Själlöst om rätt och fel

Kanske fungerar det lika bra att kasta tärning?

Folke Tersmans bok ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu” svarar inte på titelns fråga. Baksidestexten börjar: ”Vad är meningen med livet?” vilket är en annan fråga som inte heller besvaras eller ens tas upp i boken. Om ”Den intoleranta toleransen” (som jag läst och recenserat nyligen) tog sin utgångspunkt i en gudagiven (moral)lag gör Tersmans bok det motsatta, läsaren förstår snabbt att all form av religion eller gudstro är förlegad, vilket kan illustreras av meningen: ”Den katolska kyrkans undergång kan man kanske leva med.” Tersman försöker ge oss en ”objektiv” beskrivning av den västerländska moralfilosofins historia, som vore den en ”vetenskap” bland alla andra. Men i teoretiserandet och den hårklyvande definitionsjakten blir texten stundvis svårbegriplig och rentav meningslös.

Allt blir relativt, allt kan ifrågasättas, vi rör oss i ett gungfly som skapar en molande känsla av att författaren missat något centralt.

Boken börjar med en berättelse om den afrikanska Ik-stammen, som för att illustrera att människans ”naturtillstånd” är av våldsam och enligt våra nutida mått amoralisk art. Även senare i boken ges ett exempel på ett ”naturfolk” där våld (i synnerhet mot kvinnor och barn) är ett framträdande drag. Ingenstans nämner Tersman att det även finns (faktiskt är vanligare?) naturfolk som lever i fred, harmoni och jämlikhet. Nej, det antas att människans moral är en frukt av hennes evolution mot en allt högre grad av civilisation.

Den första filosofen som Tersman tar upp är Thomas Hobbes, som letade efter en filosofi som kunde rättfärdiga monarkin utan den gudomliga ordningsaspekten. Hobbes menade att människan ingår ”samhällskontrakt” där alla i längden tjänar på att det finns olika samhällsklasser. Denna överenskommelse baserad på egenintresse gör så att människor agerar moraliskt, även om det inte finns någon objektiv moral. Här tar Tersman faktiskt upp en relevant fråga (utan att erbjuda något svar) som följer av idén att människans naturtillstånd skulle vara våldsamt, nämligen: ”varför slår inte folk ständigt ihjäl varandra?” Och hur kommer det sig att vi ofta lyckas samarbeta och undvika kollektiva dilemman? Tersman försöker förklara det genetiskt – altruismen har lönat sig för artens fortlevnad – men verkar inte riktigt tro på det själv.

Långt mer intressant är idén om förtroende.

För att människor ska undvika kollektiva dilemman och i enskilda situationer agera osjälviskt för att kollektivet ska gynnas, krävs förtroende mellan människor i ett samhälle. Varifrån kommer detta förtroende? Hur kan man öka det? Det har nämligen visat sig att ju större förtroendekapital ett samhälle har, desto bättre ekonomi och livskvalitet upplever medborgarna. Forskningen tycks visa att det som krävs är direkta möten mellan människor. Att träffas över en kopp kaffe eller en öl och lära känna varandra personligen leder till större förtroende och därmed bättre demokrati och välfärd. Intressant! Hur ser det ut på den här fronten idag? Vad hände 2020?

Från Hobbes går Tersman vidare till Immanuel Kant som var pliktetiker. Pliktetiken är väl det närmaste man kan komma religiös moral utan att blanda in gud – det finns helt enkelt saker som alltid är fel. Konsekvensetikerna menar istället att man måste se på konsekvenserna av varje handling – leder en handling till ett positivt resultat så kan den betraktas som ”god”. Ändamålet helgar alltså medlen. Men Kant ansåg att man aldrig får köra över en annan människa: ”Handla så att du alltid behandlar människor som självändamål och inte enbart som medel”, vilket på något sätt mjukar upp kanterna (ursäkta ordvitsen) på Kants annars rätt hårda filosofi.

Utilitarismen går liksom konsekvensetiken ut på att det är resultatet som avgör, men medan konsekvensetikerna frågar sig om handlingen kan upphöjas till lag (om alla gjorde såhär…) ser utilitaristerna mer till varje specifik situation. Man koncentrerar sig på den samlade ”lyckan” snarare än rimligheten i lagen som sådan. Utilitarism kan lätt leda till hedonism – där människans (omedelbara) njutning är det viktigaste, vilket väl gör denna filosofi rätt ytlig och inte leder oss närmare svaret på frågan om livets mening och hur vi bör leva.

Såhär långt in i boken börjar Tersman verkligen förirra sig i abstraktioner och det är stundvis svårt att hänga med. Och när han tar upp Nietzsche och nihilismen känner jag att verklighetskontakten sjunger på sista versen. Nihilismen leder ju till uppfattningen att ingenting egentligen spelar någon roll, gud är död och därmed även moralen.

Gör vad du vill, det finns inget som är sant eller falskt, eller så kan två olika saker vara sanna samtidigt.

Det här ser vi tydligt effekterna av i dagens samhälle och det påpekas också i ”Den intoleranta toleransen” (som jag nämnde tidigare). Och som om Tersman inser att han håller på att måla in sig i ett hörn framhåller han att människor ju trots allt har en känsla för att det finns ett rätt och fel. Kanske är det medfött, eller inlärt, men de flesta människor känner intuitivt vad som är det rätta i en situation eller åtminstone att det borde finnas ett rätt beslut. Vi behöver dock ständigt stöta och blöta detta ”samvete” (Tersman använder dock inte det ordet) så att vår moralfilosofi utvecklas, menar Tersman. Mot slutet av boken tar han också avstånd ifrån det alltför teoretiska inom moralfilosofin (bättre sent än aldrig) – nog borde väl teorierna utformas för praktisk tillämpning?

Vad är det för mening att grubbla över rätt och fel om det inte bidrar till att lösa reella problem?

Någon som försökte med detta – en tillämpbar filosofi – var John Rawls som fokuserade på begreppet rättvisa. Rawls filosofi är detaljerad och genomtänkt och kan mycket väl användas som en grund för att bygga ett hyfsat jämlikt och demokratiskt samhälle. Han lyfter tanken om att ett samhälles framgång ska mätas i hur väl det tar hand om de svagaste, en idé som många i västvärlden väl kan ställa upp på?

Men ska vi begränsa oss till de svagaste människorna eller ska vi även räkna in djuren? Bokens sista kapitel handlar om Peter Singer och djurens rätt och nu kommer vi fram till pudelns, eller ska vi säga Tersmans, kärna och vad som känns som bokens egentliga syfte: att försvara djurrätten och vegetarianismen. Tersman lyfter ogenerat fram argumenten för att människan inte borde äta kött, utan att i någon större utsträckning basera dessa på fakta eller forskning. Han hävdar till exempel att djurrättsaktivister är mer måna om andra människor och tar som bevis att det är vanligt att medlemmar i djurrättsorganisationer även ger pengar till Röda Korset. Men man kan ju såklart hävda att det är tvärtom – människor som vill hjälpa andra människor är också benägna att måna om djuren. Greenpeace Canadas grundare Patrick Moore valde att lämna organisationen just för att han ansåg att den blev ”anti-human” och satte djur och natur framför människor.

Tersman hävdar också att människan inte behöver äta kött för att få i sig det hon behöver, vilket är en sanning med modifikation och dessutom ett rätt anmärkningsvärt uttalande från någon som tror på evolutionsteorin (enligt vilken vår intelligens – ”sapiens” i homo sapiens – utvecklats tack vare att vi utökade vårt intag av kött). Miljövinsterna av en vegetarisk kost kan också diskuteras men detta är inget som författaren tar upp. Han menar att om vi resonerar logiskt ska vi antingen behandla våra svårast handikappade i samhället som djur, eller så ska vi värdera djuren (nästan?) lika högt som människor.

Men det fattas något här och jag är benägen att säga att det har att göra med relationer och rent av själ, eller kanske bristen på den.

För precis som med AI-genererade bilder känns ”Hur bör du leva” själlös. Bara hjärna inget hjärta. Och det mest grundläggande för vad det innebär att vara människa – relationer till andra människor och till något större än oss själva (kalla det gud om du vill) – lyser med sin frånvaro. Det är ju just detta som förklarar varför vi håller människor vid liv till varje pris men inte tvekar att avliva en hund som lider. Vår relation till djuren – hur nära och kärleksfull den än är – är av annan art än vår relation till andra människor. Det rationella vore kanske att avliva våra svårast sjuka och lämna de svagaste åt sitt öde (det naturliga urvalet, borde tilltala evolutionisten), och så sker också i extremsituationer där resurserna är knappa. Men vi är inte särskilt rationella – vi är känslovarelser och det av en anledning. Kalla det en evolutionär fördel om du vill men jag lutar personligen mer åt den gudomliga gnistan, vårt högre jag, det som Tersman helt bortser ifrån och som gör att ”Hur bör du leva?” blir ett varnande exempel på den tomhet och meningslöshet som vi hamnar i utan tron på något bortom det synliga.

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes ”Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.

Om ont och gott

Rådjur i trädgården – är det något fantastiskt eller fruktansvärt? Det beror på vem du frågar.

Jag har många gånger funderat över om det vore möjligt att sprida mer goda nyheter. De flesta nyheter som presenteras för oss, i tidningar, radio och TV samt på nätet, är av det negativa slaget. Ofta vinklade på ett sätt som helt klart är avsett att göra oss känslomässigt berörda. Detta skapar en ständig stress för den som försöker ”hålla sig uppdaterad”. Problemet när man börjar leta efter ”goda nyheter” är att det inte är så solklart vad som är bra och det växlar mellan människor. Det är lättare att rapportera om krig och våld och få alla att hålla med om att det är dåligt. Men om jag rapporterar om att antalet vargar ökar i svenska skogar, är det bra eller dåligt? Köttkonsumtionen går ner? Elbilsförsäljningen ökar? Ett nytt vaccin har tagits fram? Hm.

En del människor kommer att tycka att detta är goda nyheter men väldigt många kommer också att tycka att det är dåligt.

Jag resonerade en gång kring hur vi människor borde kunna komma överens om att det åtminstone är dåligt att döda en annan människa, oavsett situation. Men det är inte heller så enkelt. Om en man står i begrepp att våldta eller döda ditt barn, skulle du då tveka att döda först? Eller om någon du älskar vrider sig i fruktansvärda plågor på sin dödsbädd och ber dig att förkorta lidandet? Inte ens i fråga om liv eller död kan vi komma överens om en generell regel. Allt måste värderas utifrån den specifika situationen. Och sällan är det ens svart eller vitt där, det blir en avvägning, mer eller mindre rätt. I en TV-serie (Ragnarök) som går nu, frågar sig hjälten Thor om det verkligen är att vinna över ondskan om enda sättet att göra det är att döda den? Har inte den goda sidan då blivit ond? Man framhåller gärna, särskilt i sagans värld, att godheten – ljuset – alltid vinner över ondskan, men jag är inte så säker på det. Hur har det sett ut genom historien? Har godheten någonsin vunnit, ens en delseger? Är det inte snarare så att en ondska har vunnit över en annan och sedan framställt sig själv som ”god” i efterhand? Skrivit om historien så att det verkar som om ondskan besegrats. Om det fanns en ultimat ”god sida” skulle vi med säkerhet veta vad som var gott. Men det gör vi inte. Vi vet dock med säkerhet vad som är ont, i alla fall när det kommer till riktigt grova saker.

Detta gör att jag är benägen att tro att det finns en absolut ondska, men inte en absolut godhet, utan bara större eller mindre avsaknad av det onda.

Som en gråskala som inte går hela vägen till vitt. Det är därför det är så svårt att enas kring ett gemensamt gott mål, vi kan bara ana vägen mot det ljusare grå. Kanske tycker du att detta låter pessimistiskt. Men försök föreställa dig en värld där alla är lyckliga. Allt är i harmoni – människor, djur, natur. Vi tillbringar dagarna med att… inte vet jag, spela luta och sjunga lovsånger. Ingen sjukdom, ingen nöd. Paradiset, helt enkelt. Hur kul är det? Hur länge skulle du stå ut med att lukta på blommorna under korkeken? Vad skulle det finnas att sträva mot när allt är perfekt? Tala om deprimerande! Nej, vi behöver dynamiken av dåligt och bra för att inte stagnera. (Till och med en feel good-roman behöver något sorgligt att ta avstamp ifrån.) Och för att veta vad vi vill ha behöver vi veta vad vi inte vill ha. Därav de dåliga nyheterna. Det har dock gått till överdrift, anser jag. Nyheter är inte längre nyheter, avsedda att upplysa oss för att hjälpa oss i vardagliga beslut, utan propaganda som ska skapa rädda och lydiga medborgare. Visst kan vi behöva lite goda nyheter också, men mer i form av positiva exempel, lösningar på de problem som rapporterats. Alla lösningar, inte bara dem som läkemedelsbolagen eller storföretagen kan tjäna pengar på. Visste du till exempel att det finns massor med uppfinningar därute som kan producera ren, gratis el? Men fri energi, är det en bra sak eller inte? Energibristen dämpar den meningslösa och nedsmutsande produktionen av prylar. Med fri energi skulle vi kunna tillverka hur mycket vapen som helst. Och det skulle ju inte vara så bra, eller?

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.