Om läsning och samhällsbygge

Böcker låter oss färdas i tiden. Maken läser vår nya roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”.

Bidrar jag och mitt företag med samhällsnytta? Det undrar jag över ibland. För vem gör jag det jag gör? Kanske är det underligt och ovanligt att fundera över sin plats i samhället och tiden. Men jag frågar mig det med jämna mellanrum: vad gör jag här? Vad är min uppgift? En gång testade jag en meditations-/visionsövning där man skulle föreställa sig att samhället började om från början. En helt ny by, jag kommer neddimpandes från en helikopter. Vad bidrar jag med? I min vision kom jag med böcker och det förvånade mig lite. Jag tänkte att jag kanske skulle gräva i jorden och odla mat eller något sådant användbart och nödvändigt. Men jag kom med böcker och det skrivna ordet. Ord kan man inte äta. Min ”andliga guide” i visionen försäkrade mig om att människan inte lever av bröd allena och att kunskaper alltid kommer att behövas. Även underhållning, eller ska vi kalla det historieberättande, är nödvändigt för ett samhälle.

Nyligen släppte vi vår andra roman, maken och jag. En helt meningslös historia egentligen. Skapad bara för vårt eget höga nöjes skull och för att den liksom ville skrivas. Den som vill kan naturligtvis tolka in allt möjligt i berättelsen, men den är inte skriven för någon djupare analys, utan bara för att locka till skratt och erbjuda en stunds verklighetsflykt. Hur glad och stolt jag än är över vår prestation kan jag inte låta bli att fråga mig:

Ännu en bok, vem ska läsa den? Bidrar den med något väsentligt till världen?

Häromveckan var vi på loppis. Där var böcker staplade i högar, huller om buller, i dubbla rader i hyllorna. Kokböcker och deckare, klassiker och faktaböcker om vartannat. Jag orkade bara ögna igenom ryggarna på ett fåtal av dem. Men jag hittade ett par titlar jag tog med mig. Försäljaren ville inte ha något betalt för böckerna. De var gratis. För en författare och förläggare var det som ett knivhugg i hjärtat. Jag vet hur många timmars arbete som ligger bakom. Blod, svett och tårar ibland. Men nu ligger dessa – i vissa fall åtminstone – skatter och mästerverk i slarviga högar i en fuktig lada och de är inte ens värda pappret de är tryckta på. Jag insisterade på att betala åtminstone en tia för dem. Men det här är den bistra sanningen idag. När vi står och säljer våra böcker får vi allt oftare kommentaren: ”jag läser inte böcker”. För mig låter det som om de säger att de inte äter eller andas. Vadå ”läser inte böcker”? Va!? Hur är det möjligt? Jag har besökt människor som inte haft några böcker alls och det är en konstig känsla. I andra hem trivs jag direkt – där är bokhyllorna fyllda från golv till tak, här och var står staplar med böcker kring mysiga soffor och fåtöljer. Jag kan ibland tycka att vi har få böcker hemma hos oss. Vi har trångt och vi har fått rensa ut i omgångar. Ändå säger besökare ibland att vi har så många böcker. Kanske tillhör de de där som inte läser.

Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle varit om jag inte hade läst. Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Jag vet inte, det måste röra sig om tusentals. Romaner, faktaböcker, självhjälpsböcker, filosofiska verk, diktsamlingar, biografier… Tusentals berättelser och karaktärer som förgyllt och berikat mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är. Jag hade bara vetat en bråkdel av det jag vet och jag hade haft svårt att förstå andra människor. Hade jag varit lyckligare eller olyckligare? Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte läst.

Men de ser på film istället, kanske de säger. De surfar på nätet, de kanske till och med lyssnar på ljudböcker. Men är det samma sak? En bok kan ge så mycket mer än en film. Och en ljudbok tränar inte din läsförmåga. Det är svårare att läsa om ett stycke, eller bläddra tillbaka för att kolla upp en detalj. Dessutom behöver du någon form av teknik. En pappersbok kräver inget annat än dina händer och ögon, du kan ta den med dig vart du vill. Men kanske är det på utdöende, läsandet.

I dessa analfabetiska bokbränningsdagar (och då tänker jag inte i huvudsak på Koranen) kan man fråga sig vad vitsen är med böcker och läsning.

Det skrivna ordet bevarar på ett sätt som inget elektroniskt moln kan göra. Det är svårt att komma åt. Och pålästa människor är svåra att lura. Förr i tiden, innan vanliga människor kunde läsa och när de enstaka böcker som fanns var i kyrkans eller statens ägo, då var det lätt att skriva om historien. Idag är det svårare. Visst, du kan försöka förbjuda vissa böcker, eller plocka ner dem från bibliotekshyllorna, eller bara se till så att de är svåra att hitta. (Eller ”flood the zone” med den (dis-?)information du vill att människor ska se.) Men de finns ändå där för den som vill veta. Hundratals exemplar utspridda i både privat och offentlig ägo. Filmer på youtube och elektroniska böcker kan raderas med ett klick och så är det som om de aldrig funnits. Och vetenskapliga rapporter kan ges missvisande sammanfattningar när gemene man inte orkar ta sig igenom hela den akademiskt skrivna rapporten. ”Jag orkar inte läsa boken, jag ser filmen istället.” ”Jag orkar inte läsa rapporten, jag lyssnar på nyheterna istället.”

Böcker är också en viktig del av vår kultur. De bildar en gemensam referensram och målar upp livet så som vi vill ha det, eller som det bör vara. Historier har varit viktiga för människan i alla tider. Genom myter och sedelärande berättelser lärde vi oss hur vi skulle leva. Vi behövde inte göra andras misstag. Humoristiska berättelser fick oss att skratta och slappna av. Satir gav en möjlighet att kritisera utan farlig konflikt. Människor har ett sug efter berättelser. Vi är nyfikna av naturen. Därav intresset för influencers och innehållsskapare på nätet. Men i jämförelse med litteraturen är detta flyktiga källor för kulturbyggande. Och ofta politiskt känsliga. Jag tror att vi mer än någonsin behöver något stabilare och mer varaktigt. Vad innebär det att vara svensk? Bara en sån sak. Många människor idag verkar ha tappat fotfästet. Det finns liksom inget att hålla fast vid längre. Det blir svårt att resonera logiskt och argumentera för eller emot saker. Allt flyter.

När samtiden och verkligheten oroar återvänder jag till böckerna. (Film också ibland om jag ska vara ärlig, men böcker är bättre.) Kalla det verklighetsflykt om du vill. Men det är också ett sätt att sakta ner och återfinna fotfästet. Vad innebär det att vara människa? Vad är viktigt?

Roligast av allt är att skriva. Jag hanterar allt i livet genom att skriva. Stort som smått, tragedier och glädjeämnen. Och ibland tycker jag att det jag skriver är så bra att andra borde få ta del av det. Ha! Vilket ego, va! Men sanningen är den att en del människor tycker det är bra. Eller roligt. Och det är ju oerhört tillfredsställande förstås. Men bidrar det till samhällsnyttan? Hade det inte varit bättre om jag lagt den tiden på att, säg, odla mat istället? (Fast efter snart trettio års odlande skulle jag ändå snabbt svälta ihjäl om jag var tvungen att leva på de ynkliga ”skördar” jag åstadkommer.)

Häromdagen gjorde jag en ny visionsövning. Den gick ut på att föreställa sig själv på den plats, i den roll som man verkligen vill vara. Jag såg mig själv som en arbetsledare typ, en organisatör, en administratör. Odling var absolut en del av det men människor i min vision kom till mig för att fråga vad de skulle göra, vart de skulle gå. Och i min vision visste jag precis. ”Du behövs där. Idag behöver det här göras.” Jag deltog själv i arbetet, litegrann, men min huvuduppgift var att delegera. Innebar mitt arbete skrivuppgifter? Jag vet inte, det är möjligt. Eller så förblev det en hobby vid sidan av, för min egen skull. För visst får man göra saker bara för sin egen skull?

En vision som jag följt under många år, som delvis tangerar min, är Michael Tellingers One Small Town. Kort uttryckt går den ut på att stärka och frigöra mindre samhällen genom att med frivilligt arbete gradvis stärka självförsörjningen. I grunden ligger företag och projekt där man producerar sådant som nätverket behöver eller kan sälja till utomstående. Jag skulle jättegärna vilja delta i One Small Town. Men vad skulle jag kunna bidra med? Meningslös underhållning i bokform? Historieberättande? Historieskrivande? Visst kan jag lägga tre timmar i veckan (vilket är minsta antal timmar du ska bidra med i OST) på att gräva, så, ta upp potatis eller koka sylt också. Men det är kanske inte det jag gör bäst. Hur som helst. One Small Town kommer ni säkert att få höra mer om från mig. Och finner jag en plats där och något jag kan bidra med så kommer jag gladeligen att delta. För hur roligt det än är att göra något för sig själv, så finns det inget mer meningsfullt än att göra något som glädjer och gynnar andra. Vad bidrar du med?

Att arbeta eller inte arbeta

Många upplever att deras arbete är meningslöst. (Foto: Ruslan Burlaka, Pexels)

Jag läser just nu ”Bullshit Jobs. The rise of pointless work and what we can do about it” av David Graeber. Det är tankeväckande läsning med en hel del aha-upplevelser. Graeber ställer sådana frågor som: varför mår så många dåligt av att ha jobb där de får betalt för att göra ingenting? Varför betraktas sysslolöshet på jobbet som en stöld av arbetsgivarens tid? Vad motiverar människor? Varför är vår egen låtsaslek bland det bästa vi vet, medan låtsaslek åt en arbetsgivare kan betraktas som själsdödande?

Graeber berättar att idén att ”köpa någons tid” för arbete är relativt ny, liksom idén att ”arbete” ska vara en kontinuerlig, jämn aktivitet från nio till fem, måndag till fredag. Romarna och grekerna kunde tänka sig att köpa en produkt som en (relativt fri) hantverkare tillverkat, eller att köpa en slav (själva personen) för att tillverka nödvändiga produkter eller utföra annat arbete. Att betala för någons tid hade varit en absurd tanke på antiken. Även i feodalsamhället var arbetarna tämligen fria i hur de lade upp sitt arbete. Det var perioder av högre intensitet följda av lugnare dagar. Man hade också många helgdagar där man roade sig med fest och dans. Det här tar David Jonstad upp i sin bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga”. Lönearbete betraktades till och med i vissa tider och kulturer som slaveri, och man svalt hellre än tog ett arbete för pengar. Graeber nämner också parallellerna mellan det han kallar ”bullshit jobs” och slaveri.

Historiskt sett har det bara varit slavar och fångar som tvingats göra meningslöst arbete, låtsas vara upptagna trots att inget fanns att göra. Idag betraktas det nästan som normalt på många arbetsplatser.

Om människan var som den ekonomiska teorin ville ha henne, skulle ett (ofta högt) avlönat arbete som inte krävde något, vara ytterst eftersträvansvärt. Mesta möjliga utkomst av minsta möjliga ansträngning. Ändå vittnar så många människor som har sådana anställningar om hur arbetet får dem att må dåligt. Varför? Kanske för att människans drivkraft inte är att vinna så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt? Graeber tar upp den tyska psykologen Karl Groos forskning på spädbarns motivation. Groos upptäckte att det som gav spädbarnen en genuin känsla av lycka var att medvetet kunna påverka något i omgivningen, till exempel att flytta på en penna genom att vifta med armarna. Vissheten om att det var barnet självt som fick saker att hända var det som skapade lyckokänslan. Groos drog slutsatsen att vi människor skapar vår identitet genom våra handlingar, och hur dessa påverkar vår omgivning. ”Jag gör, alltså finns jag”. Paradoxalt nog är det just när vi ”gör” som mest intensivt (och ofta åtföljt av en stark lyckokänsla), som vi tenderar att glömma att vi existerar. Men denna motivationsmotor förklarar varför vi så gärna hänger oss och spel och lekar – vi älskar att skapa fantasivärldar där vi kan påverka skeendena. Det är också den förmågan som gör att många ändå står ut på sina bullshit jobs – om de kan hitta något sätt att göra jobbet till en lek eller en sportslig utmaning. Men nyckeln här är att leken måste komma ur arbetaren själv. När arbetstagaren förstår att jobbet är meningslöst och kanske inte ens kräver något annat än att vara på plats, och ändå av arbetsgivaren tvingas ”låtsas” att arbetet är viktigt och krävande, då blir ”låtsasleken” istället en form av psykisk tortyr.

En annan motivationsfaktor för människor är det sociala samspelet. På en del arbetsplatser med bullshit jobs, trivs man ändå ganska bra, för att man får träffa andra, skvallra och småprata. Idag tillbringar många så mycket tid på arbetet att arbetskamraterna mer eller mindre är de enda människor man träffar. Eller så får man sitt sociala behov tillfredsställt på sociala medier (som man hänger på när man inte har något att göra på jobbet).

Apropå människors sociala behov…

Jag såg några oroväckande filmade experiment som visade hur lätt människor kan manipuleras till märkliga beteenden, bara med hjälp av grupptryck. I ett experiment hade man ett väntrum fullt med skådespelare, samt en försöksperson (som inte visste att de andra var skådespelare). Med jämna mellanrum hördes ett pip i väntrummet och då reste sig alla skådespelare upp, för att sen sätta sig igen. Försökspersonen tittade undrande på de andra ett par gånger men redan på tredje pipet reste hon sig också, utan att fråga varför. Man fortsatte experimentet genom att låta alla skådespelare försvinna ut. Även när försökspersonen var ensam i väntrummet, reste hon sig vid varje pip. Det kom in en ny försöksperson. Han såg att hon reste sig upp och frågade efter ett par pip varför hon gjorde det. Hon svarade att hon inte visste, men alla andra hade gjort så. Vilket resulterade i att den andra försökspersonen också reste sig vid varje pip. Snart var rummet fullt av försökspersoner och det dröjde inte länge förrän de fattat galoppen och reste sig upp, de med. Trots att ingen visste varför och ingen av de ursprungliga skådespelarna var kvar.

Den andra filmen handlade om ”the Asch experiment”. Här bad man några försökspersoner jämföra längden på olika linjer och säga vilka två linjer som var lika långa. Alla i gruppen var skådespelare utom en, och de svarade fel varje gång. Försökspersonen tittade konstigt på de andra en stund men började ganska snart ge samma svar som de, även om det var uppenbart att han inte höll med dem.

Vi underskattar nog betydelsen av grupptryck för oss människor. Det är så lätt att säga: ”jag skulle aldrig” men om du varit där, i trettiotalets Tyskland eller slaveriets Amerika, då hade du antagligen följt strömmen du också. Den sociala, och ofta även ekonomiska, kostnaden av att följa sin egen övertygelse även när den strider mot allmänhetens åsikt, blir ofta för stor. Kanske är det det som får många att bita ihop på sina bullshit jobs. ”Om jag påpekar att det inte finns något att göra kanske jag får sparken och jag behöver pengarna.” ”Det är nog bara jag som är för korkad för att förstå hur stressigt och viktigt det här jobbet är.” ”Om jag jobbar för fort och effektivt kommer mina arbetskamrater bli sura på mig, för då får vi bara mer meningslösa sysslor att utföra.” ”Det måste vara något fel på mig som inte uppskattar att få så här bra betalt för att sitta och spela spel hela dagarna.”

Ett sätt att slippa ett bullshit job är att starta eget företag. Som företagare får du leka dina egna lekar, i din egen rytm. Bara du äger din tid och jobbet får den mening du ger det. Dessutom kan du skylla ditt excentriska sätt på att du är ”egenföretagare”. Det krävs ju en viss galenskap för att ge sig på ett sådant osäkert leverne.