Om att följa flödet

Höbärgning kräver både timing och planering.

Från början hade jag tänkt att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg varje vecka. Men det här var innan världen blev en berg-och-dal-bana och alla förutsättningar förändrades. Såhär års är det också svårt att få tid till skrivande – jag tillbringar mesta tiden utomhus, formandes min trädgård. Så idag tänker jag skriva om disciplin och struktur kontra organiskt flow. En del framgångsrika författare hävdar att de lyckats tack vare sin stenhårda disciplin att skriva X antal sidor eller timmar om dagen, oavsett humör eller inspiration. Jag beundrar detta. Periodvis har jag försökt att skapa en sådan struktur för mitt företagande och författande. Tråkigt nog fungerar det inte för mig. Jag är alldeles för känslo- och väderstyrd. Dessutom lönearbetar jag på oregelbundna tider och dagar. Jag måste ta vara på tid och väder när det finns. Och inspiration. Jag tenderar att få mest gjort när jag når en gräns. När huset är en enda röra – då får jag energi att göra en storstädning (det får gärna vara lämpligt väder också). När en vardaglig uppgift blir för krånglig att utföra tar jag äntligen tag i det som krävs för att lösa problemet en gång för alla. När berättelsen fyller mig så mycket att jag nästan kräks ut den, då skriver jag. När gräsmattorna och häckarna är alldeles lurviga, då tar jag fram gräsklippare, lie, sekatör och häcksax.

I detta nordliga klimat är det förskräckligt mycket som behöver göras under de få månader vi har hyfsat torrt och varmt väder. Och då får allt annat stå tillbaka. Handarbete, skrivande, idékläckande, strukturskapande, bokföring, papperssortering, arkivering… Allt sådant får nu vänta till oktober. Är det rätt eller fel? Jag vet inte. Det bara är. Att då känna skuld för att jag inte har den där disciplinen att skriva X antal rader varje dag, är bara korkat. Jag hinner och orkar helt enkelt inte. Jag måste prioritera annorlunda.

Ligger det inte i människors natur att följa det organiska flödet, naturens och vädrets växlingar?

Skulle vi inte må bättre om vi anpassade oss mer efter ljuset? Så var det förr och så är det fortfarande till stor del för oss som bor på landet, har djur och odlar. Årstiderna växlar och sysslorna med dem. Det gäller att ta vara på en solig dag för höbärgningen. När snön vräker ner utanför fönstret kan man ägna sig åt hand- eller tankearbete. Aktivitet på sommarhalvåret, kontemplation och vila på vinterhalvåret. Och sen börjar det om igen.

Till viss del är det väl bra med struktur och disciplin. Ärligt talat skulle jag inte klara mig utan mina veckoscheman där jag skriver in allt som måste göras. Och hade jag inte disciplin skulle jag inte få ogräset rensat eller höet slaget och torkat i rättan tid. Men det finns en diffus gräns där disciplinen övergår i självplåga. En del människor har inget problem med det – de kan fortsätta att träna eller jobba långt efter att det slutat kännas meningsfullt eller roligt. Jag däremot, upplever ett otroligt starkt motstånd så fort tvånget överröstar glädjen. Kanske är jag lat. Ofta tycker jag att jag är lat. Jag borde göra mera, hinna mera, orka mera. Men emellanåt tar jag en paus och tittar på det jag åstadkommit. Tar en tur runt trädgården när solen går ner och betraktar de böljande gräsmattorna, glittrande vattenspeglarna, blommande rabatterna, raka raderna med grönsaker. Allt det här har jag gjort. Många, många timmars arbete, hårt fysiskt slit. På arton år har jag (med en hel del hjälp av maken) förvandlat en vildvuxen skogsdunge till en park. Skulle jag vara lat? Skulle jag ha gjort det om jag inte funnit glädje i det?

De senaste dagarna har det varit ovanligt varmt. Jag har fått flytta runt i trädgården efter var det varit skugga. Därför har mitt arbete kommit att styras av solen. Ska jag förbanna solen och slita i gasset, bara för att just den här rabatten måste bli klar idag? Eller ska jag följa flödet och slappna av i förvissningen om att när det blir gjort, så blir det gjort. Kanske inte idag eller imorgon. Det är okej. Livet ska levas och njutas också. Snart blir det kaffe i ”njutarstolarna”.

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *