Etikett: Etik

Folke Tersmans bok ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu” svarar inte på titelns fråga. Baksidestexten börjar: ”Vad är meningen med livet?” vilket är en annan fråga som inte heller besvaras eller ens tas upp i boken. Om ”Den intoleranta toleransen” (som jag läst och recenserat nyligen) tog sin utgångspunkt i en gudagiven (moral)lag gör Tersmans bok det motsatta, läsaren förstår snabbt att all form av religion eller gudstro är förlegad, vilket kan illustreras av meningen: ”Den katolska kyrkans undergång kan man kanske leva med.” Tersman försöker ge oss en ”objektiv” beskrivning av den västerländska moralfilosofins historia, som vore den en ”vetenskap” bland alla andra. Men i teoretiserandet och den hårklyvande definitionsjakten blir texten stundvis svårbegriplig och rentav meningslös.

Allt blir relativt, allt kan ifrågasättas, vi rör oss i ett gungfly som skapar en molande känsla av att författaren missat något centralt.

Boken börjar med en berättelse om den afrikanska Ik-stammen, som för att illustrera att människans ”naturtillstånd” är av våldsam och enligt våra nutida mått amoralisk art. Även senare i boken ges ett exempel på ett ”naturfolk” där våld (i synnerhet mot kvinnor och barn) är ett framträdande drag. Ingenstans nämner Tersman att det även finns (faktiskt är vanligare?) naturfolk som lever i fred, harmoni och jämlikhet. Nej, det antas att människans moral är en frukt av hennes evolution mot en allt högre grad av civilisation.

Den första filosofen som Tersman tar upp är Thomas Hobbes, som letade efter en filosofi som kunde rättfärdiga monarkin utan den gudomliga ordningsaspekten. Hobbes menade att människan ingår ”samhällskontrakt” där alla i längden tjänar på att det finns olika samhällsklasser. Denna överenskommelse baserad på egenintresse gör så att människor agerar moraliskt, även om det inte finns någon objektiv moral. Här tar Tersman faktiskt upp en relevant fråga (utan att erbjuda något svar) som följer av idén att människans naturtillstånd skulle vara våldsamt, nämligen: ”varför slår inte folk ständigt ihjäl varandra?” Och hur kommer det sig att vi ofta lyckas samarbeta och undvika kollektiva dilemman? Tersman försöker förklara det genetiskt – altruismen har lönat sig för artens fortlevnad – men verkar inte riktigt tro på det själv.

Långt mer intressant är idén om förtroende.

För att människor ska undvika kollektiva dilemman och i enskilda situationer agera osjälviskt för att kollektivet ska gynnas, krävs förtroende mellan människor i ett samhälle. Varifrån kommer detta förtroende? Hur kan man öka det? Det har nämligen visat sig att ju större förtroendekapital ett samhälle har, desto bättre ekonomi och livskvalitet upplever medborgarna. Forskningen tycks visa att det som krävs är direkta möten mellan människor. Att träffas över en kopp kaffe eller en öl och lära känna varandra personligen leder till större förtroende och därmed bättre demokrati och välfärd. Intressant! Hur ser det ut på den här fronten idag? Vad hände 2020?

Från Hobbes går Tersman vidare till Immanuel Kant som var pliktetiker. Pliktetiken är väl det närmaste man kan komma religiös moral utan att blanda in gud – det finns helt enkelt saker som alltid är fel. Konsekvensetikerna menar istället att man måste se på konsekvenserna av varje handling – leder en handling till ett positivt resultat så kan den betraktas som ”god”. Ändamålet helgar alltså medlen. Men Kant ansåg att man aldrig får köra över en annan människa: ”Handla så att du alltid behandlar människor som självändamål och inte enbart som medel”, vilket på något sätt mjukar upp kanterna (ursäkta ordvitsen) på Kants annars rätt hårda filosofi.

Utilitarismen går liksom konsekvensetiken ut på att det är resultatet som avgör, men medan konsekvensetikerna frågar sig om handlingen kan upphöjas till lag (om alla gjorde såhär…) ser utilitaristerna mer till varje specifik situation. Man koncentrerar sig på den samlade ”lyckan” snarare än rimligheten i lagen som sådan. Utilitarism kan lätt leda till hedonism – där människans (omedelbara) njutning är det viktigaste, vilket väl gör denna filosofi rätt ytlig och inte leder oss närmare svaret på frågan om livets mening och hur vi bör leva.

Såhär långt in i boken börjar Tersman verkligen förirra sig i abstraktioner och det är stundvis svårt att hänga med. Och när han tar upp Nietzsche och nihilismen känner jag att verklighetskontakten sjunger på sista versen. Nihilismen leder ju till uppfattningen att ingenting egentligen spelar någon roll, gud är död och därmed även moralen.

Gör vad du vill, det finns inget som är sant eller falskt, eller så kan två olika saker vara sanna samtidigt.

Det här ser vi tydligt effekterna av i dagens samhälle och det påpekas också i ”Den intoleranta toleransen” (som jag nämnde tidigare). Och som om Tersman inser att han håller på att måla in sig i ett hörn framhåller han att människor ju trots allt har en känsla för att det finns ett rätt och fel. Kanske är det medfött, eller inlärt, men de flesta människor känner intuitivt vad som är det rätta i en situation eller åtminstone att det borde finnas ett rätt beslut. Vi behöver dock ständigt stöta och blöta detta ”samvete” (Tersman använder dock inte det ordet) så att vår moralfilosofi utvecklas, menar Tersman. Mot slutet av boken tar han också avstånd ifrån det alltför teoretiska inom moralfilosofin (bättre sent än aldrig) – nog borde väl teorierna utformas för praktisk tillämpning?

Vad är det för mening att grubbla över rätt och fel om det inte bidrar till att lösa reella problem?

Någon som försökte med detta – en tillämpbar filosofi – var John Rawls som fokuserade på begreppet rättvisa. Rawls filosofi är detaljerad och genomtänkt och kan mycket väl användas som en grund för att bygga ett hyfsat jämlikt och demokratiskt samhälle. Han lyfter tanken om att ett samhälles framgång ska mätas i hur väl det tar hand om de svagaste, en idé som många i västvärlden väl kan ställa upp på?

Men ska vi begränsa oss till de svagaste människorna eller ska vi även räkna in djuren? Bokens sista kapitel handlar om Peter Singer och djurens rätt och nu kommer vi fram till pudelns, eller ska vi säga Tersmans, kärna och vad som känns som bokens egentliga syfte: att försvara djurrätten och vegetarianismen. Tersman lyfter ogenerat fram argumenten för att människan inte borde äta kött, utan att i någon större utsträckning basera dessa på fakta eller forskning. Han hävdar till exempel att djurrättsaktivister är mer måna om andra människor och tar som bevis att det är vanligt att medlemmar i djurrättsorganisationer även ger pengar till Röda Korset. Men man kan ju såklart hävda att det är tvärtom – människor som vill hjälpa andra människor är också benägna att måna om djuren. Greenpeace Canadas grundare Patrick Moore valde att lämna organisationen just för att han ansåg att den blev ”anti-human” och satte djur och natur framför människor.

Tersman hävdar också att människan inte behöver äta kött för att få i sig det hon behöver, vilket är en sanning med modifikation och dessutom ett rätt anmärkningsvärt uttalande från någon som tror på evolutionsteorin (enligt vilken vår intelligens – ”sapiens” i homo sapiens – utvecklats tack vare att vi utökade vårt intag av kött). Miljövinsterna av en vegetarisk kost kan också diskuteras men detta är inget som författaren tar upp. Han menar att om vi resonerar logiskt ska vi antingen behandla våra svårast handikappade i samhället som djur, eller så ska vi värdera djuren (nästan?) lika högt som människor.

Men det fattas något här och jag är benägen att säga att det har att göra med relationer och rent av själ, eller kanske bristen på den.

För precis som med AI-genererade bilder känns ”Hur bör du leva” själlös. Bara hjärna inget hjärta. Och det mest grundläggande för vad det innebär att vara människa – relationer till andra människor och till något större än oss själva (kalla det gud om du vill) – lyser med sin frånvaro. Det är ju just detta som förklarar varför vi håller människor vid liv till varje pris men inte tvekar att avliva en hund som lider. Vår relation till djuren – hur nära och kärleksfull den än är – är av annan art än vår relation till andra människor. Det rationella vore kanske att avliva våra svårast sjuka och lämna de svagaste åt sitt öde (det naturliga urvalet, borde tilltala evolutionisten), och så sker också i extremsituationer där resurserna är knappa. Men vi är inte särskilt rationella – vi är känslovarelser och det av en anledning. Kalla det en evolutionär fördel om du vill men jag lutar personligen mer åt den gudomliga gnistan, vårt högre jag, det som Tersman helt bortser ifrån och som gör att ”Hur bör du leva?” blir ett varnande exempel på den tomhet och meningslöshet som vi hamnar i utan tron på något bortom det synliga.