mening – Företagande i en ny tid

Vissa böcker ska man inte läsa

Som årets sista bok valde jag den andra boken i Bjørn Bull-Hansens serie om jomsvikingen Torstein Tormodson. Jag kände att jag ville läsa andra delen medan jag fortfarande kom ihåg det mesta från den första och hoppades kanske att den här boken inte skulle vara riktigt lika blodig och hemsk som den förra. Tyvärr var det tvärtom.

”Varför läser du den då?” frågar maken när jag beklagar mig. ”Men den är så spännande, jag måste få veta hur det går, jag måste läsa tills det blir bättre”, svarar jag.

Och bättre blir det väl kanske, på bokens sista sidor. Fram till dess håller Bull-Hansen mig i ett järngrepp med sin fantastiska berättarförmåga. Men det kostar. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att orka läsa någon mer av hans romaner om jomsviking. Det är för jobbigt för en sådan känslomänniska som jag. Min fantasiförmåga är inte bra för mig i sådana här lägen. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte fått mardrömmar (ännu).

I ”Jomsviking – Vinland” har Torstein blivit pappa och det kommer att förändra allt för honom. Han för befälet över ett fyrtiotal män och kvinnor på ett skepp som han fått till skänks av danerkungen Sven Tveskägg. På skeppet finns också Torsteins häst Vingur, hans trebenta hund Fenre, samt några andra djur. Med denna last tar den lilla gruppen nybyggare sikte på den nordamerikanska kusten och Vinland, som sägs vara rikt på timmer av finaste lärk. Torstein och hans bror tänker göra sig en förmögenhet på att sälja skepp till grönlänningar och islänningar. Men jakten på rikedom och äventyr övergår snart i terror när nordmännen ställs öga mot öga med ursprungsbefolkningen, det vi idag kallar indianer (fast det får man väl inte säga längre?) men det som vikingarna kallade skrälingar (åtminstone i Bull-Hansens tolkning). Återigen tvingas Torstein till svåra val och insikter om sina egna mörka sidor. Han förvandlas snart till just en sådan man som han fruktar och hatar mest av allt. Vad förmår en man att begå sådana handlingar? Märkligt nog är det kärlek. Ondskan föds ur kärleken. När en av de kristna munkarna kritiserar Torstein för det han gjorde där borta i skrälingarnas land, så frågar han om munken har barn. Har han inte det – och det har ju sällan munkar – så ska han bara hålla käften.

Som mamma kan jag absolut förstå Torstein, jag skulle gå över glödande kol för mina barn. Krävdes det skulle jag kanske även döda en annan människa.

Som jag berättat tidigare finns det en vrede i mig, en eld som kan blossa upp ibland helt oväntat. Men Torstein är många gånger värre. Det är därför han fått rollen som bärsärk – den krigare som likt en vansinnig ska röja väg åt de andra, helt oförskräckt och utan nåd. En tillgång i strid men en nackdel i många vardagliga situationer, det förstår till och med Torstein, utan att egentligen kunna göra något åt det. Det är tur för honom att han har sin trofasta och visa hustru Sigrid från Orkneyöarna, sin bror Björn och sin vän Halvor från Jomsborg. Den gamle smeden Hutten ser också till att knuffa Torstein i rätt riktning emellanåt. Utan sina män är Torstein inte mycket att ha, det får han verkligen erfara i den här boken.

Återigen undrar jag hur sanningsenliga och historiskt korrekta Jomsviking-böckerna är. Visst seglade nordmän till Amerika, men tog de sig verkligen över havet så snabbt och lätt? Och fanns det så många indianer så långt norrut? Var indianerna så blodtörstiga? Var livet som viking så hårt?

Man kan lätt få uppfattningen att nittio procent av livet är lidande och kamp och ibland kan jag verkligen tycka att livet är onödigt hårt för oss människor – och då lever jag i bekväm lyx jämfört med en vikingakvinna.

Man undrar om det är värt det? Är det värt att älska när förlusten gör så ont? Är det värt att bygga upp något under många år för att se det raseras över en natt? Vad är egentligen meningen med allt? Och hur kan människor begå sådana fruktansvärda handlingar mot andra människor? I böckerna om Torstein är det ju inte bara mellan olika folkslag (skrälingar och vikingar) som aggressionen uppstår, en nordman kan ha ihjäl en före detta vän med ett hugg, utan att tveka. Och skrälingarna har även de de mest horribla tortyrmetoder, mot sina egna likaväl som mot medlemmar av fiendestammar. Jag tänker att välstånd byggs i fredstid, genom handel, inte genom plundring. Våld föder mer våld och biter snart tag i svansen på den som började. Vi borde kunna bättre än såhär, vi människor. Och kanske går det lite bättre för oss i dessa dagar. Vi kan leva sida vid sida med främlingar i tätt befolkade städer utan att gå bärsärk och hänge oss åt blodshämnd. Men jag fruktar att civilisationen bara är en tunn fernissa, därunder är vi alla skrälingar eller vikingar. Under rätt – eller fel kanske – förutsättningar kommer även du min Brutus att hugga mig i ryggen. Eller?

Sådana mörka tankar föds av Bull-Hansens böcker. Och Torstein (liksom Bull-Hansen själv misstänker jag) drabbas emellanåt av ett tungt svårmod. Depression och ångest skulle vi kanske säga idag, men svårmod är så mycket mer.

Jag kallar det Weltschmertz, det som drabbar mig nu och då.

En sorg inte bara för sådant som direkt drabbar mig, utan för allt lidande i världen. Allt onödigt lidande. Den här världen skulle kunna vara en fantastisk plats för oss alla. Vi skulle alla kunna äta oss mätta varje dag, leka och dansa och skapa och älska… Men istället väljer många av oss att plundra, våldta och döda. Varför? Det är väl en evig fråga utan svar antar jag. Inte kan jag göra något åt det heller, utom att möjligen skicka lite kärleksfulla tankar till mina medmänniskor, vänner såväl som fiender. De säger att det hjälper, att det har fysiskt påtaglig effekt om många människor mediterar och sänder positiva vibrationer. Men för att kunna göra det kan jag inte läsa sådana böcker som Bull-Hansens. Jag är ledsen. Men jag tänker ta min mans råd, för min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.

Mekaniskt om livet efter döden

Swedenborg predikar med stor självsäkerhet.

Om man skulle fråga Swedenborg själv om hans främsta egenskap så skulle han nog sagt att han var bäst i världen på ödmjukhet, tänker jag efter att ha läst Emanuel Swedenborgs ”Memorabilier” , sammanställda texter i urval av Carl-Göran Ekerwald. Därför åker mina ögonbryn i skyn när jag i Ekerwalds efterord läser: ”…och det finns i boken inga inslag av stolthet eller överlägsenhet.” Ekerwald menar också att Swedenborgs universalteologi är ”helt obesmittad” av ”falsk ödmjukhet eller falsk pretention”. Hur kan vi uppfatta Swedenborg så olika? Jag har visserligen inte läst mer av Swedenborg än just dessa korta texter i urval men eftersom urvalet gjorts just av Ekerwald som hyllar Swedenborgs ödmjukhet och brist på överlägsenhet, borde jag ändå kunna se detta, tycker man. Vad är det då som flera gånger under läsningen får mig att skratta åt just den falska ödmjukheten? Ja, ta till exempel det faktum att Swedenborg ger sig själv äran för att ha ”omvänt” Luther från hans irrlära om att frälsningen sker genom tron allena. Och inte nog med det, omvändelsen skedde efter Luthers död, i andevärlden. Så Swedenborg kan inte bara tala med andar på andra sidan, han kan även påverka deras insikter och världsbilder. Inte illa för någon som ”bara berättar vad han ser och hör”.

Just det där med att frälsningen ska ske genom tron allena, är något som Swedenborg genomgående opponerar sig mot.

Han menar att tron måste ta sig uttryck i handling för att räknas. Här kan jag helt och hållet instämma med Swedenborg. Jag kan inte förstå de som säger att bara du ”tar emot Jesus”, d v s tror, så kommer du till himlen, oavsett vad du har gjort här i världen, eller vad du tänker och vill. Givetvis måste en tro ta sig ett fysiskt uttryck och på något sätt göra skillnad i denna världen om den ska ha någon betydelse. Men det här är nästan det enda jag kan hålla med Swedenborg om. Jag undrar om han kom på kant med kyrkan under sin levnad (på 1700-talet) för denna ståndpunkt? Han verkar dock inte ha kritiserats för att ha bedrivit svartkonster när han talat med inte bara änglar och andar utan även ”djävlar och sataner”. Skulle det inte betraktas som hädelse att tala om himlen som en plats där man äter och dricker och förlustar sig på alla världsliga vis? För detta är Swedenborgs andra stora käpphäst: han vidhåller ihärdigt att livet ”på andra sidan” är precis likadant som här. Har du bott i Stockholm när du dör så är det i ett ”andligt” eller ”substantiellt” Stockholm du befinner dig efteråt. Där gatorna är desamma, handeln sker på torget och droskorna rullar på gatorna, precis som förut. Med den skillnaden att allt kan materialiseras (eller ska vi säga substantialiseras) ögonblickligen. För i andevärlden har inte alla ting sitt ursprung i materia (från frö) utan i vilja och tanke.

Swedenborg menar att det är din vilja som avgör var du hamnar efter döden.

Har du i livet velat (och gjort, får vi väl utgå ifrån) gott, kommer du till himlen, har viljan varit ond (vad nu det innebär) så hamnar du i helvetet. Så på något vis sker ändå en urvalsprocess och en förflyttning efter döden. Kanske befinner man sig i det ”andliga” Stockholm bara en kortare tid (även om tiden inte finns där, enligt Swedenborg)? Trots att Swedenborg själv har avsikten att vara så tydlig och enkel som möjligt (och även uppfattas så av t ex Ekerwald), är det oklart vad det innebär att befinna sig i himlen. Vi får egentligen inte veta så mycket om det. Desto mer berättar Swedenborg om vad himlen inte är. Likt Johannes i Uppenbarelseboken hänger han sig livligt åt detaljerade beskrivningar av djävlar (de som hävdar det onda) och sataner (de som låter sig ledas av lögner) och de helvetiska omgivningar de lever i. Men hur han än försöker beskriva helvetet får man ändå en känsla av att det kanske inte är så illa. De som hamnar där får ägna sig åt vad de känner lust för, så länge de inte skadar någon annan, gör de det straffas de tills de vet bättre. Det verkar inte som om någon vill lämna helvetet heller, djävlarna återvänder alltid dit och verkar trivas där. Ett annat sorts helvete beskriver Swedenborg när han låter några själar få prova på att leva i en himmel utformad efter deras egna föreställningar om himlen. Om man tror att himlen innebär ett gott liv med mat och dryck och intelligenta samtal, så tröttnar man redan efter några dagar och längtar efter fysiskt arbete. Om man tror att himlen innebär dagliga andakter och lovprisningar av Gud, så somnar man snart, eller blir galen av enformigheten i predikningarna. Och tror man att himlen omedelbart ska ge en en känsla av lycka, blir man direkt utkastad därifrån. Av dessa båda alternativ tror jag att jag skulle föredra det första – att trivas med att leva ut mina lustar.

Det verkar också på Swedenborg som om ens öde mer eller mindre är förutbestämt.

Du föds med en viss vilja och det är den som leder dig hela livet. Efter döden kan du inte ändra på något utan det är din vilja återigen som avgör i vilket sällskap du hamnar. Så vad spelar det då för roll vad jag gör? Han ser också livet i svart och vitt. Men vi människor är ju mångfacetterade. Vi kan vilja gott och göra ont. Vi kan vilja ont och göra gott. Och detta kan ändras många gånger under en levnad. Är det då mitt uppsåt i dödsögonblicket som avgör, eller är det ett genomsnitt? Nej, Swedenborgs beskrivningar av livet efter döden är inget som låter det minsta lockande eller ens förklarande.

Jag ville läsa Swedenborg efter att ha stött på hans namn ett flertal gånger under hösten, bland annat i Strindbergs ”Inferno”, en bok som tilltalade mig förvånansvärt mycket. Strindberg är en sådan mångsidig människa som det är lätt att känna igen sig i. Det är inte Swedenborg. Han känns mekanisk och som om han flyr från sig själv och naturen genom att dissekera sönder verkligheten. Han sätter rentav naturen som motpol till Ordet och när han ska beskriva helvetet låter han det bebos av grodor och ugglor, fladdermöss och krokodiler. Det är en träskmark med tistlar och nässlor. Dessa djur och växter är inte skapade av Gud, menar Swedenborg, utan produkter av ondskan. Den som trivs i naturen och har sett artrikedomen i en våtmark, med kväkande grodor och spanande ugglor har nog svårt att förstå denna åsikt. Här är faktiskt jag och Ekerwald helt ense. Men Swedenborg var ett barn av sin tid och kultur och född i staden så man kanske får ha överseende med det.

Det finns så mycket mer att säga om Swedenborg och hans teologi men jag vill inte bli för långrandig. Därför ska jag avsluta med det jag fann mest intressant i ”Memorabilier”. Jag har ju funderat mycket över vad som är människans roll här på Jorden. Jag vägrar att tro att vi skulle vara ett virus eller en parasit som egentligen inte hör hemma i naturen (något som en del globalister hävdar idag och som har lett till att så många unga människor mår dåligt). Swedenborg ger mig en tänkbar förklaring i sin teori om ordning. Han menar att Gud är ordning och har skapat människan ur, i och till ordningen. Människan ska i sitt liv och sin värld sträva efter att skapa ordning och genom ”sitt eget bemödande och sin egen kraft” rena sig från sina synder och inte bara gå och vänta på att Gud ska göra det åt henne. Jag tolkar det som att vi ska sträva efter det goda och vackra, både på insidan och utsidan.

Om jag ser på människor som lever lyckliga liv, som är harmoniska och tillfreds med tillvaron så är det människor som skapar vackra ting i balans med naturen.

Det är på sätt och vis ett liv i kärlek. Swedenborg skriver: ”Allt som gör människan glad, nöjd och lycklig kommer från hennes förhärskande kärlek och stämmer till art och kvalitet överens med denna kärlek.” Och trots att Swedenborg förbannar egenkärleken och menar att den enda sanna lyckan kommer ur att göra saker för andra, det han kallar att vara till nytta, så öppnar han med detta påstående upp för att även egenkärleken kan vara en väg till lycka. Vi kan göra saker för dess egen skull, inte för någon annans, bara för att det tilltalar oss. Och skapandekraft är för mig detsamma som ordning. Destruktivitet är kaos. Kanske är vi här för att öka skönheten i världen men vi behöver göra det i balans med naturen. Välklippta gräsmattor och raka grusgångar kan nog ha sin charm men bör anläggas på en plats där det harmonierar med omgivningen. Skogsröjning kan göras för att främja framkomlighet men ändå bibehålla det vilda som vi på så sätt kan komma närmare och njuta av. Både kaos och ordning kan gå till sin ytterlighet. I Swedenborgs fall kanske han hade mått bra av att tillåta lite kaos och emellanåt erkänna att han inte vet allt.

Om läsning och samhällsbygge

Böcker låter oss färdas i tiden. Maken läser vår nya roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”.

Bidrar jag och mitt företag med samhällsnytta? Det undrar jag över ibland. För vem gör jag det jag gör? Kanske är det underligt och ovanligt att fundera över sin plats i samhället och tiden. Men jag frågar mig det med jämna mellanrum: vad gör jag här? Vad är min uppgift? En gång testade jag en meditations-/visionsövning där man skulle föreställa sig att samhället började om från början. En helt ny by, jag kommer neddimpandes från en helikopter. Vad bidrar jag med? I min vision kom jag med böcker och det förvånade mig lite. Jag tänkte att jag kanske skulle gräva i jorden och odla mat eller något sådant användbart och nödvändigt. Men jag kom med böcker och det skrivna ordet. Ord kan man inte äta. Min ”andliga guide” i visionen försäkrade mig om att människan inte lever av bröd allena och att kunskaper alltid kommer att behövas. Även underhållning, eller ska vi kalla det historieberättande, är nödvändigt för ett samhälle.

Nyligen släppte vi vår andra roman, maken och jag. En helt meningslös historia egentligen. Skapad bara för vårt eget höga nöjes skull och för att den liksom ville skrivas. Den som vill kan naturligtvis tolka in allt möjligt i berättelsen, men den är inte skriven för någon djupare analys, utan bara för att locka till skratt och erbjuda en stunds verklighetsflykt. Hur glad och stolt jag än är över vår prestation kan jag inte låta bli att fråga mig:

Ännu en bok, vem ska läsa den? Bidrar den med något väsentligt till världen?

Häromveckan var vi på loppis. Där var böcker staplade i högar, huller om buller, i dubbla rader i hyllorna. Kokböcker och deckare, klassiker och faktaböcker om vartannat. Jag orkade bara ögna igenom ryggarna på ett fåtal av dem. Men jag hittade ett par titlar jag tog med mig. Försäljaren ville inte ha något betalt för böckerna. De var gratis. För en författare och förläggare var det som ett knivhugg i hjärtat. Jag vet hur många timmars arbete som ligger bakom. Blod, svett och tårar ibland. Men nu ligger dessa – i vissa fall åtminstone – skatter och mästerverk i slarviga högar i en fuktig lada och de är inte ens värda pappret de är tryckta på. Jag insisterade på att betala åtminstone en tia för dem. Men det här är den bistra sanningen idag. När vi står och säljer våra böcker får vi allt oftare kommentaren: ”jag läser inte böcker”. För mig låter det som om de säger att de inte äter eller andas. Vadå ”läser inte böcker”? Va!? Hur är det möjligt? Jag har besökt människor som inte haft några böcker alls och det är en konstig känsla. I andra hem trivs jag direkt – där är bokhyllorna fyllda från golv till tak, här och var står staplar med böcker kring mysiga soffor och fåtöljer. Jag kan ibland tycka att vi har få böcker hemma hos oss. Vi har trångt och vi har fått rensa ut i omgångar. Ändå säger besökare ibland att vi har så många böcker. Kanske tillhör de de där som inte läser.

Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle varit om jag inte hade läst. Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Jag vet inte, det måste röra sig om tusentals. Romaner, faktaböcker, självhjälpsböcker, filosofiska verk, diktsamlingar, biografier… Tusentals berättelser och karaktärer som förgyllt och berikat mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är. Jag hade bara vetat en bråkdel av det jag vet och jag hade haft svårt att förstå andra människor. Hade jag varit lyckligare eller olyckligare? Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte läst.

Men de ser på film istället, kanske de säger. De surfar på nätet, de kanske till och med lyssnar på ljudböcker. Men är det samma sak? En bok kan ge så mycket mer än en film. Och en ljudbok tränar inte din läsförmåga. Det är svårare att läsa om ett stycke, eller bläddra tillbaka för att kolla upp en detalj. Dessutom behöver du någon form av teknik. En pappersbok kräver inget annat än dina händer och ögon, du kan ta den med dig vart du vill. Men kanske är det på utdöende, läsandet.

I dessa analfabetiska bokbränningsdagar (och då tänker jag inte i huvudsak på Koranen) kan man fråga sig vad vitsen är med böcker och läsning.

Det skrivna ordet bevarar på ett sätt som inget elektroniskt moln kan göra. Det är svårt att komma åt. Och pålästa människor är svåra att lura. Förr i tiden, innan vanliga människor kunde läsa och när de enstaka böcker som fanns var i kyrkans eller statens ägo, då var det lätt att skriva om historien. Idag är det svårare. Visst, du kan försöka förbjuda vissa böcker, eller plocka ner dem från bibliotekshyllorna, eller bara se till så att de är svåra att hitta. (Eller ”flood the zone” med den (dis-?)information du vill att människor ska se.) Men de finns ändå där för den som vill veta. Hundratals exemplar utspridda i både privat och offentlig ägo. Filmer på youtube och elektroniska böcker kan raderas med ett klick och så är det som om de aldrig funnits. Och vetenskapliga rapporter kan ges missvisande sammanfattningar när gemene man inte orkar ta sig igenom hela den akademiskt skrivna rapporten. ”Jag orkar inte läsa boken, jag ser filmen istället.” ”Jag orkar inte läsa rapporten, jag lyssnar på nyheterna istället.”

Böcker är också en viktig del av vår kultur. De bildar en gemensam referensram och målar upp livet så som vi vill ha det, eller som det bör vara. Historier har varit viktiga för människan i alla tider. Genom myter och sedelärande berättelser lärde vi oss hur vi skulle leva. Vi behövde inte göra andras misstag. Humoristiska berättelser fick oss att skratta och slappna av. Satir gav en möjlighet att kritisera utan farlig konflikt. Människor har ett sug efter berättelser. Vi är nyfikna av naturen. Därav intresset för influencers och innehållsskapare på nätet. Men i jämförelse med litteraturen är detta flyktiga källor för kulturbyggande. Och ofta politiskt känsliga. Jag tror att vi mer än någonsin behöver något stabilare och mer varaktigt. Vad innebär det att vara svensk? Bara en sån sak. Många människor idag verkar ha tappat fotfästet. Det finns liksom inget att hålla fast vid längre. Det blir svårt att resonera logiskt och argumentera för eller emot saker. Allt flyter.

När samtiden och verkligheten oroar återvänder jag till böckerna. (Film också ibland om jag ska vara ärlig, men böcker är bättre.) Kalla det verklighetsflykt om du vill. Men det är också ett sätt att sakta ner och återfinna fotfästet. Vad innebär det att vara människa? Vad är viktigt?

Roligast av allt är att skriva. Jag hanterar allt i livet genom att skriva. Stort som smått, tragedier och glädjeämnen. Och ibland tycker jag att det jag skriver är så bra att andra borde få ta del av det. Ha! Vilket ego, va! Men sanningen är den att en del människor tycker det är bra. Eller roligt. Och det är ju oerhört tillfredsställande förstås. Men bidrar det till samhällsnyttan? Hade det inte varit bättre om jag lagt den tiden på att, säg, odla mat istället? (Fast efter snart trettio års odlande skulle jag ändå snabbt svälta ihjäl om jag var tvungen att leva på de ynkliga ”skördar” jag åstadkommer.)

Häromdagen gjorde jag en ny visionsövning. Den gick ut på att föreställa sig själv på den plats, i den roll som man verkligen vill vara. Jag såg mig själv som en arbetsledare typ, en organisatör, en administratör. Odling var absolut en del av det men människor i min vision kom till mig för att fråga vad de skulle göra, vart de skulle gå. Och i min vision visste jag precis. ”Du behövs där. Idag behöver det här göras.” Jag deltog själv i arbetet, litegrann, men min huvuduppgift var att delegera. Innebar mitt arbete skrivuppgifter? Jag vet inte, det är möjligt. Eller så förblev det en hobby vid sidan av, för min egen skull. För visst får man göra saker bara för sin egen skull?

En vision som jag följt under många år, som delvis tangerar min, är Michael Tellingers One Small Town. Kort uttryckt går den ut på att stärka och frigöra mindre samhällen genom att med frivilligt arbete gradvis stärka självförsörjningen. I grunden ligger företag och projekt där man producerar sådant som nätverket behöver eller kan sälja till utomstående. Jag skulle jättegärna vilja delta i One Small Town. Men vad skulle jag kunna bidra med? Meningslös underhållning i bokform? Historieberättande? Historieskrivande? Visst kan jag lägga tre timmar i veckan (vilket är minsta antal timmar du ska bidra med i OST) på att gräva, så, ta upp potatis eller koka sylt också. Men det är kanske inte det jag gör bäst. Hur som helst. One Small Town kommer ni säkert att få höra mer om från mig. Och finner jag en plats där och något jag kan bidra med så kommer jag gladeligen att delta. För hur roligt det än är att göra något för sig själv, så finns det inget mer meningsfullt än att göra något som glädjer och gynnar andra. Vad bidrar du med?

Att arbeta eller inte arbeta

Många upplever att deras arbete är meningslöst. (Foto: Ruslan Burlaka, Pexels)

Jag läser just nu ”Bullshit Jobs. The rise of pointless work and what we can do about it” av David Graeber. Det är tankeväckande läsning med en hel del aha-upplevelser. Graeber ställer sådana frågor som: varför mår så många dåligt av att ha jobb där de får betalt för att göra ingenting? Varför betraktas sysslolöshet på jobbet som en stöld av arbetsgivarens tid? Vad motiverar människor? Varför är vår egen låtsaslek bland det bästa vi vet, medan låtsaslek åt en arbetsgivare kan betraktas som själsdödande?

Graeber berättar att idén att ”köpa någons tid” för arbete är relativt ny, liksom idén att ”arbete” ska vara en kontinuerlig, jämn aktivitet från nio till fem, måndag till fredag. Romarna och grekerna kunde tänka sig att köpa en produkt som en (relativt fri) hantverkare tillverkat, eller att köpa en slav (själva personen) för att tillverka nödvändiga produkter eller utföra annat arbete. Att betala för någons tid hade varit en absurd tanke på antiken. Även i feodalsamhället var arbetarna tämligen fria i hur de lade upp sitt arbete. Det var perioder av högre intensitet följda av lugnare dagar. Man hade också många helgdagar där man roade sig med fest och dans. Det här tar David Jonstad upp i sin bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga”. Lönearbete betraktades till och med i vissa tider och kulturer som slaveri, och man svalt hellre än tog ett arbete för pengar. Graeber nämner också parallellerna mellan det han kallar ”bullshit jobs” och slaveri.

Historiskt sett har det bara varit slavar och fångar som tvingats göra meningslöst arbete, låtsas vara upptagna trots att inget fanns att göra. Idag betraktas det nästan som normalt på många arbetsplatser.

Om människan var som den ekonomiska teorin ville ha henne, skulle ett (ofta högt) avlönat arbete som inte krävde något, vara ytterst eftersträvansvärt. Mesta möjliga utkomst av minsta möjliga ansträngning. Ändå vittnar så många människor som har sådana anställningar om hur arbetet får dem att må dåligt. Varför? Kanske för att människans drivkraft inte är att vinna så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt? Graeber tar upp den tyska psykologen Karl Groos forskning på spädbarns motivation. Groos upptäckte att det som gav spädbarnen en genuin känsla av lycka var att medvetet kunna påverka något i omgivningen, till exempel att flytta på en penna genom att vifta med armarna. Vissheten om att det var barnet självt som fick saker att hända var det som skapade lyckokänslan. Groos drog slutsatsen att vi människor skapar vår identitet genom våra handlingar, och hur dessa påverkar vår omgivning. ”Jag gör, alltså finns jag”. Paradoxalt nog är det just när vi ”gör” som mest intensivt (och ofta åtföljt av en stark lyckokänsla), som vi tenderar att glömma att vi existerar. Men denna motivationsmotor förklarar varför vi så gärna hänger oss och spel och lekar – vi älskar att skapa fantasivärldar där vi kan påverka skeendena. Det är också den förmågan som gör att många ändå står ut på sina bullshit jobs – om de kan hitta något sätt att göra jobbet till en lek eller en sportslig utmaning. Men nyckeln här är att leken måste komma ur arbetaren själv. När arbetstagaren förstår att jobbet är meningslöst och kanske inte ens kräver något annat än att vara på plats, och ändå av arbetsgivaren tvingas ”låtsas” att arbetet är viktigt och krävande, då blir ”låtsasleken” istället en form av psykisk tortyr.

En annan motivationsfaktor för människor är det sociala samspelet. På en del arbetsplatser med bullshit jobs, trivs man ändå ganska bra, för att man får träffa andra, skvallra och småprata. Idag tillbringar många så mycket tid på arbetet att arbetskamraterna mer eller mindre är de enda människor man träffar. Eller så får man sitt sociala behov tillfredsställt på sociala medier (som man hänger på när man inte har något att göra på jobbet).

Apropå människors sociala behov…

Jag såg några oroväckande filmade experiment som visade hur lätt människor kan manipuleras till märkliga beteenden, bara med hjälp av grupptryck. I ett experiment hade man ett väntrum fullt med skådespelare, samt en försöksperson (som inte visste att de andra var skådespelare). Med jämna mellanrum hördes ett pip i väntrummet och då reste sig alla skådespelare upp, för att sen sätta sig igen. Försökspersonen tittade undrande på de andra ett par gånger men redan på tredje pipet reste hon sig också, utan att fråga varför. Man fortsatte experimentet genom att låta alla skådespelare försvinna ut. Även när försökspersonen var ensam i väntrummet, reste hon sig vid varje pip. Det kom in en ny försöksperson. Han såg att hon reste sig upp och frågade efter ett par pip varför hon gjorde det. Hon svarade att hon inte visste, men alla andra hade gjort så. Vilket resulterade i att den andra försökspersonen också reste sig vid varje pip. Snart var rummet fullt av försökspersoner och det dröjde inte länge förrän de fattat galoppen och reste sig upp, de med. Trots att ingen visste varför och ingen av de ursprungliga skådespelarna var kvar.

Den andra filmen handlade om ”the Asch experiment”. Här bad man några försökspersoner jämföra längden på olika linjer och säga vilka två linjer som var lika långa. Alla i gruppen var skådespelare utom en, och de svarade fel varje gång. Försökspersonen tittade konstigt på de andra en stund men började ganska snart ge samma svar som de, även om det var uppenbart att han inte höll med dem.

Vi underskattar nog betydelsen av grupptryck för oss människor. Det är så lätt att säga: ”jag skulle aldrig” men om du varit där, i trettiotalets Tyskland eller slaveriets Amerika, då hade du antagligen följt strömmen du också. Den sociala, och ofta även ekonomiska, kostnaden av att följa sin egen övertygelse även när den strider mot allmänhetens åsikt, blir ofta för stor. Kanske är det det som får många att bita ihop på sina bullshit jobs. ”Om jag påpekar att det inte finns något att göra kanske jag får sparken och jag behöver pengarna.” ”Det är nog bara jag som är för korkad för att förstå hur stressigt och viktigt det här jobbet är.” ”Om jag jobbar för fort och effektivt kommer mina arbetskamrater bli sura på mig, för då får vi bara mer meningslösa sysslor att utföra.” ”Det måste vara något fel på mig som inte uppskattar att få så här bra betalt för att sitta och spela spel hela dagarna.”

Ett sätt att slippa ett bullshit job är att starta eget företag. Som företagare får du leka dina egna lekar, i din egen rytm. Bara du äger din tid och jobbet får den mening du ger det. Dessutom kan du skylla ditt excentriska sätt på att du är ”egenföretagare”. Det krävs ju en viss galenskap för att ge sig på ett sådant osäkert leverne.