Etikett: Skivvärlden

Kronan på verket

Den sista boken om den unga häxan Tiffany Aching blev också Terry Pratchetts sista bok. Han hade varit sjuk i många år och tyvärr märks det att han inte riktigt var på topp när han skrev ”Shepherd’s Crown”. Kanske hann han inte heller gå igenom manuset så som han brukade göra med sina böcker. Ofta omarbetade han texten flera gånger och hade ändå svårt att släppa ifrån sig arbetet till förläggaren.

Pratchett blev aldrig riktigt nöjd.

Dessutom hade han alltid flera böcker på gång samtidigt, något som kanske också förklarar spretigheten i romanen. Faktum är att de sista tre böckerna om Tiffany Aching uppvisar tecken på bristande fokus. De hänger inte riktigt ihop till hundra procent och svävar ofta ut i sidospår som inte för berättelsen framåt eller egentligen bidrar med något mer än förvirring. Pratchett hade säkert diagnostiserats med ADHD idag. Han älskar sina karaktärer och påhitt, det är tydligt, men ibland, ja, faktiskt ganska ofta behöver man som författare lägga band på sig och ”kill your darlings”.

Det tog mig förhållandevis lång tid att ta mig igenom ”Shepherd’s Crown”, mycket på grund av röran. Emellanåt kändes även karaktärsbeskrivningarna och språket inte riktigt som Pratchett. Antingen var han inte sig själv mot slutet (vilket ju är förståeligt) eller så har andra hjälpt till att få färdigt manuset.

Det finns också ett stort mörker, inte bara i den här sista boken, utan i flera av böckerna i serien.

Det är som om ondskan blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen om Tiffany som läsaren kommer. Den första boken var måhända en ungdomsbok men från och med ”Wintersmith” blir det alltmer vuxen skräck. Skratten fastnar i halsen och man frågar sig ”läste jag rätt?”. Kanske var även mörkret en följd av Pratchetts sjukdom? Det är som om han prövar tankarna på döden lite extra. Eftersom ”Shepherd’s Crown” är Pratchetts sista bok blir den lite av en grand finale och Pratchett går ”all in”. På sätt och vis tar han livet av sin älskling, men mer säger jag inte för då avslöjar jag för mycket om du vill läsa den. Och cirkeln sluts för Tiffany, som i denna sista bok får återknyta kontakten med den älvdrottning som hon besegrade i första boken.

För övrigt är det en klassisk Pratchett och alla favoritkaraktärer är med, inte minst de små blå männen som är Tiffanys ständiga följeslagare. Det bjuds på mycket humor och magi, samt insikter om mänskligt beteende.

Jag blir dock lite besviken över att han inte följde upp tråden med den spirande romansen från förra boken.

Det är som om han inte riktigt vet hur han ska låta Tiffany möta kärleken som en vuxen kvinna. Så han låter det bli en lös tråd in i dimman. Däremot lyfter han fram sexualiteten men på ett skrämmande vis. Och Tiffany bemöter den på ett lite för moget sätt, kan jag tycka. Det är som att hon går direkt från att vara barn till att vara vuxen, utan den övergångsrit som den första gången innebär. Antingen skriver du ”för barn” och beskriver det hela diffust och i metaforer, eller så går du hela vägen in i den faktiska upplevelsen. Med tanke på hur verkligt Pratchett beskriver våldsscener och annat (även sexualitet) kunde han lika gärna låtit Tiffany få gå hela vägen. Men det är bara min personliga åsikt.

Precis som tidigare drabbas jag av synkroniciteter när jag läser.

Jag har till exempel precis diskuterat med en vän om stadsbor versus lantisar, om vem som egentligen kan anses kunna något av värde, när samma fråga tas upp i boken. Det är som om Pratchetts böcker följer mitt liv, eller som om de rent av skapar händelser kring mig. Och kanske är det därför som jag i slutet av läsningen drabbas av en märklig obehagskänsla som följer mig vart jag går. Det är som om Döden flåsar mig i nacken, som ett varsel. Men kanske är det bara Pratchetts bortgång jag känner? En stor författare togs ifrån oss alldeles för tidigt. Han hade många ännu oförverkligade manusidéer. Eller så är det precis som det ska. Han var färdig och redo att möta den lieman som han själv beskrivit så kärleksfullt i alla sina böcker. Tack för allt, Terry Pratchett! Hoppas du har det bra på andra sidan, även om de inte har smörgåsar med pickles.

Om ondska, magi och människor

Jag fortsätter på historien om häxan Tiffany Aching, skriven av Terry Pratchett, nu är jag inne på fjärde boken – ”I shall wear midnight”. I denna bok är Tiffany snart sexton och har börjat arbeta som häxa hemma i sin egen by på kalkslätten. Det är mycket att stå i för en häxa – många sjuka som behöver hjälp, barn som föds och gamla som dör. En av dem som ligger på sitt yttersta är den gamle baronen, Rolands far. Tiffany gör sitt bästa för att lindra baronens smärta och hjälpa honom över till den andra sidan. Ändå verkar hon bemötas med mer misstänksamhet än med tacksamhet. Överallt pyr en misstro mot häxor i allmänhet och Tiffany i synnerhet. Vad är det som händer? Tiffany beger sig till staden Ankh-Morpork för att finna Roland och ge beskedet om faderns död. I staden träffar hon den kluriga häxan Mrs Proust och den mystiska magikern Eskarina Smith som båda hjälper henne att förstå vad som är i görningen.

Återigen måste Tiffany möta en ondska som hon på sätt och vis själv lockat fram ur mörkret. Och hon måste göra det ensam. Misslyckas hon väntar henne ett hemskt öde…

Nåja, helt ensam är hon ju inte. Hon har alltid Nac Mac Feeglarna, de små blå männen, som svurit att skydda henne med alla till buds stående medel, vilket för de små rackarna kan innebära i princip vad som helst. Allt ifrån att vända en pub bak och fram, till att vifta igång en eld med de små kiltarna. En annan hjälpsam figur som dyker upp i den här boken är baronens vakt Preston, som även han håller ett vakande öga på den unga häxan. Självklart får vi även återse Mormor Vädervax och Nanny Ogg och som en extra bonus för oss som läst böckerna om stadsvakten så får vi även möta några av dessa karaktärer, om än flyktigt.

På sätt och vis påminner den här fjärde boken om Tiffany rätt mycket om den andra. Återigen kommer ondskan i form av en formlös figur som kan ta över människor och få dem att tänka och göra onda saker. Men medan hivern i ”A hat full of sky” är ute efter att ta över Tiffany för att tillskansa sig hennes förmågor, så är The Cunning Man en kraft som tar över människor runtomkring Tiffany i syfte att förgöra henne och alla andra häxor. Han är ett spöke från det förflutna men liknar också en sjukdom i mänskligheten, en farsot som blossar upp med jämna mellanrum men aldrig helt kan besegras.

Som så många gånger förr utforskar Pratchett här fenomenet ondska.

Vad är det som gör människor onda? Är det en oundviklig aspekt av att vara människa – risken att bli ond? Kanske måste vi ständigt vara på vår vakt mot tankar som inte är våra egna? Som med alla andra böcker av Pratchett duggar synkroniciteterna tätt medan jag läser ”I shall wear midnight”. Plötsliga personlighetsförändringar och oväntat motstånd hos människor i min närhet påminner om det Tiffany upplever. När jag letar mönster för att sy en klänning, dyker en skräddare upp i boken. Och ett för mig nytt fenomen omnämns först i en film jag ser och sedan nästan omedelbart efter i boken. Som jag sagt förut: Pratchetts böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska. Och på något märkligt vis ger de mig goda livsråd just i det ögonblick jag behöver dem. För att vara så ung så har Tiffany förvånansvärt mogna insikter. När folket i byn festar loss efter baronens begravning funderar hon kring livet och döden och vikten av gemenskap med andra människor. Tårarna vi fäller över en död familjemedlem är för vår skull, inte för den döde. Och trots att vi vet att vi alla ska dö kan vi skratta och dansa – för vi är ju inte döda än!

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.