smartphones – Företagande i en ny tid

Smartphones och folkhälsan

Maken och jag har försökt hålla oss i form genom vintermånaderna genom att gå och simma i vårt lokala badhus. Det har gått lite upp och ner de senaste tre åren beroende på olika omständigheter (som ni förstår) men vi har i alla fall försökt. Maken skaffade nyligen ett årskort som friskvård och jag köpte ett tiogångskort. Men så för några veckor sedan när vi kom till badhuset för ett stilla morgonsim möttes vi av rosa lappar på dörren. ”Ånej, inte nya restriktioner”, var min första tanke. Men lapparna handlade om mobilanvändning i badhuset. ”Okej, det berör inte oss då”, konstaterade jag. Varken maken eller jag har smartphones och vi tar inte med våra dumbphones in i simhallen, det är ju självklart. Utanför kassan stod en roll-up med samma uppmaningar om att inte fotografera och att ha uppsikt över medföljande barn. Kvinnan i kassan gav också en mindre föreläsning om säkerhet i badhuset. Vi väntade otåligt på att få koden till omklädningsrummet men hon ville inte ge den förrän hon sagt hela sin inövade ramsa. Det mesta riktade sig till föräldrar med medföljande barn men vi hade inga barn med oss (det syntes tydligt) och vid den här tidpunkten var det vuxensim så frågan var helt inaktuell. När vi äntligen fått koden och kommit in i omklädningsrummen var där tapetserat med rosa lappar och affischer.

”Skojar de!?” tänkte jag irriterat och försökte låta bli att titta på dem, men det var svårt när de satt på vartannat skåp.

Behöver folk verkligen påminnas så mycket om att inte ta med telefonen in i simhallen? Jag duschade och klev ut i simhallen bara för att mötas av två (!) roll-ups med samma text – något om att ”koppla av” och lämna telefonen. ”Hur i helvete ska jag kunna koppla av under den här terrorn!?” Nu kände jag för att vända om, åka hem och hämta kameran för att fotografera inne i simhallen. Hade jag haft en smartphone hade jag fotat på ren trots. Jag simmade mina 400 meter (eller nåt ditåt, det var svårt att hålla räkningen när jag vid varje varv återigen tvingades se en skylt med samma budskap) i rena ilskan. Maken var lika irriterad. Vi avskyr båda när andra talar om för oss vad vi ska göra eller inte göra, i synnerhet myndigheter. I bastun efteråt kokade jag nästan, och det var inte på grund av värmen. På väg ut frågade jag hur länge kampanjen ska pågå och om de inte kunde tänka sig att tona ner den lite. En skylt i entrén hade räckt. Jag fick svaret att de skulle hålla på såhär till sommaren. ”Men ni ska inte behöva höra föreläsningen varje gång”, sa killen med ett generat leende, som om han insåg hur löjligt det var. När jag kom hem skickade jag ett mail till kommunen med mitt klagomål. Ett par dagar senare fick jag ett ”bla-bla”-svar från ansvarig på badhuset. Hon uppmanade mig att ringa om jag hade några fler frågor. Det hade jag, så jag ringde. Det blev ett långt och rätt givande samtal som mest kom att handla om den nya teknikens baksidor.

Tydligen kan vuxna människor idag inte kontrollera sitt mobilberoende tillräckligt för att titta upp från skärmen ens i badhuset när deras barn är i bassängen.

”Men tror ni verkligen att en sån här kampanj gör någon skillnad?” frågade jag och berättade hur den fick motsatt effekt på mig. Kvinnan menade att liknande informationskampanjer tidigare hade haft en viss effekt men hon lät rätt uppgiven. Jag sa att missbruket av smartphones är ett samhällsproblem som det knappast åligger badhuset att lösa, ens om de kunde göra något, vilket jag inte tror att de kan. Kvinnan höll med mig. På det här viset blir det en kollektiv bestraffning, menade jag. Det vore bättre om de kunde rikta informationen direkt till dem det gällde. Prata med dem som har mobilen med sig. Det hade de gjort, sa hon, och ibland resulterade det i rena hot mot personalen. Verkligen? Beroendet är allvarligt. Jag föreslog halvt på skämt att de skulle utveckla en app till telefonerna som skulle kunna ge information om badhusets öppettider och aktiviteter och som skulle plinga till med en påminnelse om att lämna telefonen i skåpet under badet.

Men i ärlighetens namn tror jag inte att vi kan lösa de problem som tekniken skapat med mer teknik.

Som jag ser det finns det bara en lösning på det här problemet nu. Jag avslutade vårt samtal med att fråga om hon inte kunde tänka sig att tona ner kampanjen (ha lite färre skyltar och ta ner roll-upsen när det är vuxensim) men det kunde hon inte. Då sa jag att tyvärr, då kan jag inte gå och simma igen förrän kampanjen är över. Ingen mening med att jag hetsar upp mig när jag är där för att koppla av. Hon undrade om jag inte kunde se att det var för en bra sak i alla fall? Jag svarade att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner så nej, det kunde jag inte. Tråkigt om kampanjen leder till sämre folkhälsa, det kan ju hända att fler reagerar som jag och låter bli att simma för att slippa överförmynderiet.

För vi behöver verkligen stärka folkhälsan, i synnerhet när det kommer till våra barn.

Jag läser en krönika i Epoch Times, skriven av Johan Holmsäter, grundaren av Friskis och Svettis. Han skriver att skolbarn idag anstränger sig fysiskt i 12-15 minuter om dagen. De skulle behöva jobba med kroppen i en till tre timmar! Denna tidiga rörelse lägger grunden till en stark och hållbar kropp i vuxenlivet. Vi riskerar en våg av bensköra vuxna och äldre om en generation. Det är ju katastrof! En stor bov i sammanhanget är alla skärmar och i synnerhet mobiltelefonerna. Jag har skrivit om det här förut men det tål att upprepas. Barn ska inte ha smartphones! När jag ser ett barn med en smartphone får jag ont i magen och mår illa. Det är som att se dem med en porrtidning, ett cigarrettpaket och en flaska vodka. Vem skulle ge det till sina barn? Och mitt samtal med kvinnan på badhuset gör det helt klart att inte ens vuxna bör ha denna trojanska häst i sin ägo. Så vad är då lösningen?

Ja, vad gör vi med sådant som riskerar folkhälsan i den här skalan?

Sånt som kan leda till allvarliga olyckor (i det här fallet drunkningstillbud) och dödsfall? Jag är generellt emot alla typer av förbud. Men de smarta telefonerna borde aldrig ha fått släppas fria på en marknad. Förbjud smartphones idag! Och det överallt och i alla former. Det spelar ingen roll om det är ett användbart och praktiskt verktyg, nackdelarna överväger. Om du tar en medicin som lindrar huvudvärk men som ger dig permanenta leverskador eller gör dig blind, skulle du då tycka att det ändå var värt det? (Egentligen en dum liknelse för massor med människor har tydligen den här åsikten idag, ni vet vilken ”medicin” det gäller.) Det räcker inte med att förbjuda samtal under bilkörning eller ha ett fotoförbud i simhallen. De smarta telefonerna måste bort för gott. Punkt.

Den trojanska hästen

Smartphone – en praktisk leksak eller en elektronisk fotboja? (Tack till Tracy le-Blanc på Pexels för bilden.)

Vår stora affärsidé var Pyssling. Idén kom till mig när jag ”skickade en önskan till universum” om ett sätt försörja mig på något jag älskar. Små enkla pysselböcker – lätta att ta med, inte överdrivet plottriga och med utmaningar anpassade efter barnens olika nivåer. Vi satsade järnet på produkten och var övertygade om att Pyssling snart skulle vara ett lika känt begrepp för dagens unga som Pixi varit för vår generation. Men stora makter motarbetade oss och vårt flaggskepp sjönk. (Inte heller här var det nog bogvisiret…) För i samma veva som vi lanserade Pyssling kom de ”smarta” telefonerna. Och i den storm av nyhetens behag och löften om oändlig underhållning i din ficka bleknade vårt pappersbaserade hantverk bort.

Dålig tajming kanske… Eller en ondskefull plan?

Jag minns att jag tyckte att det var något obehagligt över de ”smarta” telefonerna när de kom. (Varför skulle man vilja vara uppkopplad hela tiden?) De påminde om den där medaljongen i Stephen Kings ”Köplust”. Den som verkar välgörande och tar bort smärta men som innehåller något som krafsar och lever. En trojansk häst i miniformat, det var vad det var. Så jag avvaktade. Och jag har fortfarande ingen smartphone, såhär femton år senare. Ju mer tiden går desto mer rätt upplever jag mitt beslut. ”Men är det inte krångligt? Skulle det inte vara lättare med en smartphone?” får jag ofta höra av välmenande människor som tycks tro att mitt beslut grundar sig på bristfällig information, teknikskräck eller allmän idioti. (Om jag bara förstod hur fantastisk telefonen var…)

Jo, i vissa situationer är det lite bökigt och krångligare blir det för varje år. Eftersom det är så de vill ha det. ”De” som vill ta kontrollen över varje människas liv. Det är det jag menar med den trojanska hästen. De säger att det är för din bekvämlighet, din säkerhet och effektivitet. Men i verkligheten är det en elektronisk fotboja i ett osynligt fängelse. En fotboja som snart kommer att fungera som ett sånt där hundhalsband som kan ge elchocker. För om de som styr tekniken kan samla in data om allt du gör (och till och med läsa dina privata meddelanden, något som är på förslag nu i EU), och bestämmer sig för att du har fel åsikt om något, då kan de på ett ögonblick hindra dig från att handla vissa varor, eller röra dig fritt. Det här är inte science fiction, det existerar redan i Kina genom deras social credit system. Du går mot röd gubbe – katching! Minus på kontot. Du säger något negativt om kommunistpartiet – katching! Reseförbud (eller en enkel biljett till ett arbetsläger).

Det skulle aldrig hända här, säger du kanske.
Inte? Jag säger bara vaccinpass.

Nåja, om vi lämnar ”konspirationsteorierna” utanför det här och bara tittar på några grundläggande argument mot de ”smarta” telefonerna så ser de ut såhär:

Ekonomi: En smartphone kostar mycket. Och även om många företag erbjuder själva telefonen nästan gratis om man tecknar ett (dyrt) abonnemang så löper detta över så lång tid att telefonen hinner bli omodern. Jag har kontantkortstelefon och gör sällan av med mer än hundra kronor i månaden. Ett abonnemang hade inte lönat sig för mig.
Funktion: Hänger ihop med ovanstående. För det är inbyggt i telefonerna att de ska tappa i prestanda över tid. Även om du ständigt uppdaterar din telefon kommer du snart att behöva köpa en ny bara för att kunna använda de enklaste funktionerna. Och telefonerna är bräckliga. De kan knäckas i bakfickan eller spricka om du tappar dem i golvet. Är det kallt fungerar de sämre. Det gör i och för sig min Nokia 3310 också men jag har tappat den i golvet hur många gånger som helst under de 20 år jag haft den och den fungerar fortfarande fint.
Fysisk hälsa: Oavsett om du tror på den skadliga effekten av mobilstrålning eller ej så avger de strålning och tills vi vet hur den påverkar oss och allt levande (här ska vi också räkna med effekten från alla master) så bör vi vara försiktiga med hur vi använder tekniken. Och även om strålningen skulle visa sig vara ofarlig bidrar skärmarna till mer stillasittande, dålig hållning, sämre kondition och sämre syn. I synnerhet för barn är detta förödande och vad långtidseffekterna blir återstår ännu att se. Jag minns när mobiltelefonerna kom, att jag tyckte det var en vuxenleksak och inget för barn. Redan innan telefonerna var uppkopplade till internet (också en vuxenvärld) tyckte jag att det var lika illa att se ett barn med en mobiltelefon som om barnet suttit med en flaska sprit eller en cigarrett i handen. Numera har jag tyvärr fått vänja mig vid synen men det är fortfarande sorgligt och enligt mig helt fel! Jag har försökt hålla mina barn borta från mobiltelefoner tills de varit gamla nog att spara ihop till och köpa en själva. En femtonåring i min bekantskapskrets uttryckte själv för inte så länge sedan att hon önskade att hennes föräldrar inte hade gett henne en telefon så tidigt. Hon hade velat vara barn längre. (Jag vet inte när hon fick den. Som åttaåring?) Vilket för oss till…
Psykisk hälsa: Det är väl ingen som kan förneka att dagens unga mår psykiskt dåligt. Och mobilerna och nätmobbning utgör en stor del av problemet. Som sagt: mobiler och internet är vuxenleksaker! Leksaker som inte ens vi vuxna alltid kan hantera på ett bra sätt. Jag vet att jag lätt blir beroende. Ge mig ett ”klicka-på-tre-lika”-spel och jag kan bli sittande i timmar. Då är det bra att det finns naturliga gränser och trösklar. Jag måste aktivt sätta mig vid datorn, starta upp den och ett (långsamt) internet. Lite självdisciplin på det och jag kan hålla mitt beroende hyfsat i schack. Men ett barn som vill ha omedelbar behovstillfredsställelse och som har en internetuppkopplad mobil i fickan… Då är den enda begränsningen möjligen batteritiden. Om du känner att ditt barn absolut måste ha en mobil (för att ni ska kunna nå varann t ex, vilket egentligen är ett dåligt argument av flera orsaker som jag inte tänker gå in på här) så köp en ”dumbphone” utan internet.
Social hälsa: Det krävs något helt annat när man interagerar med människor öga mot öga än när man chattar på internet. Det är en unik förmåga som varit nödvändig för vår överlevnad i tusentals år. En förmåga du utvecklar under dina första år i livet. Jag minns att jag läste om en studie i USA för många år sedan där man undersökt effekten av TV-tittande på små barn. Det visade sig att 0-2-åringar som tittade mycket på TV utvecklade autismliknande symtom. När man minskade skärmtiden försvann symtomen. Hur många småbarn i dag sitter mer vid en skärm än i sin mors knä? Vad får det för konsekvenser att de alltmer sällan interagerar ansikte mot ansikte med en annan människa? Vi som är föräldrar vet att det är något speciellt med alla de där ögonblicken av direkt kontakt: Jag ler, du ler, jag plutar med munnen, du plutar med munnen, vi skrattar tillsammans. Och även senare i livet är det viktigt med direktkontakt. Idag märks det kanske inte så mycket. Om du inte själv är den enda utan telefon förstås. Då ter sig alla andra som asociala zombies. Den där zombieapokalypsen som de talar om. Den är här redan.

Och vad är en zombie? En själlös varelse utan empati. Är det såna vi vill bli?

Jag är inte teknikfientlig, jag är teknikförsiktig. Och jag har starka skäl till det. Jag är inte heller oteknisk. Ironiskt nog händer det att jag får hjälpa kollegor med deras smartphones eller läsplattor. Det är som om förmågan att tänka logiskt och lösa problem är större hos oss som inte använder tekniken. Jag var en av de första i min klass att skaffa en bärbar CD-spelare och redan på nittiotalet hade jag en fickdator. Jag surfade på nätet när de flesta ännu inte var uppkopplade och hittade tack vare det min livskamrat. (Samme livskamrat blev senare allvarligt sjuk av bland annat mobilstrålning.) Jag förstår verkligen att den ”smarta” tekniken lockar och att den faktiskt underlättar vardagen för många. Men frågan är bara: till vilket pris? Din frihet, din hälsa, ditt förstånd? Är det värt det? Ibland får jag en helt annan reaktion när jag säger att jag inte har en smartphone: ”Åh! Vad skönt! Jag önskar jag kunde sluta!”

Om reklamens vara eller icke vara

Är marknadsföring i sociala medier framtidens melodi? (Foto från Pexels: Tracy LeBlanc)

Det jag tycker är tråkigast och svårast med att vara egen företagare är säljbiten. Självklart vill jag nå ut med mina produkter, men bara till dem som faktiskt skulle kunna ha glädje av dem. Jag vill inte pracka på människor något som de inte vill ha. När det gäller reklam har jag blandade känslor. Som konsument upplever jag ofta att det blir för mycket reklam. Vi har en ”ingen reklam, tack”-skylt på brevlådan. Jag använder webläsaren Brave som blockerar det mesta av reklamen på nätet. Ändå kan jag uppskatta vissa typer av reklam. Så kallade riktade annonser prickar emellanåt helt rätt och jag hittar något jag sökt efter, eller något jag inte visste fanns men som verkar bra när jag får se det. Jag läser inte dagstidningar men jag prenumererar på ett par tidskrifter och i dessa läser jag ofta annonssidorna eftersom de presenterar produkter inom mina intresseområden. Rent ideologiskt har jag dock ofta lutat åt att all reklam borde vara förbjuden. Till syvende och sist är ju reklamen till för att få oss att köpa saker vi inte annars skulle köpt (=inte behöver) och genom åren har reklamen blivit alltmer ”psykologiserad” och manipulativ.

Har du sett filmen ”The Invention of Lying” med Ricky Gervais? I den filmen lever alla i en värld där ingen kan ljuga. De har fortfarande reklam men i reklamen säger de alltid sanningen: ”det här är en hälsofarlig produkt men köp den ändå så att jag kan bli rik”. En mycket bra och tänkvärd film. Är ärlighet alltid det bästa? Är det lögn att hålla inne med sanning? Till viss del begränsar vi reklamen – man får inte ha alltför vilseledande annonser. Jag hörde att Red Bull hade fått kritik för att de påstår att ”Red Bull ger dig vingar”, jag vet inte om det stämmer. (Alltså att de fått kritik, inte att man får vingar om man dricker det.) Men visst kommer reklammakarna undan med rätt mycket? Kommer du ihåg debatten på 80-talet om de korta, för medvetandet omärkbara reklambilder som gömdes i biofilmer? För bråkdelen av en sekund visades en läsk och efter bion gick du och köpte en sådan läsk utan att egentligen veta varför. Jag vet inte hur effektivt det här var men visst blev det förbjudet? Eller? Vad vet vi om vad vi utsätts för? Idag går debatten om de smarta telefonerna och deras mikrofoner som spelar in även när vi tror att telefonen är avstängd. Du kan prata med en vän om något (med telefonen avstängd bredvid) och när du sedan surfar ut på nätet får du reklam om precis det ni pratat om. Till en början trodde många att det här var ett lustigt sammanträffande men mycket talar för att så kallad smart utrustning spelar in utan vår vetskap. Allt är mycket utstuderat för att kunna rikta annonser ännu mer specifikt (i bästa fall enbart det). Låter jag konspiratorisk? Edward Snowden uppmanar de försiktiga att plocka ut den dolda mikrofonen ur den smarta telefonen och koppla in en extern mikrofon när man behöver prata.

Allt det här ger mig kalla kårar och spär på min motvilja mot reklam.
Något som ställer till det när jag i egenskap av företagare vill göra mina produkter kända.

Vi har provat lite olika typer av marknadsföring under åren. Annonser i tidningar ger inte valuta för pengarna. De är dyra och även om du lyckas hitta en tidskrift med exakt din målgrupp säljer du inte så mycket att det betalar annonsen, i alla fall inte om dina produkter likt våra är relativt billiga. Det är min erfarenhet. Att träffa potentiella kunder direkt är både roligare och effektivare men kan också vara ohyggligt dyrt. Det roligaste vi gjort var nog att stå på Skolforum. Där fick vi verkligen visa upp oss och prata med kollegor i vår bransch – både andra förläggare och fritidspedagoger (vår målgrupp). I kölvattnet av mässan sålde vi en del, dock inte så att det betalade platsen. Vi har även stått på mindre mässor och marknader och där brukar vi gå lite plus i alla fall (arbetsinsatsen inte medräknad). När man skriver och producerar böcker vill man såklart ha recensioner. Därför har vi kontaktat tidningar och bloggare när vi haft nya böcker. Min erfarenhet är att tidningar hellre skriver ett reportage om dig som person än recenserar din bok. Och även om en bloggare ber om böcker att recensera, är sannolikheten att just din bok nämns inte så stor. Nåja, ett reportage kan också sälja böcker.

Vi försökte vara moderna och annonsera på Facebook. Det var roligt, ska villigt erkännas, och spännande att se hur många visningar annonsen fick. Sålde vi något? Nej, inte direkt. Men det var en billig annons, ingen större förlust. Summa summarum: när det kommer till marknadsföring är jag den siste du skall fråga om råd. Jag har ingen aning om hur man säljer. När vår försäljning ökar vet jag inte varför, eftersom vi oftast säljer via tredje part och bara får månadsvisa avräkningar. Men just därför ser jag varje liten insats som en möjlighet att nå ut. Vem vet om det var just den personen jag talade med som berättade vidare och tipsade andra och på så sätt ökade min försäljning?

Hur kommer reklamen att se ut i framtiden? Kommer den att bli mer reglerad? Kommer människor att protestera mot övervakningen och de riktade annonserna? Eller kommer det bara att bli mer av sådant? Som till exempel reklam direkt hem i ditt smarta kylskåp? Kanske kommer reklamen att bli mer av recensionstyp, mer beroende av att konsumenter tipsar varandra? Rent spontant känner jag att i en gåvoekonomi vill jag dela med mig av positiva upplevelser och det innebär att jag kommer att tala varmt om produkter och producenter som jag uppskattar. Redan nu är det lätt att ge en recension för en restaurang eller bok på nätet. Gör det! I alla fall om du är nöjd. Är du mindre nöjd kan du bara låta bli. Låt oss sprida positivitet omkring oss så mycket det går. Min pappa (också företagare) sa alltid att om en kund ringer och klagar, då vet man att det finns åtminstone tio kunder som är nöjda. Låt oss vara de där nöjda kunderna men låt oss också tala om det!

Ps. Jag har fortfarande inte skaffat en smartphone och tänker fortsätta klara mig utan så länge det går. Jag har också av flera skäl nyligen lämnat Facebook som privatperson. Ds.