Och så en novell igen

Vilka spår lämnar vi efter oss?

Idag bjuder jag på ytterligare en novell, Berättelsen om Inge N Svensson.

Inge N Svensson är ingen svensson. Hon skulle helst inte vara någon alls. När hon dör ska det inte finnas något kvar som behöver tas om hand. Inga minnen, inga saker, inga spår av att hon levt. Det är tur att hon aldrig bildat familj. Hon har ingen dotter som är tvungen att rensa upp i hennes hem efter henne. Inges mammas hus var fullt av saker när hon dog. Så mycket saker. Och bara Inge kvar att ta hand om allt. Det tog henne flera månader. Men när Inge dör kommer vem det nu är som tar hand om hennes avslut att kunna plocka ihop hennes saker på en kvart. Så lite saker har Inge. Det är inte det att hon inte har råd. Hon har ett bra jobb och en helt rimlig lön. Pengarna tar hon ut kontant varje månad.

Inge tycker inte om tanken på att hennes pengatransaktioner ska lämna spår någonstans.

Kontanter är bra. Man ser hur mycket pengar man har och ingen vet vad man har köpt för dem man har spenderat. Hon behåller aldrig kvitton för något hon köpt. Inte ens för garantins skull. Om något skulle gå sönder kan hon köpa nytt. Men hon äger inte så mycket som kan gå sönder. Nej, Inge har inte mycket saker alls. En enkel säng att sova i, ett bord, en stol. En garderob med några enkla basplagg. Hon tvättar i den gemensamma tvättstugan och diskar för hand de fyra glasen och fyra tallrikarna hon äger. Inge har inte ens särskilt mycket matvaror hemma i skafferiet. Hon äter oftast färdigmat. Behöver maten värmas sätter hon på ugnen, någon mikro har hon inte. Telefon måste hon såklart ha. Men hon har en enkel knapptelefon med kontantkort. Ett abonnemang skulle lämna spår efter sig och vara tvunget att avslutas när hon dog.

Inge tänker mycket på hur hon kan minska sina spår. Hon går till olika affärer och olika restauranger för att inte bli igenkänd så att människor börjar hälsa på henne. Då skulle de ju kunna sakna henne när hon inte längre finns. På arbetet skulle de kanske sakna henne, men inte egentligen henne som person, utan det hon gör. Och där är hon lätt att ersätta. Inge arbetar som lokalvårdare som det så fint heter. Hon städar i stora kontorslokaler. Hon trivs med att städa, tömma papperskorgar och tvätta rent. Undanröja spår. Men mycket får hon inte röra och den värsta röran får hon inte göra något åt. På kontoren är det fullt med saker. Massor med papper och pärmar och arkiv. Därför vet Inge hur mycket spår en människa lämnar efter sig.

Hon undrar ibland om hennes namn och personnummer finns i någon av de där pärmarna. Tanken oroar henne.

Pappren kommer att finnas kvar efter hennes död. Vem ska ta hand om det? Hon önskar att det fanns något sätt att snabbt radera alla spår efter sig själv, eller åtminstone ett sätt att tala om för den där människan som ska göra hennes avslut, att hon önskar att alla spår ska raderas. Men det skulle innebära ett testamente som skulle vara ett spår. Ett juridiskt dokument som måste sparas länge.

Inge har ingen dator men hon vet att det mesta nu måste göras med dator. Och att allt lämnar spår där ute i datorrymden. Hon betraktar de släckta skärmarna när hon städar och ryser av obehag. Säkert finns också hennes namn och personuppgifter därute bakom skärmarna någonstans. Det kommer hon aldrig att kunna ta bort. Hon föreställer sig bergrum i Norrland, fulla av maskiner som snurrar och sparar allt, allt, allt. Varje sekund tickar det in miljontals bitar med information om alla människor. Och allt sparas i de där maskinerna. Mer och mer maskiner behövs för att lagra allt. Vem städar någonsin i de där bergrummen, tänker Inge. Hon torkar av en datorskärm lite extra. Sudda, sudda, sudda. Inte för att det har någon effekt. Datorn är avstängd för dagen.

På hemvägen går Inge som vanligt med snabba steg och sänkt blick. Hon har lärt sig att det är så man syns minst. Handväskan, hon har faktiskt en sådan men den innehåller inte mycket, håller hon tryckt mot kroppen. Ändå känner hon plötsligt hur något rycker i den. Hon stannar och vänder sig om. En liten person håller hårt i hennes väska och tittar med svart blick under en lång lugg. Inge förstår först inte vad som händer. Varför drar människan i hennes väska? Det rycker till och axelremmen slits av. Inge tar snabbt ett bättre tag om väskan och försöker dra den till sig. Den otäcka lilla människan drar och rycker. Inge drar och rycker. Den är förvånansvärt stark, den där lilla. Långsamt rör de sig som i en konstig dans ut i vägbanan. Men Inge vill inte ge sig. Det är hennes väska! Hennes! Hon tar i ännu hårdare, sätter klackarna ordentligt i asfalten och drar bakåt. Då följer den lilla med och just som en buss passerar faller de båda baklänges upp på trottoaren.

Inge blinkar och försöker minnas vad som hänt.

Hon ligger på den kalla smutsiga marken och håller hårt om sin handväska. Halvvägs över henne ligger en liten otäck människa med svarta ögon. Människan reser sig upp och försöker springa iväg men den kommer ingenstans. Överallt runt dem står en massa människor. Alla tittar på Inge. Några lägger sina armar runt den lilla, andra hjälper Inge upp på fötter. De pratar upphetsat och ojar sig. Borstar av Inges rock, frågar hur det gick. Nu ser Inge att bussen har stannat. Ännu fler människor kommer ut ur bussen. Busschauffören säger något om att hon var modig, en riktig hjälte. Inge vill bara gå hem. Försvinna och glömma den otäcka människan och den obehagliga känslan av att nästan förlora något som var hennes. Men människorna vill inte låta henne gå. Utan att Inge kan göra något alls åt situationen blir hon och den otäcka lilla människan tagna till sjukhuset för omplåstring, fast det inte alls behövs. På sjukhuset frågar de efter Inges namn och adress. Inge förstår att de måste det, men det känns inte bra. Efter en evighet får hon äntligen gå hem, men några människor gör henne sällskap nästan hela vägen. Det verkar vara omöjligt att få dem att förstå att allt hon vill är att bli lämnad ifred.

”Inge N Svensson är ingen svensson”, säger kommunalrådet med ett leende som tycks gå från öra till öra. ”Nej, Inge är en hjälte. Med fara för eget liv kastade hon sig ut framför en buss för att rädda livet på en ung pojke. Utan hennes rådiga ingripande hade pojken inte levt idag. Det här är ett fantastiskt fint exempel på vad vi eftersträvar i den här kommunen – osjälviskhet, omtanke om andra, gemenskap, samt naturligtvis trygghet och säkerhet i trafiken. Som en ständig påminnelse till alla oss andra kommer Inges handling att vara förevigad här i parken, genom denna porträttlika staty och minnesplaketten. Tack Inge! Vi kommer alltid att minnas dig och det du gjorde.”

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *