Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.

Om att följa flödet

Höbärgning kräver både timing och planering.

Från början hade jag tänkt att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg varje vecka. Men det här var innan världen blev en berg-och-dal-bana och alla förutsättningar förändrades. Såhär års är det också svårt att få tid till skrivande – jag tillbringar mesta tiden utomhus, formandes min trädgård. Så idag tänker jag skriva om disciplin och struktur kontra organiskt flow. En del framgångsrika författare hävdar att de lyckats tack vare sin stenhårda disciplin att skriva X antal sidor eller timmar om dagen, oavsett humör eller inspiration. Jag beundrar detta. Periodvis har jag försökt att skapa en sådan struktur för mitt företagande och författande. Tråkigt nog fungerar det inte för mig. Jag är alldeles för känslo- och väderstyrd. Dessutom lönearbetar jag på oregelbundna tider och dagar. Jag måste ta vara på tid och väder när det finns. Och inspiration. Jag tenderar att få mest gjort när jag når en gräns. När huset är en enda röra – då får jag energi att göra en storstädning (det får gärna vara lämpligt väder också). När en vardaglig uppgift blir för krånglig att utföra tar jag äntligen tag i det som krävs för att lösa problemet en gång för alla. När berättelsen fyller mig så mycket att jag nästan kräks ut den, då skriver jag. När gräsmattorna och häckarna är alldeles lurviga, då tar jag fram gräsklippare, lie, sekatör och häcksax.

I detta nordliga klimat är det förskräckligt mycket som behöver göras under de få månader vi har hyfsat torrt och varmt väder. Och då får allt annat stå tillbaka. Handarbete, skrivande, idékläckande, strukturskapande, bokföring, papperssortering, arkivering… Allt sådant får nu vänta till oktober. Är det rätt eller fel? Jag vet inte. Det bara är. Att då känna skuld för att jag inte har den där disciplinen att skriva X antal rader varje dag, är bara korkat. Jag hinner och orkar helt enkelt inte. Jag måste prioritera annorlunda.

Ligger det inte i människors natur att följa det organiska flödet, naturens och vädrets växlingar?

Skulle vi inte må bättre om vi anpassade oss mer efter ljuset? Så var det förr och så är det fortfarande till stor del för oss som bor på landet, har djur och odlar. Årstiderna växlar och sysslorna med dem. Det gäller att ta vara på en solig dag för höbärgningen. När snön vräker ner utanför fönstret kan man ägna sig åt hand- eller tankearbete. Aktivitet på sommarhalvåret, kontemplation och vila på vinterhalvåret. Och sen börjar det om igen.

Till viss del är det väl bra med struktur och disciplin. Ärligt talat skulle jag inte klara mig utan mina veckoscheman där jag skriver in allt som måste göras. Och hade jag inte disciplin skulle jag inte få ogräset rensat eller höet slaget och torkat i rättan tid. Men det finns en diffus gräns där disciplinen övergår i självplåga. En del människor har inget problem med det – de kan fortsätta att träna eller jobba långt efter att det slutat kännas meningsfullt eller roligt. Jag däremot, upplever ett otroligt starkt motstånd så fort tvånget överröstar glädjen. Kanske är jag lat. Ofta tycker jag att jag är lat. Jag borde göra mera, hinna mera, orka mera. Men emellanåt tar jag en paus och tittar på det jag åstadkommit. Tar en tur runt trädgården när solen går ner och betraktar de böljande gräsmattorna, glittrande vattenspeglarna, blommande rabatterna, raka raderna med grönsaker. Allt det här har jag gjort. Många, många timmars arbete, hårt fysiskt slit. På arton år har jag (med en hel del hjälp av maken) förvandlat en vildvuxen skogsdunge till en park. Skulle jag vara lat? Skulle jag ha gjort det om jag inte funnit glädje i det?

De senaste dagarna har det varit ovanligt varmt. Jag har fått flytta runt i trädgården efter var det varit skugga. Därför har mitt arbete kommit att styras av solen. Ska jag förbanna solen och slita i gasset, bara för att just den här rabatten måste bli klar idag? Eller ska jag följa flödet och slappna av i förvissningen om att när det blir gjort, så blir det gjort. Kanske inte idag eller imorgon. Det är okej. Livet ska levas och njutas också. Snart blir det kaffe i ”njutarstolarna”.

En författares bekännelser

Fotografering är verkligen inte min grej. (Tack till André Furtado på Pexels för bilden.)

När man har ett företag, och i synnerhet kanske ett förlag, så använder man många bilder. Eftersom både min man och jag gärna tar fram penna och pensel är det inga större problem att ordna den typen av illustrationer. När det kommer till foton är det dock en annan femma. Jag älskar vackra bilder men jag är hopplöst ointresserad av fotografering. Vi har bara en enkel digitalkamera och viss tillgång till annan teknisk (läs mobil) utrustning för att ta foton. Hade jag råd att anlita en professionell fotograf för de bilder vi behöver skulle jag göra det men någon sådan budget har vi inte.

Hur kan jag inte gilla fotografering? Jag vet inte. Det är ytterst märkligt. Jag älskar ju alla andra former av bildskapande, i nästan vilket material och vilken teknik som helst. Men så fort folk börjar prata om objektiv och ISO-tal så reagerar min hjärna som vid mellon eller något större idrottsevenemang. Det blir liksom bara blablabla. Blir det kaffe snart?

Så varför, varför lät jag min huvudkaraktär vara fotograf?

Jag törs knappt erkänna det, men jag skriver igen. What else can I do? I dessa tider behöver man all eskapism man kan få och för mig är dyket ner i en fiktiv värld via tangentbordet den ultimata verklighetsflykten. Och, som sagt, av någon anledning har jag låtit min huvudkaraktär vara fotograf. Egentligen är han privatdetektiv men han måste ju försörja sig på något sätt, tills de där stora fallen dyker upp. Är det något jag är ännu mindre intresserad av än foto så är det att göra research på ämnen som är obekanta för mig. Här resonerar jag lite som min son: det jag inte redan vet är inte värt att lära sig. Som tur är har mitt dryga fyrtioåriga liv lett mig på krokiga vägar och gett mig erfarenheter och kunskaper inom en mängd vitt skilda områden, så oftast behöver jag bara dyka ner i den kunskapsbasen för att få stoff till romanerna. Men emellanåt stöter jag på något som jag inte har den blekaste aning om och då måste jag göra research. Suck!

Så nu har jag försökt begripa mig på fotografering i allmänhet och bröllopsfotografering i synnerhet. Dessutom måste jag friska upp mina kunskaper i ämnet ”bröllop” (det var trots allt tjugo år sedan jag själv stod brud), inte heller ett favoritämne. Roligare var det att gå in till veterinären och ställa frågor om hundförgiftning, vilket jag gjorde för några år sedan (till en annan roman som ännu inte är färdig). Jag är ingen hundmänniska direkt men veterinär var faktiskt ett yrke jag funderade på i min ungdom.

När mina romanprojekt går i stå handlar det ofta om att jag stött på ett område där jag måste göra research. Man kan tycka att det vore enkelt i dessa tider, med internet och allt, och det är det väl på sätt och vis. Bästa hjälpen fick jag nästan via en facebook-grupp jag var med i (författare på facebook), där det gick att ställa vilka knäppa frågor som helst och det var alltid någon som visste svaret eller åtminstone kunde visa var man kunde börja leta. Numera är jag ju inte kvar på facebook (vila i frid Mark) och andra sociala medier har inte riktigt kommit upp i den kapaciteten än. Skriver du? Hur gör du med research? Var letar du? Hur motiverar du dig själv?