Etikett: Agatha Christie

En ö att dö för – recension av Ett fall på Capri

Anette och Anders De La Mottes ”Ett fall på Capri” är första delen i deckarserien ”Mord under solen” och utspelar sig i Italien, specifikt på ön Capri, som titeln antyder. Det man kan säga är att boken (och hela serien får man väl anta) handlar betydligt mer om Capri och Italien än om en klassisk mordgåta. Faktiskt börjar inte själva mordgåtan förrän efter 294 sidor, om man bortser från den lilla teasern i början. För mig, som är måttligt intresserad av geografi, historia, mat och resor i allmänhet, är de första 290 sidorna mest en transportsträcka och jag hade nog inte hållit ut så länge om det inte varit för nämnda ingress och det faktum att boken var en present. Romanen är inte dåligt skriven alls, det är inte det. Jag hade ingen svårighet att komma in i berättelsen och läsa de 54 (!) kapitel som förekom själva pudelns kärna. Faktum är att boken är så välskriven att det stundvis känns som om man befinner sig på den italienska ön, smakar maten och läppjar på vinerna. Som reklambroschyr gör den ett fantastiskt bra jobb. Eller kanske inte, eftersom det knappast lär finnas något mer att upptäcka för den som läst ”Ett fall på Capri”.

Jag känner rentav tacksamhet för att jag nu inte behöver resa till Capri. Jag har ju praktiskt taget redan varit där.

Nej, boken är välskriven, även om de korta kapitlen (ibland bara ett par sidor långa), det faktum att alla kapitel har titel, samt att radbrytningar (nytt stycke) används lite väl generöst gör att den känns lite… teatralisk och sensationssökande? Det känns ibland som att läsa rubriker i en skvallertidning, mycket väsen för ingenting. Visst bidrar det till att öka spänningen och hålla kvar intresset men efter ett tag är det nästan mer utmattande. Vill du ha en lång inledning för att läsarna ska få lära känna karaktärerna ordentligt så låt det då vara just en inledning med en mindre dramatisk inramning. När det gäller karaktärerna är de i de flesta fall trovärdiga och relaterbara, även om det ibland blir lite stereotypiskt. Att författarna älskar och brinner för allt italienskt märks inte minst på alla italienska ord och fraser som frikostigt sprängs in i texten, och som för övertydlighetens skull förklaras i en liten ordlista i slutet av boken. Emellanåt känner man sig som läsare lite dumskalleförklarad och skriven på näsan. Det gäller även en del – men långt ifrån allt – av intrigen, där vissa saker känns för uppenbara för att skrivas ut i text.

När vi (äntligen!) kommer till själva mordgåtan är det en klassisk ”who dunnit” à la Agatha Christie, vilket är kul.

En liten grupp människor, alla med olika tänkbara motiv och möjligheter befinner sig på mordplatsen och det kan vara vem som helst av dem. Nyckeln ligger i deras relation till offret. Alla tycks ha något att vinna på dödsfallet. Jag vet inte om jag ska vara överraskad eller besviken över att den lösning som jag tyckte var mest trolig inte var den rätta. Kul att bli överraskad, det ska man väl i en bra deckare, men den riktiga förklaringen kändes lite mer långsökt och inte så trovärdig, tyvärr. Men självklart ska det inte vara för lätt att gissa vem mördaren är.

Boken innehåller också en antydan till kärlekshistoria (som jag antar fortsätter i del två), och det är trevligt. Här skildras händelserna lite mer lågmält och realistiskt, vilket utgör en välkommen kontrast till (och vila från) den smått överdramatiska tonen i resten av romanen. Kanske kunde kärlekshistorien ha fått stå mer i fokus med mordhistorien som en bihandling? Då hade romanen lätt platsat bland favoriterna på feelgood-hyllan.

På det stora hela är ”Ett fall på Capri” en trevlig och lättläst roman.

Visserligen mer feelgood i genren mat och resor, än traditionell deckare men ändå med en rätt välskriven mordgåta i stil med de mordgåtor man numera kan köpa och lösa själv via ”Hidden Reality”, ett nöje som jag och familjen nyligen upptäckt. Har du en längtan till Italien kanske De La Mottes böcker är något för dig. Jag funderade på om det var just Italien som gjorde det lite ointressant för mig. Hade jag haft större glädje av 290 sidor om säg, till exempel Skottland? Kanske. Men även där hade nog 290 sidor innan själva mordgåtan kännts lite väl långt. Man får hoppas att nästa bok är lite mer rakt på sak, även om jag förmodligen inte kommer att läsa den.

Ett fall på Capri
Anders & Anette De La Motte (2024)
Bokförlaget Forum
ISBN 9789137163666

Som att stiga in i en mardröm

Årets trettonde bok tog lång tid att ta sig igenom. Flera gånger övervägde jag att helt enkelt avbryta läsningen men sånt gör jag bara inte. Har jag påbörjat en bok läser jag färdigt den. Jag tror att det bara hänt en eller ett par gånger att jag inte fullföljt läsningen av en bok, även om det i vissa fall har tagit mig några år att bli klar. Varför var då G. K. Chestertons ”Fader Browns oskuld” så svårläst? På omslaget står det ”tolv klassiska pusseldeckare” men det är det inte alls. När jag försöker stoppa in novellerna i en genre blir det snarare skräck eller surrealism eller… mardrömmar.

Orden jag vill använda för att beskriva Chestersons skrivsätt är makabert, bisarrt, irrationellt, groteskt, obehagligt.

Om du någon gång har haft feberdrömmar där galna saker händer och tiden tycks stå stilla så känner du igen tonen i Chestertons noveller. Det är ungefär samma känsla som jag får av AI-producerade kreationer. Faktum är att jag hade gissat att AI skrivit de här texterna om det inte var för det faktum att de är över hundra år gamla. Miljöerna och karaktärerna är väl beskrivna, men med ord och i former som är… ovanliga. Du förstår, åtminstone delvis, vad författaren vill ha fram men det är inte som någon normal människa hade beskrivit det. Och det är skrivet på ett kyligt sätt, som om skribenten saknar mänskliga känslor. Hoppsan, här är ett avhugget huvud som inte passar ihop med kroppen, så lustigt. Ingenting är förutsägbart. Detektiven i första novellen (spoiler alert!) blir mördare i nästa. Och skurken blir detektiv. Ändå är det alltid fader Brown som egentligen löser fallet, och det på ett ytterst arrogant sätt som får Agatha Christies Poirot att likna ödmjukheten själv. Läsaren ges ingen chans att lista ut mysteriet – så, nej, det kan inte kallas en klassisk pusseldeckare. Istället fästs vikten vid märkliga och ibland bisarra detaljer som inte alls är logiska. På sätt och vis är det som om ett barn hade skrivit en deckarhistoria och slängt in lite vad som helst som inte är realistiskt men som bidrar till mysteriet och kanske låter spännande.

Jag vet inte mycket om G. K. Chesterson utan gick bara på ett boktips och tänkte att det skulle vara intressant att läsa så gamla deckare. Chesterton anses vara lite av deckargenrens fader. Lustigt nog heter en av karaktärerna – skurken som blir detektiv – Hercule i förnamn så kan hända inspirerades Agatha Christie av Chesterton. Hennes detektiv – Hercule Poirot – är ju också lite excentrisk, liksom fader Brown, men där slutar alla likheter. Chesterton var teolog och filosof och ansågs (läser jag i förordet av Per Olaisen) vara lite annorlunda. Nähä?

Idag hade han säkert fått diagnosen autism, tänker jag.

Det skulle kunna förklara den kyliga och märkliga tonen i texterna. Kanske kom också idéerna till honom i form av drömmar, och därför är det viktigare med symboliken än med själva berättelsen. Att Chesterton var teolog märks också tydligt; fader Brown filosoferar mycket kring moral och etik, även om det är på ett tämligen opersonligt och kallsinnigt sätt. Ofta ges mördaren chansen att omvända sig eller ta sitt eget liv. Som om det jordiska straffet inte vore nog, eller kanske bara ointressant. Stundvis är Browns repliker djupa och tankvärda, det är som om man får en glimt av en närvarande intelligens, men snart dränks den återigen i hans hänsynslösa arrogans. Jag undrar hur Chesterton uttryckte sig i sina mer uppenbart filosofiska verk? Är de lika mörka och kalla? Jag vågar inte ta reda på det. Det var fullt nog med dessa tolv noveller som ofta fick mig att må fysiskt illa. Chesterton måste ha varit en mycket sjuk människa. Låt vara intelligent, men mycket sjuk. Och det handlar inte om brutalitet och våld, jag har läst värre saker, nej, det är något ogripbart i hela framställningen. Precis som med AI – det kan se bra ut, innehålla alla viktiga detaljer, men någonting i helheten och känslan är bara… off. När du vet så vet du. Kanske säger du som min dotter: ”men så illa kan det inte ha varit, jag måste läsa själv” och kanske får du en helt annan uppfattning. I så fall är det något hos mig som triggas av Chesterton och det vore kanske intressant att få veta. Men se detta som en varning: G. K. Chesterton är inget för känsliga läsare!

Titeln är den enda besvikelsen – en recension av ”Mord klockan fem?”

Agatha Christie och Hercule Poirot hör sommaren till för mig. Vi har hela TV-serien med David Suchet i rollen som Poirot på DVD och brukar se om den med jämna mellanrum. Därför är det såklart som Suchet jag ser och hör Poirot i mitt huvud när jag läser ”Mord klockan fem?”. Just i denna roman är den belgiske privatdetektiven dock inte särskilt framträdande. Vi får egentligen följa kommissarie Sharpe mycket mer. Samt naturligtvis de olika misstänkta i denna klassiska pusseldeckare. Men historien inramas av Poirot och hans effektiva sekreterare miss Lemon, där den senare distraheras i sitt arbete av bekymmer som hennes syster upplever på ett studenthem. Konstiga saker händer – föremål försvinner eller has sönder utan någon synbar länk eller röd tråd. Mysteriet triggar, trots avsaknaden av egentligt brott, Poirots nyfikenhet och han börjar göra egna efterforskningar. Bland annat införskaffar han ett antal ryggsäckar och skär sönder dem, vilket kan låta konstigt men som blir fullständigt logiskt utifrån Poirots sätt att arbeta.

Bokens titel är minst sagt missvisande.

Det är en översättningsblunder som är snudd på oförlåtlig. Som läsare undrar jag hela boken igenom när det där fem-mordet ska äga rum. Det dör folk, visst gör det det, och visst är det mord. Men det är ingen som dör klockan fem. Det är inte förrän på sista sidan som ett ljus går upp kring titeln. Originalets titel är ”Hickory, dickory, dock”, vilket anspelar på adressen där allt utspelar sig – Hickory Road. Poirot kommer att tänka på barnramsan ”Hickory, dickory, dock, the mouse ran up the clock, the clock struck one, the mouse ran down, hickory, dickory, dock.” Den här ramsan har alltså översättaren valt att göra om till: ”klockan slog fem, musen sprang hem, hickory, dickory, dock” och från denna missöversättning har man gett hela boken dess galna titel. Man hade enligt mig hellre kunnat använda sig av ”Icke, picke, pö” eller ”App lapp sa att du slapp”, vilket hade passat bättre in på den till synes slumpmässiga händelseföljden i berättelsen. Kopplingen till gatunamnet Hickory Road hade kunnat omnämnas i en översättningskommentar. Eller bara ljudmässigt påminna Poirot – Hickory, Icke picke. Ett tredje alternativ hade såklart varit att inte översätta ramsan alls, mer än i en kommentar. Och titeln på boken hade kunnat vara ”Mord på Hickory Road” eller ”Hickory, dickory, dock”. Jag antar att frågetecknet är där just för att markera att det inte nödvändigtvis kommer ett mord klockan fem. Men det är ändå klantigt.

För övrigt finns inte så mycket att säga. Agatha Christie levererar som vanligt. Hercule Poirot är lika klurig och finurlig och egensinnig som han brukar vara. Karaktärerna är mustigt beskrivna, ibland nästan som karikatyrer och det finns anspelningar både på rasistiska fördomar och kommunistiska tendenser. Misstankarna flyger fram och tillbaka och du har som läsare svårt att hitta rätt bland alla villospår. Det är alltså precis som det ska vara. Och förflyttningen i tid och rum, till en fiktiv verklighet, erbjuder en välbehövlig eskapism i dessa dagar.

Svenskt deckarmys

”Herre på Täppan” av Olséni & Hansen är den fjärde boken om Ester Karlsson med K. Jag har tidigare läst den första av dem. Det är kanske att ta i att jämföra Ester med Agatha Christies miss Marple men det finns onekligen vissa likheter. ”Herre på Täppan” är en mysdeckare med betoning på ”mys”. Bokens styrka är just igenkännandet i den svenska kulturen med fika och föreningsliv.

Ett plus tycker jag också det är att karaktärerna till största delen är pensionärer.

Det är inte ofta de äldre får spela huvudrollerna. Tyvärr blir dock beskrivningen av dessa stundtals lite väl stereotyp och ytlig. Ester själv är en rätt osympatisk person och även om hennes kärvhet antyds bottna i barnlöshet och makens plötsliga bortgång saknas det djup som behövs för att läsaren ska känna sympati med bokens huvudperson. Bikaraktärerna är dock lätta att tycka om och det finns en värme i de olika relationerna som i hög grad bidrar till mysfaktorn.

Storyn är kanske lite tunn men det gör egentligen ingenting – vi får den klassiska pusseldeckaren med ett givet antal misstänkta inom ett begränsat geografiskt område och som läsare gissar du än på den ena och än på den andra; mördaren är inte helt given, vilket är bra. Jag hade dock som sagt velat ha lite mer nyanserade personbeskrivningar, i synnerhet bokens två poliser blir nästan karikatyrer, som Pippis Kling och Klang. Och vad tillför egentligen den tjatiga kakätande kakaduan som Ester släpar omkring på? Det känns inte riktigt trovärdigt att den renliga Ester skulle ha en fågel som sällskap. Nåja, trots mitt gnällande tycker jag ändå att ”Herre på Täppan” är läsvärd om man är sugen på en mysig och lagom klurig deckargåta.