P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.
P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.
Du bara måste veta hur det ska sluta.
Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”
Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?
Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?
Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.
