köra över invånarna, utan dessas möjlighet att påverka. Och sedan klagar politikerna över segregationen och det samhälleliga ointresset bland de stora massorna. Man talar ofta om ökade valmöjligheter i och med urbaniseringen, men i realiteten blir det ofta tvärtom – valmöjligheterna minskar.

Människor tvingas in i strukturer som de inte valt och inte kan styra över.

Så hur ska man vända trenden? Hur får vi människor engagerade i närmiljön? Daun nämner tre faktorer som är näst intill omöjliga att göra något åt, samt fyra där staten möjligen kan påverka. Sektorspecialiseringen (det vill säga utvecklingen mot mer specialiserade, större produktionsenheter), det ökade informationsflödet samt majoritetsbefolkningens ökade bildningsnivå (som ökar klyftorna och lämnar allt fler på efterkälken) är orubbliga faktorer i det moderna samhället, anser Daun. Däremot skulle staten kunna göra något åt konkurrensen från underhållningssektorn (genom statlig television till exempel men jag är tveksam till effekten av detta), urbaniseringen som sådan (staten kan och har flyttat ut statliga verk till mindre orter för att öka möjligheten att stanna kvar i landsorten, eller till och med flytta ut från storstaden), den geografiska rörligheten (genom att göra människor mer emotionellt bundna till arbetsplats och bostadsområde, hur säger dock inte Daun) samt slutligen tendensen mot allt större sociala enheter (till exempel genom att bygga fler och mindre skolor, mindre bostadshus eller dela upp industrin i mindre enheter, hur nu staten skulle kunna ha inflytande över det).

Jag har dock svårt att se hur något av detta skulle kunna vända utvecklingen. Kanske behövs det en folkrörelse av något slag. Förändringen behöver komma nerifrån, politikers många gånger välmenta beslut resulterar alltför ofta i oväntade negativa konsekvenser och problem.

Det är enligt min mening alltid bättre om folk får lösa sina egna svårigheter men då krävs större friheter och mindre kontroll.

I nybyggda bostadsområden lockar inte de väl tillrättalagda lekparkerna och utegymmen, ofta för att de är ”för fina” och inte inspirerar till kreativitet. Eller så förstörs de snabbt vilket också gör dem mindre lockande för invånarna. I de mindre gemenskaper som trots allt uppstått i stadsområden kan man se att en gemensam nämnare ofta är vildvuxna innergårdar eller grönområden där barn tillåts leka fritt och där de boende själva kan skapa, plantera och bygga. Regelverk kring bostadsbyggande, odling och djurhållning är en av orsakerna till det bristande engagemanget i närområdet, tror jag. Livet blir helt enkelt inte roligt om du måste fråga om allt. Kanske skulle även en större frihet kring uthyrning av bostäder skapa mer sammanhållning och bidra till att bygga upp lokala gemenskapskulturer. De minimikrav som finns, både vad gäller anställningar och boende, är välmenta men skapar onödigt höga trösklar för människor på samhällets botten. Vill vi ge människor större valmöjlighet behöver de också kunna få välja det enklare och i viss mån ”sämre”. Och behöver jag inte lägga all min vakna tid på arbete för att ha råd med min bostad kanske jag kan välja att arbeta deltid och istället ägna fler timmar åt frivilligarbete och social samvaro. Det som trots allt utgör kittet i ett fungerande samhälle.

Demokrati på villovägar

Jag läser ”Demokratins Framtid”, en antologi kring demokratin i Sverige som utgetts av Sveriges riksdag med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum 2018. Antologin består av elva kapitel författade av i huvudsak olika professorer. Det är generellt ganska torra och akademiska texter så jag misstänker att inte särskilt många svenskar har plöjt sig igenom de drygt trehundra sidorna. Men stundvis är ämnet fängslande, inte minst för att läsaren ges en inblick i den akademiska bubbla som våra beslutsfattare förlitar sig på. Det påminner mig om när jag läste nationalekonomi. Jag trodde att det fanns en nationalekonomisk teori och att det var den vi fick lära oss. Men efter ett tag insåg jag att det inte var nationalekonomi vi läste, utan neoklassisk teori, vilket bara ger en ytterst snäv och vinklad bild av ekonomin. På samma sätt får vi i ”Demokratins Framtid” ta del av den snäva syn på demokrati som det akademiska etablissemanget vill (eller kanske faktiskt bara tror) att vi alla håller med om.

Jag trodde att demokrati betydde folkstyre, vilket i praktiken blir majoritetsstyre.

Men tydligen är detta bara en av tre ibland motstridiga faktorer i den svenska demokratin. Vi har nämligen inte vilken demokrati som helst, utan ”liberal demokrati”. Det förklarar ju ett och annat. I den liberala demokratin ska folkstyret (eller folkstyrelsen som författarna kallar det) balanseras mot rättsstaten och handlingskraften hos staten. Det viktiga i den liberala demokratin är att man skyddar minoriteter från det man kallar majoritetstyrannin, alltså i princip motsatsen till demokrati. (Jag misstänker också skarpt att skyddet bara gäller vissa minoriteter.) Dessutom behöver man värja sig mot okunniga väljares dåliga beslut genom att överlåta en del av de viktigaste besluten till experter. Återigen ett avsteg från vad som är verklig demokrati.

Författarna beklagar sig över väljarnas brist på engagemang och kunskap när det gäller politik. Vad kan det bero på, undrar man? Trots tioårig obligatorisk indoktrinering, förlåt, utbildning har man alltså inte lyckats sprida tillräckligt med kunskap till svenskarna. Och inte heller med hjälp av media som också är viktigt för demokratin, åtminstone en fri och oberoende sådan. Intressant att notera är att de mätningar av ”politisk kunskap” man har gjort består av sådana frågeställningar som ”hur många ledamöter sitter i Riksdagen” eller ”vad heter Sveriges finansminister”. Alltså frågor som rör formen och strukturen, ofta den just nu rådande, och inte frågor om hur människor tycker att samhället ska skötas. Med detta som grund bedömer man alltså att väljarna inte vet vad som är bäst för dem. För att de inte vet hur stor arbetslösheten är i procent just nu, eller för att de inte vet hur de olika partierna ställde sig i en nyligen genomförd omröstning.

Men är folk verkligen okunniga?

När man frågade svenskarna om hur nöjda de var med den svenska demokratin var det runt trettio procent som var missnöjda. Det är ändå inte så illa, vi är ändå bäst i världen på demokrati, menar författarna. Men lite störande är det ju. (I Danmark är siffran nöjda väljare nittio procent.) Så man frågade vad exakt det var som väljarna var missnöjda med. Och hör och häpna! Det hade inte med klimatpolitiken eller kvinnors rätt att göra. Det var faktiskt inte en enda som tog upp de frågorna, vilket förvånade författarna. (Något annat som förvånade, vilket är ironiskt med tanke på den nyss nämnda genusfrågan, var att män och kvinnor tyckte tämligen lika!) Istället var det största problemet enligt de missnöjda väljarna att Sverigedemokraterna inte tilläts vara med på lika villkor. Vilket man kan tycka är en högst relevant synpunkt om man pratar om demokrati och folkvalda. (I Danmark, där väljarna alltså är mer nöjda med demokratin tillåts deras motsvarighet till SD påverka politiken, men det kan väl inte ha något med saken att göra?) Ett annat klagomål gällde bristen på åsiktsrepresentativitet. Folkets åsikter kommer inte till uttryck, istället är det minoriteter som får bestämma. Helt i enlighet med den liberala demokratin förstås men det förstår kanske inte de missnöjda väljarna som tror att vi lever i en klassisk demokrati. Andra missnöjesyttringar rör att politiker inte håller sina löften och att det råder snäva åsiktskorridorer så att man inte törs säga vad man tycker. Allt det här tycker jag är välgrundade och relevanta synpunkter om man pratar demokrati.

Politiker ska hålla vad de lovar (eller åtminstone inte lova något de inte kan hålla), folkets åsikter ska vara representerade (vi har ju en representativ demokrati, eller?) och valda politiker, oavsett partitillhörighet ska tillåtas vara med på lika villkor.

Sverigedemokraterna återkommer många gånger i boken, som exempel på en ”utmaning” eller rent av ett ”problem”, ja, ett par av författarna kallar till och med SD för en paria. Vad är problemet med SD eller ”högerpopulismen” generellt? Tja… det verkar vara svårt att sätta ord på det, alla vet ju bara att SD är dåliga. Med tanke på deras bakgrund och så… Men SD har väl inte mer problematisk bakgrund än de flesta andra partier? Och boken vågar faktiskt nämna att det funnits fascistiska eller nazistiska kopplingar även hos Vänsterpartiet, Centern och inte minst kanske Socialdemokraterna. Men det var ju så länge sedan.

Nationalism och populism ses också som problematiska. Det tycker jag är konstigt, för nationalism och populism är ju två grundförutsättningar för demokrati. Utan nationen och dess begränsningar har vi ju inget att styra över, eller hämta väljare ifrån. Och populism betyder egentligen representativitet, precis det som de missnöjda väljarna efterfrågade. Om man med populism menar ett av folket populärt parti, ett parti som genomför folkets önskningar. Egentligen skulle man kunna kalla Socialdemokraterna för populistiska, åtminstone förr, när var och varannan svensk tycktes rösta på dem.

Kanske är populism bara dåligt när det är nån annan som är populär?

Det finns faktiskt ett kapitel i boken som heter ”Högerpopulism – hot eller bot för demokratin?” skrivet av Anders Widfeldt och det är i alla fall ett försök att se saken från ett lite annat håll. Visst verkar det som om SD har löst en del av de problem man hade med den svenska demokratin – det fanns ett konservativt vacuum som behövde fyllas. Frågor om invandringen var viktiga för människor och någon behövde ta tag i det. Dessutom är SD nästan ensamt om att öka sitt antal medlemmar, när alla andra partier tycks tappa i deltagardemokrati. Vi får alltså mer engagerade och representerade väljare i och med de ”högerpopulistiska” partiernas intåg. Men ändå… Det är inte bra. För på sikt kan det trots allt leda till mindre demokrati, menar författarna. För de högerpopulistiska partierna vill som alla vet inskränka demokratin, kanske inte så långt som till fascism, fast det kan vi ju inte veta. Risken finns att de minoritetsgrupper som våra politiker kämpat så hårt för inte längre kan åtnjuta några privilegier och det vore ju illa.

Det presenteras dock inte så mycket fakta kring påståendena att högerpopulism skulle leda till något negativt för demokratin. Den forskning som lyfts fram tycks snarare peka på motsatsen. Och hur mycket författarna än vill koppla dessa ”paria-partier” till fascism så kan jag inte låta bli att flera gånger tänka: men det är ju precis tvärtom! Politiken i västvärlden blir genom sin globalisering och sitt expertstyre (som ofta leder fel!) allt mindre demokratisk och allt mer fascistisk.

Men eftersom det sker under ropen ”mänskliga rättigheter” och ”bättre för miljön” så är det tydligen en godtagbar fascism.

Åtminstone för den styrande klassen. Det är det här jag menar med den akademiska bubblan. Forskarna utgår ifrån att folket tycker som de när det gäller mänskliga rättigheter, klimatfrågor och invandring. Och om folket inte delar etablissemangets åsikter så är väljarna helt enkelt okunniga. De vet inte vad som är bäst för dem. De vet inte hur man väljer rätt. Kanske skulle de välja bättre om de var yngre? Rösträttsåldern diskuteras i ett kapitel i boken. Det finns argument både för att höja den och sänka den. Och en gång i tiden var man tveksam till att låta medborgare som inte betalade skatt eller som inte gjort värnplikten rösta. Hur är det idag? Ska vem som helst få rösta? Även den som inte ens kan språket?

Det förvånar mig, eller egentligen inte, att boken inte nämner invandringen som problematisk för den svenska demokratin. I kapitlet om tillit tar man upp det närmast unika klimatet i Sverige (och övriga Nordiska länder), där människor litar på varandra och medborgarna litar på politikerna och institutionerna. Ingenstans i världen råder så hög tillit. (Intressant att notera här är att på frågan ”kan man lita på de flesta människor?” så svarar sextiosex procent av vanliga svenskar ”ja”. Siffran tillitsfulla politiker är dock åttio procent. Så kanske har våra politiker tappat verklighetsförankringen litegrann?) Hög tillit är en grundförutsättning för ett väl fungerande samhälle, inklusive välfärd och demokrati. Vad händer då om vi ”importerar” människor (väljare) från länder där tilliten generellt är mycket lägre? Hur påverkas den svenska demokratin av en miljon muslimer till exempel? Här kanske man kan börja oroa sig för genusfrågor, men det är bara min personliga och smått rasistiska åsikt.

Egentligen är demokrati något helt onaturligt.

Hur kommer det sig att vi trots allt ser demokratiska tendenser i så många länder? Rimligtvis borde alla agera i eget intresse och fuska och gynna släkt och vänner så mycket som möjligt. Och varifrån kom demokratin från början? I kapitlet ”Myndigheter att lita på. Den svenska demokratins grundbult” får vi veta att den svenska statsapparaten på bara något enstaka decennium i mitten på 1800-talet genomgick en enorm förändring. Från korruption, ja rena rama bananrepubliken där okunskapen var stor och folk (adeln) skodde sig så mycket de kunde genom fiffel, mutor och dubbelspel, till den ordnade struktur med lagar och regler (hyfsat) lika för alla som vi ser idag, eller åtminstone sett tills helt nyligen. Detta skedde helt utan någon revolution. Plötsligt bestämde man sig bara för att göra Sverige mer demokratiskt och det politiska systemet mindre korrupt. Samma förändring skedde i ett flertal andra västländer vid samma tid. Vad var det egentligen som hände? Var det industrialismen med en växande medelklass som krävde mer rättigheter och lagar? Eller var det filosofiska strömningar? Boken ger inget svar men gör mig nyfiken att leta vidare. Vad var det som hände världen över på 1860-talet?

Demokratin är skör, det håller jag med om. Men det stora hotet kommer inte från folket (de okunniga väljarna) eller från de ”högerpopulistiska” partierna, nej, inte ens från Donald Trump som också omnämns med viss fasa i boken. Hotet mot demokratin sitter redan vid makten och den heter World Economic Forum, World Health Organization, Europeiska Unionen med mera. Vi behöver inte mer globalism och expertstyre för att rädda demokratin, vi behöver mer nationalism och populism, det vill säga folkstyre, det vill säga: Demokrati!

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.

Hemligheter och Konkurrens

Det finns en tradition av hemlighetsmakeri kring pengar och politik. Man säger inte hur mycket man tjänar, eller vilket parti man röstar på. Som företagare har man affärshemligheter. Vi tycks tro att det här är något naturligt och självklart. Men är det det? Varför skulle vi egentligen hålla saker hemliga? Vad är anledningen till det? Jag tror att det är rädsla. Jag är rädd för att uttrycka mina politiska åsikter, för tänk om jag bli emotsagd eller hånad? Jag är rädd för att säga hur mycket jag tjänar, för de andra kanske tycker att jag tjänar för mycket och blir avundsjuka och hatiska, eller så tycker de att jag tjänar för lite och ser ner på mig. Om jag avslöjar mina affärshemligheter kommer jag att bli utkonkurrerad. I ett nytt, öppet och fritt samhälle behöver vi göra oss fria från rädslor. Gåvoekonomin handlar ju i hög grad om detta också: jag tar ett språng ut i ovisshet och tillit när jag låter min kund sätta priset eller inte betala något alls.

Jag måste helt enkelt lita på att allt gott kommer tillbaka till mig. På något sätt.

Och alla människor är mina medmänniskor, mina allierade, de är inte främmande fiender. Vi behöver samarbeta, inte konkurrera. Det här faller oss också naturligt, tror jag. I min bekantskapskrets finns flera företagare. Vi stöttar varann när vi kan, spontant och utan tanke på motprestation. För att vi är vänner, för att vi vet hur tufft det kan vara ibland, för att vi uppskattar varandras arbete.

Två dagar före jul såg jag ”Miraklet i New York”. Jag älskar den filmen. Den är från 1947 och ändå högaktuell i sin kritik mot kommersialismen och girigheten som stulit magin från julen. I filmen dyker en mysig skäggprydd farbror upp i New York och får anställning som tomte på ett stort varuhus. Han hävdar själv att han är Tomten med stort T, eller Kris Kringle som tomten kallas i Amerika. Filmen handlar om hur han lyckas få en liten flicka, som är fostrad till en modern, kritisk tös, att åter tro på magi. Men i filmen demonstrerar han också det jag nämnde ovan: samarbete framför konkurrens. Han inför nämligen en ny policy på varuhuset där han jobbar – om den vara som kunden efterfrågar inte finns hos dem hänvisas kunden vidare till ett annat varuhus, en konkurrent. Till en början protesterar ledningen på varuhuset och de vill avskeda Kris men när det visar sig att kunderna uppskattar detta så mycket att de börjar handla mer, börjar alla större varuhus införa detta. Nu kan man ju bli cynisk och säga att varuhuscheferna bara gick med på detta för att de kunde tjäna pengar på det, och att den totala handeln ökade, vilket i princip bara spär på kommersialismen, men det är ändå ett intressant exempel på hur ”självklara grundprinciper” ifrågasätts och nya tankar föds. Filmens Kris Kringle lyckas till och med få de forna konkurrenterna att skaka hand med varann.

Vilka mer sådana självklarheter kan vi utmana i framtiden?

Självklarheten att innehavandet av kapital ger rätt till mer? Självklarheten att skulder är livslånga? Självklarheten att man måste arbeta för att få äta? Självklarheten att människor till sin natur är egoistiska? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att vi redan detta år 2021 kommer att bli ordentligt utmanade i vad vi tog för självklart fram tills nu. Jag tror att många hemligheter kommer att avslöjas, och därmed kommer även maktförhållanden att kraftigt förändras. Så på med säkerhetsbältet, för nu blir det åka av!