Etikett: historia

När Nykarlebyälven strömmade fritt

Numera stoppas älven upp av den stora kraftdammen

Jag återvänder ännu en gång till min födelsestad Nykarleby med hjälp av den historiska romanen ”När älven strömmade fritt”. Författare är Stefan Fors som sammanställt historiska fakta om sina förfäder och omformat dem till en delvis fiktiv släktkrönika. Resultatet är upplysande, gripande och intressant om än något amatörmässigt skrivet. Det förekommer en hel del språkliga missar, inte minst olika tempus och talspråk, samt en del rena tryckfel. Uppbyggnaden är lite tafatt och texten hade mått bra av några varv till med redigering och korrektur.

Man får som läsare känslan av att det var viktigare för författaren att få med alla anekdoter och historiska fakta, än att presentera en sammanhängande och dynamisk roman.

”Kill your darlings” säger man ibland. Det vill säga: var beredd att stryka något som du väldigt gärna hade velat ha med om det inte tillför något till berättelsen. Inom dramatiken säger man att om ett svärd hänger på väggen i första akten så bör någon ha halshuggits med det i den tredje… Lite så känner jag med Fors bok. Han har helt enkelt för många verktyg på väggen som inte kommer till användning. Boken hade inte skadats av att beskäras en smula, alternativt presenteras i en helt annan form, till exempel som en samling fristående anekdoter och skrönor från Olson-släkten. Med det sagt så vill jag framhålla att romanen ändå är riktigt läsvärd, i synnerhet om man som jag har personliga kopplingar till Nykarlebytrakten. Som läsare ges du en god inblick i hur livet kunde te sig i 1800-talets Österbotten och du får lära dig mycket om sjöfart, repslageri, socialt liv och till och med slakt. Det märks att författaren gjort gedigna efterforskningar. Något jag inte riktigt förstår vitsen med är dock alla de beskrivningar av gatorna som karaktärerna färdas på. Vart de än går i staden ska rutten noga förklaras, med samtliga gatunamn, och ibland även beskrivningar av de hus de passerar. Tänk om Fors hade kunnat vara lika detaljerad när det kommer till årtal!

Endast på ett par ställen i boken nämns vilket år något skedde, vilket känns märkligt med tanke på att det ska vara en historisk roman och släktkrönika.

Något annat jag gärna hade sett mer av är illustrationer och foton. Endast ett fåtal sådana finns presenterade på de sista sidorna, trots att man som läsare får intrycket att många teckningar och målningar finns bevarade. Det verkar också ha funnits ett stort antal skriftliga källor, inte minst beror detta säkert på att en av karaktärerna i boken är Zacharias Topelius, som ju var en flitig skribent och samtidsskildrare. Men även en av författarens släktingar – den ogifta gammelfastern Hilda – dokumenterade rikligt, både i text och bild.

När det gäller Topelius är det intressant hur Fors skildring av honom skiljer sig så markant från den bild jag tidigare haft av skalden. I ”När älven strömmade fritt” framstår Topelius som en girig och okunnig drömmare. Släkten Olson som berättelsen kretsar kring, består till stor del av sjökaptener och de gör narr av Topelius för att han inte ens kan ro en eka själv. Det förekommer också en ”kärleksknut” där Topelius är inblandad. Hans äktenskap med Emilie Lindqvist var kanske inte så självklart som jag har trott.

Äktenskap och familjebildning är för övrigt centralt i berättelsen.

Något annat var kanske inte att vänta för en släktkrönika men jag slås ändå av hur essensiellt detta är för både individen och samhället. Som ung är det viktigaste att hitta någon att bilda familj med, till och med viktigare än att finna ett yrke. Eller så var det åtminstone på den här tiden. De många festerna, balerna och sammankomsterna var främst till för detta syfte. Vad har vi av detta idag? Inga ungdomar drar iväg på midsommardans nuförtiden. I bästa fall dansar man en och en i någon anonym stadsbar, men knappt ens det. Hur ska de unga hitta partners idag och i framtiden? Detta är något som bekymrar mig. Kalla mig gammalmodig men familjen är det mest värdefulla vi har. När du blir gammal är barn och barnbarn inte bara till glädje och tröst utan även en garanti för framtiden.

Det spelar ingen roll vilka stordåd du åstadkommer under ditt relativt korta människoliv om du saknar någon som kan föra ditt arv och ditt minne vidare.

De mest tragiska figurerna i boken är inte de som älskat och förlorat någon, utan de som lever och dör utan familj och arvingar. Till och med utomäktenskapliga barn är bättre än inga barn alls. Barnadödligheten var periodvis mycket hög i 1800-talets Österbotten, inte minst under nödåren som inträffade kort efter Nykarlebybranden. Detta var en period av svåra påfrestningar för Österbotten. 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland (som Finland tillhörde vid den här tiden) och en handelsblockad inleddes, vilket gjorde tillgången på vissa varor begränsad. De rådiga österbottningarna löste problemet genom att smuggla varor från Sverige, ofta tätt jagade över havet av engelska skepp. Kort därefter – 1858 – brann i stort sett hela Nykarleby ner till grunden. Det var mitt i vintern och hundratals människor stod utan hem och utan ägodelar. Till all lycka omkom inga människor i branden och man byggde med statligt stöd snabbt upp staden igen. Mindre än ett decennium senare inträffade så flera år av svår missväxt. 1867 smälte inte snön förrän i juni och redan i augusti kom den första frosten. Folk svalt ihjäl i tusental och de som inte svalt ihjäl dog av tyfus.

Ursäkta, men nu åker foliehatten på.

1860-tal, bränder, missväxt, sjukdomar, nya samhällen, statliga skolor, föräldralösa barn… Ni som vet, ni vet. Det här var inte naturliga skeenden utan det vi kallar en Great Reset. Man ville förändra samhället i grunden, koncentrera rikedomar och bli av med en mängd så kallade useless eaters. Och i samma veva tog man kontroll över barnens fostran så att de skulle bli lydiga kuggar i maskineriet samt förhindras från att ifrågasätta makten. Detta sker även i våra dagar, vill jag hävda. Vi står inför ytterligare en sådan Great Reset – eliten talar själva helt öppet om det. Och vi ser alla tecken: märkliga väderfenomen, bränder, krig, sjukdomsutbrott (ni vet vad jag syftar på), samt en allmän fördumning av ungdomen och klippta band till historien. Eftersom Fors utelämnat årtal söker jag på när England krigade mot Ryssland och får veta av sökfunktionen att det aldrig hänt. Det tar en stund av omskrivningar innan jag lyckas få fram att det var Krimkriget som åsyftades i boken och konflikten här i norr inleddes som nämnts 1854. I romanen framställs Ryssland i positiv dager. Nykarleby står stundvis under rysk militär kontroll och invånarna tycks anse detta vara något positivt. De är måna om sina ryska soldater. Det värsta som kunde hända, menar många av dem, är om Finland återgick i svensk ägo.

Men idag, 2026, får man inte vara positivt inställd till Ryssland och det märks snabbt i mina sökningar, där sökmotorn gärna lyfter fram Rysslands ”oprovecerade attacker” både här och där.

Då blir jag lite extra glad för att jag har Stefan Fors bok i pappersform. Digitaliseringen möjliggör en total historieomskrivning och ingen lär märka något för det sker gradvis och parallellt med en kraftig minskning av läsandet och antalet läskunniga. De stora AI-bolagen köper in mängder av fysiska böcker, skannar av dem och bränner dem sedan. Att inte detta får stora rubriker är… nej, just det, media ägs också av samma lilla elit som nu skriver om historien ännu en gång. Varför höjer jag inte ens på ögonbrynen när jag läser att Rotschilds var involverade i stödlånen till det nödställda Finland? Jag slår vad om att Rockefeller även sponsrat skolsystemet… Men det är en helt annan historia.

”När älven strömmade fritt” är en viktig bok som tyvärr förmodligen inte kommer att läsas av många utanför Nykarlebys stadsgräns.

Dels (jag ber här om ursäkt till författaren) för att den inte är så tilltalande estetiskt eller språkligt, men framför allt för att fysiska böcker och läsning är på utdöende. Jag fortsätter dock att kämpa för den palliativa patienten genom att fortsätta läsa – även sådant som inte ligger på topplistorna – och recensera, i den naiva förhoppningen att någon ska lyssna och i sin tur föra kampen vidare. Låt oss ta tillbaka de fysiska böckerna!

När älven strömmade fritt
Stefan Fors (2022)
ISBN 9789529468485

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!

Spännande lokalhistoria

Det verkar som att ju äldre man blir desto mer nyfiken blir man på sitt ursprung och numera har släktforskning blivit en väldigt populär aktivitet. Idag kan man dessutom göra DNA-tester för att se varifrån man kommer. Jag har inte släktforskat men ibland undrat vad jag har för påbrå. Egentligen är det konstigt att man vet så lite om sina förfäder.

Ta tre generationer bakåt bara, och jag vet inte ens vad de hette, än mindre vilka de var.

Monica Berzén har släktforskat en hel del och när hon hittade väldigt mycket skrivet material efter sin farfars far Victor Berzén, som var skollärare, beslöt hon sig för att skriva en bok om honom. ”Victors livsresa från Småland till Roslagen” är en fin ge-bort-bok som är särskilt intressant om man bor i närheten av Rö, där Victor levde och arbetade större delen av sitt liv. Boken handlar även en hel del om Victors barn, han och hustrun Matilda fick totalt nio, varav sju levde till vuxen ålder. Mest intressant är historien om sonen Einar som efter ett fängelsestraff emigrerade till Amerika, där han blev en känd teatermagnat. Kändisskap är en fördel när man släktforskar – då kan man hitta mycket tryckt material om släktingen. Annars är väldigt många förfäder, och i synnerhet kanske förmödrar, anonyma. Ibland finns inte ens ett foto kvar.

Monica har pusslat ihop det hon kunnat från Victors dagböcker, brev och räkenskaper.

Hon har även med en del material om Rös historia från olika källor. Det är undehållande läsning med insprängda anekdoter och reflektioner kring hur livet kunde vara förr. Boken är rikt illustrerad med gamla foton, tidningsurklipp och protokoll. Man förstår att det har varit svårt att tyda Victors prydliga men snirkliga och ”pyttiga” handstil. Ofta skrev han även i marginalerna. Han verkar ha tyckt om siffror och statistik för han förde bok på så gott som allt som skedde i hushållet, skolan och kyrkan. Varenda summa som spenderades antecknade han. Han var också en flitig brevskrivare och gjorde kopior både på mottagna och skickade brev. Det myckna materialet till trots är det svårt att få grepp om vem Victor var. Många minns honom som sträng och barsk, men han verkar också ha varit väldigt mån om sin familj och kärleksfull, inte minst gentemot hustrun Matilda, vars död tog hårt på honom. Han verkar också ha haft humor och unnat sig och familjen fritidsnöjen, trots den skrala ekonomin. Victor var en riktig mångsysslare och det är svårt att förstå hur han hann med allt. Förutom skollärartjänsten var han anställd som klockare och organist, han stämde pianon och orglar, vaccinerade barn, var aktiv i flera föreningar, samt odlade grönsaker både för husbehov och försäljning. Och så skrev han ju massor, även läroböcker till skolan när det behövdes.

Skrivandet har Monica ärvt och det är verkligen roligt att hon tagit sig tid att göra detta minnesdokument.

Dock hade boken verkligen mått bra av en korrekturläsning. Det är synd att en så fin bok ska behöva vara så svårläst på grund av alla tryck- och skrivfel. Det fattas bokstäver, ord och skiljetecken. Här och där har rader bytt plats och ibland är det oklara hänvisningar till bilderna. Jag förstår att det kan vara svårt att se och korrigera allt själv, i synnerhet om man som Monica har artros och brain fog (vilket hon förklarar för läsaren), men desto viktigare då att ta hjälp av någon kunnig. Jag önskar att hon hade bett mig, jag hade gärna gjort det gratis. Härmed erbjuder jag utan kostnad mina korrekturläsningstjänster för alla egenutgivare jag känner. I synnerhet när man ger ut själv bör det vara ett välgjort arbete, annars får alla vi som väljer att ge ut våra egna böcker dåligt rykte. Det känns också trist att behöva ge den kritiken till en kvinna som jag känner litegrann och som verkar vara en så härlig och inspirerande person. Skolläraren Victor hade dock nog inte tvekat att säga vad han tyckte.

Att välja väg

Vilken väg väljer du? (Tack till James Wheeler, Pexels för bilden)

Det finns två sätt att ta sig an ny information som strider mot en etablerad livs- eller världsuppfattning. Antingen utvärderar du informationen, finner den sanningsenlig och omformar världsbilden, eller så håller du fast vid din världsbild och förkastar den nya informationen, kallar den bluff eller lögn eller konspirationsteori. Eller bara ignorerar den. Förr eller senare kommer de flesta av oss att hamna i den här situationen. Någonting utmanar vår bild av något. Det kan vara så enkelt som att en människa som vi litat på till hundra procent visar sig ha helt oväntade, dolda sidor som gör att vi kanske måste säga upp bekantskapen. Eller så komplicerat som att allt det vi lärt oss i skolan, om historia och fysik till exempel, måste skrivas om. Det här är en jobbig process. Jag har varit igenom den några gånger. Och befinner mig väl fortfarande mitt i den på ett par områden. Ny information, ny fakta som inte alls går ihop med det jag tidigare trott varit sant.

Jag förstår verkligen att människor ryggar undan inför detta och väljer att skjuta det ifrån sig.

De blundar bort den nya informationen, kallar uppgifterna för falska och går vidare som om inget har hänt. Men jag kan inte välja den vägen, hur mycket jag än skulle vilja ibland. Den nya informationen ligger och skaver, jag måste få den att passa in. Det är som att lösa ett sudoku och inse att jag satt en siffra fel någonstans. Jag måste sudda alltihop och börja om från början. Och jag gör det. Någon annan kanske bara hade kastat tidningen och låtit det vara. Men jag tycker inte om att ha saker olösta.

Jag börjar alltmer tro att majoriteten av mänskligheten hör till den andra kategorin ovan. Kanske har vi fostrats till det – att inte ifrågasätta, hur tokigt det än verkar.

Experterna vet bäst. Har de sagt att pyramiderna byggdes av slavar med bronsmejslar och stenhammare så är det väl så.

Inte heller blir det lättare att gå emot strömmen när det verkar som om media och ”experter” är helt överens om något och när människor som ifrågasätter blir förlöjligade och hånade. Men det spelar ingen roll för mig. Jag har alltid gått mina egna vägar, inte fallit för grupptrycket. Varför ska jag klä mig som alla andra om jag tycker att det är fult eller opraktiskt?

När jag ser bevis för ett visst skeende radas upp i enorma högar men inget nämns om det i media, då måste jag dra slutsatsen att media ljuger eller i alla fall medvetet döljer något. De flesta verkar istället välja att blunda för de förkrossande bevisen eftersom det är så svårt att föreställa sig att det skulle finnas en konspiration som inbegriper alla stora mediastationer och myndigheter. Det skulle kräva en alltför stor förändring av världsbilden som skulle få oöverstigliga konsekvenser för minsta detalj i deras liv. Må så vara, säger jag, och vänder mitt skepp så att det ligger i linje med den nya informationen. Media är del av en jättelik konspiration. Det blir min slutsats och då faller all information fint på plats. Min världsbild blir begriplig igen.

Betalar jag ett pris för detta? Självklart! Det kostar att vara foliehatt.

Det är ju därför som så många väljer den andra vägen. Att fortsätta tro, trots att logiken brister. Men jag kan inte leva i en lögn. Det priset skulle vara högre. För mig.

Så när jag då ser att de allra flesta omkring mig har valt den andra vägen måste jag utvärdera den informationen och dra slutsatsen att de andra antingen är djupt sovande (sövda?) eller rädda. Eller både och. Det finns inget jag kan göra för dem. Det är den väg de valt. Men om någon mer börjar vakna och ompröva sin uppfattning om livet och verkligheten, då kan jag finnas där och visa att vad som helst är möjligt. Du dör inte av att ändra uppfattning. Tvärtom. Det är så mänskligheten alltid har tagit sig framåt. Och säkert ändrar jag uppfattning igen, nästa gång jag nås av ny information.

Jag älskar böcker!

Vad vore livet utan böcker? (Tack till Min An, Pexels, för bilden.)

Kunskap är makt. Pennan är mäktigare än svärdet. Har du hört dessa uttryck? Säkert. Men idag använder vi alltmer sällan pennor och papper och allt oftare det flyktiga internet. Här idag, borta imorgon. En elektronisk bok kan plötsligt försvinna, eller få ett ändrat innehåll. Formuleringar på en hemsida kan från en dag till en annan förändras, en biografi kan förvanskas från en hyllning till en sågning. Falska sidor kan se äkta ut. Äkta sidor kan hackas och tas ner. Annat är det med fysiska böcker. De är vad de är. Visst, du kan göra bokbål och få några att försvinna men en duktig efterforskare kan nog hitta ett undangömt exemplar någonstans. Det här är ett starkt argument för att fortsätta att trycka fysiska böcker. Så att historien inte kan förvanskas helt. Men det är egentligen inte främst därför som jag inte gillar e-böcker.

Jag är gammeldags. Jag tycker om att bläddra i en bok, känna doften av pappret, kunna slå ihop den och ta den med mig.

Läsa var som helst, utan tillgång till wifi eller elektricitet. (Det går att läsa i ljuset från en fotogenlampa.) Ett hem utan böcker känns själlöst tycker jag. När jag var barn omgavs jag av böcker. Mina föräldrar var medlemmar i flera bokklubbar och min pappa sålde till och med böcker – han var kolportör, ett ord man inte hör ofta numera. Vi prenumererade också på flera tidskrifter – Det Bästa, Illustrerad Vetenskap, Allt Om Trädgård, Gör Så Här. Jag slukade allt. Dessutom var jag en flitig besökare på vårt lokala bibliotek och kånkade hem kassar med böcker. Jag har säkert läst flera tusen böcker, om jag räknar in all kurslitteratur och alla barnböcker jag läst för mina barn och andras. Vem skulle jag vara utan böckerna? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva ett liv utan böcker. Hänvisad bara till TV och sociala medier. Vad fattig jag skulle vara. Vad enkelspårig och intolerant. Vad uttråkad och fördummad. Ja, det tror jag.

Är det en fördom att tro att du blir klokare av att läsa mycket och brett?

Bokläsning verkar i alla fall inte ha hög status i vårt nutida samhälle. Varför läsa boken när du kan se filmen? Varför se filmen när du kan se ett sammandrag på youtube? Och varför läsa den tråkiga vetenskapliga rapporten när du kan lita på expertens ord i TV? Men kan vi det? Det kan verka lätt att ändra text på en hemsida och sedan hävda att det aldrig stått något annat. Men ingenting försvinner, inte ens på internet. Om man vet var man ska söka kan man finna… och upptäcka att de så kallade experterna inte alltid är så ärliga. I själva verket verkar de vara experter mest på att ljuga eller dölja sanningen. Men jag förstår att det är jobbigt om man inte är van att läsa, att kolla upp källorna själv och läsa det finstilta. Vi har blivit skedmatade så länge att blotta tanken på att faktiskt läsa en hel text själv känns övermäktig för många. Kanske förstår man inte ens hälften av orden. Jag har för mig att jag läst (!) någonstans att läsning, särskilt i unga år, utvidgar ditt ordförråd. Ganska mycket. Så ja, jag kan förstå om du inte orkar. Eller ja, läser du det här (och ända hit!) är just du säkert en läsare. Men de andra. De som kanske ser rubriken på det här inlägget och tänker ”äsch, böcker är så 1900-tal”, det är svårt för dem. Jag förstår det. Samtidigt undrar jag vart deras nyfikenhet har tagit vägen.

Blir man också mer nyfiken av att läsa mycket?

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag inte vet. Och desto nyfiknare blir jag. Men om du aldrig varit i Narnia eller i Algarien, aldrig flugit på en drake eller mött en pyssling – i din fantasi och inte på film – då vet du ju inte heller vad du gått miste om. Kanske är fantasin som en muskel som måste tränas. Ju mer du matas med andras bilder, desto mindre klarar du av att göra egna. Och desto mer är du benägen att tro på allt du ser och hör, utan att ifrågasätta eller granska. Kanske är det så. Det är sorgligt i så fall.

Trots min stora föreställningsförmåga så trodde jag att boklösa hem bara fanns på Ikeas möbelutställningar. Och till och med där kan man hitta bokattrapper på sina håll. Men jag har besökt faktiska hem där folk bor där det inte finns några böcker. Alls. Och knappt några tidningar heller. För mig är det jättekonstigt. Det är som om de skulle ha ett kök utan spis och kyl, eller ett badrum utan toalettstol och handfat. Någonting fattas. Frågan är: fattas det också något i dessa människors liv och tankevärld, eller har de bara fyllt utrymmet med något annat?