Jag fortsätter på historien om häxan Tiffany Aching, skriven av Terry Pratchett, nu är jag inne på fjärde boken – ”I shall wear midnight”. I denna bok är Tiffany snart sexton och har börjat arbeta som häxa hemma i sin egen by på kalkslätten. Det är mycket att stå i för en häxa – många sjuka som behöver hjälp, barn som föds och gamla som dör. En av dem som ligger på sitt yttersta är den gamle baronen, Rolands far. Tiffany gör sitt bästa för att lindra baronens smärta och hjälpa honom över till den andra sidan. Ändå verkar hon bemötas med mer misstänksamhet än med tacksamhet. Överallt pyr en misstro mot häxor i allmänhet och Tiffany i synnerhet. Vad är det som händer? Tiffany beger sig till staden Ankh-Morpork för att finna Roland och ge beskedet om faderns död. I staden träffar hon den kluriga häxan Mrs Proust och den mystiska magikern Eskarina Smith som båda hjälper henne att förstå vad som är i görningen.
Återigen måste Tiffany möta en ondska som hon på sätt och vis själv lockat fram ur mörkret. Och hon måste göra det ensam. Misslyckas hon väntar henne ett hemskt öde…
Nåja, helt ensam är hon ju inte. Hon har alltid Nac Mac Feeglarna, de små blå männen, som svurit att skydda henne med alla till buds stående medel, vilket för de små rackarna kan innebära i princip vad som helst. Allt ifrån att vända en pub bak och fram, till att vifta igång en eld med de små kiltarna. En annan hjälpsam figur som dyker upp i den här boken är baronens vakt Preston, som även han håller ett vakande öga på den unga häxan. Självklart får vi även återse Mormor Vädervax och Nanny Ogg och som en extra bonus för oss som läst böckerna om stadsvakten så får vi även möta några av dessa karaktärer, om än flyktigt.
På sätt och vis påminner den här fjärde boken om Tiffany rätt mycket om den andra. Återigen kommer ondskan i form av en formlös figur som kan ta över människor och få dem att tänka och göra onda saker. Men medan hivern i ”A hat full of sky” är ute efter att ta över Tiffany för att tillskansa sig hennes förmågor, så är The Cunning Man en kraft som tar över människor runtomkring Tiffany i syfte att förgöra henne och alla andra häxor. Han är ett spöke från det förflutna men liknar också en sjukdom i mänskligheten, en farsot som blossar upp med jämna mellanrum men aldrig helt kan besegras.
Som så många gånger förr utforskar Pratchett här fenomenet ondska.
Vad är det som gör människor onda? Är det en oundviklig aspekt av att vara människa – risken att bli ond? Kanske måste vi ständigt vara på vår vakt mot tankar som inte är våra egna? Som med alla andra böcker av Pratchett duggar synkroniciteterna tätt medan jag läser ”I shall wear midnight”. Plötsliga personlighetsförändringar och oväntat motstånd hos människor i min närhet påminner om det Tiffany upplever. När jag letar mönster för att sy en klänning, dyker en skräddare upp i boken. Och ett för mig nytt fenomen omnämns först i en film jag ser och sedan nästan omedelbart efter i boken. Som jag sagt förut: Pratchetts böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska. Och på något märkligt vis ger de mig goda livsråd just i det ögonblick jag behöver dem. För att vara så ung så har Tiffany förvånansvärt mogna insikter. När folket i byn festar loss efter baronens begravning funderar hon kring livet och döden och vikten av gemenskap med andra människor. Tårarna vi fäller över en död familjemedlem är för vår skull, inte för den döde. Och trots att vi vet att vi alla ska dö kan vi skratta och dansa – för vi är ju inte döda än!