Etikett: beroende

Varför har DU en smartphone?

När jag berättar för folk att jag inte har en smartphone kan jag få lite olika reaktioner. För några år sedan var det vanligt att den jag talade med försökte övertyga mig om förträffligheten med apparaten (”den är ju så praktisk!”), som om jag inte förstått vad en smartphone är eller kan göra. Men sedan blev det allt vanligare med reaktionen: ”åh, det låter skönt” eller ”jag önskar jag kunde sluta” eller så kom en opåkallad försvarsreaktion, som om mitt beslut att inte ha en smartphone var en kritik av den andre: ”ja, men jag använder knappt min”. Och detta kunde komma från någon som sekunden senare googlade på något helt meningslöst på sagda ”oanvända” apparat…

Men oavsett reaktion kommer nästan alltid följdfrågan: ”varför?” Jag får fundera en stund över vilket svar jag ska ge, beroende på person, situation och mängden tillgänglig tid. Jag skulle kunna säga det enklaste:

Jag behöver den inte.

Jag har en vanlig mobiltelefon som räcker för mina behov av att ringa och skicka sms. Den kan också vara användbar som kalkylator ibland eller som larm. Och klockan är bra när mitt armbandsur stannat. För allt som kräver internet har jag en laptop. Och vill jag fotografera har jag en digitalkamera. Betalningar gör jag med kort eller kontanter.

Till detta kommer att en smartphone är onödigt dyr och krånglig. Varför betala en massa för funktioner jag aldrig använder och för något som snart blir omodernt och måste bytas ut?

Ursprungligen var det dock en fråga om teknikförsiktighet, eftersom min man blev svårt sjuk av strålningen som ökade kraftigt när de så kallade smarta telefonerna introducerades. Det är illa nog med en vanlig mobiltelefon och därför använder jag den så lite som möjligt. Även min gamla Nokia 3310 som jag hade i över tjugo år, tills de släckte ner 3G-nätet, strålade så att det inte var trevligt att ha den i handen eller mot örat någon längre stund. Så mitt andra tänkbara svar skulle kunna vara:

Av hälsoskäl. Jag vill ha en så lågstrålande miljö omkring mig och min familj som möjligt.

Till hälsan skulle man kanske också kunna räkna risken för beroende. Jag vet att jag lätt blir beroende av underhållning och teknik. Jag får kämpa hårt för att slita mig från vissa spel, youtube eller andra sociala medier och har därför försökt begränsa tillgängligheten så mycket som möjligt. En del av detta är att bara ha internet på en dator som jag inte bär med mig och som tar en stund att starta upp. Jag försöker också ha minst en datorfri dag i veckan. Så ett tredje svar skulle kunna vara:

Jag vill inte bli beroende.

Att säga att mobilerna inte är beroendeframkallande är bara skrattretande. Titta på hur snabbt mobilen kommer fram om det uppstår minsta väntetid. Hur många sitter med näsan mot en skärm på kollektivtrafiken? Till och med i sällskap med andra, på restaurang till exempel, sitter alla med varsin skärm. Och mammor med små barn ska vi inte prata om. Det är lätt att bli blind för det här om man själv är beroende men vi som inte har smartphones ser detta tydligt och det är skrämmande. Människor har förvandlats till zombies. Det är lätt att foliehatten åker på och därför blir nästa svar:

Jag vill inte bli övervakad och kontrollerad.

De flesta är medvetna om att telefonerna (och annan elektronisk utrustning) avlyssnar oss. Kanske vet du också att kameran ständigt tar bilder utan att du ber den. Och med en konstant uppkoppling, vem vet var informationen hamnar? I början tyckte nog en del att det var lite kul, och praktiskt – ”jag får ju bara reklam för sånt jag är intresserad av ändå.” Men numera hör jag ofta att människor tycker det är obehagligt. Den stora pressen att skaffa en smartphone tyder också på dolda motiv. På alla håll och kanter uppmanas du att skaffa en app för det ena och det andra. Helst ska hela ditt liv finnas i telefonen, inklusive din plånbok och identitetshandling. I en värld med enbart digitala pengar blir det lätt att begränsa eller rent av stänga av tillgången till ditt bankkonto, om du sagt eller gjort något som Storebror inte gillar. Kom ihåg att du varit avlyssnad i flera år. ”Den som inte har något att dölja…” säger en del. ”Jag gör ju inget olagligt.” Nej, kanske inte idag, men imorgon kan lagarna ha ändrats. Ja, till och med grundlagen är hotad i dagsläget. Och nej, man måste inte hänga med i tekniken. Viss teknik är odödlig och varför avskaffa något som fungerar? Den fasta telefonen var på många sätt överlägsen mobiltelefonen. Den behövde aldrig laddas eller tankas på och fungerade även om strömmen gick. Ljudet var bättre, ergonomin likaså. Den strålade inget (såvida du inte hade en trådlös, de var helvetiska) och du visste vart du ringde. Hemma går jag ofta ifrån mobilen och hör den inte när den ringer. När någon ringde på den fasta telefonen skrällde det i minst fem telefoner över hela huset. Ironiskt nog var det lättare att få tag på folk när de hade fast telefon än nu när alla har mobiler. Var personen du sökte inte hemma kunde du lämna ett meddelande hos någon familjemedlem eller på telefonsvararen. Och utan strålning och sprakljud (samt hög minutkostnad som det kan vara ibland på mobilen), kunde du sitta och prata i timmar med någon du tyckte om. Idag fattar jag mig så kort som möjligt på telefon, för min egen hälsas (och ekonomis) skull, samt av hänsyn till den andres.

Och när nu foliehatten ändå är på kan jag ta till mitt kanske märkligaste argument:

Den är ond.

Den smarta telefonen påminner mig om Stephen Kings ”Köplust”. Där är det en kvinna som lider av svår reumatism och av den mystiska handlaren som tycks ha precis det som kunderna vill ha, får hon en amulett att bära om halsen. När hon har den på försvinner smärtan i fingrarna och hon kan leva som vanligt. Men någonting rör sig inne i amuletten. Någonting ondskefullt. På samma sätt kan telefonen verka harmlös, ja rent av praktisk och bra, men djupt därinne ruvar ondskan. Jag kom att tänka på en liknelse jag hörde i ett annat sammanhang som skulle passa här också: tänk dig att du blir bjuden på en fantastiskt väldoftande och vacker kladdkaka. Den får det att vattnas i munnen på dig. Precis när du ska ta din första tugga säger den som ger dig kakan att bara så du vet innehåller den pyttepyttelite bajs. Det är inget som märks i smaken eller så alls. Om du inte hade vetat det hade du inte märkt att det var där. Men kakan innehåller lite bajs. Skulle du äta den? Även om det var bara en smula bajs i hela kakan misstänker jag att du skulle avstå. För mig innehåller de smarta telefonerna 99% bajs. Hur lite bajs hade jag kunnat acceptera? Tja… min vanliga ”dumbphone” består kanske till 10% av bajs och de tio procenten kan jag undvika.

De smarta telefonerna har inte tagits fram och släppts lösa (läs: tryckts på oss) av välvilja, eller för att tekniken är bättre på något sätt för våra dagliga liv. Tekniken har säkert funnits sedan jag vet inte, femtiotalet?, och anledningen till att det blivit en sådan superhype nu är för att världen anses mogen för det totalitära övervakningssamhället och för att detta ska kunna implementeras på bred front krävs att alla medborgare är uppkopplade till the internet of things. Genom att fortsätta säga nej och använda fysiska produkter och pengar (läs: kontanter) så mycket som möjligt, bidrar jag och andra med mig till att sätta käppar i hjulet på elitens planer.

För mig handlar det om frihet och på samma sätt som jag kämpade för dina och mina fri- och rättigheter under den så kallade pandemin, genom att inte ta någon spruta, inte bära munskydd, inte hålla avstånd eller stanna hemma, så kämpar jag nu mot det dystopiska övervakningssamhället genom att inte acceptera ökad digitalisering av mitt liv.

Det förvånar mig att så många av dem som kallar sig vakna ändå har smarta telefoner och använder dem så flitigt. Vi vet farorna och vi vet anledningen till att eliten vill att vi ska ha apparaterna. Så varför!? Det finns dock lite hopp – allt fler unga tröttnar på den smarta tekniken och många har börjat trappa ner. Det finns hur många videos som helst på youtube av människor som slutat med smartphone och blivit mer analoga. De kallar sig till och med ludditer. Retrotrenden är stor på alla fronter, det gäller inte bara teknik, utan även underhållning och mode. Min tjugoettåriga son kör en bil från -85, där han spelar kassetter i bilstereon, och hemma ökar stadigt samlingen med vinylskivor. Min dotter har aldrig haft en smartphone och vill inte heller ha någon. Kanske beror det på att vi begränsade barnens tillgång till teknik när de var små, eller så såg de hur sjuk pappa blev av telefonerna. Ville de ha en mobiltelefon fick de vänta tills de var femton och betala för den själva. Det har inte varit lätt. Men striden har inte varit med barnen utan med andra vuxna i barnens närhet som tyckt att det varit orättvist eller fel av oss som föräldrar.

Men som jag ser det är det mycket värre att ge barn en smartphone, det om något borde klassas som barnmisshandel.

Det är i mitt tycke som att ge barnet en porrtidning, en flaska sprit och ett paket cigaretter med tändare. Det sägs att eliten inte låter sina barn ha tillgång till skärmarna. Så kanske de vet något som vi inte vet? Som jag nämnde i min förra blogg fick mina barn inte heller se på TV hemma (men de tittade hos mormor). Har detta påverkat dem negativt? Hade du frågat dem då hade de nog klagat en del men nu när de är vuxna kan de uppskatta det de fick istället. Och de är tacksamma för att de inte blivit så beroende av sina telefoner som de ser andra – både jämnåriga och vuxna – vara. Vi äter middag tillsammans, ofta med tända ljus och mysig musik (gärna vinyl) och vi för intressanta samtal runt bordet. Vi är utomhus mycket, tillsammans eller på olika håll. Vi läser massor! Vi är alla mycket kreativa och använder helst datorerna till att skapa bilder, text eller musik. Jag får ofta höra hur begåvade, sociala och fina barn jag har. Har de blivit det trots sin ”hårda” uppfostran eller tack vare? Inte vet jag. Det enda jag vet är att jag uppskattar deras sällskap och vår analoga tillvaro.

Låt mig till sist sammanfatta fördelarna med att inte ha en smartphone. Egentligen är det ju jag som borde fråga dig: Varför HAR du en smartphone?

  • Jag bestämmer själv över när jag vill vara uppkopplad och på sociala medier
  • Jag blir mer närvarande i det jag gör och med de människor jag är tillsammans med
  • Jag är fri, inte beroende av en manick för kickar
  • Jag sparar pengar
  • Jag är inte beroende av wifi och behöver inte ständigt leta efter ett ställe där jag kan ladda telefonen
  • Jag blir inte (lika) övervakad var jag än befinner mig
  • Jag behåller min förmåga att lösa problem med min egen hjärna (inklusive att hitta till platser, helt utan GPS)
  • Jag får vänta på saker och därmed ha lite tråkigt ibland, vilket stimulerar min fantasi och gör mitt liv intressantare och mer magiskt
  • Jag lägger märke till saker omkring mig när jag inte sitter med näsan mot en skärm (tänk att möta ett barns blick och utbyta leenden!)
  • Jag har mer tid till sådant som jag älskar att göra och sådant som utvecklar mig, till exempel läsning
  • Jag utgör ett gott exempel för andra som vill sluta med smartphone men som kanske inte vågar eller tror att de kan.

    Vågar du?

Smartphones och folkhälsan

Snart kan man simma i sjön i alla fall.

Maken och jag har försökt hålla oss i form genom vintermånaderna genom att gå och simma i vårt lokala badhus. Det har gått lite upp och ner de senaste tre åren beroende på olika omständigheter (som ni förstår) men vi har i alla fall försökt. Maken skaffade nyligen ett årskort som friskvård och jag köpte ett tiogångskort. Men så för några veckor sedan när vi kom till badhuset för ett stilla morgonsim möttes vi av rosa lappar på dörren. ”Ånej, inte nya restriktioner”, var min första tanke. Men lapparna handlade om mobilanvändning i badhuset. ”Okej, det berör inte oss då”, konstaterade jag. Varken maken eller jag har smartphones och vi tar inte med våra dumbphones in i simhallen, det är ju självklart. Utanför kassan stod en roll-up med samma uppmaningar om att inte fotografera och att ha uppsikt över medföljande barn. Kvinnan i kassan gav också en mindre föreläsning om säkerhet i badhuset. Vi väntade otåligt på att få koden till omklädningsrummet men hon ville inte ge den förrän hon sagt hela sin inövade ramsa. Det mesta riktade sig till föräldrar med medföljande barn men vi hade inga barn med oss (det syntes tydligt) och vid den här tidpunkten var det vuxensim så frågan var helt inaktuell. När vi äntligen fått koden och kommit in i omklädningsrummen var där tapetserat med rosa lappar och affischer.

”Skojar de!?” tänkte jag irriterat och försökte låta bli att titta på dem, men det var svårt när de satt på vartannat skåp.

Behöver folk verkligen påminnas så mycket om att inte ta med telefonen in i simhallen? Jag duschade och klev ut i simhallen bara för att mötas av två (!) roll-ups med samma text – något om att ”koppla av” och lämna telefonen. ”Hur i helvete ska jag kunna koppla av under den här terrorn!?” Nu kände jag för att vända om, åka hem och hämta kameran för att fotografera inne i simhallen. Hade jag haft en smartphone hade jag fotat på ren trots. Jag simmade mina 400 meter (eller nåt ditåt, det var svårt att hålla räkningen när jag vid varje varv återigen tvingades se en skylt med samma budskap) i rena ilskan. Maken var lika irriterad. Vi avskyr båda när andra talar om för oss vad vi ska göra eller inte göra, i synnerhet myndigheter. I bastun efteråt kokade jag nästan, och det var inte på grund av värmen. På väg ut frågade jag hur länge kampanjen ska pågå och om de inte kunde tänka sig att tona ner den lite. En skylt i entrén hade räckt. Jag fick svaret att de skulle hålla på såhär till sommaren. ”Men ni ska inte behöva höra föreläsningen varje gång”, sa killen med ett generat leende, som om han insåg hur löjligt det var. När jag kom hem skickade jag ett mail till kommunen med mitt klagomål. Ett par dagar senare fick jag ett ”bla-bla”-svar från ansvarig på badhuset. Hon uppmanade mig att ringa om jag hade några fler frågor. Det hade jag, så jag ringde. Det blev ett långt och rätt givande samtal som mest kom att handla om den nya teknikens baksidor.

Tydligen kan vuxna människor idag inte kontrollera sitt mobilberoende tillräckligt för att titta upp från skärmen ens i badhuset när deras barn är i bassängen.

”Men tror ni verkligen att en sån här kampanj gör någon skillnad?” frågade jag och berättade hur den fick motsatt effekt på mig. Kvinnan menade att liknande informationskampanjer tidigare hade haft en viss effekt men hon lät rätt uppgiven. Jag sa att missbruket av smartphones är ett samhällsproblem som det knappast åligger badhuset att lösa, ens om de kunde göra något, vilket jag inte tror att de kan. Kvinnan höll med mig. På det här viset blir det en kollektiv bestraffning, menade jag. Det vore bättre om de kunde rikta informationen direkt till dem det gällde. Prata med dem som har mobilen med sig. Det hade de gjort, sa hon, och ibland resulterade det i rena hot mot personalen. Verkligen? Beroendet är allvarligt. Jag föreslog halvt på skämt att de skulle utveckla en app till telefonerna som skulle kunna ge information om badhusets öppettider och aktiviteter och som skulle plinga till med en påminnelse om att lämna telefonen i skåpet under badet.

Men i ärlighetens namn tror jag inte att vi kan lösa de problem som tekniken skapat med mer teknik.

Som jag ser det finns det bara en lösning på det här problemet nu. Jag avslutade vårt samtal med att fråga om hon inte kunde tänka sig att tona ner kampanjen (ha lite färre skyltar och ta ner roll-upsen när det är vuxensim) men det kunde hon inte. Då sa jag att tyvärr, då kan jag inte gå och simma igen förrän kampanjen är över. Ingen mening med att jag hetsar upp mig när jag är där för att koppla av. Hon undrade om jag inte kunde se att det var för en bra sak i alla fall? Jag svarade att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner så nej, det kunde jag inte. Tråkigt om kampanjen leder till sämre folkhälsa, det kan ju hända att fler reagerar som jag och låter bli att simma för att slippa överförmynderiet.

För vi behöver verkligen stärka folkhälsan, i synnerhet när det kommer till våra barn.

Jag läser en krönika i Epoch Times, skriven av Johan Holmsäter, grundaren av Friskis och Svettis. Han skriver att skolbarn idag anstränger sig fysiskt i 12-15 minuter om dagen. De skulle behöva jobba med kroppen i en till tre timmar! Denna tidiga rörelse lägger grunden till en stark och hållbar kropp i vuxenlivet. Vi riskerar en våg av bensköra vuxna och äldre om en generation. Det är ju katastrof! En stor bov i sammanhanget är alla skärmar och i synnerhet mobiltelefonerna. Jag har skrivit om det här förut men det tål att upprepas. Barn ska inte ha smartphones! När jag ser ett barn med en smartphone får jag ont i magen och mår illa. Det är som att se dem med en porrtidning, ett cigarrettpaket och en flaska vodka. Vem skulle ge det till sina barn? Och mitt samtal med kvinnan på badhuset gör det helt klart att inte ens vuxna bör ha denna trojanska häst i sin ägo. Så vad är då lösningen?

Ja, vad gör vi med sådant som riskerar folkhälsan i den här skalan?

Sånt som kan leda till allvarliga olyckor (i det här fallet drunkningstillbud) och dödsfall? Jag är generellt emot alla typer av förbud. Men de smarta telefonerna borde aldrig ha fått släppas fria på en marknad. Förbjud smartphones idag! Och det överallt och i alla former. Det spelar ingen roll om det är ett användbart och praktiskt verktyg, nackdelarna överväger. Om du tar en medicin som lindrar huvudvärk men som ger dig permanenta leverskador eller gör dig blind, skulle du då tycka att det ändå var värt det? (Egentligen en dum liknelse för massor med människor har tydligen den här åsikten idag, ni vet vilken ”medicin” det gäller.) Det räcker inte med att förbjuda samtal under bilkörning eller ha ett fotoförbud i simhallen. De smarta telefonerna måste bort för gott. Punkt.