Jan Mårtenson är en enormt produktiv författare, ändå hade jag inte hört talas om honom förrän jag fick den här boken, ”Häxhammaren”. Det är väl en deckare kan man säga, där huvudpersonen antikvitetshandlaren Johan Homan dras in i ett mysterium. Men är det mord eller inte? Förekommer det ett brott? Det här är frågor som egentligen förblir obesvarade in i det sista.
Trots att boken är från 1976 känns ämnet högaktuellt idag och jag får uppleva en del synkroniciteter när jag läser.
Det handlar om häxkonster och svart magi, satanism och människooffer. Något som måste ha låtit som rena rama science fiction i sjuttiotalets Sverige men som vi nu vet förekommer i stor skala världen över. Homan vägrar också tro att det handlar om verklig svartkonst, även om han kan gå med på att telepati är möjligt. Han är därför övertygad om att det måste handla om droger, något som säkert var allmänt förekommande på sjuttiotalet. Till viss del kan man väl säga att droger är inblandade men inte på det sätt Homan tror.
Boken är fullspäckad med intressant kuriosa, inte bara om häxor, utan även om antikviteter, matlagning och katter. Det för inte alltid historien framåt men skänker trovärdighet åt både karaktärer och berättelse. Johan Homan är en helt vanlig människa som det lätt går att relatera till. Han vill bara leva i lugn och ro med sin katt Cléo, göra lite fynd som han kan sälja vidare med en nätt vinst och på så sätt ha det bekvämt. Men av någon anledning lyckas han ändå dras in i otäcka och oförklarliga skeenden. Han upptäcker snart att polisen inte är till stor hjälp så istället söker han stöd hos en bekant, Michael Gråh, som vet det mesta om häxor och trolldom. Gråh tycker inte alls att Homan överdriver utan uppmuntrar honom att gräva vidare. Detta, och fascinationen för den unga Suzanne som Homan ombetts hålla ett öga på, får honom att ta stora risker i jakten på sanningen.
”Häxhammaren” börjar i rätt sakta mak men spänningen byggs gradvis upp samtidigt som mysteriet blir allt märkligare. Egentligen finns inget konkret att ta på, ändå anar man en stor ondska i bakgrunden och detta suger läsaren vidare i allt snabbare takt. Det går inte att förutsäga någonting, än svänger det hit, än dit. När jag kommer till sista sidan är jag tvungen att börja bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken.
Var det så det var? Det hade man inte kunnat ana. Skickligt gjort av Mårtenson.
Den enda kritiken jag har egentligen är riktad mot Mårtensons skrivstil. Meningarna känns avhuggna, ibland utelämnar han helt enkelt subjektet. Det blir styltigt när man läser. Jag inser att jag säkerligen hade valt att sätta ett kommatecken på många ställen där Mårtenson sätter punkt och jag brukar tänka på att variera meningarnas längd för att få flyt och dynamik i texten. Mårtenson staplar liksom bara korta meningar på varann. Ibland känns det mer som poesi än en berättande text. Ja, vissa stycken skriver han verkligen poetiskt, till exempel när han ska beskriva en erotisk scen. Då blir det liksom kristaller och dimma av alltihop. Det blir lite märkligt och en stor kontrast till andra delar, till exempel när Homan ger sitt bästa recept på kyckling. Men står man bara ut med den här språkliga knaggligheten så är ”Häxhammaren” verkligen läsvärd. Inte minst för allt man får lära sig, om historia och kultur. Och matlagning.