Att skriva eller inte skriva

Böcker är magiska.

I denna mörka tid behöver man fokusera på goda ting. Så idag ska jag prata (skriva) om ett annat av mina stora intressen: att skriva böcker. Jag började läsa tidigt och läste snart allt jag kom över. Företrädesvis hästböcker och sagoböcker. Så snart jag lärt mig att skriva någorlunda började jag skriva egna sagor. Sagobok nummer ett till fem skrev jag under mina två första skolår. Visserligen var dessa böcker bara handskrivna (och kanske inte alltid så sammanhängande eller rättstavade) korta berättelser nedtecknade i de där linjerade anteckningsblocken jag fick av min lärare, men ändå. Det var i princip starten på min författarkarriär. Under tonåren drömde jag om att bli en erkänd författare och jag skickade in noveller och dikter till olika tävlingar. Dock utan någon större framgång. Märkligt, med tanke på hur oerhört begåvad jag var. Tyckte jag. Efter ett tag blev jag mer självkritisk och drömmen om att någon gång se mitt namn på ett bokomslag bleknade bort. Det fanns så många som skrev så mycket bättre än jag. Och ju äldre jag blev desto mer meningslöst tyckte jag det var att producera ännu mer text i en värld som fullkomligt drunknade i ord.

Dessutom var allt redan sagt. Eller?

En natt hade jag en dröm. Jag drömde att vår civilisation hade kollapsat, och att vi som överlevt var tvungna att bidra med våra talanger till det nya samhället. Det handlade om överlevnad och uppbyggnad. Så varför höll jag i mina händer en bok? Varför samlades folk kring mig för att få höra en berättelse? En röst (Guds?) sa till mig att människor alltid kommer att behöva berättelser, att de inte är mindre viktiga än mat för vår överlevnad. Det händer att jag drabbas av en övertygelse om att mina ord kommer att bli viktiga en dag, att jag är ämnad att skriva en nödvändig bok. Men sådana tankar viftar jag snart bort som frukter av ett önsketänkande. Dessutom har jag redan skrivit böcker.

Franz Kafka lär ha sagt att böcker som gör oss lyckliga kan vi vid behov skriva själva (det här står tryckt på omslaget till en olinjerad anteckningsbok – oh, lycka! – som jag fick av min storasyster för många år sedan och som jag fyllt med dikter, drömmar och tankar). Jag tror att det är sant. Kanske till och med helt avgörande för en författare. För vad gör vi om inte skriver böcker som vi själva behöver? Pröva att skriva en bok på beställning och se hur lätt det är. Jag skrev en mycket personlig självbiografi. Gjorde den mig lycklig? På sätt och vis. Jag kunde sätta punkt för en period i mitt liv genom att sätta ord på saker jag upplevt. Med eget förlag (och inga som helst förväntningar om att få den utgiven av ett större, etablerat förlag) gav jag ut boken själv.

Även nästa bok (nu räknar jag inte mina stickbeskrivningar och pysselböcker), min första roman, gav jag ut själv. Dock inte under eget namn, eftersom min man var lika delaktig i tillkomsten som jag. Det är lustigt, när man säger att man gett ut en roman så brukar reaktionen bli: ”åh, wow!” När jag sen säger att jag gett ut den själv, svalnar entusiasmen och åhöraren säger kanske ”jaha”. Som om det var mindre värt att ge ut boken själv. Alla de timmar jag lagt (och allt hår jag slitit) på att lära mig om layout och bildredigering, om tryckerier (kom alltid ihåg: skriftligt avtal, pappersprover först), om skyldigheter (ISBN, pliktexemplar), om distribution (tack, Förlagssystem) och om ekonomi (utlandsbetalningar, moms) är alltså inte värt någonting? Eller för den delen alla pengar jag investerat i projektet, utan att veta om det någonsin skulle betala sig. Nehejdu.

Att skriva ett manus, få det utgivet av någon annan och bara vänta på checken, det är väl ingen konst.

Då är det roligare att träffa andra egenutgivare: ”Spännande! Var tryckte du någonstans? Var du nöjd med kvaliteten? Vilket program har du använt? Hur lång tid tog det? Vad har du för preferenser när det gäller typsnitt? Hur brukar du göra med illustrationerna? Har du illustrerat själv? Häftigt! Och musiknoter också? Hur gjorde du det? Åh, det där var snyggt!”

Jag är stolt över vår roman. Den är rolig och lättläst. Trots att jag bara korrekturläst själv finns det endast ett par tryckfel på de 400 sidorna. Ingen tidning har velat recensera den men många läsare har uttryckt sin uppskattning och det är väl viktigast?

Det är hårt slit att skriva. Hårt slit och samtidigt alldeles underbart och nödvändigt. Vad jag än möter i livet hanterar jag det genom att skriva. Mina datorer är fulla av texter, påbörjade och färdigställda, anteckningar, brottstycken, idéer, drömmar. Mörker och ljus, allvar och skratt. Så många påbörjade bokprojekt som gått i stå efter några månader. Vad beror det på? Livet kommer kanske emellan. Eller tvivlet. Vad är det för mening med att skriva? Egentligen? Fast det är en dum fråga. Som att fråga vad det är för mening med att äta. Ibland läser jag böcker som är så bra att jag tänker att jag aldrig ska skriva en rad mer, bara för att nästa sekund inse att jag måste skriva. Jag kanske inte kommer att kunna prestera i samma klass som Stephen King eller Marian Keyes, men jag känner igen suget, jag vet hur det är att befinna sig på andra sidan om orden, skrivarsidan. Den hisnande känslan av att berättelsen skriver sig själv, att den vill födas genom mig och att jag egentligen inte har någon möjlighet att styra den. Att vara författare är att vara en kanal, en mottagare och sändare, en radioapparat. Berättelsen föds inte i mig, bara genom mig. Och om jag inte skriver den kommer någon annan att göra det. Vilket är en tröst de dagar jag inte orkar prestera, men samtidigt en varg som ständigt jagar mig.

När jag skriver som bäst och mest påminner känslan om att vara kär.

Det pirrar i hela kroppen och allt jag vill göra är att återvända till historien, till min älskades famn. Samtidigt är jag rädd att skrämma bort den genom mitt outtömliga begär efter den. När fragment av text svävar till mig där jag befinner mig långt ifrån tangentbord eller anteckningsblock får jag panik (han kommer att lämna mig!) eller så fylls jag av en frustration av nästan sexuell karaktär (jag måste ha dig, nu!). Sådan intensitet kan man inte leva med dagligen, åtminstone inte jag. Det är en hatkärlek på sätt och vis. Och samtidigt ruvar oron för att bli besviken (igen) när en berättelse saktar in, stannar av och bleknar bort (var det något jag gjorde? Något jag sa?) innan romanen är fullbordad. På samma sätt som jag med åren blivit försiktigare med vilka vänner jag umgås med, vilka delar av mig själv jag visar utåt, vilka nya energikrävande projekt (eller relationer) jag investerar i, har jag blivit mer reserverad gentemot de här berättelseembryona. Vem vet om du blir till något, eller om graviditeten bara utmynnar i ännu en massa bortkastade timmar och känslor? Numera, när suget griper tag i mig, väntar jag några dagar. Oftast går det över. Men kanske kastar jag ut lyckan med badvattnet?

Frihet vs Trygghet

”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”

Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.

Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.

Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.

Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.

Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?

Men är det verkligen sant?
Låt oss se tillbaka tre generationer.

Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.

Vi behöver tänka om när det gäller
hur vi ser på arbete och ekonomi.

I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.

Då börjar vi!

Kanske har du som jag inte riktigt känt dig hemma i det här samhället, och kanske har du som jag ställt frågor och letat efter svar. Jag har alltid känt att det måste finnas ett bättre sätt att leva, i harmoni med sig själv, andra människor och Moder Jord. I mitt sökande kom jag ständigt tillbaka till det ekonomiska systemet. Jag tror att de flesta av våra problem har sitt ursprung där. Om du vill veta mer om min bakgrund och mina tankar kring ekonomi rekommenderar jag att du läser min text om att driva företag med hjärtat. Jag älskar att vara företagare och gillar nästan allt med det men något har alltid skavt och gnagt i mig. För några år sedan kom jag för första gången i kontakt med begreppet gåvoekonomi och 2020, detta hysteriska, märkliga, galna år, fördjupade jag mig äntligen i vad en gåvoekonomi skulle kunna innebära rent praktiskt. All ära ger jag åt Charles Eisenstein och hans böcker, framför allt ”Sacred economics”. Bitarna föll på plats. Mitt hjärta ropade ”JA!” och jag bestämde mig för att börja driva mitt företag enligt gåvoekonomins principer. Den här bloggen är i första hand tänkt att dokumentera min vardag som företagare och mina försök med att leva som jag lär. Förhoppningen är att jag ska kunna inspirera och nätverka med andra som också drömmer om en bättre värld och ett nytt, hållbart och harmoniskt ekonomiskt system.