Har du slutat leka? (Foto av Polesie Toys på Pexels.)
”Det du ser är blott en lek” är en strof från en sång som jag skrev till min sons dop för femton sedan. Vad är verkligt och vad är bara lek? Ofta känner jag mig som ett barn som bara leker vuxen. I synnerhet företagandet känns på låtsas. Electric Banana Band gjorde en låt om att bli ”byråkrat” (är det någon av dagens unga som vet vad det är för något?), av kärleken till häftapparater och hålslag. När jag studerade ekonomi på universitetet köpte jag mig en portfölj, för att det kändes som något en ekonom skulle ha. Jag klädde mig också mer i beiget (men beiga boys kan också ha brain, som Galenskaparna sjöng) även om jag egentligen älskar färg. Det hela var en lek, såklart.
Min man och jag leker företag.
Vi har ett ”internpost”-kuvert som vi skickar mellan oss hemma när viktiga papper ska skrivas på. Vi har stämplar, hålslag, brevvåg, fönsterkuvert och (min bästa present till mig själv) hängmappar för alla pågående projekt. Under några års tid åkte vi på ”konferens” en helg i januari där vi planerade årets företagsprojekt och började skriva på någon bok. Numera har vi varje fredag ”företagsfika” på vårt favoritcafé. Där sitter vi länge och pratar, till viss del om vad som behöver göras i företaget den kommande veckan, men mest om annat.
Är det här verkligen seriöst? Bidrar det till ekonomisk vinst?
Saken är den att vi får mer gjort de veckor vi har vårt fika på café. Hemma är vi inte alls lika fokuserade. Våra konferenser var också produktiva. Kanske inte just när vi låg i poolen på hotellet (jo, vi kunde väl få idéer där också), men i planerandet för konferensen blev bokslut och årsberättelse gjorda, vi fick en överblick över ekonomin och vi kunde stämma av hur det hade blivit med alla de där projektidéerna från året innan. Jag minns att jag läste en bok för många år sedan (Kan det ha varit ”Växla ner” av Karin Lilja?) där författaren, som också hade ett företag tillsammans med sin man, frågade sig om man kunde betrakta det som produktivt arbete när de städade på kontoret. Var går gränsen mellan ”arbete” och ”fritid” när man är egenföretagare? Visst, är du hantverkare så blir det väl mer påtagligt att du arbetar när du snickrar eller drar ledningar åt en kund, då tar du betalt per timme och vill vara så effektiv som möjligt. Men om du, som vi, jobbar mer inom den kreativa sektorn, då kan det ofta vara svårt att dra en linje. Nu jobbar jag, nu jobbar jag inte. Att då ”leka jobb” kan ge den perfekta inramningen som faktiskt driver på produktiviteten även om det på ytan kan verka barnsligt.
Nästa stora projekt vi drömmer om är ett separat hus för vårt företag. Ett litet kontor bara, med några lagerhyllor och ett pentry att koka kaffe i. Det skulle göra stor skillnad i uppdelningen mellan fritid och arbete. Dessutom skulle vi frigöra utrymme i vårt hem. Tänk, vi skulle kunna ha en skylt utanför kontoret, med loggan. Och en liten brevlåda för företagsposten. Företagsmuggar i pentryt, och pennor och kuvert med loggan på… Skulle vi få plats med ett konferensbord? Barnen flyttar hemifrån nu, deras lekstugor och kojor förfaller. Men mamma och pappa ska bygga en ny lekstuga, för vi har aldrig blivit vuxna.
Många upplever att deras arbete är meningslöst. (Foto: Ruslan Burlaka, Pexels)
Jag läser just nu ”Bullshit Jobs. The rise of pointless work and what we can do about it” av David Graeber. Det är tankeväckande läsning med en hel del aha-upplevelser. Graeber ställer sådana frågor som: varför mår så många dåligt av att ha jobb där de får betalt för att göra ingenting? Varför betraktas sysslolöshet på jobbet som en stöld av arbetsgivarens tid? Vad motiverar människor? Varför är vår egen låtsaslek bland det bästa vi vet, medan låtsaslek åt en arbetsgivare kan betraktas som själsdödande?
Graeber berättar att idén att ”köpa någons tid” för arbete är relativt ny, liksom idén att ”arbete” ska vara en kontinuerlig, jämn aktivitet från nio till fem, måndag till fredag. Romarna och grekerna kunde tänka sig att köpa en produkt som en (relativt fri) hantverkare tillverkat, eller att köpa en slav (själva personen) för att tillverka nödvändiga produkter eller utföra annat arbete. Att betala för någons tid hade varit en absurd tanke på antiken. Även i feodalsamhället var arbetarna tämligen fria i hur de lade upp sitt arbete. Det var perioder av högre intensitet följda av lugnare dagar. Man hade också många helgdagar där man roade sig med fest och dans. Det här tar David Jonstad upp i sin bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga”. Lönearbete betraktades till och med i vissa tider och kulturer som slaveri, och man svalt hellre än tog ett arbete för pengar. Graeber nämner också parallellerna mellan det han kallar ”bullshit jobs” och slaveri.
Historiskt sett har det bara varit slavar och fångar som tvingats göra meningslöst arbete, låtsas vara upptagna trots att inget fanns att göra. Idag betraktas det nästan som normalt på många arbetsplatser.
Om människan var som den ekonomiska teorin ville ha henne, skulle ett (ofta högt) avlönat arbete som inte krävde något, vara ytterst eftersträvansvärt. Mesta möjliga utkomst av minsta möjliga ansträngning. Ändå vittnar så många människor som har sådana anställningar om hur arbetet får dem att må dåligt. Varför? Kanske för att människans drivkraft inte är att vinna så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt? Graeber tar upp den tyska psykologen Karl Groos forskning på spädbarns motivation. Groos upptäckte att det som gav spädbarnen en genuin känsla av lycka var att medvetet kunna påverka något i omgivningen, till exempel att flytta på en penna genom att vifta med armarna. Vissheten om att det var barnet självt som fick saker att hända var det som skapade lyckokänslan. Groos drog slutsatsen att vi människor skapar vår identitet genom våra handlingar, och hur dessa påverkar vår omgivning. ”Jag gör, alltså finns jag”. Paradoxalt nog är det just när vi ”gör” som mest intensivt (och ofta åtföljt av en stark lyckokänsla), som vi tenderar att glömma att vi existerar. Men denna motivationsmotor förklarar varför vi så gärna hänger oss och spel och lekar – vi älskar att skapa fantasivärldar där vi kan påverka skeendena. Det är också den förmågan som gör att många ändå står ut på sina bullshit jobs – om de kan hitta något sätt att göra jobbet till en lek eller en sportslig utmaning. Men nyckeln här är att leken måste komma ur arbetaren själv. När arbetstagaren förstår att jobbet är meningslöst och kanske inte ens kräver något annat än att vara på plats, och ändå av arbetsgivaren tvingas ”låtsas” att arbetet är viktigt och krävande, då blir ”låtsasleken” istället en form av psykisk tortyr.
En annan motivationsfaktor för människor är det sociala samspelet. På en del arbetsplatser med bullshit jobs, trivs man ändå ganska bra, för att man får träffa andra, skvallra och småprata. Idag tillbringar många så mycket tid på arbetet att arbetskamraterna mer eller mindre är de enda människor man träffar. Eller så får man sitt sociala behov tillfredsställt på sociala medier (som man hänger på när man inte har något att göra på jobbet).
Apropå människors sociala behov…
Jag såg några oroväckande filmade experiment som visade hur lätt människor kan manipuleras till märkliga beteenden, bara med hjälp av grupptryck. I ett experiment hade man ett väntrum fullt med skådespelare, samt en försöksperson (som inte visste att de andra var skådespelare). Med jämna mellanrum hördes ett pip i väntrummet och då reste sig alla skådespelare upp, för att sen sätta sig igen. Försökspersonen tittade undrande på de andra ett par gånger men redan på tredje pipet reste hon sig också, utan att fråga varför. Man fortsatte experimentet genom att låta alla skådespelare försvinna ut. Även när försökspersonen var ensam i väntrummet, reste hon sig vid varje pip. Det kom in en ny försöksperson. Han såg att hon reste sig upp och frågade efter ett par pip varför hon gjorde det. Hon svarade att hon inte visste, men alla andra hade gjort så. Vilket resulterade i att den andra försökspersonen också reste sig vid varje pip. Snart var rummet fullt av försökspersoner och det dröjde inte länge förrän de fattat galoppen och reste sig upp, de med. Trots att ingen visste varför och ingen av de ursprungliga skådespelarna var kvar.
Den andra filmen handlade om ”the Asch experiment”. Här bad man några försökspersoner jämföra längden på olika linjer och säga vilka två linjer som var lika långa. Alla i gruppen var skådespelare utom en, och de svarade fel varje gång. Försökspersonen tittade konstigt på de andra en stund men började ganska snart ge samma svar som de, även om det var uppenbart att han inte höll med dem.
Vi underskattar nog betydelsen av grupptryck för oss människor. Det är så lätt att säga: ”jag skulle aldrig” men om du varit där, i trettiotalets Tyskland eller slaveriets Amerika, då hade du antagligen följt strömmen du också. Den sociala, och ofta även ekonomiska, kostnaden av att följa sin egen övertygelse även när den strider mot allmänhetens åsikt, blir ofta för stor. Kanske är det det som får många att bita ihop på sina bullshit jobs. ”Om jag påpekar att det inte finns något att göra kanske jag får sparken och jag behöver pengarna.” ”Det är nog bara jag som är för korkad för att förstå hur stressigt och viktigt det här jobbet är.” ”Om jag jobbar för fort och effektivt kommer mina arbetskamrater bli sura på mig, för då får vi bara mer meningslösa sysslor att utföra.” ”Det måste vara något fel på mig som inte uppskattar att få så här bra betalt för att sitta och spela spel hela dagarna.”
Ett sätt att slippa ett bullshit job är att starta eget företag. Som företagare får du leka dina egna lekar, i din egen rytm. Bara du äger din tid och jobbet får den mening du ger det. Dessutom kan du skylla ditt excentriska sätt på att du är ”egenföretagare”. Det krävs ju en viss galenskap för att ge sig på ett sådant osäkert leverne.
