Lugnet före stormen

Känner du förändringens vind?

Var går din gräns? När säger du: nu är det nog! Det händer att livet kör med oss rejält ibland. Det kan pågå under en lång tid och sakta, sakta eskalera till den punkt där du bara inte orkar mer. Vad gör du då? Kastar in handduken och ger upp? Eller gräver långt nere i din urkraft för att hämta upp den orkan som behövs för att orka stå upp, sätta ner foten och säga: NEJ! Hit men inte längre. Det senaste året känns det som om jag har blivit pressad till detta på flera områden i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har orkat, för varje gång har jag tänkt att mer än såhär klarar jag inte, bara för att tvingas leta upp den där orkanen en gång till. Hitta lejonet, eller kanske björnen i mig. Stå stadigt, även om kanske ingen annan står med mig. Det är otroligt krävande och även om det får positiva resultat i slutändan kan det kännas oerhört obehagligt när man står mitt i det. I synnerhet när gränsen dras mot någon eller något man kanske länge har älskat eller brytt sig om. Något som man upplevt vara en del av en själv. Men ibland är det en kärlekshandling att säga nej. Och ibland måste du först hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Det är inte egoistiskt, det är praktiskt.

Det kan också vara skrämmande att tala om för omvärlden att du har fått nog, att du inte tänker ta mer skit. När du gör det blottar du dig själv och riskerar att få ännu mer kastat på dig. Vilka konsekvenser ditt handlande får är inte alltid uppenbart. Man vet vad man har men inte vad man får. Livsavgörande beslut är just det: livsavgörande. Ditt liv får en helt annan riktning. Är du beredd på det? Har du vad som krävs? Jag tror att det är just detta som får oss att tveka och vi lever vidare med ett sakta växande obehag så länge det bara går. Tills det en dag blir helt outhärdligt och du tänker att VAD SOM HELST måste vara bättre än detta. Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna blir, du MÅSTE helt enkelt få ett slut på det som plågar dig. Och inte sällan blir saker faktiskt mycket bättre efter att du fattat beslutet och utropat ditt NEJ! Men först måste du ta dig genom en hel drös känslor. Ilska, vrede, skuld förstås. Men också sorg, trötthet, uppgivenhet och oro. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort annorlunda? Borde jag ha väntat? Borde jag ha behärskat mig? Men är det inte just det som du har gjort i alla dessa år? Väntat och behärskat dig? Tills det inte gick längre. Du hade inte kunnat göra något annorlunda. Det var en förändring som väntade på att få hända. Du bara möjliggjorde den i detta nu.

Jag tror att vi börjar nå den här punkten globalt sett, på ett kollektivt plan. Mänskligheten har plågats så länge och hårt att hon snart inte orkar mer. Kommer hon att kasta in handduken? Eller kommer hon att gräva långt nere i sin urkraft och virvla upp en orkan som sveper över världen, sopar den ren från korruption, förtryck, slaveri och brott mot mänskliga rättigheter? Jag hoppas på det senare. Själv har jag redan börjat virvla.

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *