”Herre på Täppan” av Olséni & Hansen är den fjärde boken om Ester Karlsson med K. Jag har tidigare läst den första av dem. Det är kanske att ta i att jämföra Ester med Agatha Christies miss Marple men det finns onekligen vissa likheter. ”Herre på Täppan” är en mysdeckare med betoning på ”mys”. Bokens styrka är just igenkännandet i den svenska kulturen med fika och föreningsliv.
Ett plus tycker jag också det är att karaktärerna till största delen är pensionärer.
Det är inte ofta de äldre får spela huvudrollerna. Tyvärr blir dock beskrivningen av dessa stundtals lite väl stereotyp och ytlig. Ester själv är en rätt osympatisk person och även om hennes kärvhet antyds bottna i barnlöshet och makens plötsliga bortgång saknas det djup som behövs för att läsaren ska känna sympati med bokens huvudperson. Bikaraktärerna är dock lätta att tycka om och det finns en värme i de olika relationerna som i hög grad bidrar till mysfaktorn.
Storyn är kanske lite tunn men det gör egentligen ingenting – vi får den klassiska pusseldeckaren med ett givet antal misstänkta inom ett begränsat geografiskt område och som läsare gissar du än på den ena och än på den andra; mördaren är inte helt given, vilket är bra. Jag hade dock som sagt velat ha lite mer nyanserade personbeskrivningar, i synnerhet bokens två poliser blir nästan karikatyrer, som Pippis Kling och Klang. Och vad tillför egentligen den tjatiga kakätande kakaduan som Ester släpar omkring på? Det känns inte riktigt trovärdigt att den renliga Ester skulle ha en fågel som sällskap. Nåja, trots mitt gnällande tycker jag ändå att ”Herre på Täppan” är läsvärd om man är sugen på en mysig och lagom klurig deckargåta.