Att skriva eller inte skriva

Böcker är magiska.

I denna mörka tid behöver man fokusera på goda ting. Så idag ska jag prata (skriva) om ett annat av mina stora intressen: att skriva böcker. Jag började läsa tidigt och läste snart allt jag kom över. Företrädesvis hästböcker och sagoböcker. Så snart jag lärt mig att skriva någorlunda började jag skriva egna sagor. Sagobok nummer ett till fem skrev jag under mina två första skolår. Visserligen var dessa böcker bara handskrivna (och kanske inte alltid så sammanhängande eller rättstavade) korta berättelser nedtecknade i de där linjerade anteckningsblocken jag fick av min lärare, men ändå. Det var i princip starten på min författarkarriär. Under tonåren drömde jag om att bli en erkänd författare och jag skickade in noveller och dikter till olika tävlingar. Dock utan någon större framgång. Märkligt, med tanke på hur oerhört begåvad jag var. Tyckte jag. Efter ett tag blev jag mer självkritisk och drömmen om att någon gång se mitt namn på ett bokomslag bleknade bort. Det fanns så många som skrev så mycket bättre än jag. Och ju äldre jag blev desto mer meningslöst tyckte jag det var att producera ännu mer text i en värld som fullkomligt drunknade i ord.

Dessutom var allt redan sagt. Eller?

En natt hade jag en dröm. Jag drömde att vår civilisation hade kollapsat, och att vi som överlevt var tvungna att bidra med våra talanger till det nya samhället. Det handlade om överlevnad och uppbyggnad. Så varför höll jag i mina händer en bok? Varför samlades folk kring mig för att få höra en berättelse? En röst (Guds?) sa till mig att människor alltid kommer att behöva berättelser, att de inte är mindre viktiga än mat för vår överlevnad. Det händer att jag drabbas av en övertygelse om att mina ord kommer att bli viktiga en dag, att jag är ämnad att skriva en nödvändig bok. Men sådana tankar viftar jag snart bort som frukter av ett önsketänkande. Dessutom har jag redan skrivit böcker.

Franz Kafka lär ha sagt att böcker som gör oss lyckliga kan vi vid behov skriva själva (det här står tryckt på omslaget till en olinjerad anteckningsbok – oh, lycka! – som jag fick av min storasyster för många år sedan och som jag fyllt med dikter, drömmar och tankar). Jag tror att det är sant. Kanske till och med helt avgörande för en författare. För vad gör vi om inte skriver böcker som vi själva behöver? Pröva att skriva en bok på beställning och se hur lätt det är. Jag skrev en mycket personlig självbiografi. Gjorde den mig lycklig? På sätt och vis. Jag kunde sätta punkt för en period i mitt liv genom att sätta ord på saker jag upplevt. Med eget förlag (och inga som helst förväntningar om att få den utgiven av ett större, etablerat förlag) gav jag ut boken själv.

Även nästa bok (nu räknar jag inte mina stickbeskrivningar och pysselböcker), min första roman, gav jag ut själv. Dock inte under eget namn, eftersom min man var lika delaktig i tillkomsten som jag. Det är lustigt, när man säger att man gett ut en roman så brukar reaktionen bli: ”åh, wow!” När jag sen säger att jag gett ut den själv, svalnar entusiasmen och åhöraren säger kanske ”jaha”. Som om det var mindre värt att ge ut boken själv. Alla de timmar jag lagt (och allt hår jag slitit) på att lära mig om layout och bildredigering, om tryckerier (kom alltid ihåg: skriftligt avtal, pappersprover först), om skyldigheter (ISBN, pliktexemplar), om distribution (tack, Förlagssystem) och om ekonomi (utlandsbetalningar, moms) är alltså inte värt någonting? Eller för den delen alla pengar jag investerat i projektet, utan att veta om det någonsin skulle betala sig. Nehejdu.

Att skriva ett manus, få det utgivet av någon annan och bara vänta på checken, det är väl ingen konst.

Då är det roligare att träffa andra egenutgivare: ”Spännande! Var tryckte du någonstans? Var du nöjd med kvaliteten? Vilket program har du använt? Hur lång tid tog det? Vad har du för preferenser när det gäller typsnitt? Hur brukar du göra med illustrationerna? Har du illustrerat själv? Häftigt! Och musiknoter också? Hur gjorde du det? Åh, det där var snyggt!”

Jag är stolt över vår roman. Den är rolig och lättläst. Trots att jag bara korrekturläst själv finns det endast ett par tryckfel på de 400 sidorna. Ingen tidning har velat recensera den men många läsare har uttryckt sin uppskattning och det är väl viktigast?

Det är hårt slit att skriva. Hårt slit och samtidigt alldeles underbart och nödvändigt. Vad jag än möter i livet hanterar jag det genom att skriva. Mina datorer är fulla av texter, påbörjade och färdigställda, anteckningar, brottstycken, idéer, drömmar. Mörker och ljus, allvar och skratt. Så många påbörjade bokprojekt som gått i stå efter några månader. Vad beror det på? Livet kommer kanske emellan. Eller tvivlet. Vad är det för mening med att skriva? Egentligen? Fast det är en dum fråga. Som att fråga vad det är för mening med att äta. Ibland läser jag böcker som är så bra att jag tänker att jag aldrig ska skriva en rad mer, bara för att nästa sekund inse att jag måste skriva. Jag kanske inte kommer att kunna prestera i samma klass som Stephen King eller Marian Keyes, men jag känner igen suget, jag vet hur det är att befinna sig på andra sidan om orden, skrivarsidan. Den hisnande känslan av att berättelsen skriver sig själv, att den vill födas genom mig och att jag egentligen inte har någon möjlighet att styra den. Att vara författare är att vara en kanal, en mottagare och sändare, en radioapparat. Berättelsen föds inte i mig, bara genom mig. Och om jag inte skriver den kommer någon annan att göra det. Vilket är en tröst de dagar jag inte orkar prestera, men samtidigt en varg som ständigt jagar mig.

När jag skriver som bäst och mest påminner känslan om att vara kär.

Det pirrar i hela kroppen och allt jag vill göra är att återvända till historien, till min älskades famn. Samtidigt är jag rädd att skrämma bort den genom mitt outtömliga begär efter den. När fragment av text svävar till mig där jag befinner mig långt ifrån tangentbord eller anteckningsblock får jag panik (han kommer att lämna mig!) eller så fylls jag av en frustration av nästan sexuell karaktär (jag måste ha dig, nu!). Sådan intensitet kan man inte leva med dagligen, åtminstone inte jag. Det är en hatkärlek på sätt och vis. Och samtidigt ruvar oron för att bli besviken (igen) när en berättelse saktar in, stannar av och bleknar bort (var det något jag gjorde? Något jag sa?) innan romanen är fullbordad. På samma sätt som jag med åren blivit försiktigare med vilka vänner jag umgås med, vilka delar av mig själv jag visar utåt, vilka nya energikrävande projekt (eller relationer) jag investerar i, har jag blivit mer reserverad gentemot de här berättelseembryona. Vem vet om du blir till något, eller om graviditeten bara utmynnar i ännu en massa bortkastade timmar och känslor? Numera, när suget griper tag i mig, väntar jag några dagar. Oftast går det över. Men kanske kastar jag ut lyckan med badvattnet?

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *