Smartphones och folkhälsan

Snart kan man simma i sjön i alla fall.

Maken och jag har försökt hålla oss i form genom vintermånaderna genom att gå och simma i vårt lokala badhus. Det har gått lite upp och ner de senaste tre åren beroende på olika omständigheter (som ni förstår) men vi har i alla fall försökt. Maken skaffade nyligen ett årskort som friskvård och jag köpte ett tiogångskort. Men så för några veckor sedan när vi kom till badhuset för ett stilla morgonsim möttes vi av rosa lappar på dörren. ”Ånej, inte nya restriktioner”, var min första tanke. Men lapparna handlade om mobilanvändning i badhuset. ”Okej, det berör inte oss då”, konstaterade jag. Varken maken eller jag har smartphones och vi tar inte med våra dumbphones in i simhallen, det är ju självklart. Utanför kassan stod en roll-up med samma uppmaningar om att inte fotografera och att ha uppsikt över medföljande barn. Kvinnan i kassan gav också en mindre föreläsning om säkerhet i badhuset. Vi väntade otåligt på att få koden till omklädningsrummet men hon ville inte ge den förrän hon sagt hela sin inövade ramsa. Det mesta riktade sig till föräldrar med medföljande barn men vi hade inga barn med oss (det syntes tydligt) och vid den här tidpunkten var det vuxensim så frågan var helt inaktuell. När vi äntligen fått koden och kommit in i omklädningsrummen var där tapetserat med rosa lappar och affischer.

”Skojar de!?” tänkte jag irriterat och försökte låta bli att titta på dem, men det var svårt när de satt på vartannat skåp.

Behöver folk verkligen påminnas så mycket om att inte ta med telefonen in i simhallen? Jag duschade och klev ut i simhallen bara för att mötas av två (!) roll-ups med samma text – något om att ”koppla av” och lämna telefonen. ”Hur i helvete ska jag kunna koppla av under den här terrorn!?” Nu kände jag för att vända om, åka hem och hämta kameran för att fotografera inne i simhallen. Hade jag haft en smartphone hade jag fotat på ren trots. Jag simmade mina 400 meter (eller nåt ditåt, det var svårt att hålla räkningen när jag vid varje varv återigen tvingades se en skylt med samma budskap) i rena ilskan. Maken var lika irriterad. Vi avskyr båda när andra talar om för oss vad vi ska göra eller inte göra, i synnerhet myndigheter. I bastun efteråt kokade jag nästan, och det var inte på grund av värmen. På väg ut frågade jag hur länge kampanjen ska pågå och om de inte kunde tänka sig att tona ner den lite. En skylt i entrén hade räckt. Jag fick svaret att de skulle hålla på såhär till sommaren. ”Men ni ska inte behöva höra föreläsningen varje gång”, sa killen med ett generat leende, som om han insåg hur löjligt det var. När jag kom hem skickade jag ett mail till kommunen med mitt klagomål. Ett par dagar senare fick jag ett ”bla-bla”-svar från ansvarig på badhuset. Hon uppmanade mig att ringa om jag hade några fler frågor. Det hade jag, så jag ringde. Det blev ett långt och rätt givande samtal som mest kom att handla om den nya teknikens baksidor.

Tydligen kan vuxna människor idag inte kontrollera sitt mobilberoende tillräckligt för att titta upp från skärmen ens i badhuset när deras barn är i bassängen.

”Men tror ni verkligen att en sån här kampanj gör någon skillnad?” frågade jag och berättade hur den fick motsatt effekt på mig. Kvinnan menade att liknande informationskampanjer tidigare hade haft en viss effekt men hon lät rätt uppgiven. Jag sa att missbruket av smartphones är ett samhällsproblem som det knappast åligger badhuset att lösa, ens om de kunde göra något, vilket jag inte tror att de kan. Kvinnan höll med mig. På det här viset blir det en kollektiv bestraffning, menade jag. Det vore bättre om de kunde rikta informationen direkt till dem det gällde. Prata med dem som har mobilen med sig. Det hade de gjort, sa hon, och ibland resulterade det i rena hot mot personalen. Verkligen? Beroendet är allvarligt. Jag föreslog halvt på skämt att de skulle utveckla en app till telefonerna som skulle kunna ge information om badhusets öppettider och aktiviteter och som skulle plinga till med en påminnelse om att lämna telefonen i skåpet under badet.

Men i ärlighetens namn tror jag inte att vi kan lösa de problem som tekniken skapat med mer teknik.

Som jag ser det finns det bara en lösning på det här problemet nu. Jag avslutade vårt samtal med att fråga om hon inte kunde tänka sig att tona ner kampanjen (ha lite färre skyltar och ta ner roll-upsen när det är vuxensim) men det kunde hon inte. Då sa jag att tyvärr, då kan jag inte gå och simma igen förrän kampanjen är över. Ingen mening med att jag hetsar upp mig när jag är där för att koppla av. Hon undrade om jag inte kunde se att det var för en bra sak i alla fall? Jag svarade att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner så nej, det kunde jag inte. Tråkigt om kampanjen leder till sämre folkhälsa, det kan ju hända att fler reagerar som jag och låter bli att simma för att slippa överförmynderiet.

För vi behöver verkligen stärka folkhälsan, i synnerhet när det kommer till våra barn.

Jag läser en krönika i Epoch Times, skriven av Johan Holmsäter, grundaren av Friskis och Svettis. Han skriver att skolbarn idag anstränger sig fysiskt i 12-15 minuter om dagen. De skulle behöva jobba med kroppen i en till tre timmar! Denna tidiga rörelse lägger grunden till en stark och hållbar kropp i vuxenlivet. Vi riskerar en våg av bensköra vuxna och äldre om en generation. Det är ju katastrof! En stor bov i sammanhanget är alla skärmar och i synnerhet mobiltelefonerna. Jag har skrivit om det här förut men det tål att upprepas. Barn ska inte ha smartphones! När jag ser ett barn med en smartphone får jag ont i magen och mår illa. Det är som att se dem med en porrtidning, ett cigarrettpaket och en flaska vodka. Vem skulle ge det till sina barn? Och mitt samtal med kvinnan på badhuset gör det helt klart att inte ens vuxna bör ha denna trojanska häst i sin ägo. Så vad är då lösningen?

Ja, vad gör vi med sådant som riskerar folkhälsan i den här skalan?

Sånt som kan leda till allvarliga olyckor (i det här fallet drunkningstillbud) och dödsfall? Jag är generellt emot alla typer av förbud. Men de smarta telefonerna borde aldrig ha fått släppas fria på en marknad. Förbjud smartphones idag! Och det överallt och i alla former. Det spelar ingen roll om det är ett användbart och praktiskt verktyg, nackdelarna överväger. Om du tar en medicin som lindrar huvudvärk men som ger dig permanenta leverskador eller gör dig blind, skulle du då tycka att det ändå var värt det? (Egentligen en dum liknelse för massor med människor har tydligen den här åsikten idag, ni vet vilken ”medicin” det gäller.) Det räcker inte med att förbjuda samtal under bilkörning eller ha ett fotoförbud i simhallen. De smarta telefonerna måste bort för gott. Punkt.

Julklappsnovell

Tack till Alexandr Balandin och Pexels för bilden.

Nästa torsdag är det julafton, tänka sig! Så jag tar en vecka ledigt från bloggandet. Och idag bjuder jag på en novell som jag skrev för rätt många år sedan men som känns högaktuell. Så, god jul och gott nytt år! Här kommer en julklapp till er:

Den skrattande dagen

Det hela började en solig morgon i maj. Jag vaknade för en gångs skull före barnen och kände mig fullständigt utvilad. Hjärnan var klar och hjärtat kändes lätt. Det var som om jag drömt en skön dröm, full av liv, kärlek och hopp. Plötsligt blev jag medveten om allt gott som fanns i mitt liv och jag kände en intensiv lust att dela med mig till andra av allt jag ägde och hade.

Försiktigt, för att inte väcka min sovande make och våra två små barn, smög jag upp ur sängen och tassade ut i köket. Jag satte på tevatten och matade katterna, som förvånansvärt nog var sams denna morgon. När jag så småningom hörde mummel inifrån sovrummet och trippandet av barnafötter, hade jag redan frukosten klar. Min man busade lekfullt med vår ettårige son på skötbordet och kom sedan in i köket med ett avslappnat leende på läpparna. Vår treåriga dotter hade redan satt sig vid bordet, ivrigt pratande men med mer tålamod än vanligt.

− Jag har sovit så gott och måste ha drömt nåt underbart, sa min man medan han serverade barnen frukosten.
− Jasså, du också, sa jag.
− Ja, det känns som om… Jag vet inte… Du vet väl att jag älskar dig, avslutade han och kramade mig kärleksfullt.
Jag log retfullt och replikerade med vårt vanliga skämtsamma svar:
− Ja, du brukar säga det.
Han skrattade och sa sedan:
− Jag känner för att göra något. Hjälpa någon, menar jag.
− Jag också, sa jag. Men jag vill inte ta bilen. Ska vi cykla en sväng och se vad grannarna gör, eller kanske åka till mina föräldrar?
− Ja, en cykeltur! utropade dottern förtjust.
− Ja, det gör vi, sa min man, så fort vi ätit färdigt.

Sagt och gjort, när frukosten var bortdukad tog vi varsitt barn på pakethållaren och drog iväg längs den gräskantade vägen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var sannerligen en ljuvlig majmorgon.
När vi kom till vår närmsta granne, som vi i vanliga fall sällan såg till, han tycktes arbeta sju dagar i veckan, fick vi se att han var på väg ut mot vägen tillsammans med sin sambo och deras lilla son. Vi stannade cyklarna och vinkade.
− Hej, ska ni ut på promenad? frågade jag.
− Ja, vi tänkte det, svarade grannen, jag kände för att ta lite ledigt och det visade sig att min kund också hellre ville umgås med familjen just idag. Visst är det en härlig morgon?
Lite förvånad över hans glättiga pratsamhet – han brukar sällan säga så många ord i en följd – kunde jag inte göra annat än att hålla med och vi fortsatte vår tur.

I svängen efter ladan, tog vi höger in på en lummig skogsväg och cyklade till våra vänner Patrik och Josefine, som har barn i ungefär samma åldrar som våra. När vi närmade oss huset såg vi först inte till dem, men snart hörde vi röster från vardagsrummet. Vi parkerade cyklarna, lyfte av barnen och gick runt till den öppna altandörren.
– Hallå! Är det någon hemma? ropade min dotter och klev vant över tröskeln, här var hon ofta och lekte med sonen i huset.
− Hej! Kom in, hördes Josefines glada stämma. Har ni sett på nyheterna?
− Nej, svarade jag lite förvånat, vi har ju ingen TV och inte har vi lyssnat på radion heller. Är det något som har hänt?
− Ja, det kan man säga, svarade Josefine och bjöd oss att sitta ner i soffan.

Det första jag lade märke till var att nyhetsuppläsaren verkade märkligt personlig. Med blossande kinder och ett stort leende på läpparna, ibland tvekande och lyssnande i öronsnäckan, ibland ivrigt pratande, meddelade hon vad som verkade vara en världsomvälvande händelse. Uppgifterna kom tydligen snabbt och utan någon logisk ordning och därför var det svårt att förstå vidden av det hon sade. Det verkade vara fullständigt kaos och ändå en fridsam ordning. I rutan dök det upp bilder på bilfria gator, fyllda med leende människor i blandade åldrar och kategorier. Kvinnor och män rapporterade om stillastående fabriker och kärnkraftverk, frivilliga insatser på sjukhus, vårdhem och hemma hos gamla, sjuka, ensamstående och småbarnsfamiljer. Börsen var stängd och ett stort antal människor hade valt att inte gå till arbetet, utan istället, som vi, begett sig ut i närområdet för att ge någon annan en hjälpande hand, eller bara för att umgås, prata och skratta tillsammans.

Just skratten tror jag är det som mest dröjer sig kvar från denna historiska dag. Klingande, rungande, bullrande, kvittrande skratt från genuint lyckliga människor. Vi skrattade också där vi satt i våra vänners soffa. Det var som om vi precis hade vaknat upp ur en mardröm och lättat insett att i verkligheten var himlen blå, gräset grönt och allt väl. Vi blev inte sittande länge där i soffan. Det bildades snabbt nätverk för uppbyggandet av det nya samhälle som nu blivit möjligt. En del politiker hade lämnat sina poster, för att som en uttryckte det, ”gå hem och odla i trädgården”, medan andra var kvar, nu villigt lyssnande och rådigt handlande. Människor ville hjälpa till och det fanns något att göra för alla. Vissa saker förändrades på ett ögonblick, som till exempel vapentillverkningen som omedelbart stoppades, andra saker tog längre tid att strukturera om. Jordbruket och djurhållningen behövde i vissa fall några år på sig för att återgå till en långsiktigt hållbar och väl fungerande livsmedelsförsörjning. Men ingen lät sig desillusioneras av de hinder som återstod. Nu arbetade vi alla mot samma mål, utan rädslor, och kvar fanns bara kärlek, glädje och en ljusnande framtid.