Etikett: mord

En ö att dö för – recension av Ett fall på Capri

Anette och Anders De La Mottes ”Ett fall på Capri” är första delen i deckarserien ”Mord under solen” och utspelar sig i Italien, specifikt på ön Capri, som titeln antyder. Det man kan säga är att boken (och hela serien får man väl anta) handlar betydligt mer om Capri och Italien än om en klassisk mordgåta. Faktiskt börjar inte själva mordgåtan förrän efter 294 sidor, om man bortser från den lilla teasern i början. För mig, som är måttligt intresserad av geografi, historia, mat och resor i allmänhet, är de första 290 sidorna mest en transportsträcka och jag hade nog inte hållit ut så länge om det inte varit för nämnda ingress och det faktum att boken var en present. Romanen är inte dåligt skriven alls, det är inte det. Jag hade ingen svårighet att komma in i berättelsen och läsa de 54 (!) kapitel som förekom själva pudelns kärna. Faktum är att boken är så välskriven att det stundvis känns som om man befinner sig på den italienska ön, smakar maten och läppjar på vinerna. Som reklambroschyr gör den ett fantastiskt bra jobb. Eller kanske inte, eftersom det knappast lär finnas något mer att upptäcka för den som läst ”Ett fall på Capri”.

Jag känner rentav tacksamhet för att jag nu inte behöver resa till Capri. Jag har ju praktiskt taget redan varit där.

Nej, boken är välskriven, även om de korta kapitlen (ibland bara ett par sidor långa), det faktum att alla kapitel har titel, samt att radbrytningar (nytt stycke) används lite väl generöst gör att den känns lite… teatralisk och sensationssökande? Det känns ibland som att läsa rubriker i en skvallertidning, mycket väsen för ingenting. Visst bidrar det till att öka spänningen och hålla kvar intresset men efter ett tag är det nästan mer utmattande. Vill du ha en lång inledning för att läsarna ska få lära känna karaktärerna ordentligt så låt det då vara just en inledning med en mindre dramatisk inramning. När det gäller karaktärerna är de i de flesta fall trovärdiga och relaterbara, även om det ibland blir lite stereotypiskt. Att författarna älskar och brinner för allt italienskt märks inte minst på alla italienska ord och fraser som frikostigt sprängs in i texten, och som för övertydlighetens skull förklaras i en liten ordlista i slutet av boken. Emellanåt känner man sig som läsare lite dumskalleförklarad och skriven på näsan. Det gäller även en del – men långt ifrån allt – av intrigen, där vissa saker känns för uppenbara för att skrivas ut i text.

När vi (äntligen!) kommer till själva mordgåtan är det en klassisk ”who dunnit” à la Agatha Christie, vilket är kul.

En liten grupp människor, alla med olika tänkbara motiv och möjligheter befinner sig på mordplatsen och det kan vara vem som helst av dem. Nyckeln ligger i deras relation till offret. Alla tycks ha något att vinna på dödsfallet. Jag vet inte om jag ska vara överraskad eller besviken över att den lösning som jag tyckte var mest trolig inte var den rätta. Kul att bli överraskad, det ska man väl i en bra deckare, men den riktiga förklaringen kändes lite mer långsökt och inte så trovärdig, tyvärr. Men självklart ska det inte vara för lätt att gissa vem mördaren är.

Boken innehåller också en antydan till kärlekshistoria (som jag antar fortsätter i del två), och det är trevligt. Här skildras händelserna lite mer lågmält och realistiskt, vilket utgör en välkommen kontrast till (och vila från) den smått överdramatiska tonen i resten av romanen. Kanske kunde kärlekshistorien ha fått stå mer i fokus med mordhistorien som en bihandling? Då hade romanen lätt platsat bland favoriterna på feelgood-hyllan.

På det stora hela är ”Ett fall på Capri” en trevlig och lättläst roman.

Visserligen mer feelgood i genren mat och resor, än traditionell deckare men ändå med en rätt välskriven mordgåta i stil med de mordgåtor man numera kan köpa och lösa själv via ”Hidden Reality”, ett nöje som jag och familjen nyligen upptäckt. Har du en längtan till Italien kanske De La Mottes böcker är något för dig. Jag funderade på om det var just Italien som gjorde det lite ointressant för mig. Hade jag haft större glädje av 290 sidor om säg, till exempel Skottland? Kanske. Men även där hade nog 290 sidor innan själva mordgåtan kännts lite väl långt. Man får hoppas att nästa bok är lite mer rakt på sak, även om jag förmodligen inte kommer att läsa den.

Ett fall på Capri
Anders & Anette De La Motte (2024)
Bokförlaget Forum
ISBN 9789137163666

Mystik och poesi i ”Häxhammaren”

Jan Mårtenson är en enormt produktiv författare, ändå hade jag inte hört talas om honom förrän jag fick den här boken, ”Häxhammaren”. Det är väl en deckare kan man säga, där huvudpersonen antikvitetshandlaren Johan Homan dras in i ett mysterium. Men är det mord eller inte? Förekommer det ett brott? Det här är frågor som egentligen förblir obesvarade in i det sista.

Trots att boken är från 1976 känns ämnet högaktuellt idag och jag får uppleva en del synkroniciteter när jag läser.

Det handlar om häxkonster och svart magi, satanism och människooffer. Något som måste ha låtit som rena rama science fiction i sjuttiotalets Sverige men som vi nu vet förekommer i stor skala världen över. Homan vägrar också tro att det handlar om verklig svartkonst, även om han kan gå med på att telepati är möjligt. Han är därför övertygad om att det måste handla om droger, något som säkert var allmänt förekommande på sjuttiotalet. Till viss del kan man väl säga att droger är inblandade men inte på det sätt Homan tror.

Boken är fullspäckad med intressant kuriosa, inte bara om häxor, utan även om antikviteter, matlagning och katter. Det för inte alltid historien framåt men skänker trovärdighet åt både karaktärer och berättelse. Johan Homan är en helt vanlig människa som det lätt går att relatera till. Han vill bara leva i lugn och ro med sin katt Cléo, göra lite fynd som han kan sälja vidare med en nätt vinst och på så sätt ha det bekvämt. Men av någon anledning lyckas han ändå dras in i otäcka och oförklarliga skeenden. Han upptäcker snart att polisen inte är till stor hjälp så istället söker han stöd hos en bekant, Michael Gråh, som vet det mesta om häxor och trolldom. Gråh tycker inte alls att Homan överdriver utan uppmuntrar honom att gräva vidare. Detta, och fascinationen för den unga Suzanne som Homan ombetts hålla ett öga på, får honom att ta stora risker i jakten på sanningen.

”Häxhammaren” börjar i rätt sakta mak men spänningen byggs gradvis upp samtidigt som mysteriet blir allt märkligare. Egentligen finns inget konkret att ta på, ändå anar man en stor ondska i bakgrunden och detta suger läsaren vidare i allt snabbare takt. Det går inte att förutsäga någonting, än svänger det hit, än dit. När jag kommer till sista sidan är jag tvungen att börja bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken.

Var det så det var? Det hade man inte kunnat ana. Skickligt gjort av Mårtenson.

Den enda kritiken jag har egentligen är riktad mot Mårtensons skrivstil. Meningarna känns avhuggna, ibland utelämnar han helt enkelt subjektet. Det blir styltigt när man läser. Jag inser att jag säkerligen hade valt att sätta ett kommatecken på många ställen där Mårtenson sätter punkt och jag brukar tänka på att variera meningarnas längd för att få flyt och dynamik i texten. Mårtenson staplar liksom bara korta meningar på varann. Ibland känns det mer som poesi än en berättande text. Ja, vissa stycken skriver han verkligen poetiskt, till exempel när han ska beskriva en erotisk scen. Då blir det liksom kristaller och dimma av alltihop. Det blir lite märkligt och en stor kontrast till andra delar, till exempel när Homan ger sitt bästa recept på kyckling. Men står man bara ut med den här språkliga knaggligheten så är ”Häxhammaren” verkligen läsvärd. Inte minst för allt man får lära sig, om historia och kultur. Och matlagning. 

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Titeln är den enda besvikelsen – en recension av ”Mord klockan fem?”

Agatha Christie och Hercule Poirot hör sommaren till för mig. Vi har hela TV-serien med David Suchet i rollen som Poirot på DVD och brukar se om den med jämna mellanrum. Därför är det såklart som Suchet jag ser och hör Poirot i mitt huvud när jag läser ”Mord klockan fem?”. Just i denna roman är den belgiske privatdetektiven dock inte särskilt framträdande. Vi får egentligen följa kommissarie Sharpe mycket mer. Samt naturligtvis de olika misstänkta i denna klassiska pusseldeckare. Men historien inramas av Poirot och hans effektiva sekreterare miss Lemon, där den senare distraheras i sitt arbete av bekymmer som hennes syster upplever på ett studenthem. Konstiga saker händer – föremål försvinner eller has sönder utan någon synbar länk eller röd tråd. Mysteriet triggar, trots avsaknaden av egentligt brott, Poirots nyfikenhet och han börjar göra egna efterforskningar. Bland annat införskaffar han ett antal ryggsäckar och skär sönder dem, vilket kan låta konstigt men som blir fullständigt logiskt utifrån Poirots sätt att arbeta.

Bokens titel är minst sagt missvisande.

Det är en översättningsblunder som är snudd på oförlåtlig. Som läsare undrar jag hela boken igenom när det där fem-mordet ska äga rum. Det dör folk, visst gör det det, och visst är det mord. Men det är ingen som dör klockan fem. Det är inte förrän på sista sidan som ett ljus går upp kring titeln. Originalets titel är ”Hickory, dickory, dock”, vilket anspelar på adressen där allt utspelar sig – Hickory Road. Poirot kommer att tänka på barnramsan ”Hickory, dickory, dock, the mouse ran up the clock, the clock struck one, the mouse ran down, hickory, dickory, dock.” Den här ramsan har alltså översättaren valt att göra om till: ”klockan slog fem, musen sprang hem, hickory, dickory, dock” och från denna missöversättning har man gett hela boken dess galna titel. Man hade enligt mig hellre kunnat använda sig av ”Icke, picke, pö” eller ”App lapp sa att du slapp”, vilket hade passat bättre in på den till synes slumpmässiga händelseföljden i berättelsen. Kopplingen till gatunamnet Hickory Road hade kunnat omnämnas i en översättningskommentar. Eller bara ljudmässigt påminna Poirot – Hickory, Icke picke. Ett tredje alternativ hade såklart varit att inte översätta ramsan alls, mer än i en kommentar. Och titeln på boken hade kunnat vara ”Mord på Hickory Road” eller ”Hickory, dickory, dock”. Jag antar att frågetecknet är där just för att markera att det inte nödvändigtvis kommer ett mord klockan fem. Men det är ändå klantigt.

För övrigt finns inte så mycket att säga. Agatha Christie levererar som vanligt. Hercule Poirot är lika klurig och finurlig och egensinnig som han brukar vara. Karaktärerna är mustigt beskrivna, ibland nästan som karikatyrer och det finns anspelningar både på rasistiska fördomar och kommunistiska tendenser. Misstankarna flyger fram och tillbaka och du har som läsare svårt att hitta rätt bland alla villospår. Det är alltså precis som det ska vara. Och förflyttningen i tid och rum, till en fiktiv verklighet, erbjuder en välbehövlig eskapism i dessa dagar.