Etikett: Margaret Yorke

Realism kontra dramatik

Baksidestexten på Margaret Yorkes “A Case To Answer” får anses vara en spoiler. Jag hinner nästan två tredjedelar in i boken innan den avgörande händelsen som beskrivs på baksidan sker. Visst är en av Yorkes specialiteter just att bygga trovärdiga och anknytningsbara karaktärer men i den här boken blir upptakten alldeles för lång. Och med en så omfattande introduktion förväntar man sig som läsare en riktigt spännande berättelse och upplösning. Men tyvärr lyckas Yorke inte med det. Historien faller ganska platt mot slutet.

Det mesta är förutsägbart och realistiskt och liknar mer en nyhetsartikel än en spännande deckare.

Som vanligt kretsar mycket av handlingen kring brott och straff, rätt och fel. Som läsare närmast uppmanas du att tycka att människan alltid måste vara större än lagen, och det är väl fint på sätt och vis. Men viljan att nyansera det svarta och vita blir till slut bara en intetsägande grå kuliss utan djup. Vi behöver kontraster för att kunna granska något och ta ställning. Vi behöver också den dramatik som kontraster ger för att uppskatta något som utger sig för att vara en deckare, kriminalhistoria eller thriller. I ”A Case To Answer” begås inget lagbrott i egentlig mening, det är istället en tragisk historia om en ödesmättad och kanske oundviklig kedja av händelser. Boken är mer ett drama än en deckare.

Det finns ingen gåta att lösa och därför inte heller någon spännande upplösning.

Yorke brukar vara duktig på att ge en oväntad twist på slutet, så att man måste bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Men det lyckas hon alltså inte med den här gången. Det känns som om hon fått slut på originella idéer och bara återanvänder gammalt material, vilket kanske är oundvikligt när man redan spottat ur sig mer än trettio böcker i samma genre.

Men som sagt, den grundliga beskrivningen av människors komplexitet är ändå välgjord och gör att jag trots det långsamma tempot gärna sätter mig med boken en stund till. Yorke är lättläst, även på originalspråk, så det är ingen ansträngning att ta sig igenom de 328 sidorna. Stundvis blir jag dock irriterad på en av huvudpersonerna – Imogen, en omogen 18-åring. Är det verkligen realistiskt att hon skulle bete sig såhär korkat och själviskt, tänker jag. Men det är det förmodligen. Jag imponeras av hur lätt Yorke byter mellan åldrar och kön, hennes livserfarenhet märks verkligen i hur väl hon kan beskriva både en vilsen tonårings och en gammal mans tankar. Miljöerna är också konstfullt framställda, det är inga problem att föreställa sig den lilla engelska byn med dess kyrka och kringliggande kohagar. Men Yorke blir aldrig tröttsam eller överdriven. Hon använder inte fler ord än nödvändigt, vilket är en egenskap som kännetecknar en erfaren författare.

Kanske får man acceptera att en författares originalitet minskar i takt med att hantverket förfinas?

Eller är det bara så att en människa blir mer realistisk och mindre dramatisk ju äldre hon blir? På samma sätt som Charlotte, Imogens plastfarmor, inte ger luft åt alla sina tankar eller följer minsta impuls, såsom Imogen gör. Jag kommer osökt att tänka på det Goethe sa om att vissa saker skriver man bättre när man är ung, andra när man är gammal. Men, som vi brukar säga till tonåringarna: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min. Och kanske förstår vi de äldre först när det är för sent?

En våldshandling som inte imponerar

Jag ska vara helt ärlig från början: Margaret Yorkes ”Våldshandling” var en besvikelse. Yorke brukar skickligt väva samman flera trådar till ett oväntat slut som får dig att bläddra tillbaka och tänka: ”jaha, var det så det var!”, vilket gjorde att jag, trots att historien haltade och flöt ut i till synes onödiga beskrivningar, ändå räknade med att hon skulle överraska mig mot slutet i den här romanen också. Men – spoiler alert – det gjorde hon inte. Romanen är en av Yorkes senaste, den är från 1998, och har väl fått passera tack vare hennes tidigare framgångar. Men den känns krystad och ogenomtänkt, som ett första försök av en oerfaren deckarförfattare eller som ett hastigt hopslängt arbete utan inspiration. Hade jag fått ett sådant manus till mitt förlag hade jag skickat tillbaka det och bett om rejäla omarbetningar, om jag ens brytt mig om att överväga utgivning.

Yorkes styrka ligger i att beskriva vanliga människors liv, tankar och känslor när de blir utsatta för, eller till och med begår, ett våldsamt brott.

Hennes deckare är inte klassiska mordhistorier på så sätt att man letar efter en mördare tillsammans med polisen (en så kallad ”who dunnit”), ofta vet läsaren vem mördaren är redan från början. Och polisens arbete är bara en bihandling. Det intressanta är bakgrunden till brottet, samt frågan om rättvisa, skuld och hämnd. Vad gör en sådan våldsam händelse med människor – förövare som offer? Vi förändras, vi blir någon annan än den vi var förut. Detta är Yorke vanligtvis otroligt skicklig på att beskriva. Så även i den här romanen.

Problemet är dock att det känns som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vilken karaktär vi ska få lära känna på djupet.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan de olika karaktärernas perspektiv, ibland får jag läsa om några meningar för att förstå vems tankar jag får ta del av. En av karaktärerna är dessutom lite mystiskt diffus och hennes tankar är skrivna i jag-form i kursiv stil. Bara stilen gör det jobbigt att läsa och greppet känns lite väl sensationssökande för en sådan veteran som Yorke. Boken innehåller många karaktärer och jag blandar lätt ihop dem. Dessutom får vi veta allehanda till synes slumpmässiga detaljer om deras liv. Som jag sa i inledningen hade jag överseende med detta eftersom jag var säker på att Yorke skulle låta det få betydelse längre fram. Men det hände alltså inte. Trådarna lämnas hängande och ett osannolikt sammanträffande visade sig också vara helt onödigt för handlingen.

Om det är något jag lärt mig och fokuserar mycket på som författare så är det just att slimma historien så att ingen detalj är onödig.

Visst, ibland behöver du bygga en karaktär eller en miljö med några detaljer men de ska hållas till ett minimum och om möjligt få betydelse för intrigen. I synnerhet om du bakar in ett sammanträffande, då måste detta vara viktigt på något sätt. Man brukar säga något i stil med att ”om det hänger ett svärd på väggen i första akten måste det ha huggits i någon i den andra”. Ett vanligt nybörjarfel när man skriver är att man vill berätta allt som karaktärerna gör och säger, istället för att fokusera på nyckelhändelser som drar historien framåt. Ingen är intresserad av vad din karaktär äter till frukost, såvida han inte ska magpumpas senare. Det är också frestande att beskriva alla människor som en karaktär interagerar med – i verkliga livet kommer vi ju i kontakt med ibland hundratals personer på relativt kort tid – men återigen, för det inte handlingen framåt så överlåt detta åt läsarens fantasi.

Jag läser gärna Yorke på originalspråk, hon skriver vanligtvis på enkel engelska, men den här gången var boken på svenska. Och kanske var det delvis översättarens fel, jag hakade flera gånger upp mig på märkliga ordval eller syftningar. Men även om språket varit lättläst tror jag inte historien hade imponerat. Som sagt, det känns som om Margaret Yorke skrivit ”Våldshandling” mest för att hon behövde ge ut en bok till utan att ha några särskilt bra idéer. Och med tanke på hennes tidigare framgångar hade det då kanske varit bättre att bara låta bli.

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes ”Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.