Etikett: Religion

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det. 

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”

Fartfyllt och filosofiskt i Jonassons värld

Jonas Jonasson (som kanske är mest känd för ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”) skulle kanske kunna kallas Sveriges svar på Arto Paasilinna. De skriver båda osannolika skrönor som utspelar sig i ett så snabbt tempo att läsaren inte hinner reflektera över vad som är rimligt eller inte. Jonassons humor är liksom Paasilinnas, både vardaglig och rapp och samhällskritiken bubblar strax under ytan. I ”Mördar-Anders och hans vänner” tas läsaren med till den undre världen, lite som av en händelse, och handlingen är stundvis brutal. Men på något sätt lyckas Jonasson beskriva de mest horribla skeenden som visserligen olyckliga men rätt lustiga händelser. Huvudkaraktärerna – en misslyckad hotellreceptionist och en ateistisk präst – klarar sig ett flertal gånger med en hårsmån undan döden. Stora pengar flödar också genom historien, ena stunden är karaktärerna miljonärer, bara för att nästa ögonblick förlora praktiskt taget allt. Men mängden pengar gör ingen större skillnad för deras välmående eller relation. Det är själva leken som lockar. Bokens titel till trots så spelar egentligen Mördar-Anders en biroll i historien. Handlingen kretsar visserligen kring honom men det är prästens (som är kvinna) och receptionistens (som är man) historia vi får ta del av.

Det som slår mig boken igenom är Jonassons till synes stora kunskaper om Bibeln, kristendomen och Svenska Kyrkan. Jag har ingen aning om hans bakgrund men skulle jag gissa skulle jag säga att han någon gång läst teologi eller bibelkunskap. Nu har jag visserligen inte dubbelkollat om bibelhänvisningarna är korrekta, men så pass allmänbildad är jag att jag förstår att Jonasson måste ha vissa insikter på området. I tacket nämner han också Gud och de troende som han önskar skulle kunna ta sig själva på lite mindre allvar. Bokens präst, Johanna, går igenom en större livskris där hon ifrågasätter allt som har med Gud och Bibeln att göra. Men konflikten är egentligen inte mellan henne och Gud utan mellan henne och hennes döde far. Man anar ändå en längtan efter mening och något att tro på hos Johanna. Och kanske närmar hon sig ett svar, eller åtminstone en väg, när boken går mot sitt slut. Är det månne Jonassons eget sökande som beskrivs?

På sistone har jag hört talas om många som verkar ”hitta Jesus” helt apropå ingenting.

I vissa fall anar jag oråd – när människor personlighetsförändras och sugs in i en begränsande gemenskap – men i många fall verkar det helt genuint. En del talar om en jättelik väckelse som dessutom ska börja i de Nordiska länderna. (Själv hoppas jag mer på ett uppvaknande än en väckelse.) Jag vet inte hur sant detta är men som sagt, det är mycket snack om Jesus. Och det märkliga är att det inte, åtminstone inte i någon större grad, verkar komma genom något missionerande, utan det är som om Jesus själv knackar på hos enskilda individer, ofta utan att de har haft något med kristendomen att göra tidigare. Detta är också fallet med Mördar-Anders som plötsligt, och helt av sig själv, finner Jesus. Hans frälsning kommer dock olägligt för prästen och receptionisten som tjänat stora pengar på Mördar-Anders brist på moral. Men de är inte sämre än att de då byter bana och börjar slå mynt av den nyfrälstes predikningar istället, vilket fungerar ett tag. Varaktig framgång verkar de dock uppnå först när huvudsyftet med deras svindleriaffärer blir att faktiskt hjälpa andra människor, vilket väl kan ses som bokens sensmoral, om den nu har någon sådan.

Som författare fascineras jag av hur Jonasson med enkel dialog kan teckna sådana mångsidiga och älskvärda karaktärer. Boken innehåller inte många beskrivningar av människor eller miljöer, ändå lär du känna dem snabbt och på djupet. Det är som om författaren omärkligt styr läsarens tankar i takt med karaktärernas. Emellanåt blir jag osäker på vad som kommer först – de faktiska orden på pappret eller mina egna inre bilder. Det här bidrar också till berättelsens flow och höga tempo. Det är som om vi springer sida vid sida, läsaren och författaren. Men trots denna känsla av ögonblicklig improvisation är allt mycket väl genomtänkt. Allt sammantaget leder detta till slutsatsen att Jonas Jonasson är en av våra bästa författare och väl värd sin framgång.

Själlöst om rätt och fel

Kanske fungerar det lika bra att kasta tärning?

Folke Tersmans bok ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu” svarar inte på titelns fråga. Baksidestexten börjar: ”Vad är meningen med livet?” vilket är en annan fråga som inte heller besvaras eller ens tas upp i boken. Om ”Den intoleranta toleransen” (som jag läst och recenserat nyligen) tog sin utgångspunkt i en gudagiven (moral)lag gör Tersmans bok det motsatta, läsaren förstår snabbt att all form av religion eller gudstro är förlegad, vilket kan illustreras av meningen: ”Den katolska kyrkans undergång kan man kanske leva med.” Tersman försöker ge oss en ”objektiv” beskrivning av den västerländska moralfilosofins historia, som vore den en ”vetenskap” bland alla andra. Men i teoretiserandet och den hårklyvande definitionsjakten blir texten stundvis svårbegriplig och rentav meningslös.

Allt blir relativt, allt kan ifrågasättas, vi rör oss i ett gungfly som skapar en molande känsla av att författaren missat något centralt.

Boken börjar med en berättelse om den afrikanska Ik-stammen, som för att illustrera att människans ”naturtillstånd” är av våldsam och enligt våra nutida mått amoralisk art. Även senare i boken ges ett exempel på ett ”naturfolk” där våld (i synnerhet mot kvinnor och barn) är ett framträdande drag. Ingenstans nämner Tersman att det även finns (faktiskt är vanligare?) naturfolk som lever i fred, harmoni och jämlikhet. Nej, det antas att människans moral är en frukt av hennes evolution mot en allt högre grad av civilisation.

Den första filosofen som Tersman tar upp är Thomas Hobbes, som letade efter en filosofi som kunde rättfärdiga monarkin utan den gudomliga ordningsaspekten. Hobbes menade att människan ingår ”samhällskontrakt” där alla i längden tjänar på att det finns olika samhällsklasser. Denna överenskommelse baserad på egenintresse gör så att människor agerar moraliskt, även om det inte finns någon objektiv moral. Här tar Tersman faktiskt upp en relevant fråga (utan att erbjuda något svar) som följer av idén att människans naturtillstånd skulle vara våldsamt, nämligen: ”varför slår inte folk ständigt ihjäl varandra?” Och hur kommer det sig att vi ofta lyckas samarbeta och undvika kollektiva dilemman? Tersman försöker förklara det genetiskt – altruismen har lönat sig för artens fortlevnad – men verkar inte riktigt tro på det själv.

Långt mer intressant är idén om förtroende.

För att människor ska undvika kollektiva dilemman och i enskilda situationer agera osjälviskt för att kollektivet ska gynnas, krävs förtroende mellan människor i ett samhälle. Varifrån kommer detta förtroende? Hur kan man öka det? Det har nämligen visat sig att ju större förtroendekapital ett samhälle har, desto bättre ekonomi och livskvalitet upplever medborgarna. Forskningen tycks visa att det som krävs är direkta möten mellan människor. Att träffas över en kopp kaffe eller en öl och lära känna varandra personligen leder till större förtroende och därmed bättre demokrati och välfärd. Intressant! Hur ser det ut på den här fronten idag? Vad hände 2020?

Från Hobbes går Tersman vidare till Immanuel Kant som var pliktetiker. Pliktetiken är väl det närmaste man kan komma religiös moral utan att blanda in gud – det finns helt enkelt saker som alltid är fel. Konsekvensetikerna menar istället att man måste se på konsekvenserna av varje handling – leder en handling till ett positivt resultat så kan den betraktas som ”god”. Ändamålet helgar alltså medlen. Men Kant ansåg att man aldrig får köra över en annan människa: ”Handla så att du alltid behandlar människor som självändamål och inte enbart som medel”, vilket på något sätt mjukar upp kanterna (ursäkta ordvitsen) på Kants annars rätt hårda filosofi.

Utilitarismen går liksom konsekvensetiken ut på att det är resultatet som avgör, men medan konsekvensetikerna frågar sig om handlingen kan upphöjas till lag (om alla gjorde såhär…) ser utilitaristerna mer till varje specifik situation. Man koncentrerar sig på den samlade ”lyckan” snarare än rimligheten i lagen som sådan. Utilitarism kan lätt leda till hedonism – där människans (omedelbara) njutning är det viktigaste, vilket väl gör denna filosofi rätt ytlig och inte leder oss närmare svaret på frågan om livets mening och hur vi bör leva.

Såhär långt in i boken börjar Tersman verkligen förirra sig i abstraktioner och det är stundvis svårt att hänga med. Och när han tar upp Nietzsche och nihilismen känner jag att verklighetskontakten sjunger på sista versen. Nihilismen leder ju till uppfattningen att ingenting egentligen spelar någon roll, gud är död och därmed även moralen.

Gör vad du vill, det finns inget som är sant eller falskt, eller så kan två olika saker vara sanna samtidigt.

Det här ser vi tydligt effekterna av i dagens samhälle och det påpekas också i ”Den intoleranta toleransen” (som jag nämnde tidigare). Och som om Tersman inser att han håller på att måla in sig i ett hörn framhåller han att människor ju trots allt har en känsla för att det finns ett rätt och fel. Kanske är det medfött, eller inlärt, men de flesta människor känner intuitivt vad som är det rätta i en situation eller åtminstone att det borde finnas ett rätt beslut. Vi behöver dock ständigt stöta och blöta detta ”samvete” (Tersman använder dock inte det ordet) så att vår moralfilosofi utvecklas, menar Tersman. Mot slutet av boken tar han också avstånd ifrån det alltför teoretiska inom moralfilosofin (bättre sent än aldrig) – nog borde väl teorierna utformas för praktisk tillämpning?

Vad är det för mening att grubbla över rätt och fel om det inte bidrar till att lösa reella problem?

Någon som försökte med detta – en tillämpbar filosofi – var John Rawls som fokuserade på begreppet rättvisa. Rawls filosofi är detaljerad och genomtänkt och kan mycket väl användas som en grund för att bygga ett hyfsat jämlikt och demokratiskt samhälle. Han lyfter tanken om att ett samhälles framgång ska mätas i hur väl det tar hand om de svagaste, en idé som många i västvärlden väl kan ställa upp på?

Men ska vi begränsa oss till de svagaste människorna eller ska vi även räkna in djuren? Bokens sista kapitel handlar om Peter Singer och djurens rätt och nu kommer vi fram till pudelns, eller ska vi säga Tersmans, kärna och vad som känns som bokens egentliga syfte: att försvara djurrätten och vegetarianismen. Tersman lyfter ogenerat fram argumenten för att människan inte borde äta kött, utan att i någon större utsträckning basera dessa på fakta eller forskning. Han hävdar till exempel att djurrättsaktivister är mer måna om andra människor och tar som bevis att det är vanligt att medlemmar i djurrättsorganisationer även ger pengar till Röda Korset. Men man kan ju såklart hävda att det är tvärtom – människor som vill hjälpa andra människor är också benägna att måna om djuren. Greenpeace Canadas grundare Patrick Moore valde att lämna organisationen just för att han ansåg att den blev ”anti-human” och satte djur och natur framför människor.

Tersman hävdar också att människan inte behöver äta kött för att få i sig det hon behöver, vilket är en sanning med modifikation och dessutom ett rätt anmärkningsvärt uttalande från någon som tror på evolutionsteorin (enligt vilken vår intelligens – ”sapiens” i homo sapiens – utvecklats tack vare att vi utökade vårt intag av kött). Miljövinsterna av en vegetarisk kost kan också diskuteras men detta är inget som författaren tar upp. Han menar att om vi resonerar logiskt ska vi antingen behandla våra svårast handikappade i samhället som djur, eller så ska vi värdera djuren (nästan?) lika högt som människor.

Men det fattas något här och jag är benägen att säga att det har att göra med relationer och rent av själ, eller kanske bristen på den.

För precis som med AI-genererade bilder känns ”Hur bör du leva” själlös. Bara hjärna inget hjärta. Och det mest grundläggande för vad det innebär att vara människa – relationer till andra människor och till något större än oss själva (kalla det gud om du vill) – lyser med sin frånvaro. Det är ju just detta som förklarar varför vi håller människor vid liv till varje pris men inte tvekar att avliva en hund som lider. Vår relation till djuren – hur nära och kärleksfull den än är – är av annan art än vår relation till andra människor. Det rationella vore kanske att avliva våra svårast sjuka och lämna de svagaste åt sitt öde (det naturliga urvalet, borde tilltala evolutionisten), och så sker också i extremsituationer där resurserna är knappa. Men vi är inte särskilt rationella – vi är känslovarelser och det av en anledning. Kalla det en evolutionär fördel om du vill men jag lutar personligen mer åt den gudomliga gnistan, vårt högre jag, det som Tersman helt bortser ifrån och som gör att ”Hur bör du leva?” blir ett varnande exempel på den tomhet och meningslöshet som vi hamnar i utan tron på något bortom det synliga.