Från förtryck till frihet

2019 utkom vad som beskrivs som ”den viktigaste boken som kommer att publiceras detta århundrade”; Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Jag är benägen att hålla med Zadie Smith vars citat ovanstående är. Åtminstone en av de viktigaste böckerna. Problemet är dock att väldigt få kommer att läsa den. Ämnet är tungt, boken är tyngre. Med sina 580 sidor (plus över hundra sidor fotnötter) och sitt extremt akademiska språk (svårläst även för oss som har vana), är ”Övervakningskapitalismen” ingen bok som jag kan rekommendera till vänner och bekanta. Vi får helt enkelt vänta tills någon gör en ”for dummies”-variant. Jag ska ändå försöka sammanfatta budskapet i detta inlägg.

Shoshana Zuboff har studerat ämnet ända sedan övervakningskapitalismen bara var ett litet embryo i Silicon Valley. Hon har länge varnat för att vårt samhälle är på väg i en farlig riktning. I den här boken sammanställer hon sin forskning, som framför allt kretsar kring Google och Facebook som representanter för denna nya sorts kapitalism (som egentligen inte är kapitalism). Ju mer jag läser, desto mer förfäras jag över hur långa och många tentakler som smugit sig in i våra dagliga liv. Det finns stunder då jag är beredd att koppla ner från internet en gång för alla och bli totalt ”off grid”. Personligen kände jag instinktivt, när de ”smarta” telefonerna kom, att de var ”ondskefulla”, de skulle inte föra något gott med sig. Så jag har aldrig nappat på trenden utan har kvar min ”dumbphone”. Idag är jag otroligt tacksam för det. För jag har aldrig blivit beroende av den smarta tekniken, jag har lärt mig att klara mig ändå (det går faktiskt!), vilket är en stor fördel inför framtiden.

De smarta telefonerna påminner mig om en amulett i Stephen Kings ”Köplust”. En kvinna med svår reumatism köper amuletten som ska ge henne lindring från värken. Det gör den också. Hon mår bättre än någonsin när hon har den på sig. Men ändå är det något med amuletten som oroar henne. Någonting krafsar och rör sig därinne. Jag minns inte detaljerna men jag har för mig att hon till slut väljer värken framför detta okända onda. Till skillnad från denna kvinna har vi valt att inte lyssna på krafsandet inifrån de smarta telefonerna som lockat oss med så mycket underhållning och bekvämlighet. Vi har avtrubbats, vi hör det inte längre.

”Vadå, om Facebook och Google samlar på sig information om vilka sidor jag besöker, eller vilka intressegrupper jag tillhör? Jag har inget att dölja. Och om jag ändå ska tvingas se en massa annonser kan de ju lika gärna vara riktade till mig, jag tycker det är bra faktiskt. Redan innan jag upptäckt ett behov hos mig så har Google lösningen. Jag känner mig sedd som kund.”

Problemet är bara att du inte är någon kund längre. Och anledningen till att Google och Facebook är gratis är inte för att du är produkten, som någon uttryckt det, men nästan: din information är en råvara. Det kallas beteendeöverskott och detta hungrar övervakningskapitalismerna efter som knarkare efter droger. De måste hela tiden ha mer. Beteendeöverskottet var först ett problem för techjättarna. Det tog bara upp en massa plats på servrarna. Men ganska snart upptäckte Google att de kunde packa om och sälja detta vidare. Annonsörerna var villiga att betala mer för riktade annonser, ju mer precist man kunde nå en målgrupp desto bättre. Så snart övervakningskapitalisterna förstått potentialen i allt detta ”informationsskräp” som skvalpade omkring i Facebooks kölvatten, började de att förfina tekniken för inhämtningen. De gjorde detta lite i smyg, eftersom de anade att folk i allmänhet kanske inte var så pigga på att dela med sig av sina personliga data med hela världen. Och visst dök det upp små protester här och var och försök att begränsa tillgången till informationen. Men övervakningskapitalisterna använder sig av blixtkrigföring, säger Zuboff. De agerar så snabbt och är så förvirrande att de tröga institutionerna som vi är vana att förlita oss på inte hinner med. Och för varje framflyttad gräns så vänjer vi oss.

Istället för att tycka att det är skrämmande att ord som vi yttrat i ett privat samtal (kanske inte ens i telefon), leder till en annons om precis det vi pratat om, så tycker vi att det är lustigt och praktiskt.

Och det skulle måhända vara harmlöst om det stannade där, med annonsering. Men techjättarna har större planer. För att kunna erbjuda ”garanterade utfall” åt sina verkliga kunder (inte oss användare) går utvecklingen stadigt mot alltmer beteendemodifiering. Varför nöja sig med att iaktta beteendena och gissa vart de tar vägen härnäst, när det är så lätt att utnyttja människors empati och sociala behov för att aktivt påverka våra handlingar? Det här görs redan. Och Shoshana Zuboff borde vara en av de första att inse att den masspsykos som nu spritt sig över världen har skapats just av dessa övervakningskapitalister, förmodligen inte på eget initiativ (för Google och Facebook tjänar ingenting på censur och enkelspårighet), utan på order från annan, högre ort. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Zuboff själv fallit offer för psykosen. Visst, när jag läste boken kunde jag ju mellan raderna förstå att hon inte var något Trump-fan och att hon trodde på klimatskräcken, men ändå. Hennes naiva tro på ”den goda staten” som en demokratisk institution med folkets bästa i ständig åtanke, rimmar illa med hennes insikter i historiska skeenden gällande kontroll och makt. Hennes lösning på problemet är större reglering av övervakningskapitalismen. Alltså, större statlig reglering. Vilket hon ju på sätt och vis också fått i denna ”pandemi” – med all statlig påverkan på techjättarna vilket lett till en aldrig förr skådad nivå av censur och propaganda.

En av de mest skrämmande aspekterna av utvecklingen mot övervakningskapitalism är indifferensen och tendensen till ”svärmbildning”. Övervakningskapitalisterna bryr sig inte om rätt och fel, om något är sorgligt eller roligt, så länge det delas flitigt (därför har jag svårt att se att de på eget bevåg skulle införa censur). De bryr sig inte om användarna – människorna – och rätten till skapandet av våra egna liv. För dem är vi en grå massa, organismer i en enda större organism. Vi är inga individer, vi är som insekter i en svärm som rör sig åt det håll vinden blåser. Varje unik användare är utbytbar och försumbar, en ”useless eater” som kan ersättas med vilken annan som helst. Därför går det inte att hävda mänskliga rättigheter mot denna makt. Och eftersom staten nu helt uppenbart inte längre tjänar människan kan vi omöjligen förlita oss på våra regeringar för att ta oss ur den knipa vi hamnat i. Vi behöver återvända till naturen. Jag vet att det låter klyschigt, men det är inte mindre sant för det.

Vi behöver återupprätta livets helighet, individens helighet. Vi behöver återta den kreativa kraften och skapa våra egna liv, istället för att följa andras på Facebook och Instagram. Vi behöver bli mer okontrollerbara, mer slumpmässiga, mer hemliga, mer offline, mer fysiska.

”Pandemin” har visat oss hur världen kommer att se ut om övervakningskapitalismen får härja fritt och användas av onda makter. Vi kommer att sitta isolerade, fastklistrade (eller kanske fastkedjade) vid våra skärmar. Oförmögna till egna tankar och kreationer, eller bara hindrade genom ett socialt kreditsystem som kan strypa tillgången till våra bankkonton för en förflugen kommentar på Facebook. Men ”pandemin” har också visat oss människans styrka. Vi är inte så lättstyrda som de trodde. Många av oss, och allt fler, vaknar upp och säger ”nej” till detta drakoniska styre. Vi vägrar att vara spelpjäser på deras arena. Vi tar inte mer skit. Om vi blir tillräckligt många kan vi kullkasta övervakningskapitalisternas och globalisternas planer och ta tillbaka vår värld. Men inte som Zuboff föreställer sig det, utan genom en frihetsrörelse sprungen ur livs levande människor, långt från maktens korridorer. Låt lastbilskonvojen i Canada bli en inspiration för hela världen. Och låt oss vinna. Något alternativ finns inte.