Etikett: ont och gott

Om ont och gott

Rådjur i trädgården – är det något fantastiskt eller fruktansvärt? Det beror på vem du frågar.

Jag har många gånger funderat över om det vore möjligt att sprida mer goda nyheter. De flesta nyheter som presenteras för oss, i tidningar, radio och TV samt på nätet, är av det negativa slaget. Ofta vinklade på ett sätt som helt klart är avsett att göra oss känslomässigt berörda. Detta skapar en ständig stress för den som försöker ”hålla sig uppdaterad”. Problemet när man börjar leta efter ”goda nyheter” är att det inte är så solklart vad som är bra och det växlar mellan människor. Det är lättare att rapportera om krig och våld och få alla att hålla med om att det är dåligt. Men om jag rapporterar om att antalet vargar ökar i svenska skogar, är det bra eller dåligt? Köttkonsumtionen går ner? Elbilsförsäljningen ökar? Ett nytt vaccin har tagits fram? Hm.

En del människor kommer att tycka att detta är goda nyheter men väldigt många kommer också att tycka att det är dåligt.

Jag resonerade en gång kring hur vi människor borde kunna komma överens om att det åtminstone är dåligt att döda en annan människa, oavsett situation. Men det är inte heller så enkelt. Om en man står i begrepp att våldta eller döda ditt barn, skulle du då tveka att döda först? Eller om någon du älskar vrider sig i fruktansvärda plågor på sin dödsbädd och ber dig att förkorta lidandet? Inte ens i fråga om liv eller död kan vi komma överens om en generell regel. Allt måste värderas utifrån den specifika situationen. Och sällan är det ens svart eller vitt där, det blir en avvägning, mer eller mindre rätt. I en TV-serie (Ragnarök) som går nu, frågar sig hjälten Thor om det verkligen är att vinna över ondskan om enda sättet att göra det är att döda den? Har inte den goda sidan då blivit ond? Man framhåller gärna, särskilt i sagans värld, att godheten – ljuset – alltid vinner över ondskan, men jag är inte så säker på det. Hur har det sett ut genom historien? Har godheten någonsin vunnit, ens en delseger? Är det inte snarare så att en ondska har vunnit över en annan och sedan framställt sig själv som ”god” i efterhand? Skrivit om historien så att det verkar som om ondskan besegrats. Om det fanns en ultimat ”god sida” skulle vi med säkerhet veta vad som var gott. Men det gör vi inte. Vi vet dock med säkerhet vad som är ont, i alla fall när det kommer till riktigt grova saker.

Detta gör att jag är benägen att tro att det finns en absolut ondska, men inte en absolut godhet, utan bara större eller mindre avsaknad av det onda.

Som en gråskala som inte går hela vägen till vitt. Det är därför det är så svårt att enas kring ett gemensamt gott mål, vi kan bara ana vägen mot det ljusare grå. Kanske tycker du att detta låter pessimistiskt. Men försök föreställa dig en värld där alla är lyckliga. Allt är i harmoni – människor, djur, natur. Vi tillbringar dagarna med att… inte vet jag, spela luta och sjunga lovsånger. Ingen sjukdom, ingen nöd. Paradiset, helt enkelt. Hur kul är det? Hur länge skulle du stå ut med att lukta på blommorna under korkeken? Vad skulle det finnas att sträva mot när allt är perfekt? Tala om deprimerande! Nej, vi behöver dynamiken av dåligt och bra för att inte stagnera. (Till och med en feel good-roman behöver något sorgligt att ta avstamp ifrån.) Och för att veta vad vi vill ha behöver vi veta vad vi inte vill ha. Därav de dåliga nyheterna. Det har dock gått till överdrift, anser jag. Nyheter är inte längre nyheter, avsedda att upplysa oss för att hjälpa oss i vardagliga beslut, utan propaganda som ska skapa rädda och lydiga medborgare. Visst kan vi behöva lite goda nyheter också, men mer i form av positiva exempel, lösningar på de problem som rapporterats. Alla lösningar, inte bara dem som läkemedelsbolagen eller storföretagen kan tjäna pengar på. Visste du till exempel att det finns massor med uppfinningar därute som kan producera ren, gratis el? Men fri energi, är det en bra sak eller inte? Energibristen dämpar den meningslösa och nedsmutsande produktionen av prylar. Med fri energi skulle vi kunna tillverka hur mycket vapen som helst. Och det skulle ju inte vara så bra, eller?

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.