Som årets sista bok valde jag den andra boken i Bjørn Bull-Hansens serie om jomsvikingen Torstein Tormodson. Jag kände att jag ville läsa andra delen medan jag fortfarande kom ihåg det mesta från den första och hoppades kanske att den här boken inte skulle vara riktigt lika blodig och hemsk som den förra. Tyvärr var det tvärtom.
”Varför läser du den då?” frågar maken när jag beklagar mig. ”Men den är så spännande, jag måste få veta hur det går, jag måste läsa tills det blir bättre”, svarar jag.
Och bättre blir det väl kanske, på bokens sista sidor. Fram till dess håller Bull-Hansen mig i ett järngrepp med sin fantastiska berättarförmåga. Men det kostar. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att orka läsa någon mer av hans romaner om jomsviking. Det är för jobbigt för en sådan känslomänniska som jag. Min fantasiförmåga är inte bra för mig i sådana här lägen. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte fått mardrömmar (ännu).
I ”Jomsviking – Vinland” har Torstein blivit pappa och det kommer att förändra allt för honom. Han för befälet över ett fyrtiotal män och kvinnor på ett skepp som han fått till skänks av danerkungen Sven Tveskägg. På skeppet finns också Torsteins häst Vingur, hans trebenta hund Fenre, samt några andra djur. Med denna last tar den lilla gruppen nybyggare sikte på den nordamerikanska kusten och Vinland, som sägs vara rikt på timmer av finaste lärk. Torstein och hans bror tänker göra sig en förmögenhet på att sälja skepp till grönlänningar och islänningar. Men jakten på rikedom och äventyr övergår snart i terror när nordmännen ställs öga mot öga med ursprungsbefolkningen, det vi idag kallar indianer (fast det får man väl inte säga längre?) men det som vikingarna kallade skrälingar (åtminstone i Bull-Hansens tolkning). Återigen tvingas Torstein till svåra val och insikter om sina egna mörka sidor. Han förvandlas snart till just en sådan man som han fruktar och hatar mest av allt. Vad förmår en man att begå sådana handlingar? Märkligt nog är det kärlek. Ondskan föds ur kärleken. När en av de kristna munkarna kritiserar Torstein för det han gjorde där borta i skrälingarnas land, så frågar han om munken har barn. Har han inte det – och det har ju sällan munkar – så ska han bara hålla käften.
Som mamma kan jag absolut förstå Torstein, jag skulle gå över glödande kol för mina barn. Krävdes det skulle jag kanske även döda en annan människa.
Som jag berättat tidigare finns det en vrede i mig, en eld som kan blossa upp ibland helt oväntat. Men Torstein är många gånger värre. Det är därför han fått rollen som bärsärk – den krigare som likt en vansinnig ska röja väg åt de andra, helt oförskräckt och utan nåd. En tillgång i strid men en nackdel i många vardagliga situationer, det förstår till och med Torstein, utan att egentligen kunna göra något åt det. Det är tur för honom att han har sin trofasta och visa hustru Sigrid från Orkneyöarna, sin bror Björn och sin vän Halvor från Jomsborg. Den gamle smeden Hutten ser också till att knuffa Torstein i rätt riktning emellanåt. Utan sina män är Torstein inte mycket att ha, det får han verkligen erfara i den här boken.
Återigen undrar jag hur sanningsenliga och historiskt korrekta Jomsviking-böckerna är. Visst seglade nordmän till Amerika, men tog de sig verkligen över havet så snabbt och lätt? Och fanns det så många indianer så långt norrut? Var indianerna så blodtörstiga? Var livet som viking så hårt?
Man kan lätt få uppfattningen att nittio procent av livet är lidande och kamp och ibland kan jag verkligen tycka att livet är onödigt hårt för oss människor – och då lever jag i bekväm lyx jämfört med en vikingakvinna.
Man undrar om det är värt det? Är det värt att älska när förlusten gör så ont? Är det värt att bygga upp något under många år för att se det raseras över en natt? Vad är egentligen meningen med allt? Och hur kan människor begå sådana fruktansvärda handlingar mot andra människor? I böckerna om Torstein är det ju inte bara mellan olika folkslag (skrälingar och vikingar) som aggressionen uppstår, en nordman kan ha ihjäl en före detta vän med ett hugg, utan att tveka. Och skrälingarna har även de de mest horribla tortyrmetoder, mot sina egna likaväl som mot medlemmar av fiendestammar. Jag tänker att välstånd byggs i fredstid, genom handel, inte genom plundring. Våld föder mer våld och biter snart tag i svansen på den som började. Vi borde kunna bättre än såhär, vi människor. Och kanske går det lite bättre för oss i dessa dagar. Vi kan leva sida vid sida med främlingar i tätt befolkade städer utan att gå bärsärk och hänge oss åt blodshämnd. Men jag fruktar att civilisationen bara är en tunn fernissa, därunder är vi alla skrälingar eller vikingar. Under rätt – eller fel kanske – förutsättningar kommer även du min Brutus att hugga mig i ryggen. Eller?
Sådana mörka tankar föds av Bull-Hansens böcker. Och Torstein (liksom Bull-Hansen själv misstänker jag) drabbas emellanåt av ett tungt svårmod. Depression och ångest skulle vi kanske säga idag, men svårmod är så mycket mer.
Jag kallar det Weltschmertz, det som drabbar mig nu och då.
En sorg inte bara för sådant som direkt drabbar mig, utan för allt lidande i världen. Allt onödigt lidande. Den här världen skulle kunna vara en fantastisk plats för oss alla. Vi skulle alla kunna äta oss mätta varje dag, leka och dansa och skapa och älska… Men istället väljer många av oss att plundra, våldta och döda. Varför? Det är väl en evig fråga utan svar antar jag. Inte kan jag göra något åt det heller, utom att möjligen skicka lite kärleksfulla tankar till mina medmänniskor, vänner såväl som fiender. De säger att det hjälper, att det har fysiskt påtaglig effekt om många människor mediterar och sänder positiva vibrationer. Men för att kunna göra det kan jag inte läsa sådana böcker som Bull-Hansens. Jag är ledsen. Men jag tänker ta min mans råd, för min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.