En författares bekännelser

Fotografering är verkligen inte min grej. (Tack till André Furtado på Pexels för bilden.)

När man har ett företag, och i synnerhet kanske ett förlag, så använder man många bilder. Eftersom både min man och jag gärna tar fram penna och pensel är det inga större problem att ordna den typen av illustrationer. När det kommer till foton är det dock en annan femma. Jag älskar vackra bilder men jag är hopplöst ointresserad av fotografering. Vi har bara en enkel digitalkamera och viss tillgång till annan teknisk (läs mobil) utrustning för att ta foton. Hade jag råd att anlita en professionell fotograf för de bilder vi behöver skulle jag göra det men någon sådan budget har vi inte.

Hur kan jag inte gilla fotografering? Jag vet inte. Det är ytterst märkligt. Jag älskar ju alla andra former av bildskapande, i nästan vilket material och vilken teknik som helst. Men så fort folk börjar prata om objektiv och ISO-tal så reagerar min hjärna som vid mellon eller något större idrottsevenemang. Det blir liksom bara blablabla. Blir det kaffe snart?

Så varför, varför lät jag min huvudkaraktär vara fotograf?

Jag törs knappt erkänna det, men jag skriver igen. What else can I do? I dessa tider behöver man all eskapism man kan få och för mig är dyket ner i en fiktiv värld via tangentbordet den ultimata verklighetsflykten. Och, som sagt, av någon anledning har jag låtit min huvudkaraktär vara fotograf. Egentligen är han privatdetektiv men han måste ju försörja sig på något sätt, tills de där stora fallen dyker upp. Är det något jag är ännu mindre intresserad av än foto så är det att göra research på ämnen som är obekanta för mig. Här resonerar jag lite som min son: det jag inte redan vet är inte värt att lära sig. Som tur är har mitt dryga fyrtioåriga liv lett mig på krokiga vägar och gett mig erfarenheter och kunskaper inom en mängd vitt skilda områden, så oftast behöver jag bara dyka ner i den kunskapsbasen för att få stoff till romanerna. Men emellanåt stöter jag på något som jag inte har den blekaste aning om och då måste jag göra research. Suck!

Så nu har jag försökt begripa mig på fotografering i allmänhet och bröllopsfotografering i synnerhet. Dessutom måste jag friska upp mina kunskaper i ämnet ”bröllop” (det var trots allt tjugo år sedan jag själv stod brud), inte heller ett favoritämne. Roligare var det att gå in till veterinären och ställa frågor om hundförgiftning, vilket jag gjorde för några år sedan (till en annan roman som ännu inte är färdig). Jag är ingen hundmänniska direkt men veterinär var faktiskt ett yrke jag funderade på i min ungdom.

När mina romanprojekt går i stå handlar det ofta om att jag stött på ett område där jag måste göra research. Man kan tycka att det vore enkelt i dessa tider, med internet och allt, och det är det väl på sätt och vis. Bästa hjälpen fick jag nästan via en facebook-grupp jag var med i (författare på facebook), där det gick att ställa vilka knäppa frågor som helst och det var alltid någon som visste svaret eller åtminstone kunde visa var man kunde börja leta. Numera är jag ju inte kvar på facebook (vila i frid Mark) och andra sociala medier har inte riktigt kommit upp i den kapaciteten än. Skriver du? Hur gör du med research? Var letar du? Hur motiverar du dig själv?

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *