Etikett: kultur

Om konsten att umgås

För en tid sedan hamnade jag i ett samtal med en mexikan om bildning. Jag nämnde för honom att jag tyckte att det var märkligt att jag ofta kände mig mer hemma i ska vi säga mer välbeställda sällskap än i min egen samhällsklass. Mina anfäder var huvudsakligen bönder och egenföretagare och även om många av dem varit intelligenta och drivna har de inte fått något gratis. Jag är verkligen inte född med silversked i mun och har många gånger fått vända på slantarna för att ha råd med det nödvändigaste, ibland till och med lånat pengar. Visserligen har högre utbildning alltid uppmuntrats i min släkt och jag har själv spenderat sju år på universitetet men jag arbetar i ett yrke som inte ens kräver gymnasieutbildning. Ändå kan jag stortrivas under kristallkronor och porträtt med förgyllda ramar. En mängd bestick och glas på en dyrbar linneduk skrämmer mig inte och jag kan ha de mest givande samtal med en världsberömd person eller kunglighet.

Å andra sidan, bland arbetskamrater och grannar kan jag känna mig liten och fattig, ja, ibland rent av dum. Hur kommer detta sig?

Min trevlige bordsgranne från Mexiko menade att det kan handla om bildning. Om uppförandekoder som lärs in tidigt bland dem vi kallar överklass. Det är också delvis en kulturell sak. Som mexikan fick han tidigt lära sig att man ska visa respekt för äldre människor. Och som man förväntas han vara artig och respektfull gentemot kvinnor. Det finns av tradition sociala koder för olika sammanhang och om man lär sig följa dem fungerar samvaron med andra människor smidigt. Det handlar i grund och botten om förmågan att få andra människor att känna sig väl till mods, sammanfattade han.

Ja, precis! Det är det det handlar om. Att få andra att känna sig väl till mods.

Oavsett om du är värd eller gäst är detta centralt. Jag har organiserat ett antal fester och sammankomster under mitt vuxna liv och jag har konstaterat att det ofta finns några gäster som är ”de perfekta gästerna”. Vad är det som gör dem till det? En viktig faktor är att de läser av värdparet och sällskapet tidigt och följsamt anpassar sig till stämningen. Är det en tillställning med vita dukar och tända ljus? Då är samtalet hövligt och intelligent. Bjuds det på barfotalekar i sommargrönskan? Då hakar de glatt på och är de första att plocka upp klubbor, bollar eller vad det kan vara. De säger aldrig nej till en tipspromenad och har inga synpunkter på dukningen. De tar inte över samtalet men ser till så att ingen lämnas utanför. Och behöver värdinnan hjälp med en olycka i köket eller en överförfriskad gäst rycker de in utan att tveka. I samtal vid bordet hamnar de aldrig i öppen konflikt utan låter andras klumpiga uttalanden passera till synes obemärkt. De lyssnar intresserat till vad andra talar om, oavsett om det är deras favoritämne eller ej.

De ställer relevanta frågor och får den andre att känna sig sedd, hörd och väl till mods. De är de perfekta gästerna.

Hur är den perfekta värden då? Ja, här handlar det lite om samma saker. Uppmärksamhet, att läsa av sällskapet och snabbt upptäcka om någon gäst verkar vilsekommen eller utanför och föra in denne i samtalet igen. Presentera obekanta gäster med varandra som man tror kommer att hitta gemensamma intressen. Se till så att ingen behöver vara hungrig eller törstig och att alla vet var toaletten finns. Gäller vissa regler i huset får gästerna veta detta tidigt och utan pekpinnar. Eventuella felsteg och misstag hos gästerna ignoreras eller slätas snabbt över. Även värdens eller värdinnans egna tillkortakommanden ska tonas ner så mycket som möjligt. Det finns få saker som kan sätta sordin på en feststämning såsom en värdinnas dåliga självkänsla och hårda självkritik. Blev maten inte klar i tid? Gör gästerna saker i fel ordning? Har du inte hunnit dammsuga? Älta inte utan släpp kontrollen med ett skratt. Ta emot hjälp (och be om den om du behöver).

Jag är verkligen ingen naturbegåvning när det gäller det här, jag har fått lära mig och det har tagit tid.

När jag var ung betraktade jag mig som socialt… ska vi säga okunnig. Jag kände mig obekväm med de flesta andra människor, särskilt i större sällskap. Jag pratade alldeles för mycket om mig själv och trodde att andra antingen tyckte att jag var fantastisk eller fruktansvärt otrevlig. Och det var jag kanske också. (Både och.) Jag föraktade de enkla människorna och hade inget till övers för ”eliten”. Ensam är stark och själv är bäste dräng. Jag hade ett otroligt kontrollbehov. Ville mina gäster gå tidigt för att de hade en lång resa hem tog jag det som ett personligt misslyckande (de hatar mig). Ville de stanna länge blev jag trött på dem och försökte på olika sätt (inte alltid trevliga) få dem att förstå att nu var festen slut. Trots dessa svårigheter har jag alltid haft ett stort intresse för mänsklig psykologi och jag har noga studerat både mig själv och andra för att försöka förstå hur det sociala samspelet fungerar.

Hur kan jag bli bättre på det här?

Och så hamnar jag alltså i detta samtal med en mexikan som är flera år yngre än jag men som lyssnar intresserat på mig och bollar tillbaka med egna synpunkter och vinklar. Vi kommer från två helt olika kulturer men hittar ändå gemensamma intressen och lär oss nya saker av varandra. Just lyssnandet är otroligt viktigt för att få den andre att känna sig väl till mods. Det spelar ingen roll om det den andre talar om är något du faktiskt är kunnig om eller intresserad av. Vad får den här människan att lysa upp? Att tindra med blicken och livligt gestikulera? Oavsett vad det handlar om är detta viktigt för honom eller henne. Lyssna! Du kanske lär dig något. Försök att ställa relevanta frågor som uppmuntrar till fortsatt berättande. En brist jag upptäckt hos mig själv är att jag ofta lyssnar med ett halvt öra och försöker koppla det den andre säger till mig och mitt liv, så att jag så snart tillfälle ges kan berätta om när jag minsann…

Det jag lärt mig på senare år är att jag faktiskt inte behöver berätta allt om mig, faktiskt knappt ens något.

Om min samtalspartner frågar är det en annan sak. Då kan jag berätta att jag nyligen gett ut en bok. Eller att jag sytt klänningen själv. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag har inte längre något behov av att hävda mig. Det är mycket mer intressant med andra människor. Den här inställningen har inte bara gett mig trevliga pratstunder, jag har också lärt mig otroligt mycket. Om vitt skilda ämnen, sådant jag inte ens visste att jag var nyfiken på. Mina vyer har vidgats som det så fint heter. Tack vare andra människors sociala färdigheter har jag utvecklats socialt. Nu är nästa fråga: hur kan jag implementera detta i de sammanhang där jag har svårt att trivas? Hur undviker jag att halka tillbaka i dåliga beteenden i situationer med sämre förutsättningar?

Att kunna umgås på ett smidigt sätt med andra människor är otroligt viktigt.

Tyvärr tycker jag mig se en nedgång på det här området. Dels beror det på kulturella och politiska strömningar, dels på tekniken som trots att den påstås föra oss närmare varandra i realiteten ofta resulterar i det motsatta. Vi lär oss inte vett och etikett och bildning är ett förlegat begrepp. Var och en uppmuntras att framhäva sig själv, att skrika för att synas. Rättigheter anses viktigare än skyldigheter. Hur vänder vi trenden? För vända den måste vi, tror jag. Annars kommer vårt samhälle att falla sönder. Och det vore väl synd när det finns så mycket mer att upptäcka, inte minst hos våra medmänniskor.

Porträtt av en kulturell storman

Nyligen besökte jag min födelsestad Nykarleby i Finland. Med mig hem fick jag en bok om en person med samma rötter – Zacharias Topelius. Som finlandssvensk och dessutom före detta nykarlebybo bör jag väl skämmas för att jag känner till så lite om denna så framstående och betydelsefulla författare. Jag kan inte ens minnas att jag läst något av hans verk. Boken jag nu fått i min hand är skriven av Hannele Savelainen och heter ”Zacharias Topelius i bild”. Författaren går igenom de många porträtt som gjorts av Topelius och har i flera fall även lyckats vaska fram Topelius egna åsikter om porträtten.

Topelius levde på 1800-talet, i en brytpunkt mellan det målade och det fotograferade, det traditionella och det moderna.

Detta slår igenom i den långa raden porträtt som gjordes av honom under hans livstid och även några år efter hans död. Det första porträttet är från 1827 när Topelius bara är nio år gammal. Han avmålades tillsammans med sina föräldrar och sin syster i ett ganska typiskt adelsporträtt från den tiden. Kanske var hans bana utstakad redan då, även om ingen såklart kunde veta vilken betydelse han som vuxen skulle komma att få för Finlands kulturliv.

Efter detta första porträtt följer många andra. Topelius var flitigt avporträtterad. Det gjordes förutom målningar även byster, reliefer och statyer av honom, av några av de främsta konstnärerna från inte bara Finland utan även Sverige och andra länder. Porträtten var ofta beställningsjobb till något jubileum eller en invigning av något slag.

Det var många som ville kopplas samman med den store tidningsmannen, universitetsprofessorn och författaren Zacharias Topelius.

Savelainen har inte bara tagit fram fakta kring varje verk och deras upphovsmän (och -kvinnor), utan även fördjupat sig i Topelius egna upplevelser och åsikter kring denna form av uppmärksamhet. Ibland beklagade sig Topelius över de många timmar han fick ägna åt att sitta modell, och ganska ofta var han missnöjd med resultatet. Men man kan ana dubbla känslor – å ena sidan ansåg Topelius att det var hans verk som borde få uppmärksamhet, inte han som person, å andra sidan ställde han alltid villigt upp som modell. Många av konstnärerna var dessutom hans personliga vänner, vilket gjorde modellsittandet till en umgängesform. Han var dock inte så förtjust i fotografier eftersom de återgav verkligheten i alla dess inte alltid så smickrande detaljer. Topelius var självmedveten och ansåg att porträttet, även om det självklart skulle vara likt honom, skulle visa upp honom från hans bästa sida. Han förstod vikten av ett representativt porträtt för en offentlig person med hans status. Det måste ange rätt ton. Rent fysiskt var han inte stolt över sina ”pösiga och hängande kinder”, vilket han gärna påpekade för konstnären, och när han blev äldre ville han inte att åren skulle synas så tydligt.

Var han fåfäng eller bara kunnig om marknadsföringsprinciper?

Topelius storhet märks i de konflikter som uppstod kring var och på vilket sätt han skulle avbildas. Det uppstod tävlingar mellan städer och konstnärer som ville låta uppföra minnesmärken över honom efter hans död. I Helsingfors blev det till slut en kompromiss på 1930-talet, när två helt olika monument sattes upp, en halv kilometer från varandra. Å ena sidan den kanske numera klassiska skulpturen av Ville Vallgren, föreställande sagofarbrorn Topelius omgiven av barn, å andra sidan den modernistiska ”Saga och Sanning” av Gunnar Finne. Kontrasten mellan de båda konstverken är påtaglig och visar verkligen skillnaden mellan det gamla traditionella och det nya moderna, nästan abstrakta. Vilket av de båda verken hade Topelius själv föredragit? Förespråkare av Finnes verk hävdar att Topelius alltid ville att hans verk och inte han själv skulle komma i främsta rummet, därför skulle han ha tyckt om ”Saga och Sanning” som visar två kvinnofigurer, den ena med en eldslåga för sanningen och den andra med en fågel för sagan. Topelius var ju både en historiker och en poet. Men Topelius var också en traditionalist som tyckte om det enkla och naturliga. Dessutom brydde han sig om vad vanliga människor tyckte och tänkte (han svarade personligen på all beundrarpost, särskilt från barn).

Därför tror jag att han hade föredragit Vallgrens staty som hade betydligt bredare folkligt stöd än Finnes, och än idag utgör en närmast ikonisk bild av Zacharias Topelius.

Savelainens bok är skriven som en avhandling och bitvis lite torr och livlös, även om bilden som ges av Topelius är varm och mänsklig. Och något jag verkligen saknar är bilder av de andra konstverk som Savelainen beskriver. Jag förstår att hon velat fokusera på Topelius-porträtten men i så fall kanske hon inte skulle ha beskrivit många andra konstverk så ingående att jag blir sugen på att se dem, inte bara läsa om dem. Inte heller alla Topelius-porträtt som hon beskriver finns återgivna i boken, vilket är synd. I synnerhet svärsonen Ackes teckningar från familjens vardag hade varit roligt att få ta del av. Vad tyckte månne Topelius om dem? Att bli avritad i de mest privata situationer. Det påminner om dagens ständiga fotograferande med mobilerna. Kände Topelius att han alltid måste vara lite på sin vakt och försöka se bra ut, även hemma på fritiden? På sätt och vis var han dåtidens superkändis i både Finland och Sverige. Ändå verkar det inte ha stigit honom åt huvudet, eller skrämt bort honom från offentlighetens ljus. Han verkar ha tagit det med ro och en hälsosam självdistans. Den bild som framträder av Zacharias Topelius är den av en man som jag gärna hade velat ha i min bekantskapskrets.

Enkelt eller svårt?

Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)

Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?

Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.

Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.

Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?