Jag ska vara helt ärlig från början: Margaret Yorkes ”Våldshandling” var en besvikelse. Yorke brukar skickligt väva samman flera trådar till ett oväntat slut som får dig att bläddra tillbaka och tänka: ”jaha, var det så det var!”, vilket gjorde att jag, trots att historien haltade och flöt ut i till synes onödiga beskrivningar, ändå räknade med att hon skulle överraska mig mot slutet i den här romanen också. Men – spoiler alert – det gjorde hon inte. Romanen är en av Yorkes senaste, den är från 1998, och har väl fått passera tack vare hennes tidigare framgångar. Men den känns krystad och ogenomtänkt, som ett första försök av en oerfaren deckarförfattare eller som ett hastigt hopslängt arbete utan inspiration. Hade jag fått ett sådant manus till mitt förlag hade jag skickat tillbaka det och bett om rejäla omarbetningar, om jag ens brytt mig om att överväga utgivning.
Yorkes styrka ligger i att beskriva vanliga människors liv, tankar och känslor när de blir utsatta för, eller till och med begår, ett våldsamt brott.
Hennes deckare är inte klassiska mordhistorier på så sätt att man letar efter en mördare tillsammans med polisen (en så kallad ”who dunnit”), ofta vet läsaren vem mördaren är redan från början. Och polisens arbete är bara en bihandling. Det intressanta är bakgrunden till brottet, samt frågan om rättvisa, skuld och hämnd. Vad gör en sådan våldsam händelse med människor – förövare som offer? Vi förändras, vi blir någon annan än den vi var förut. Detta är Yorke vanligtvis otroligt skicklig på att beskriva. Så även i den här romanen.
Problemet är dock att det känns som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vilken karaktär vi ska få lära känna på djupet.
Berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan de olika karaktärernas perspektiv, ibland får jag läsa om några meningar för att förstå vems tankar jag får ta del av. En av karaktärerna är dessutom lite mystiskt diffus och hennes tankar är skrivna i jag-form i kursiv stil. Bara stilen gör det jobbigt att läsa och greppet känns lite väl sensationssökande för en sådan veteran som Yorke. Boken innehåller många karaktärer och jag blandar lätt ihop dem. Dessutom får vi veta allehanda till synes slumpmässiga detaljer om deras liv. Som jag sa i inledningen hade jag överseende med detta eftersom jag var säker på att Yorke skulle låta det få betydelse längre fram. Men det hände alltså inte. Trådarna lämnas hängande och ett osannolikt sammanträffande visade sig också vara helt onödigt för handlingen.
Om det är något jag lärt mig och fokuserar mycket på som författare så är det just att slimma historien så att ingen detalj är onödig.
Visst, ibland behöver du bygga en karaktär eller en miljö med några detaljer men de ska hållas till ett minimum och om möjligt få betydelse för intrigen. I synnerhet om du bakar in ett sammanträffande, då måste detta vara viktigt på något sätt. Man brukar säga något i stil med att ”om det hänger ett svärd på väggen i första akten måste det ha huggits i någon i den andra”. Ett vanligt nybörjarfel när man skriver är att man vill berätta allt som karaktärerna gör och säger, istället för att fokusera på nyckelhändelser som drar historien framåt. Ingen är intresserad av vad din karaktär äter till frukost, såvida han inte ska magpumpas senare. Det är också frestande att beskriva alla människor som en karaktär interagerar med – i verkliga livet kommer vi ju i kontakt med ibland hundratals personer på relativt kort tid – men återigen, för det inte handlingen framåt så överlåt detta åt läsarens fantasi.
Jag läser gärna Yorke på originalspråk, hon skriver vanligtvis på enkel engelska, men den här gången var boken på svenska. Och kanske var det delvis översättarens fel, jag hakade flera gånger upp mig på märkliga ordval eller syftningar. Men även om språket varit lättläst tror jag inte historien hade imponerat. Som sagt, det känns som om Margaret Yorke skrivit ”Våldshandling” mest för att hon behövde ge ut en bok till utan att ha några särskilt bra idéer. Och med tanke på hennes tidigare framgångar hade det då kanske varit bättre att bara låta bli.