Etikett: brott

En våldshandling som inte imponerar

Jag ska vara helt ärlig från början: Margaret Yorkes ”Våldshandling” var en besvikelse. Yorke brukar skickligt väva samman flera trådar till ett oväntat slut som får dig att bläddra tillbaka och tänka: ”jaha, var det så det var!”, vilket gjorde att jag, trots att historien haltade och flöt ut i till synes onödiga beskrivningar, ändå räknade med att hon skulle överraska mig mot slutet i den här romanen också. Men – spoiler alert – det gjorde hon inte. Romanen är en av Yorkes senaste, den är från 1998, och har väl fått passera tack vare hennes tidigare framgångar. Men den känns krystad och ogenomtänkt, som ett första försök av en oerfaren deckarförfattare eller som ett hastigt hopslängt arbete utan inspiration. Hade jag fått ett sådant manus till mitt förlag hade jag skickat tillbaka det och bett om rejäla omarbetningar, om jag ens brytt mig om att överväga utgivning.

Yorkes styrka ligger i att beskriva vanliga människors liv, tankar och känslor när de blir utsatta för, eller till och med begår, ett våldsamt brott.

Hennes deckare är inte klassiska mordhistorier på så sätt att man letar efter en mördare tillsammans med polisen (en så kallad ”who dunnit”), ofta vet läsaren vem mördaren är redan från början. Och polisens arbete är bara en bihandling. Det intressanta är bakgrunden till brottet, samt frågan om rättvisa, skuld och hämnd. Vad gör en sådan våldsam händelse med människor – förövare som offer? Vi förändras, vi blir någon annan än den vi var förut. Detta är Yorke vanligtvis otroligt skicklig på att beskriva. Så även i den här romanen.

Problemet är dock att det känns som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vilken karaktär vi ska få lära känna på djupet.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan de olika karaktärernas perspektiv, ibland får jag läsa om några meningar för att förstå vems tankar jag får ta del av. En av karaktärerna är dessutom lite mystiskt diffus och hennes tankar är skrivna i jag-form i kursiv stil. Bara stilen gör det jobbigt att läsa och greppet känns lite väl sensationssökande för en sådan veteran som Yorke. Boken innehåller många karaktärer och jag blandar lätt ihop dem. Dessutom får vi veta allehanda till synes slumpmässiga detaljer om deras liv. Som jag sa i inledningen hade jag överseende med detta eftersom jag var säker på att Yorke skulle låta det få betydelse längre fram. Men det hände alltså inte. Trådarna lämnas hängande och ett osannolikt sammanträffande visade sig också vara helt onödigt för handlingen.

Om det är något jag lärt mig och fokuserar mycket på som författare så är det just att slimma historien så att ingen detalj är onödig.

Visst, ibland behöver du bygga en karaktär eller en miljö med några detaljer men de ska hållas till ett minimum och om möjligt få betydelse för intrigen. I synnerhet om du bakar in ett sammanträffande, då måste detta vara viktigt på något sätt. Man brukar säga något i stil med att ”om det hänger ett svärd på väggen i första akten måste det ha huggits i någon i den andra”. Ett vanligt nybörjarfel när man skriver är att man vill berätta allt som karaktärerna gör och säger, istället för att fokusera på nyckelhändelser som drar historien framåt. Ingen är intresserad av vad din karaktär äter till frukost, såvida han inte ska magpumpas senare. Det är också frestande att beskriva alla människor som en karaktär interagerar med – i verkliga livet kommer vi ju i kontakt med ibland hundratals personer på relativt kort tid – men återigen, för det inte handlingen framåt så överlåt detta åt läsarens fantasi.

Jag läser gärna Yorke på originalspråk, hon skriver vanligtvis på enkel engelska, men den här gången var boken på svenska. Och kanske var det delvis översättarens fel, jag hakade flera gånger upp mig på märkliga ordval eller syftningar. Men även om språket varit lättläst tror jag inte historien hade imponerat. Som sagt, det känns som om Margaret Yorke skrivit ”Våldshandling” mest för att hon behövde ge ut en bok till utan att ha några särskilt bra idéer. Och med tanke på hennes tidigare framgångar hade det då kanske varit bättre att bara låta bli.

Behöver vi ondskan? Recension av ”Guards! Guards!”

Jag läser ännu en bok av Terry Pratchett, det går helt enkelt inte att låta bli. Även denna gång är boken på originalspråk, vilket både är en fröjd och en försvårande omständighet. Det händer rätt ofta att jag får backa några meningar och läsa om och ibland får jag helt enkelt bara acceptera att jag inte förstår allt (vem orkar gå efter en ordbok?). Men det gör inget. Det mesta kommer fram med den största tydlighet i alla fall och jag sveps raskt med i berättelsen.

Den här boken – ”Guards! Guards!” – utspelar sig i samma värld och miljö som den förra boken jag läste (”Men at Arms”). Flera av karaktärerna är desamma, vilket innebär ett kärt återseende. Men denna bok är av ett tidigare datum så vi hoppar helt enkelt tillbaka i tiden. Nu får vi möta konstapel Carrot när han lämnar sitt hem hos dvärgarna för att söka lyckan i den stora staden och ansluta sig till nattvakten. Han har fått höra att det är ett av de mest hedervärda arbeten man kan ha och ser fram emot att få upprätthålla lag och ordning. På vägen till staden Ankh-Morpork läser han igenom lagboken noga.

Men väl framme i staden får han snart lära sig att det där med lag och ordning inte är så viktigt i Ankh-Morpork.

Här kan man inte bara arrestera tjuvar tagna på bar gärning, inte om de tillhör Tjuvarnas Gille och stöldgodset kan räknas till deras godkända ranson. För Carrot, som på dvärgars vis tar allt bokstavligt och håller hårt på rätt och fel blir det en verklig kulturkrock. Han är också härligt naiv och underbart orädd. Vilka order han än får av sina överordnade sergeant Colon och kapten Vimes så lyder han och gör sitt allra bästa. Även om orderna ibland handlar om att inte arrestera en brottsling. Carrot är godheten och rättrådigheten personifierad och blir därför en förebild och en hjälte både för folket i Ankh-Morpork och för läsaren. Men bokens egentliga hjälte eller huvudperson är kapten Vimes. I den här boken får vi veta historien bakom hans förlovning med Lady Ramkin – hur de träffades och fann varandra. Det hela involverar självklart ett gäng drakar, eftersom det är Ramkins stora passion. Bokens skurk är också en drake, fast inte en sådan liten träskdrake som Ramkin föder upp och som inte blir större än en liten hund, utan en stor, magisk drake, frammanad av ett litet hemligt sällskap. Denna drake sprider skräck och förödelse omkring sig i Ankh-Morpork och de enda som kan stoppa den är förstås nattvakten. Eller möjligen en rättmätig kung?

Det finns så många bottnar och lager i Pratchetts böcker, det är svårt att välja ut ett tema att filosofera kring.

Många tankar väcks medan man läser, mellan skratten och magpirren. Vi tvingas fundera över ondska och godhet, människans natur och universums lagar. Även i den på många sätt magiska värld som är Pratchetts så finns det vissa saker som är omöjliga eller ologiska. Men det är inte alltid det man tror. Att bibliotekarien är en orangutang, till exempel, det är helt självklart. Också det faktum att han genom att förirra sig i biblioteket kan ta sig tillbaka i tiden är helt godtagbart. Men att en verklig drake i den storleken skulle kunna flyga på det sätt den gör, eller ens existera, det förbryllar invånarna i staden. Det är helt enkelt inte möjligt. Och draken själv tycker att det är obegripligt hur människorna, trots att den (draken) äter och bränner ihjäl dem, i slutändan kommer att försvara den och hindra alla eventuella ”hjältar” som försöker utmana den. Draken menar att även om drakar är kända för sin ondska och våldsamhet så skulle det aldrig falla dem in att attackera en artfrände, på så grymma sätt som människorna till synes utan att blinka attackerar varandra.

Patriciern Vetinari, som styr staden lyfter sin teori för kapten Vimes. Han menar att det inte finns någon reell ondska eller godhet. Eller egentligen menar han att alla är mer eller mindre onda.

De flesta, inte genom att de säger ”ja” till ondskan, utan genom att de inte säger ”nej”.

Detta illustreras tydligt när ledarna i staden informeras om drakens krav. Trots att de alla anser att det är helt galet vågar ingen säga nej, utan alla väntar på att någon annan ska säga något först. Vilket såklart inte sker. Vetinari säger också att även om det finns människor som strävar efter att stoppa ondskan så är det det enda de kan. Vad de sedan ska ta sig till vet de helt enkelt inte. Det är de onda människorna som kan göra upp planer och få ordning (låt vara en kriminell ordning men ändå) på ett samhälle. De ”goda” behöver alltså de onda. Kapten Vimes som kanske på ett undermedvetet plan delar Vetinaris åsikt (förmodligen är det därför han dricker) vägrar att gå med på detta och undrar hur patriciern ens orkar stiga upp på morgonen med en så pessimistisk världssyn. Ja, det kan man fråga sig. Vad är det som driver Vetinari? Han har inga laster, hänger sig inte åt några excesser, trots att han alltså har hela staden Ankh-Morpork i ett järngrepp. Han verkar aldrig sova utan arbetar ständigt med att förbättra sina planer för staden. Kanske är det detta som ger honom hans raison d’être? Han spelar på stadens invånare som ett spel där han konstant övar upp sin skicklighet. Och även om han egentligen är en diktator och skurk så kan jag som läsare inte låta bli att beundra honom och fascineras av honom. Det är en komplex figur som Pratchett skapat.

Behöver vi ondskan för att få världen att fungera?

Inte skulle mycket bli gjort om vi alla bara satt och sjöng kumbayah. Det som får mig att klippa gräset och rensa rabatter är ju just det som min pappa kallar ”elaka ögon” – det vill säga egenskapen att se vad som är fel. Med de rosafärgade glasögonen är allt redan perfekt och inget behöver göras. Men tänkte alla så skulle vi inte bara bada i sopor utan förmodligen även svälta ihjäl. Så kanske har Vetinari en poäng?

I slutet av boken får vi också insikter i ondskans natur, så som den gestaltas i form av en drake. Den som frammanar draken kommer att ge den en del av sin personlighet, sina drifter och önskningar och därför kan draken användas både för ont och för gott. Men draken får också eget liv och kan övermanna sin skapare, så att denne inte längre kan kontrollera draken. Jag kommer osökt att tänka på människans alla uppfinningar som i de flesta fall haft de bästa intentioner bakom sig men som ofta urartat till massförstörelsevapen. Det är som om vi inte kan hjälpa det. Allt vi skapar tycks förr eller senare leda till kaos och död. Ändå fortsätter vi skapa, dansa och skratta. Mitt i kaoset i den av draken terroriserade staden finner invånarna i Ankh-Morpork ändå tillfällen att äta, dricka, festa och slåss. På sätt och vis är det detta som gör dem – ja, alla människor – oövervinnerliga. Och konstapel Carrot får utgöra sinnebilden av det goda som vi ändå (trots omöjliga odds) strävar efter.