Jag älskar romantik och feel good. Det är alltid där jag hamnar när jag skriver. Och fast jag inte ser mig själv som en person med humor lyckas jag ofta få människor att skratta med det jag skriver. Det är väl inget fel med det? Eller? För en del klingar ordet feel good nästan lika illa som eskapism. Verklighetsflykt? Pah!
Men är eskapism egentligen någonting dåligt?
En författare som min man introducerat mig till och som vi båda älskar är P. G. Wodehouse. Man kan gott säga att Wodehouse var en av de första feel good-författarna. Under sitt långa författarskap spottade han ur sig två böcker om året ungefär och väldigt många har liknande tema: ung man och glada vänner hamnar i trångmål men ordnar med lite hjälp upp allt och finner kärleken till slut. Wodehouse kom själv från den gamla brittiska aristokratin och många av hans böcker utspelar sig på lantliga gods där solen nästan alltid skiner och de största problemen utgörs av rätt triviala saker, som till exempel vem som lyckas vinna priset för den finaste suggan. Eller hur man får sitt hjärtas dam att säga ja, förstås. Djupare frågor om politik, samhälle eller religion undviker Wodehouse skickligt, trots att hans karriär sträckte sig över båda världskrigen. Och det är just det som gör hans böcker så behagliga, tänker jag. Och tidlösa. Läsaren anar att historien utspelar sig någon gång under 20-, 30- eller 40-tal men mer specifikt än så blir det inte. I Wodehouses böcker står tiden stilla. Och trots att romantiken står i centrum lyser erotiken med sin frånvaro. Hans böcker är som skrivna av ett oskyldigt barn vars uppfattning om köttsligt umgänge består av en kyss, snabbt stulen under ett blommande äppelträd.
Idag hade Wodehouse definitivt inte varit PK.
Han är otroligt traditionell och även om han gärna porträtterar olika samhällsklasser med lika stor värme och förståelse, låter han var och en hålla sig på sin plats. Adelsmannen uppvisar måhända inte bevis på lika stor begåvning och rådigt tänkande som betjänten men det är ändå otänkbart att de skulle byta roller. När det gäller män och kvinnor kan man fråga sig om Wodehouse var före sin tid, eller om det kanske i alla tider varit mer jämlikt än vad dagens feminister vill ge sken av? För Wodehouses kvinnor är ofta starka och intelligenta, några har rent av lite maskulin framtoning. Men de är alltid riktiga kvinnor vars skönhet beundras av böckernas unga män. Något avsteg från den heterosexuella kärleken finns inte i Wodehouses värld. Självklart ska en man finna sin kvinna (eller tvärtom).
Wodehouse blev kritiserad redan av sin samtid. Inte för avsaknad av sexuella inslag av vilken sort det än må vara, utan för sitt totala ointresse för politiska frågor. Under andra världskriget valde han att inte ta ställning, trots att han fängslades av tyskarna. Wodehouse var populär i Tyskland och blev väl omhändertagen. Han vägrade att tala illa om tyskarna, något som upprörde hemma i England. Och i hans böcker nämner han knappt händelserna i Europa. I de fall han glider in på ämnet Hitler eller nazismen sker det i ytliga och skämtsamma ordalag. Lite som om det värsta med Hitler vore hans stillösa mustasch.
Men hade Wodehouse varit så älskad, då och nu, om han hade låtit sig påverkas av kritikerna och tagit en aktiv politisk ställning i sina romaner?
Hade hans böcker levt till idag om realismen hade fått utgöra stommen i hans författarskap? Jag tror inte det. Och jag tror att det är just i de hårda, grymma krigstiderna som vi som allra mest behöver den eskapism som författare som Wodehouse erbjuder. Genom att för en stund få glömma allvaret runtomkring oss och sjunka in i en fiktiv värld, där gud är i sin himmel och romantiken får flöda, så orkar vi ännu en dag i verkligheten. Därför läser och skriver jag feel good. Jag minns att jag när jag en gång i ett författarforum ställde frågan om hur många som skrev feel good, fick kommentaren ”jag skriver feel bad” och blev förbryllad. Hur kan man vilja skriva feel bad? Böcker man mår dåligt av? Inte ens en bra deckare är egentligen feel bad – vi strävar ju efter en upplösning, att rättvisa skipas. Och vad är Morden i Midsomer om inte en serie feel good med kriminalinnehåll? Nej, dagligen möts vi av saker som får oss att må dåligt – hela världen är en enda feel bad-historia. Varför göra ont värre? Låt oss unna oss den medicin som lite daglig eskapism kan vara.
