Etikett: Nationalism

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det. 

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”

Vad innebär det att vara en god människa?

När jag börjar läsa Nick Hornbys ”En god människa” för andra gången drabbas jag plötsligt av en ”mandela-effekt”. Jag är säker på att förra gången jag läste boken så var den skriven utifrån mannens, Davids, perspektiv men nu är boken plötsligt hans frus berättelse. Flera andra detaljer stämmer inte heller överens med hur jag minns boken. Låt vara att det var ett antal år sedan jag läste den och att jag kanske har lite andra perspektiv nu men det känns inte som samma bok. Förra gången jag läste boken upplevde jag att det var David som kämpade med att vara en god människa, men denna gång är det uppenbart att det är hans fru, Katie, som tvingas möta sin fördomsfullhet och småskurenhet.

Hornby är befriande ärlig i sin undersökning av vad det innebär att vara en god människa.

Han låter Katie säga det som de flesta av oss säkert skulle tänka men kanske inte våga yttra. Och han låter David dra godheten till sin yttersta spets för att utforska konsekvenserna av ett sådant agerande. Det blir på så vis ett väldigt filosofiskt verk som tvingar läsaren att tänka till på djupet. Katie konstaterar att det inte finns några logiska argument mot att vara god på det sätt David är, ändå leder hans agerande till negativa konsekvenser och hon kan inte sätta fingret på varför. Hon anser ju att hon är en god människa – herregud, hon är läkare! – ändå blir hon i jämförelse med David och hans vän GoodNews näst intill ond. Hur kan det komma sig? Vad hon än gör blir det fel. Men det David gör blir inte heller rätt.

Som läsare kan jag stundvis känna igen mig i Katie men jag tänker också emellanåt att hon är ovanligt otrevlig och egoistisk. Samtidigt är även David på sätt och vis okänslig för andra människors känslor och reaktioner. Kanske är båda två representanter för vad det innebär att vara människa. Vi vill gott men agerar ”ont”, sedan känner vi (i bästa fall) skuld för det vi gör eller låter bli att göra. Det är svårt att vara människa. Därför söker också många efter något att förhålla sig efter, levnadsregler, en absolut moral. Katie söker till slut efter detta i kyrkan, trots att hon föraktar religiösa människor. Hon ställer en präst mot väggen och kräver att prästen ska ge henne ett svar på hur hon ska leva sitt liv. Men något sådant svar kan inte ges. Varje människas liv är unikt och en del av att vara människa, och ha en fri vilja, är att fatta egna beslut och ta de konsekvenser som besluten innebär.

Men är då moralen subjektiv? Finns det inget rätt eller fel?

Det är en vanlig uppfattning idag att det inte finns någon objektiv sanning utan att var och en får skapa sina egna regler. Men detta förhållningssätt hotar att leda den västerländska kulturen mot sin undergång. Om jag inte behöver lyssna på någon annan, inte följa några andra regler än mina egna, då riskerar jag inte bara att bli ensam och vilsen, jag bidrar även till att rasera det samhälle jag lever i. Visst ska man ifrågasätta auktoriteter och pröva de skrivna eller oskrivna lagar som vi förväntas följa från den dag vi föds, men vi behöver också vara medvetna om att någon en gång har skapat lagarna av en anledning. Jag läste någonstans att traditioner är lösningen på problem vi har glömt att vi hade, tar vi bort traditionerna kommer problemen tillbaka. Jag tror det ligger mycket sanning i det.

Katie och David söker efter ett sätt att leva goda liv, utan att för den skull upplösa jaget. Det är beundransvärt. Jag uppskattar också att Hornby vågar syna problemet från olika håll, han låter inte sina egna fördomar påverka berättelsen. Annars tycker jag att det är vanligt i samtida litteratur, att författaren – medvetet eller ej – har en dold agenda att så att säga tala om för läsaren vad som är rätt åsikter. Men det får vi helt och hållet ta ställning till själva i ”En god människa”, vilket är bra, men det leder också till att berättelsen inte kan få ett slut. När jag läst sista sidan bläddrar jag fram för att se om det ändå inte ska komma något mer, det känns som om halva berättelsen återstår. Och kanske menar Hornby att vi får skriva slutet själva?

Om jag skulle få dra några slutsatser, inte som en fortsättning men som en analys av ”En god människa”, skulle jag säga att den pusselbit som Katie inte finner handlar om relationer. Hon är på god väg i slutet där hon talar om att sätta familjen främst, vilket dock nästan är tabu att säga idag.

Visst är det föredömligt att försöka hjälpa andra människor om man kan. Men din första prioritet ska vara de som står dig närmast.

När dessas behov är tillgodosedda kan du vidga cirkeln till den större grupp du tillhör – din stad, din nation, din kultur, din religion. Om alla människor tog hand om sitt och de sina på detta vis och lät bli att lägga sig i konflikter utanför den omedelbara sfären, skulle världen bli en mycket bättre plats, tror jag. Men idag anses det fult att tala om familj och nation. Om du värnar om din kultur är du en dålig människa. Ja, det finns mycket som gör dig till en dålig människa idag. Svårare är det att säga vad som gör dig god. Att sätta en ukrainsk flagga på din profil? Är det att vara god? En gång i tiden sa jag att jag skulle vara villig att gömma en flyktingfamilj hotad av utvisning. Idag håller jag tummarna för en finlandssvensk familj som gömmer sig undan myndigheterna i sitt eget land. En gång skämdes jag för att jag satte ett tredje barn till världen. Idag önskar jag att jag fött fler. Så mycket har samhället och jag förändrats på bara några år. Men innebär det att jag blivit en mer eller mindre god människa? Jag vet inte. Många skulle nog betrakta mig som ond, misstänker jag. Och det är en konsekvens jag får ta, av mina beslut. Ändå har jag alltid strävat efter att bli bättre. Och just därför valde jag att läsa om den här romanen, som jag vill minnas att jag uppskattade mer den förra gången jag läste den. Idag slår jag ihop boken med en obestämbar känsla av besvikelse. Går det verkligen inte att måla upp en tydligare bild av vad det innebär att vara en god människa?

Demokrati på villovägar

Jag läser ”Demokratins Framtid”, en antologi kring demokratin i Sverige som utgetts av Sveriges riksdag med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum 2018. Antologin består av elva kapitel författade av i huvudsak olika professorer. Det är generellt ganska torra och akademiska texter så jag misstänker att inte särskilt många svenskar har plöjt sig igenom de drygt trehundra sidorna. Men stundvis är ämnet fängslande, inte minst för att läsaren ges en inblick i den akademiska bubbla som våra beslutsfattare förlitar sig på. Det påminner mig om när jag läste nationalekonomi. Jag trodde att det fanns en nationalekonomisk teori och att det var den vi fick lära oss. Men efter ett tag insåg jag att det inte var nationalekonomi vi läste, utan neoklassisk teori, vilket bara ger en ytterst snäv och vinklad bild av ekonomin. På samma sätt får vi i ”Demokratins Framtid” ta del av den snäva syn på demokrati som det akademiska etablissemanget vill (eller kanske faktiskt bara tror) att vi alla håller med om.

Jag trodde att demokrati betydde folkstyre, vilket i praktiken blir majoritetsstyre.

Men tydligen är detta bara en av tre ibland motstridiga faktorer i den svenska demokratin. Vi har nämligen inte vilken demokrati som helst, utan ”liberal demokrati”. Det förklarar ju ett och annat. I den liberala demokratin ska folkstyret (eller folkstyrelsen som författarna kallar det) balanseras mot rättsstaten och handlingskraften hos staten. Det viktiga i den liberala demokratin är att man skyddar minoriteter från det man kallar majoritetstyrannin, alltså i princip motsatsen till demokrati. (Jag misstänker också skarpt att skyddet bara gäller vissa minoriteter.) Dessutom behöver man värja sig mot okunniga väljares dåliga beslut genom att överlåta en del av de viktigaste besluten till experter. Återigen ett avsteg från vad som är verklig demokrati.

Författarna beklagar sig över väljarnas brist på engagemang och kunskap när det gäller politik. Vad kan det bero på, undrar man? Trots tioårig obligatorisk indoktrinering, förlåt, utbildning har man alltså inte lyckats sprida tillräckligt med kunskap till svenskarna. Och inte heller med hjälp av media som också är viktigt för demokratin, åtminstone en fri och oberoende sådan. Intressant att notera är att de mätningar av ”politisk kunskap” man har gjort består av sådana frågeställningar som ”hur många ledamöter sitter i Riksdagen” eller ”vad heter Sveriges finansminister”. Alltså frågor som rör formen och strukturen, ofta den just nu rådande, och inte frågor om hur människor tycker att samhället ska skötas. Med detta som grund bedömer man alltså att väljarna inte vet vad som är bäst för dem. För att de inte vet hur stor arbetslösheten är i procent just nu, eller för att de inte vet hur de olika partierna ställde sig i en nyligen genomförd omröstning.

Men är folk verkligen okunniga?

När man frågade svenskarna om hur nöjda de var med den svenska demokratin var det runt trettio procent som var missnöjda. Det är ändå inte så illa, vi är ändå bäst i världen på demokrati, menar författarna. Men lite störande är det ju. (I Danmark är siffran nöjda väljare nittio procent.) Så man frågade vad exakt det var som väljarna var missnöjda med. Och hör och häpna! Det hade inte med klimatpolitiken eller kvinnors rätt att göra. Det var faktiskt inte en enda som tog upp de frågorna, vilket förvånade författarna. (Något annat som förvånade, vilket är ironiskt med tanke på den nyss nämnda genusfrågan, var att män och kvinnor tyckte tämligen lika!) Istället var det största problemet enligt de missnöjda väljarna att Sverigedemokraterna inte tilläts vara med på lika villkor. Vilket man kan tycka är en högst relevant synpunkt om man pratar om demokrati och folkvalda. (I Danmark, där väljarna alltså är mer nöjda med demokratin tillåts deras motsvarighet till SD påverka politiken, men det kan väl inte ha något med saken att göra?) Ett annat klagomål gällde bristen på åsiktsrepresentativitet. Folkets åsikter kommer inte till uttryck, istället är det minoriteter som får bestämma. Helt i enlighet med den liberala demokratin förstås men det förstår kanske inte de missnöjda väljarna som tror att vi lever i en klassisk demokrati. Andra missnöjesyttringar rör att politiker inte håller sina löften och att det råder snäva åsiktskorridorer så att man inte törs säga vad man tycker. Allt det här tycker jag är välgrundade och relevanta synpunkter om man pratar demokrati.

Politiker ska hålla vad de lovar (eller åtminstone inte lova något de inte kan hålla), folkets åsikter ska vara representerade (vi har ju en representativ demokrati, eller?) och valda politiker, oavsett partitillhörighet ska tillåtas vara med på lika villkor.

Sverigedemokraterna återkommer många gånger i boken, som exempel på en ”utmaning” eller rent av ett ”problem”, ja, ett par av författarna kallar till och med SD för en paria. Vad är problemet med SD eller ”högerpopulismen” generellt? Tja… det verkar vara svårt att sätta ord på det, alla vet ju bara att SD är dåliga. Med tanke på deras bakgrund och så… Men SD har väl inte mer problematisk bakgrund än de flesta andra partier? Och boken vågar faktiskt nämna att det funnits fascistiska eller nazistiska kopplingar även hos Vänsterpartiet, Centern och inte minst kanske Socialdemokraterna. Men det var ju så länge sedan.

Nationalism och populism ses också som problematiska. Det tycker jag är konstigt, för nationalism och populism är ju två grundförutsättningar för demokrati. Utan nationen och dess begränsningar har vi ju inget att styra över, eller hämta väljare ifrån. Och populism betyder egentligen representativitet, precis det som de missnöjda väljarna efterfrågade. Om man med populism menar ett av folket populärt parti, ett parti som genomför folkets önskningar. Egentligen skulle man kunna kalla Socialdemokraterna för populistiska, åtminstone förr, när var och varannan svensk tycktes rösta på dem.

Kanske är populism bara dåligt när det är nån annan som är populär?

Det finns faktiskt ett kapitel i boken som heter ”Högerpopulism – hot eller bot för demokratin?” skrivet av Anders Widfeldt och det är i alla fall ett försök att se saken från ett lite annat håll. Visst verkar det som om SD har löst en del av de problem man hade med den svenska demokratin – det fanns ett konservativt vacuum som behövde fyllas. Frågor om invandringen var viktiga för människor och någon behövde ta tag i det. Dessutom är SD nästan ensamt om att öka sitt antal medlemmar, när alla andra partier tycks tappa i deltagardemokrati. Vi får alltså mer engagerade och representerade väljare i och med de ”högerpopulistiska” partiernas intåg. Men ändå… Det är inte bra. För på sikt kan det trots allt leda till mindre demokrati, menar författarna. För de högerpopulistiska partierna vill som alla vet inskränka demokratin, kanske inte så långt som till fascism, fast det kan vi ju inte veta. Risken finns att de minoritetsgrupper som våra politiker kämpat så hårt för inte längre kan åtnjuta några privilegier och det vore ju illa.

Det presenteras dock inte så mycket fakta kring påståendena att högerpopulism skulle leda till något negativt för demokratin. Den forskning som lyfts fram tycks snarare peka på motsatsen. Och hur mycket författarna än vill koppla dessa ”paria-partier” till fascism så kan jag inte låta bli att flera gånger tänka: men det är ju precis tvärtom! Politiken i västvärlden blir genom sin globalisering och sitt expertstyre (som ofta leder fel!) allt mindre demokratisk och allt mer fascistisk.

Men eftersom det sker under ropen ”mänskliga rättigheter” och ”bättre för miljön” så är det tydligen en godtagbar fascism.

Åtminstone för den styrande klassen. Det är det här jag menar med den akademiska bubblan. Forskarna utgår ifrån att folket tycker som de när det gäller mänskliga rättigheter, klimatfrågor och invandring. Och om folket inte delar etablissemangets åsikter så är väljarna helt enkelt okunniga. De vet inte vad som är bäst för dem. De vet inte hur man väljer rätt. Kanske skulle de välja bättre om de var yngre? Rösträttsåldern diskuteras i ett kapitel i boken. Det finns argument både för att höja den och sänka den. Och en gång i tiden var man tveksam till att låta medborgare som inte betalade skatt eller som inte gjort värnplikten rösta. Hur är det idag? Ska vem som helst få rösta? Även den som inte ens kan språket?

Det förvånar mig, eller egentligen inte, att boken inte nämner invandringen som problematisk för den svenska demokratin. I kapitlet om tillit tar man upp det närmast unika klimatet i Sverige (och övriga Nordiska länder), där människor litar på varandra och medborgarna litar på politikerna och institutionerna. Ingenstans i världen råder så hög tillit. (Intressant att notera här är att på frågan ”kan man lita på de flesta människor?” så svarar sextiosex procent av vanliga svenskar ”ja”. Siffran tillitsfulla politiker är dock åttio procent. Så kanske har våra politiker tappat verklighetsförankringen litegrann?) Hög tillit är en grundförutsättning för ett väl fungerande samhälle, inklusive välfärd och demokrati. Vad händer då om vi ”importerar” människor (väljare) från länder där tilliten generellt är mycket lägre? Hur påverkas den svenska demokratin av en miljon muslimer till exempel? Här kanske man kan börja oroa sig för genusfrågor, men det är bara min personliga och smått rasistiska åsikt.

Egentligen är demokrati något helt onaturligt.

Hur kommer det sig att vi trots allt ser demokratiska tendenser i så många länder? Rimligtvis borde alla agera i eget intresse och fuska och gynna släkt och vänner så mycket som möjligt. Och varifrån kom demokratin från början? I kapitlet ”Myndigheter att lita på. Den svenska demokratins grundbult” får vi veta att den svenska statsapparaten på bara något enstaka decennium i mitten på 1800-talet genomgick en enorm förändring. Från korruption, ja rena rama bananrepubliken där okunskapen var stor och folk (adeln) skodde sig så mycket de kunde genom fiffel, mutor och dubbelspel, till den ordnade struktur med lagar och regler (hyfsat) lika för alla som vi ser idag, eller åtminstone sett tills helt nyligen. Detta skedde helt utan någon revolution. Plötsligt bestämde man sig bara för att göra Sverige mer demokratiskt och det politiska systemet mindre korrupt. Samma förändring skedde i ett flertal andra västländer vid samma tid. Vad var det egentligen som hände? Var det industrialismen med en växande medelklass som krävde mer rättigheter och lagar? Eller var det filosofiska strömningar? Boken ger inget svar men gör mig nyfiken att leta vidare. Vad var det som hände världen över på 1860-talet?

Demokratin är skör, det håller jag med om. Men det stora hotet kommer inte från folket (de okunniga väljarna) eller från de ”högerpopulistiska” partierna, nej, inte ens från Donald Trump som också omnämns med viss fasa i boken. Hotet mot demokratin sitter redan vid makten och den heter World Economic Forum, World Health Organization, Europeiska Unionen med mera. Vi behöver inte mer globalism och expertstyre för att rädda demokratin, vi behöver mer nationalism och populism, det vill säga folkstyre, det vill säga: Demokrati!