Etikett: Tillit

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Demokrati på villovägar

Jag läser ”Demokratins Framtid”, en antologi kring demokratin i Sverige som utgetts av Sveriges riksdag med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum 2018. Antologin består av elva kapitel författade av i huvudsak olika professorer. Det är generellt ganska torra och akademiska texter så jag misstänker att inte särskilt många svenskar har plöjt sig igenom de drygt trehundra sidorna. Men stundvis är ämnet fängslande, inte minst för att läsaren ges en inblick i den akademiska bubbla som våra beslutsfattare förlitar sig på. Det påminner mig om när jag läste nationalekonomi. Jag trodde att det fanns en nationalekonomisk teori och att det var den vi fick lära oss. Men efter ett tag insåg jag att det inte var nationalekonomi vi läste, utan neoklassisk teori, vilket bara ger en ytterst snäv och vinklad bild av ekonomin. På samma sätt får vi i ”Demokratins Framtid” ta del av den snäva syn på demokrati som det akademiska etablissemanget vill (eller kanske faktiskt bara tror) att vi alla håller med om.

Jag trodde att demokrati betydde folkstyre, vilket i praktiken blir majoritetsstyre.

Men tydligen är detta bara en av tre ibland motstridiga faktorer i den svenska demokratin. Vi har nämligen inte vilken demokrati som helst, utan ”liberal demokrati”. Det förklarar ju ett och annat. I den liberala demokratin ska folkstyret (eller folkstyrelsen som författarna kallar det) balanseras mot rättsstaten och handlingskraften hos staten. Det viktiga i den liberala demokratin är att man skyddar minoriteter från det man kallar majoritetstyrannin, alltså i princip motsatsen till demokrati. (Jag misstänker också skarpt att skyddet bara gäller vissa minoriteter.) Dessutom behöver man värja sig mot okunniga väljares dåliga beslut genom att överlåta en del av de viktigaste besluten till experter. Återigen ett avsteg från vad som är verklig demokrati.

Författarna beklagar sig över väljarnas brist på engagemang och kunskap när det gäller politik. Vad kan det bero på, undrar man? Trots tioårig obligatorisk indoktrinering, förlåt, utbildning har man alltså inte lyckats sprida tillräckligt med kunskap till svenskarna. Och inte heller med hjälp av media som också är viktigt för demokratin, åtminstone en fri och oberoende sådan. Intressant att notera är att de mätningar av ”politisk kunskap” man har gjort består av sådana frågeställningar som ”hur många ledamöter sitter i Riksdagen” eller ”vad heter Sveriges finansminister”. Alltså frågor som rör formen och strukturen, ofta den just nu rådande, och inte frågor om hur människor tycker att samhället ska skötas. Med detta som grund bedömer man alltså att väljarna inte vet vad som är bäst för dem. För att de inte vet hur stor arbetslösheten är i procent just nu, eller för att de inte vet hur de olika partierna ställde sig i en nyligen genomförd omröstning.

Men är folk verkligen okunniga?

När man frågade svenskarna om hur nöjda de var med den svenska demokratin var det runt trettio procent som var missnöjda. Det är ändå inte så illa, vi är ändå bäst i världen på demokrati, menar författarna. Men lite störande är det ju. (I Danmark är siffran nöjda väljare nittio procent.) Så man frågade vad exakt det var som väljarna var missnöjda med. Och hör och häpna! Det hade inte med klimatpolitiken eller kvinnors rätt att göra. Det var faktiskt inte en enda som tog upp de frågorna, vilket förvånade författarna. (Något annat som förvånade, vilket är ironiskt med tanke på den nyss nämnda genusfrågan, var att män och kvinnor tyckte tämligen lika!) Istället var det största problemet enligt de missnöjda väljarna att Sverigedemokraterna inte tilläts vara med på lika villkor. Vilket man kan tycka är en högst relevant synpunkt om man pratar om demokrati och folkvalda. (I Danmark, där väljarna alltså är mer nöjda med demokratin tillåts deras motsvarighet till SD påverka politiken, men det kan väl inte ha något med saken att göra?) Ett annat klagomål gällde bristen på åsiktsrepresentativitet. Folkets åsikter kommer inte till uttryck, istället är det minoriteter som får bestämma. Helt i enlighet med den liberala demokratin förstås men det förstår kanske inte de missnöjda väljarna som tror att vi lever i en klassisk demokrati. Andra missnöjesyttringar rör att politiker inte håller sina löften och att det råder snäva åsiktskorridorer så att man inte törs säga vad man tycker. Allt det här tycker jag är välgrundade och relevanta synpunkter om man pratar demokrati.

Politiker ska hålla vad de lovar (eller åtminstone inte lova något de inte kan hålla), folkets åsikter ska vara representerade (vi har ju en representativ demokrati, eller?) och valda politiker, oavsett partitillhörighet ska tillåtas vara med på lika villkor.

Sverigedemokraterna återkommer många gånger i boken, som exempel på en ”utmaning” eller rent av ett ”problem”, ja, ett par av författarna kallar till och med SD för en paria. Vad är problemet med SD eller ”högerpopulismen” generellt? Tja… det verkar vara svårt att sätta ord på det, alla vet ju bara att SD är dåliga. Med tanke på deras bakgrund och så… Men SD har väl inte mer problematisk bakgrund än de flesta andra partier? Och boken vågar faktiskt nämna att det funnits fascistiska eller nazistiska kopplingar även hos Vänsterpartiet, Centern och inte minst kanske Socialdemokraterna. Men det var ju så länge sedan.

Nationalism och populism ses också som problematiska. Det tycker jag är konstigt, för nationalism och populism är ju två grundförutsättningar för demokrati. Utan nationen och dess begränsningar har vi ju inget att styra över, eller hämta väljare ifrån. Och populism betyder egentligen representativitet, precis det som de missnöjda väljarna efterfrågade. Om man med populism menar ett av folket populärt parti, ett parti som genomför folkets önskningar. Egentligen skulle man kunna kalla Socialdemokraterna för populistiska, åtminstone förr, när var och varannan svensk tycktes rösta på dem.

Kanske är populism bara dåligt när det är nån annan som är populär?

Det finns faktiskt ett kapitel i boken som heter ”Högerpopulism – hot eller bot för demokratin?” skrivet av Anders Widfeldt och det är i alla fall ett försök att se saken från ett lite annat håll. Visst verkar det som om SD har löst en del av de problem man hade med den svenska demokratin – det fanns ett konservativt vacuum som behövde fyllas. Frågor om invandringen var viktiga för människor och någon behövde ta tag i det. Dessutom är SD nästan ensamt om att öka sitt antal medlemmar, när alla andra partier tycks tappa i deltagardemokrati. Vi får alltså mer engagerade och representerade väljare i och med de ”högerpopulistiska” partiernas intåg. Men ändå… Det är inte bra. För på sikt kan det trots allt leda till mindre demokrati, menar författarna. För de högerpopulistiska partierna vill som alla vet inskränka demokratin, kanske inte så långt som till fascism, fast det kan vi ju inte veta. Risken finns att de minoritetsgrupper som våra politiker kämpat så hårt för inte längre kan åtnjuta några privilegier och det vore ju illa.

Det presenteras dock inte så mycket fakta kring påståendena att högerpopulism skulle leda till något negativt för demokratin. Den forskning som lyfts fram tycks snarare peka på motsatsen. Och hur mycket författarna än vill koppla dessa ”paria-partier” till fascism så kan jag inte låta bli att flera gånger tänka: men det är ju precis tvärtom! Politiken i västvärlden blir genom sin globalisering och sitt expertstyre (som ofta leder fel!) allt mindre demokratisk och allt mer fascistisk.

Men eftersom det sker under ropen ”mänskliga rättigheter” och ”bättre för miljön” så är det tydligen en godtagbar fascism.

Åtminstone för den styrande klassen. Det är det här jag menar med den akademiska bubblan. Forskarna utgår ifrån att folket tycker som de när det gäller mänskliga rättigheter, klimatfrågor och invandring. Och om folket inte delar etablissemangets åsikter så är väljarna helt enkelt okunniga. De vet inte vad som är bäst för dem. De vet inte hur man väljer rätt. Kanske skulle de välja bättre om de var yngre? Rösträttsåldern diskuteras i ett kapitel i boken. Det finns argument både för att höja den och sänka den. Och en gång i tiden var man tveksam till att låta medborgare som inte betalade skatt eller som inte gjort värnplikten rösta. Hur är det idag? Ska vem som helst få rösta? Även den som inte ens kan språket?

Det förvånar mig, eller egentligen inte, att boken inte nämner invandringen som problematisk för den svenska demokratin. I kapitlet om tillit tar man upp det närmast unika klimatet i Sverige (och övriga Nordiska länder), där människor litar på varandra och medborgarna litar på politikerna och institutionerna. Ingenstans i världen råder så hög tillit. (Intressant att notera här är att på frågan ”kan man lita på de flesta människor?” så svarar sextiosex procent av vanliga svenskar ”ja”. Siffran tillitsfulla politiker är dock åttio procent. Så kanske har våra politiker tappat verklighetsförankringen litegrann?) Hög tillit är en grundförutsättning för ett väl fungerande samhälle, inklusive välfärd och demokrati. Vad händer då om vi ”importerar” människor (väljare) från länder där tilliten generellt är mycket lägre? Hur påverkas den svenska demokratin av en miljon muslimer till exempel? Här kanske man kan börja oroa sig för genusfrågor, men det är bara min personliga och smått rasistiska åsikt.

Egentligen är demokrati något helt onaturligt.

Hur kommer det sig att vi trots allt ser demokratiska tendenser i så många länder? Rimligtvis borde alla agera i eget intresse och fuska och gynna släkt och vänner så mycket som möjligt. Och varifrån kom demokratin från början? I kapitlet ”Myndigheter att lita på. Den svenska demokratins grundbult” får vi veta att den svenska statsapparaten på bara något enstaka decennium i mitten på 1800-talet genomgick en enorm förändring. Från korruption, ja rena rama bananrepubliken där okunskapen var stor och folk (adeln) skodde sig så mycket de kunde genom fiffel, mutor och dubbelspel, till den ordnade struktur med lagar och regler (hyfsat) lika för alla som vi ser idag, eller åtminstone sett tills helt nyligen. Detta skedde helt utan någon revolution. Plötsligt bestämde man sig bara för att göra Sverige mer demokratiskt och det politiska systemet mindre korrupt. Samma förändring skedde i ett flertal andra västländer vid samma tid. Vad var det egentligen som hände? Var det industrialismen med en växande medelklass som krävde mer rättigheter och lagar? Eller var det filosofiska strömningar? Boken ger inget svar men gör mig nyfiken att leta vidare. Vad var det som hände världen över på 1860-talet?

Demokratin är skör, det håller jag med om. Men det stora hotet kommer inte från folket (de okunniga väljarna) eller från de ”högerpopulistiska” partierna, nej, inte ens från Donald Trump som också omnämns med viss fasa i boken. Hotet mot demokratin sitter redan vid makten och den heter World Economic Forum, World Health Organization, Europeiska Unionen med mera. Vi behöver inte mer globalism och expertstyre för att rädda demokratin, vi behöver mer nationalism och populism, det vill säga folkstyre, det vill säga: Demokrati!