Jag blandar upp min läsning med lite romaner emellanåt, utan särskilt tema eller någon baktanke. ”Dotter önskas” av Katerina Janouch råkade hamna i bokhögen och den kom oväntat att trycka på några knappar. Janouch tar upp en mammas förbjudna tankar kring sina barn och det känns till viss del befriande.
Det finns så många tabun kring mor-barn-relationen, så mycket som man förväntas känna eller inte känna.
Men känslor är som de är och behöver bemötas, inte tryckas ner. Mitt föräldraskap har varit en sann utmaning och jag känner igen mig mycket i huvudpersonen Helena. Dock har jag aldrig behövt längta efter en dotter, mitt första och mitt tredje barn var båda flickor. Skulle jag ha längtat efter en flicka om jag fått två söner på raken? Förmodligen. Jag tror att jag önskade en flicka första gången jag blev gravid, även om det inte var superviktigt för mig.
När Helena väntar sitt andra barn förlorar hon sin älskade mamma och känner sig plötsligt ensam. Hon saknar en annan kvinna att anförtro sig åt, att dela sorg och glädje med. Mammans död gör att längtan efter en dotter, som redan var stark, tar sig astronomiska proportioner. Plötsligt blir det livsviktigt för Helena att få en dotter. Och när barnet sedan visar sig vara ytterligare en pojke går Helena in i en livskris.
Kan man sörja ett barn man aldrig fått, samtidigt som man älskar det barn man har?
Helenas dotterlängtan närmar sig fanatism, hon suger i sig all information hon kan komma över om sätt att försäkra sig om en flicka och eftersom hon inte får det stöd hon behöver börjar hon smyga med sina tankar och funderingar. Inte ens maken Paul, som hon älskar och som är en fantastisk partner och far, släpper hon in till det förbjudna rummet i sitt hjärta. Helenas livkris blir snart även en äktenskaplig kris. Och när hon dessutom hittar sin mammas dagböcker och börjar läsa om mammans stora hemlighet blir krisen existensiell. Helena klarar inte att vara kvar i sin familj i villan i förorten utan ger sig ut på jakt efter sitt ursprung.
Jag sa att det till viss del är befriande att läsa om de förbjudna tankarna som många mödrar har. Jag hade också sådana, och har kanske fortfarande. Men Helenas fanatism går över gränsen. Hon beter sig otroligt omoget och egoistiskt och tycks inte förstå att hennes handlingar får konsekvenser.
Kan man bli så galen av dotterlängtan? Ja, tydligen.
Katerina Janouch är journalist och har djupdykt i ämnet. Det gör att storyn backas upp av trovärdiga faktadetaljer. Då har nog en del läsare svårare att tro på att det finns så fantastiska män som Paul. Men eftersom jag har en sådan man själv känns det närmast självklart för mig. Och just därför, kanske, störs jag av hur illa hon behandlar honom.
Jag har också förlorat min mamma på liknande sätt som Helena, men jag fick ha min mamma längre, hon fick se alla mina barn växa upp och det är jag otroligt tacksam för. Dock saknar jag ju henne något enormt och jag känner igen mig i behovet av en äldre kvinnlig släkting att anförtro mig åt. Det behöver inte ens vara en släkting. Ibland skojar vi om att vi ska annonsera efter en extramormor. Men det går såklart inte att ersätta en människa på det sättet. Det bästa du kan göra är att själv bli den du saknar. Vara ditt eget stöd och finnas där för kommande generationer.
På något sätt går man vidare och lär sig leva med ett hål mitt i tillvaron.
Hade Helena kunnat göra något annorlunda? Hade hennes omgivning kunnat stötta henne bättre, i sorgen efter mamman, i kaoset det innebär att bli tvåbarnsmamma och i längtan efter en dotter? Det känns på något sätt typiskt för vår tid och kultur att alla i Helenas omgivning vill hjälpa men inte vet hur och därför mest håller sig undan eller sopar problemen under mattan. ”Ryck upp dig, så farligt är det väl inte, klart det är jobbigt att förlora sin mamma” och så vidare. Helena blir arg på sin pappa eftersom hans liv inte verkar slås i spillror av mammans död, på samma sätt som hennes. Men vi sörjer olika och kanske blir sorgen mindre synlig och himlastormande ju äldre vi blir. Helena gör också kraftigt motstånd mot verkligheten. När mamman ligger på dödsbädden intalar sig Helena att sjukdomen mirakulöst kommer försvinna. Och trots ultraljudet som visar en pojke tänker hon att det ändå skulle kunna bli en flicka. Det här motståndet gör att lidandet blir större, tror jag.
Vi behöver lära oss att flyta med i livet och parera de hinder vi stöter på, ta oss förbi dem och inte fastna.
Janouch skriver lättläst och romanen engagerar. Den har dock inte riktigt en klassisk roman-uppbyggnad, stundvis känns den mer självbiografisk eller som ett reportage. Som läsare blir man därför lite osäker på vart berättelsen ska ta vägen. Jag irriterar mig ofta på Helena, bara för att i nästa stund känna att jag skulle vilja vara där hos henne, hjälpa henne att natta barnen och sedan stryka henne över håret och trösta. Säga att det är okej att inte alltid älska sina barn. Lova henne att det blir bättre – för det blir det. På sätt och vis. Inte heller är det säkert att en dotter är den lösning hon söker. Visst, du kan få en kvinnlig bundsförvant. Men du kan också få din värsta kritiker. På vissa sätt är pojkar enklare. Men jag skulle lyssna. Jag skulle låta henne älta alla de förbjudna tankarna, hur absurda och galna de än lät, tills oron lämnat henne. Vi måste få prata om det. Som med så mycket annat i dagens samhälle. Det är för många idiotiska tabun som klyver familjer itu. Låt oss prata om det istället. Lufta våra tankar och farhågor utan rädsla för att bli betraktade som galna. En tanke är bara en tanke. Och uttalad högt blir den mindre skrämmande. Vem vågar börja?