”Sista sommaren” av Eleonore Holmgren är kanske mer realism än feelgood. Den handlar om åldrande och död, förluster och dåliga val. Men också om osannolik vänskap, kärlek till en plats och om att få en ny chans. Därför lämnar romanen ändå mig med en känsla av att allt är okej. Boken har två huvudpersoner och de får vartannat kapitel. Deras berättelser flätas dock samman till en odelbar helhet. Dels har vi Britta, som närmar sig nittio och har fått ett varsel om vad hon tror är sin egen förestående död. Dels Adam, som är en ung man på glid i tillvaron. Adam behöver få skydd från regnet en natt, och från sitt tilltrasslade liv, och tar sig därför in i Brittas sommarhus. Britta å sin sida flyr från ensamhet och tristess i storstaden och har utan sina barns vetskap planerat en sista sommar i sitt älskade hus på Lindö. Mötet där mellan Adam och Britta kommer helt oväntat att lösa problem för dem båda. Men deras relation är inte okomplicerad. Britta har ett stort kontrollbehov – hon skriver listor på allt som ska göras, av henne eller av andra – och tål inte lättja eller slarv. Adam har levt ett liv med snabba pengar och spänning och tycker till en början att trädgårdsarbete är under hans värdighet. Dessutom är huset ett gammalt ruckel, enligt Adam. Det har ju inte ens toalett eller dusch.
Men för Britta är Lindö paradiset – varje dag på Lindö är den bästa av dagar.
Och sakta men säkert kommer Adam också att inse detta. Men de bråkar ofta och mycket. Kanske är det bara tack vare Brittas bästa väninna Iris som de klarar av att leva tillsammans. Där Britta är hård och kantig är Iris mjuk och förlåtande. Och hon berättar för Adam det Britta inte själv mäktar med att säga. Det som gjort relationen mellan Britta och hennes vuxna barn så ansträngd och anledningen till att Britta trots Adams upproriska sätt känt sig manad att ta hand om honom. Fast egentligen tar de hand om varandra, den här sommaren, den sista på Lindö. Och på sätt och vis den första.
Att Adam och Britta får vartannat kapitel fungerar bra, det har jag inget problem med. Däremot stör jag mig lite på tempusväxlingarna. Läsaren sugs kanske inte direkt in i boken heller men den växer efter hand. En del dialektala ord och uttryck förekommer, jag hittar faktiskt tre ord som jag aldrig hört förut. Men det gör egentligen ingenting. Karaktärerna är trovärdiga, med både bättre och sämre sidor.
Jag känner särskilt igen mig i Britta. Jag har samma kontrollbehov, skriver listor på allt och kräver att saker ska göras på mitt sätt.
Jag har inte mycket till övers för onödigt beröm eller småprat utan går rakt på sak. Kanske är jag även lika långsint och har svårt att säga förlåt. Bilden av Adam känns lite väl tillrättalagd. Författaren har enligt mig en något romantiserad bild av orsakerna till en (invandrar)ungdoms dragning till kriminalitet, samt möjligheten att ta sig ur den. Adam ställer förvånansvärt snabbt upp på att klippa gräs, tvätta fönster och tömma skittunnor. Till viss del förklaras det av att han är rädd för att Britta ska kasta ut honom om han inte hjälper till, men hans entusiasm för arbetet känns lite väl forcerad. Boken är skriven under pandemin men det har lyckligtvis inte smugit sig in i berättelsen. Dock måste ju en karaktär vara homosexuell och det känns inte riktigt trovärdigt att Britta vid sin ålder skulle vara så avslappnad kring det. Istället är det Adam som får uttrycka de homofobiska tankarna, vilket utlöser deras värsta konflikt, även om det egentligen handlar om något helt annat.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att boken, i synnerhet de sista kapitlen, handlar rätt mycket om döden. Inte den dramatiska och oväntade, utan om den som väntar de flesta av oss. Författaren måste ha erfarenhet av att sitta i dödens väntrum. Det är intressant, trovärdigt och eftertänksamt berättat. För mig som nyligen befunnit mig vid en älskads dödsbädd ger boken lindring och läkning i sorgen. Och tankarna på min egen död känns inte heller så otäcka. På något sätt är döden okej. Det känns inte som om detta är ett vanligt ämne i modern litteratur.
Antingen ska döden förnekas, eller så ska den problematiseras eller dramatiseras.
Det här stillsamma konstaterandet, lika kyligt objektivt men ändå nyfiket och intresserat betraktat som Britta själv skulle göra det, är befriande och behagligt. Inga stormiga känslor, sprutande av tårar och omfamnande av kistor, nej, sådant skulle Britta inte ägna sig åt. Och inte jag heller. Vi ger nog ett rätt kyligt intryck både hon och jag. Men känslorna finns inuti och följer oss kanske mer än andra. För Britta spelar förlusten av hennes stora kärlek Nils en central roll i hennes liv och kommer att påverka allt, även den där sista sommaren. Jag kommer att tänka på min mormor som också förlorade sin stora kärlek tidigt i livet och som aldrig gifte om sig. Bland det sista hon sa var att hon äntligen skulle få återförenas med honom. För en del människor blir det så. Andra kanske kan gå vidare, börja om, låta de döda vara döda och borta. Kanske hänger det ihop med hur mycket vi knyter an, till människor och till platser. Brittas minne av Nils är lika sammanflätade med hennes identitet som huset på Lindö. In i det sista klamrar hon sig fast vid dessa två. Jag är också bunden till en plats. Efter flera jobbiga uppbrott och förluster – av platser, inte så mycket av människor – slog jag ner mina bopålar ordentligt, sköt rötter långt ner i urberget.
Härifrån kommer de få bära ut mig, tänker jag ofta.
Här blir jag kvar. Om jag så ska vara tvungen att bygga en hiss eller en liten berg-och-dal-bana för att ta mig runt huset. Lyckligtvis har jag fortfarande turen att få ha mitt livs kärlek kvar i livet och hos mig varje dag och Brittas (och min mormors) förlust påminner mig om att inte ta det för givet utan njuta av det så mycket det bara går. Jag önskar att alla människor skulle få känna samma sak – lyckan i att höra samman, med en plats och med en annan människa. I ”Sista sommaren” kan du i alla fall få smaka på hur det känns och det är inte heller så illa.
