Etikett: rättvisa

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Politiskt korrekt i amerikanska Södern

”De tre miss Margarets” av Louise Shaffer är ytterligare en sån där bok som jag plockat upp på måfå på loppis och jag hade inga som helst förväntningar men den verkade spännande. Historien utspelar sig i amerikanska Södern och spänner över flera decennier i och med att huvudpersonerna minns tillbaka till tidigare skeenden som lett fram till den händelse som inleder boken. Detta hoppande fram och tillbaka i olika personers minnen, samt det rätt så stora och komplicerade persongalleriet gör boken emellanåt lite tungrodd. Men det finns ändå en ständigt närvarande spänning i det outtalade mysteriet som gör att man vill läsa vidare.

Boken är välskriven, det kan jag verkligen inte klaga på men efter ett tag blir det uppenbart vilka värderingar och åsikter som författaren har och vill lyfta fram och tyvärr irriterar det mig en smula.

Låt mig säga såhär: boken innehåller frågor om rasism, homosexualitet, feminism, vaccin och demokrati. Jag suckar och undrar över varför det så ofta måste bli politik av allting. Vita människor framställs som korkade och/eller förtryckande, konservativa som inskränkta, lesbiska som fritänkare, vaccinmotstånd som primitivt och så vidare. Jag förvånas över hur många av de böcker jag läser, oavsett genre eller tidsperiod, som lyckas nämna Hitler, ibland liksom apropå ingenting. Som om det är någon sorts kod. Den här boken är inget undantag. Även ordet konspirationsteori lyckas författaren klämma in och jag är förvånad över att inte Donald Trump slängs in på köpet. Allt det här har egentligen ingenting att göra med berättelsen. Jo, möjligen rasism och jag får som läsare känna mig lite rasistisk när jag är tacksam för att karaktärernas hudfärg i de flesta fall anges tidigt i boken och för att jag blir osäker på vilken hudfärg jag i huvudet ska ge åt andra. Det som för mig från början inte har någon betydelse blir plötsligt jätteviktigt och om jag inte vet eller bryr mig är jag ju rasist! Något jag kan tycka känns lite bakvänt. Jag hörde en svensk youtuber som berättar om svensk kultur på engelska, räkna upp en del saker som är konstiga för svenskar. En av sakerna var frågan om ras. I Sverige behöver du aldrig ange din ras i kontakt med myndigheter eller bank till exempel, men som jag förstod det är det vanligt i USA. Vem är mest rasist?

Frågan om kvinnlig frihet blir också konstig. De tre kvinnorna Margaret (i boken kallade Lillan, Maggie och Peggy) förblir barnlösa av tre helt olika anledningar. Och även om författaren tycks vilja framhålla det fantastiska i att vara lesbisk eller feminist så kommer hon inte ifrån att också visa hur barnlöshet och frånvaron av en man kan vara förödande för en kvinna. Faktum är att det just är kärleken till ett barn som ger upphov till den fruktansvärda hemlighet som de tre kvinnorna delar. Författaren tycks både vilja äta kakan och ha den kvar när äktenskapet och moderskapet framställs som en kvinnofälla, samtidigt som frånvaron av dessa institutioner endast leder till olycka och död. Visst finner de kvinnliga huvudkaraktärerna en viss tröst i sitt systerskap men det kan aldrig till fullo ersätta det de valt bort. Eller tvingats välja bort i ett fall.

Men jag kanske dömer för hårt med mina färgade glasögon.

Kanske vill författaren verkligen visa upp mänsklighetens alla sidor. I alla fall blir det en intressant filosofisk berättelse om ont och gott och rättvisa. Inget brott bör få gå ostraffat, men måste straffet följa på brottet eller kan det komma på andra vägar? Och vem avgör vad som är ett brott eller ett lämpligt straff? Kan ändamålet helga medlen? Hur stor hänsyn ska tas till en eventuellt drabbad tredjepart? Den unga och vilsna Laurel får sitt liv på sätt och vis förstört av det de tre Margarets har gjort. Hon får inte förrän i slutet på boken veta på vilket sätt och då tvingas hon ta ställning till vad som egentligen kan skyllas på dem och vad som kan skyllas på hennes egna eller andras reaktioner. I det stora spelet – vem vinner och vem förlorar? Har rättvisa skipats? Kan vi lägga händelsen till ro?

Något värt att tänka på efter att ha läst den här boken är: vilka gamla trauman – mina eller andras – håller jag vid liv? Kan jag släppa taget om dem? Kan jag resa mig upp, borsta av generationsdammet och börja gå mot en bättre framtid utan att se tillbaka? Vi kan lära av historien utan att ständigt återuppleva den. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom som någon sa. Och det kanske låter omöjligt eller rentav omänskligt, men i ärlighetens namn, på vilket sätt blir världen bättre av att vi plågar oss själva för gamla misstag? Därför tänker jag inte hänga upp mig på PK-dravlet heller. Det får vara som det är med det. Och är jag rasist utan att förstå det så får jag väl vara det.

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Alle man på däck

Lycka kan inte köpas för pengar, men fattigdom är inte heller så roligt.

Hur blev det såhär? Hur lyckades vi ge bort all världens rikedomar till en liten klick människor på bara några hundra år? Jag minns inte de exakta siffrorna men det sägs att en procent av jordens befolkning äger över 80% av jordens resurser. Och klyftan blir bara större. Medan (hundra)tusentals människor förlorade sina anställningar, inkomster och livsverk förra året (små och medelstora företag), så ökade de största företagen sina inkomster. Vissa av världens rikaste människor fördubblade sina inkomster 2020. Världsekonomin är på väg mot fullständig kollaps, samtidigt stiger värdet på börsen.

Det här är ju inte klokt. Vi måste vända trenden.

När man pratar om den ojämlika fördelningen av resurser i samhället rycker de flesta bara på axlarna. Det är så det är bara, som om det vore en naturlag att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare. Eller så förstår man att det är fel, men man menar att det ändå inte går att göra något. De rika har ju redan alla resurser på sin sida. Resistance is futile. Måhända är det så och jag är väl patetisk i mina försök att gå mot strömmen. Men det hjälps inte. Det är sån jag är bara, det måste vara en naturlag.

Visst är det svårt! Hur undviker jag att ge mina surt förvärvade slantar till monopolet i toppen? Så gott som alla stora kedjor och märken ägs av eliten. Alla betalningsmetoder (utom kontanter) och alla informationsflöden, all teknik och infrastruktur. Räkna inte med att du ska kunna komma undan helt, men gör små motståndsinsatser där du kan. Med risk för att låta klyschig: handla lokalt. Köp så mycket som möjligt direkt från producenten. I dagens Sverige har vi faktiskt möjlighet att köpa många fina livsmedelsråvaror direkt från producenterna. Idag köper jag en låda kött av en granne. Betalar kontant. Även något steg upp i förädlingen kan du göra för miljardärerna ogynnsamma val. Ät din lunch, eller ta ditt fika hos en lokal café- eller restaurangägare. Skippa de stora hamburgerkedjorna och bensinstationsbutikerna. Gynna författare och musiker (du känner säkert flera) i din bekantskapskrets, genom att köpa deras varor och tjänster direkt ifrån dem, utan att ladda hem eller beställa i nån stor nätbokhandel. (Jag är inte alls partisk här.) Det här var bara några exempel, säkert kommer du på massor om du börjar tänka efter.

Blir det dyrare? Möjligen. Men hur mycket är din själ värd?

Blir det krångligare? Absolut. Men se det som en utmaning. Att få leta efter något, att få längta efter det, utan omedelbar behovstillfredsställelse, är ett nöje som många människor idag går miste om. Och medan du väntar och letar kanske du rent av inser att du inte behöver så mycket här i livet.

När våra barn var små hade vi oerhört knappa resurser. Vi fick vända på varenda slant. Det var jättejobbigt men idag är jag tacksam för de åren. För jag är expert på att glädja mig åt saker som är gratis eller nästan gratis. Jag vet var jag ska leta efter billiga nöjen. Mina barn fick uppleva många spännande äventyr som inte var särskilt dyra. Jag vet hur man kokar soppa på en spik och jag slänger aldrig ätbara matrester. Jag har lärt mig att odla och samla mat i naturen. För mig har det varit en naturlig del av min uppväxt och tillvaro under många år. Men för många är detta främmande. Vad händer om kollapsen kommer på allvar? Om det blir tomt på hyllorna i matbutiken? Om det inte går att få tag på färdiglagad mat, om transporterna står stilla? Människor får ju panik bara internet ligger nere en kort stund.

Om du befann dig på ett skepp som du visste skulle förlisa inom kort, var skulle du hålla hus då? Antagligen så nära livbåtarna som möjligt, kanske redan med livvästen på. För mig är detta liktydigt med ett hus på landet med en odlingstäppa och nära till grannar som kan viktiga saker och producerar användbara ting. Men jag är långt ifrån självförsörjande! Jag får ständigt påminna mig om att vara snäll mot mig själv och att även den minsta lilla insats för ett mer självständigt liv är ett steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget. Varje liten insats räknas. Vad kan du bidra med?

Varför gåvoekonomi?

Det är naturligt för oss att dela med oss.

Vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Det vi har idag har inbyggda negativa effekter som på sikt hotar hela vår existens. Det nya systemet behöver sträva efter jämvikt på alla områden, det vill säga där finns ingen plats för en ständig tillväxt. Även när det gäller individuell ackumulation av rikedom måste det i det nya systemet finnas processer som skjuter tillbaka jämvikten så att ingen individ kan öka sin rikedom på andras (eller naturens) bekostnad. Vi behöver ett annat sätt att se på pengar. Vår gamla myt om pengars uppkomst – att man valde ett neutralt betalningsmedel för att underlätta byteshandel med flera parter – är just en myt. Vi har aldrig levt i en ren bytesekonomi, där man räknade ut hur många hönor en ko var värd, eller hur många skopor mjöl man måste ge för ett knippe morötter. Innan pengarna gjorde sitt intåg levde vi i gåvoekonomi. Du har inga skor, jag har två par – här, ta dem. Jag är hungrig, har du något jag kan äta?

Räknar vi ut värdet på allt vi gör
för varandra i en familj?

Nej, knappast. Att ge och ta bygger sociala band och i nära relationer tänker vi sällan på vem som ger och vem som tar emot. I en liten by där alla  känner alla märks det om någon alltid tar mer än han ger, eller tvärtom. De flesta människor känner själva om de är skyldiga gruppen något och strävar efter att ge tillbaka. En generös person belönas ofta med generositet från andra. Om jag får en gåva, vill jag ge tillbaka. I ett litet samhälle behöver jag inte nödvändigtvis ge tillbaka till den individ jag har fått något ifrån. Jag kan ge vidare till någon med ett större behov. Jag vet att på sikt kommer det tillbaka till mig när jag behöver något. Gåvoekonomi bygger på tillit och en internaliserad rättvisekänsla. Men när samhällena blir större och projekten kräver många inblandade som kanske inte känner varandra, då behöver vi något som underlättar strömmen av gåvor. Vi behöver helt enkelt pengar, att gå tillbaka till små jägar-/samlar- eller bondesamhällen är inte längre möjligt, eller ens önskvärt. De nya pengarna måste dock anta samma egenskaper som gåvorna. Det vill säga, de måste cirkulera och de måste kunna flöda från den som har till den som behöver. För att detta ska vara möjligt behöver pengarna bli mer organiska, det vill säga ”ruttna”, så att det inte är önskvärt att ”sitta och hålla” på pengar, det behövs en inbyggd värdeminskning i form av negativ ränta.

Det nya systemet behöver vara transparent.

I ett stort samhälle finns det andra sätt att uppnå transparens än att man själv sett när någon gett åt någon annan. Alla transaktioner kan göras synliga för alla så att det är socialt gynnsamt att ge och så att behov uppmärksammas. När gemensamma resurser ger ett överskott ska det fördelas lika på alla, på så sätt knyter vi samman människan och den plats hon lever på och av. I en gåvoekonomi är alla medvetna om att Jorden är alla gåvors källa, därför månar man om henne och strävar efter att aldrig ta mer än hon kan avvara. Låter det som en utopi? Jag hör redan invändningarna: men ska inget vara privatägt? Vad händer om någon bara tar och tar och jag blir utan? Jag säger inte att det blir lätt att ställa om men jag upprepar: Gåvoekonomi bygger på tillit. Ofta dröjer det från det att jag ger, tills att jag får något tillbaka. Under tiden måste jag ha tillit och inte oroa mig. Lita på att universum vill mig väl, om du så vill. Det finns en stor känslomässig, psykologisk, för att inte säga andlig aspekt av omställningen till en ny ekonomi. Men det får jag gå in på en annan gång.