Etikett: kärlek

Mysigt och lekfullt, om jag får säga det själv

Får man skriva en recension på en bok man själv är författare till?

Tja, ingen annan tycks ju vilja skriva om C. N. Elvnääs utomordentligt roliga och spännande roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”. Ska det bli gjort får man göra det själv, så resonerar jag ofta. Och så blir mycket gjort. Blir det gjort väl? Nja, det kanske jag ska överlåta åt andra att bestämma.

Nu är jag faktiskt inte ensam författare till ”Lake Wilmington”, även om det tekniskt sett är jag som suttit vid tangenterna. C. N. Elvnääs är pseudonym för det författarpar jag bildar tillsammans med min man Anders Clarin. Vi skrev vår första roman redan 2013. Då en romantisk feelgood med titeln ”Annie och den lille mannen”. Sedan dröjde det alltså ett decennium innan nästa bok av Elvnääs såg dagens ljus. Men idén hade funnits länge, sedan innan jag och maken blev ett par faktiskt. Han och en kompis hade börjat skriva på en berättelse som inleddes med orden: ”Det började bli varmt under pizzaugnen, tänkte Lake Wilmington.” Den här meningen inspirerade mig så pass att jag sa: ”vi måste skriva resten!” Sagt och gjort, det blev en helt annan historia än den ursprungliga men den första meningen är stort sett densamma.

”Lake Wilmington” är ingen traditionell deckare, både jag och maken är alldeles för barnsliga och romantiska för det.

Istället blev det ytterligare en feelgood med lite kärlek och romantik. Fast inramningen består av en mysdeckarhistoria där fyra fall flätas in i varandra. Det förekommer en otroligt kort biljakt, smuggling, utpressning, skumma affärer med mera. Och märkligt nog tycks allt kretsa kring pizzor och korv. Den som läst ”Annie och den lille mannen” kommer att känna igen pizzeria Sirena som förekommer i båda romanerna (och faktiskt även i vår tredje roman ”Det går nog över tills du gifter dig” som kom ut nu i september). Det är helt enkelt praktiskt och ekonomiskt att använda sig av samma värld och till viss del av samma karaktärer. Just karaktärerna är nog det mest tilltalande med ”Lake Wilmington”. Du tycker snabbt om huvudpersonen och hans familj och skrattar gott åt ”skurkarnas” beteende. Föremålet för Lakes varma känslor är också en sympatisk människa men mer än så tänker jag inte avslöja om just kärlekshistorien.

Orsaken till att jag läser (om) romanen nu 2025 är för att planer finns på en uppföljare. Vi har fått flera förfrågningar om vi inte kunde skriva mer om Lake Wilmington. Och visst, det finns gott om idéer, faktiskt så det skulle räcka till två böcker till. Men för att kunna skriva om de här karaktärerna igen behöver jag återknyta kontakten med dem så att läsaren ska kunna känna igen personerna, platserna, jargongen och tankegångarna. Så jag dyker med viss bävan in i min egen text igen.

Min egen? Så känns det inte när jag läser. Använder jag sådana här uttryck? Vilka knepiga ord, vilka kluriga formuleringar. Vilken humor! Inte kan det vara jag?

Men jag läser med ovanligt kritisk blick och hittar naturligtvis flera fel. Mest tryckfel men också i vissa fall på gränsen till logiska fel. Och då är vi ändå flera som korrekturläst texten ett antal gånger innan den gått till tryck. Om det är något jag lärt mig som författare och förläggare är det att du aldrig kan korrekturläsa för mycket och räkna ändå med fel i slutresultatet. Det är irriterande, men så är det, även författare är bara människor. (Eller är vi? Mer om det senare.)

När man skriver en roman, och en deckare i synnerhet, är det superviktigt att alla delar sitter ihop på ett logiskt sätt. Minsta lilla vurpa på den fronten och du kan förstöra hela berättelsen. Så när vi skriver ritar vi upp arbetsscheman, tidslinjer och släktförhållanden. Vi bygger en bakgrundshistoria till de viktigaste karaktärerna så att deras beteende ska vara trovärdigt. Och vi går fram och tillbaka i texten – vet huvudpersonen det här redan eller kommer det senare? Kan han se det som sker från det här avståndet? Är det ljust eller mörkt? Vilka växter blommar såhär års? Hur är vädret och temperaturen? Alla små detaljer bidrar till trovärdigheten. Så research är jätteviktigt och tråkigt nog också det som jag allra minst vill ägna mig åt.

Tre timmars korrekturläsning – no problem – men en kvarts research och jag drar mig i det längsta.

Jag resonerar kanske lite som min son: om jag inte kan det redan är det inte värt att ta reda på. Tur då att maken tycker det är roligare och dessutom inte har några som helst problem med att ställa dumma frågor till främlingar, eller arbetskamrater. Och det är ju en utmärkt ursäkt för vilka frågor som helst: ”Jag skriver en roman och…” På det sättet kan man komma undan med rätt groteska frågor. Som hur lång tid det tar för en mänsklig kropp att upplösas i vatten till exempel, en fråga som inte jag men väl dottern (som också skriver) har haft.

Vi beslöt oss tidigt för att inte göra några som helst anspråk på verklighetsanknytning och reell trovärdighet när det kommer till polisdelen i berättelsen. Men jag tror att läsaren köper storyn ändå. På sätt och vis är miljön i våra romaner som en tidlös, fiktiv värld likt Lassemajas Valleby. Karaktärerna är också lite överdrivna för effektens skull, men utan att det blir tramsigt. De känns faktiskt ibland så verkliga att jag slagits av idén att ringa någon av dem för att be om en tjänst. Inte minst förstärks detta av att vi ju är två som ”känner” dem.

Författande är en märklig sak, inte undra på att det skrivna ordet varit så vördat och högaktat, nästan fruktat, genom historien.

För det är som magi. Ibland händer det att saker jag just skrivit om inträffar i mitt verkliga liv. Till exempel skrev jag en gång om någon som tappade ett glas och strax efter gick ett glas sönder i mitt eget kök. I en novell skrev jag om en häst som blev akut sjuk bara för att mötas av nyheten att det just hänt i stallet där vi har våra hästar. Såna här saker gör att jag ibland drar mig för att skriva, i synnerhet otäcka partier. Men jag är nog bara larvig, inte kan det ha något samband? Fast betänk att det engelska ordet för stavning – spelling – är det samma som för att kasta förtrollningar så vem vet?

En del läsare tycker att ”Lake Wilmington” är mer av en ungdomsroman än en vuxenroman och även om vi inte haft någon särskild målgrupp i åtanke när vi skrivit kan jag förstå att den känns som något för den yngre generationen. Den innehåller inte särskilt mycket våld eller erotik heller, utan är rätt harmlös, trots att det är en deckare med romantiska inslag. Våra övriga två romaner är definitivt mer för vuxna, även om de lästs och uppskattats även av tonåringar. Målet med alla våra tre romaner är att få läsaren att må bra en stund. Vi har försökt hålla dem så tidlösa som möjligt och därför begränsat hänvisningarna till modern teknik och sådant, även om det är omöjligt att utesluta till exempel mobiltelefoner helt. Tiderna förändras så snabbt och på något sätt har vi komprimerat tiden i vår fiktiva värld så att barndomssekvenserna är från vår egen barndom medan ”nutiden” är omkring 2010-tal. En del referenser kommer därför gå vissa läsare förbi men så är det alltid. Vi delar aldrig hela vår erfarenhet med någon annan. Vi kan dock fortfarande identifiera oss med en till synes helt främmande och annorlunda karaktär, bara genom det allmänmänskliga (se min tidigare recension om Doktor Glas) och kanske är det därför som C. N. Elvnääs romaner blivit så uppskattade. Det är en lite galen värld men människorna är som människor är mest – lite osäkra, lite klantiga, inte alltid helt ärliga men med en längtan efter att hitta kärlek och lycka.

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!

Önsketänkande eller ett kraftfullt verktyg för helande?

Jag läste Louise Hays klassiker ”Du kan hela ditt liv” för många år sedan och tyckte då att den var fantastisk. Eftersom jag haft några små hälsoproblem på sistone tänkte jag att jag skulle läsa om boken och se om jag kunde hitta någon hjälp där. Men tiden har gått, det märks.

Boken känns gammal, liksom jag.

Fast för boken innebär det att den är kvar på åttiotalet medan jag har utvecklats och fått nya insikter. Kanske har jag också blivit lite cynisk med åren. Nu låter Hays påståenden om att affirmationer kan bota allt från munsår till cancer som barnsliga önskedrömmar. Jag har faktiskt använt mig av en av hennes affirmationer i många år nu: ”jag accepterar gudomlig vägledning och jag är alltid trygg”. Den ska enligt Hay bota närsynthet. Och det kanske den gör, efter trettio år och i kombination med operation… För jag har inte märkt någon effekt ännu. Fast jag kanske gör det på fel sätt. Så måste det vara. Och så är jag inte riktigt ärlig, jag accepterar ingen gudomlig vägledning (finns det ens en gud?) utan litar bara till mitt eget huvud. Så kanske det är det.

Bara en liten bit in i boken blir jag irriterad på Hay. Hon tycks utgå ifrån att läsaren inte älskar sig själv och motsätter sig förändring. Ja, det sistnämnda kanske stämmer på mig. Jag gillar inte förändringar. Men jag har inga problem med att säga att jag älskar mig själv. Faktum är att jag sedan en tid tillbaka säger ”tjena snygging” när jag ser mig i en spegel, och jag menar det (oftast). Hay tjatar också om att inget helande är möjligt förrän du förlåtit allt och alla som gjort dig ont. Men det håller jag inte med om.

Vissa saker går inte att förlåta.

Det behöver inte betyda att man går och ältar det och är bitter, det handlar bara om en gränsdragning: det här är inte okej och jag kommer aldrig att tycka att det är okej. Och ironiskt nog erkänner Hay i berättelsen om sitt eget liv, att hon inte förlät dem som förgrep sig på henne när hon var ung. Så hon levde ju inte som hon lärde. Och hon tycks tro på konventionell behandling av vissa åkommor. Till exempel lyckades hon övertala sin mamma att genomgå en operation. Så allt kanske inte går att hela med tankar allena. Ytterligare en sak som minskar trovärdigheten i Hays ord är att hon tycks fixerad av sitt utseende – på alla bilder av henne är hon ordentligt sminkad med plockade ögonbryn. Så mycket för att älska sig själv precis som man är… Jag är rätt snygg utan smink.

Jag vill verkligen tro på attraktionslagen.

Den känns sann på något sätt. Men de flesta av mina försök att använda mig av den ger magra eller inga resultat. Ändå återvänder jag till den gång på gång. Kanske hoppas jag hitta något som jag missat. Jag leker ofta med övningar som dyker upp i youtube-flödet. Och lustigt nog ploppar Louise Hay upp som förslag medan jag läser boken. Det är en video om att öppna upp för mycket pengar. Jag har inget direkt behov av mycket pengar men visst skulle det underlätta livet att inte behöva tänka på pengar alls. Så jag utmanar mig själv att säga affirmationen i trettio dagar och se vad som händer. Det handlar trots allt bara om några minuter om dagen och det är trevliga minuter eftersom jag fantiserar om hur det skulle kännas att vara totalt ekonomiskt oberoende. Det hjälper mig att slappna av, så bara där har jag ju en vinst.

Nåja, tillbaka till boken. ”Du kan hela ditt liv” är en av de mest kända och sålda böckerna inom ska vi våga kalla det ”new age”. Louise använder det ordet men idag har det fått en lite negativ klang.

Numera säger man väl mer ”alternativ hälsa”.

Sextiofem miljoner människor kan ju inte ha fel, tänker jag. (Fast sedan minns jag 2020 och inser att det kan de ju visst ha.) Och jo, jag kan hålla med Hay om att roten till mycket ont i våra liv är att vi inte älskar oss själva så som vi borde. Om du skulle behandla dig själv som en människa du verkligen älskade, vad skulle du göra annorlunda då? Kanske skulle du unna dig mer glädje? Ge dig själv mer beröm och uppskattning? Och din kropp. Om du verkligen älskade din kropp, då kanske du skulle vara mer tacksam för den och rädd om den? Jag tänker ofta kärleksfullt och med tacksamhet på min kropp och jag har inga problem med att ge mig själv en klapp på axeln när jag gjort något bra. Jag unnar mig ofta roliga saker och försöker att leva balanserat mellan nytta och njutning. Och kanske är jag friskare än de flesta?

Kanske är Hays bok helt enkelt inte aktuell för mig just nu? Så kan det ju vara.

Louise Hay var rätt liberal och skulle nog passat i dagens vänsterrörelse, vilket också gör att det blir ett avstånd mellan mig och henne, något jag med säkerhet inte reagerade på förra gången jag läste boken då de frågorna inte var så framträdande. När hon beskriver att hon praktiskt taget bara äter frukt och grönsaker tänker jag stackars kvinna, vad hon måste varit hungrig och undernärd. Att hon ändå levde så pass länge (hon dog 2017, 90 år gammal) måste ändå vara ett bevis för att hennes metoder fungerar. Så jag försöker lägga lite på minnet ur hennes långa förteckning över olika hälsoproblem och vilka tankemönster som ligger bakom. Men varifrån har hon fått all den här informationen? Vad baserar hon antagandena på? Det förklarar hon inte närmare. Hon berättar bara att det var något hon utvecklade när hon arbetade som terapeut inom Church of Religious Science.

Scientologi, tänker jag?

Men nej, det är typ bara en nyandlig rörelse som så många andra, där man kombinerar Bibelns budskap med österländska traditioner och personlig utveckling. Men ”science”? Det känns lite missvisande. Det är knappast genom några konventionella vetenskapliga metoder som Hay kommit fram till sin lista över orsak och verkan. Förmodligen är den baserad på erfarenheter med olika patienter. Eller så har hon hittat på den, eller jag menar, kanaliserat den från ett högre medvetande. Vad vet jag? Hursomhelst, boken känns visserligen till åren men den hör ändå till allmänbildningen inom den alternativa hälsan och du hittar den säkert i bokhyllan hos de flesta som intresserar sig för tankens makt över materien. Läsvärd, absolut, men du behöver nog vidta lite fler åtgärder än bara positiva affirmationer om du vill förbättra din hälsa.

Kronan på verket

Den sista boken om den unga häxan Tiffany Aching blev också Terry Pratchetts sista bok. Han hade varit sjuk i många år och tyvärr märks det att han inte riktigt var på topp när han skrev ”Shepherd’s Crown”. Kanske hann han inte heller gå igenom manuset så som han brukade göra med sina böcker. Ofta omarbetade han texten flera gånger och hade ändå svårt att släppa ifrån sig arbetet till förläggaren.

Pratchett blev aldrig riktigt nöjd.

Dessutom hade han alltid flera böcker på gång samtidigt, något som kanske också förklarar spretigheten i romanen. Faktum är att de sista tre böckerna om Tiffany Aching uppvisar tecken på bristande fokus. De hänger inte riktigt ihop till hundra procent och svävar ofta ut i sidospår som inte för berättelsen framåt eller egentligen bidrar med något mer än förvirring. Pratchett hade säkert diagnostiserats med ADHD idag. Han älskar sina karaktärer och påhitt, det är tydligt, men ibland, ja, faktiskt ganska ofta behöver man som författare lägga band på sig och ”kill your darlings”.

Det tog mig förhållandevis lång tid att ta mig igenom ”Shepherd’s Crown”, mycket på grund av röran. Emellanåt kändes även karaktärsbeskrivningarna och språket inte riktigt som Pratchett. Antingen var han inte sig själv mot slutet (vilket ju är förståeligt) eller så har andra hjälpt till att få färdigt manuset.

Det finns också ett stort mörker, inte bara i den här sista boken, utan i flera av böckerna i serien.

Det är som om ondskan blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen om Tiffany som läsaren kommer. Den första boken var måhända en ungdomsbok men från och med ”Wintersmith” blir det alltmer vuxen skräck. Skratten fastnar i halsen och man frågar sig ”läste jag rätt?”. Kanske var även mörkret en följd av Pratchetts sjukdom? Det är som om han prövar tankarna på döden lite extra. Eftersom ”Shepherd’s Crown” är Pratchetts sista bok blir den lite av en grand finale och Pratchett går ”all in”. På sätt och vis tar han livet av sin älskling, men mer säger jag inte för då avslöjar jag för mycket om du vill läsa den. Och cirkeln sluts för Tiffany, som i denna sista bok får återknyta kontakten med den älvdrottning som hon besegrade i första boken.

För övrigt är det en klassisk Pratchett och alla favoritkaraktärer är med, inte minst de små blå männen som är Tiffanys ständiga följeslagare. Det bjuds på mycket humor och magi, samt insikter om mänskligt beteende.

Jag blir dock lite besviken över att han inte följde upp tråden med den spirande romansen från förra boken.

Det är som om han inte riktigt vet hur han ska låta Tiffany möta kärleken som en vuxen kvinna. Så han låter det bli en lös tråd in i dimman. Däremot lyfter han fram sexualiteten men på ett skrämmande vis. Och Tiffany bemöter den på ett lite för moget sätt, kan jag tycka. Det är som att hon går direkt från att vara barn till att vara vuxen, utan den övergångsrit som den första gången innebär. Antingen skriver du ”för barn” och beskriver det hela diffust och i metaforer, eller så går du hela vägen in i den faktiska upplevelsen. Med tanke på hur verkligt Pratchett beskriver våldsscener och annat (även sexualitet) kunde han lika gärna låtit Tiffany få gå hela vägen. Men det är bara min personliga åsikt.

Precis som tidigare drabbas jag av synkroniciteter när jag läser.

Jag har till exempel precis diskuterat med en vän om stadsbor versus lantisar, om vem som egentligen kan anses kunna något av värde, när samma fråga tas upp i boken. Det är som om Pratchetts böcker följer mitt liv, eller som om de rent av skapar händelser kring mig. Och kanske är det därför som jag i slutet av läsningen drabbas av en märklig obehagskänsla som följer mig vart jag går. Det är som om Döden flåsar mig i nacken, som ett varsel. Men kanske är det bara Pratchetts bortgång jag känner? En stor författare togs ifrån oss alldeles för tidigt. Han hade många ännu oförverkligade manusidéer. Eller så är det precis som det ska. Han var färdig och redo att möta den lieman som han själv beskrivit så kärleksfullt i alla sina böcker. Tack för allt, Terry Pratchett! Hoppas du har det bra på andra sidan, även om de inte har smörgåsar med pickles.

En magisk berättelse

Det finns författare som skriver så bra att jag tänker: det är lika bra jag lägger ner det här med att skriva, jag kommer aldrig kunna skriva på den här nivån. Och sedan finns det författare som på något konstigt vis både är ännu bättre men samtidigt ger mig en enorm skrivlust. Terry Pratchett hör till dessa. Hans böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska! Jag blir underhållen, upplyft, utbildad och inspirerad, allt på samma gång. Och det hela inramas av märkliga synkroniciteter. Den tredje boken om Tiffany Aching – ”Wintersmith” – är inget undantag. Strax innan jag ska lägga mig och läsa ett stycke pratar jag med min man om kompostering (jag har nyligen läst om det och lärt mig något nytt) och nästan den första mening jag läser i Pratchetts bok innehåller just ordet kompost, fast det inte nämns någon annanstans i boken. Och en människa som vållar mig huvudbry i verkligheten kan beskrivas på pricken i hans bok och jag får tips på hur jag kan hantera personen.

Små och större guldklimpar av sådan livsvisdom är rikligt utplacerade i ”Wintersmith”.

Tiffany är en ung häxa under utbildning. I den här tredje boken tjänar hon hos Miss Treason som är så skräckinjagande att de flesta andra flickor knappt står ut en dag. Men Tiffany är en modig och smart flicka och hon inser tidigt att Miss Treason inte är allt som hon utger sig för att vara. Det mesta är bara ”boffo”, vilket väl kan jämföras med bluff. Som en illusionist, snarare än en riktig magiker. Det är smarta trix och enkla manicker och mojänger, samt inte minst väl utspridda rykten och historier. Utan allt detta skulle Miss Treason bara vara en blind gammal gumma med en vävstol och ett hetsigt humör. Men självklart är Miss Treason också en riktig häxa med riktiga magiska förmågor och hon innehar inte utan förtjänst (och inte bara på grund av sin höga ålder) en hög position i häxornas värld. Mistress Weatherwax, eller Granny Weatherwax som Tiffany kallar henne, visste nog vad hon gjorde när hon placerade sin skyddsling hos Miss Treason.

Vad hon inte kunde veta var dock att Tiffany skulle komma att påverka en mycket gammal historia och rubba balansen mellan sommar och vinter. Detta sker under en särskild dans till vinterns ära, då Tiffany utan att tänka sig för hoppar rakt in och ovetandes råkar ta Sommarens plats i dansen. Detta leder till att Vintern – the Wintersmith som inte är en riktig gud utan en ”elemental” – blir förälskad i henne, eller kanske mer besatt av henne. Plötsligt får varje snöflinga formen av Tiffany, isberg till havs likaså. Han gör rosor av is åt henne och ber henne bli hans brud, vilket skulle leda till evig vinter. Hur ska en trettonårig häxa klara sig ur detta? Men som tur är är hon inte ensam. Till sin hjälp har hon Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Miss Tick, tre erfarna och kluriga häxor. Samt inte minst The Nac Mac Feegles, de små blå männen som vi introducerades för i den första boken med samma namn. Mac Feeglarna uppmanas att finna en hjälte till att rädda den riktiga Sommaren från Underjorden, samtidigt som Tiffany själv tvingas möta the Wintersmith, öga mot öga. Hon skapade problemet, nu måste hon lösa det.

Boken är på sätt och vis en berättelse om kärlek och pubertet. Vad innebär det att vara människa och förälskad? Vad händer med en förälskelse utan mänsklighet? Men den är så mycket mer än det.

Tiffany blir återigen påmind om betydelsen av berättelser.

Vår mänsklighet består till stor del av berättelser, utan dem är vi bara en skinnpåse med vatten och diverse grundämnen. Varje människa är en berättelse och samtidigt lever vi i andra, större berättelser. De bidrar till att skapa ordning och mening i världen. De gör så att allt ”makes sense”. Vissa berättelser ska man inte ändra på – som den om Sommarens och Vinterns eviga dans. Andra, som sin egen, kan man med fördel förändra. ”Change the story, change the world”, som Granny Weatherwax skulle säga. Och Miss Treason hade onekligen kunskapen om detta. En kunskap som Tiffany hjälper till att lämna i arv till sin vän/rival Annagramma.

Jag ämnar också att förändra min berättelse i år. Pratchett får mig att tro att det är möjligt. Ja, inte bara möjligt utan även det roligaste äventyr jag någonsin kommer att bege mig ut på. Hänger du med?

Sockersött i Alaska

Från den ena ytterligheten till den andra men jag gör ingen skillnad på litteratur i mitt bokmaraton. Jag kan läsa Nietzsche ena dagen och en Harlequin-roman nästa. Jo, du läste rätt. Självklart måste jag ha med en Harlequin-roman också. I jämförelse med den hjärnskrynklande ”Så talade Zarathustra” är ”Alaska till jul” en sockersöt och lättsmält karamell, både till utseende och innehåll. Författaren heter till och med Snow i efternamn, Jennifer Snow. Det låter nästan taget med tanke på att hon skriver romaner som utspelar sig i vinterlandet Alaska. ”Alaska till jul” är den andra boken i en serie om tre men den kan läsas helt fristående.

Romanens huvudperson är Isla som återvänder hem till sin adoptivfamilj över julen. Isla är en spänningssökande tjej som rest jorden runt på olika klättringsäventyr. Även hemmavid har hon stora planer för vinterklättring och när hennes gruppexpedition blir inställd beslutar hon sig för att ge sig ut på egen hand. Detta trots varningar från ”tråkmånsen” Aaron, hennes gamla skolkamrat och värste hatobjekt.

Det är alltså upplagt för romantik, förstår man om man läst den här typen av romaner förut.

Aaron är inte bara stans snyggaste ungkarl, han jobbar också som räddningssimmare och rycker ut på livsfarliga uppdrag där han får pressa sin kropp till det yttersta. Sin vältränade och muskulösa kropp. Isla tycker det är synd att han är en sådan tråkmåns när han ser så bra ut. Aaron tjatar jämt om säkerhet. Hans efternamn – Segura – betyder till och med just det. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Isla så klart behöver räddas av Aaron och det hela kompliceras ytterligare av att hon tappar minnet. Deras relation blir på så sätt nollställd med helt andra förutsättningar. Och så kan leken börja.

Vi får faktiskt följa paret ur bådas synvinklar, vilket jag uppskattar. Jag älskar att läsa en historia ur flera perspektiv. I ”Alaska till jul” varvas Islas tankar med Aarons. Ibland blir det lite oklart vems röst man hör, de har inte vartannat kapitel, men på det stora hela är det smidigt gjort. Författaren har också tänkt på många detaljer som skänker trovärdighet trots att minnesförlust är ett vanskligt ämne att ta sig an (tro mig, jag har ju själv använt mig av det i romanen ”Lake Wilmington Privatdetektiv”). Isla minns inga sociala relationer, inte ens sin bror eller sina föräldrar, däremot kommer hon ihåg namnen på en del artister. Allt som har med kroppsliga minnen fungerar men rent mentalt kan hon inte återkalla minnen av de många äventyr hon varit med om. Hon minns inte heller varför hon anlitat en privatdetektiv för att hjälpa henne söka upp sin biologiska mamma.

Minnesförlusten gör henne på sätt och vis personlighetsförändrad, de försvarsmekanismer hon byggt upp kring sig behövs ju inte när hon inte vet vem hon är eller vad hon varit rädd för. Men snarare handlar det om ett avskalande till den hon verkligen är än en ny personlighet.

Det blir en intressant tankelek: vem skulle jag vara om mina försvar låg nere? Kanske en riktigt trevlig person?

Man vet vad man ger sig in i när man läser den här typen av romaner, men kanske börjar jag bli lite gammal och mossig för jag tyckte att sexscenerna kunde ha tonats ner lite. Ibland blir det helt enkelt bättre om man lämnar en del till fantasin. De är dock välgjorda, det blir varken fånigt eller porrigt, vilket är en svår balansgång som Snow lyckas med. Handlingen för övrigt är lite lagom förutsägbar, vilket den ju ska vara och läsaren får njuta av några riktigt vackra beskrivningar av vintriga aktiviteter som erbjuds i Alaska. Kanske borde man sälja den via turistbyråer som erbjuder resor dit? Det bjuds såklart även på lite nagelbitande spänning, men i lagom dos och författaren tillåter sig bara att kort snudda vid en avlägsen tragedi. Det ska ju ändå vara feelgood och romantik. Något som Jennifer Snow sannerligen har lyckats med i sin julkaramell ”Alaska till jul”.

Litteratur som lyfter – Diamonds ”Strandcaféet” gör dig lycklig

Lucy Diamonds ”Strandcaféet” är riktig feel good. Jag menar, på allvar! När du slår ihop boken sitter du med ett fånigt leende på läpparna och känner dig förälskad i livet. Och det är väl själva poängen med att läsa (och skriva) feel good?

”Strandcaféet” har alla de klassiska ingredienserna i en feel good. En ung kvinna är vilse i tillvaron, saknar en sant kärleksfull relation och känner sig ofta misslyckad. Men då kommer plötsligt något som vänder upp och ner på allt och får henne att inse vad som verkligen gör henne lycklig, var hennes plats i tillvaron egentligen är. Hon bryter upp och börjar om, på sätt och vis. Längs vägen stöter hon på hinder, förstås, tråkigt vore det ju annars. Och hon får både nya vänner och fiender.

Kärlek och missförstånd avlöser varandra i precis lagom takt.

Storyn är som den ska vara i den här typen av böcker ganska förutsägbar men ger ändå utrymme för hemligheter och överraskningar. Läsaren får känna sig smartare än huvudkaraktären Evie – vi förstår ju ganska tidigt i boken vad hon måste göra för att bli lycklig. Men det är aldrig fråga om att tycka att Evie är dum i huvudet eller svår att relatera till. Hon är tvärtom riktigt älskvärd, trots (eller kanske tack vare) sin sociala klumpighet.

Som titeln anger kretsar handlingen kring ett strandcafé i Cornwall, England. Den idylliska omgivningen bidrar självklart till må bra-känslan, det är lite som att befinna sig på semester. Och cafémiljön beskrivs med sådan kärlek att jag själv får lust att starta ett café, trots att jag inte har någon erfarenhet av den typen av verksamhet och inte tycker det är särskilt roligt att baka. Men jag tycker om att skämma bort människor och skapa mysiga miljöer. Jag är ju inte heller direkt rädd för att starta stora projekt.

En annan orsak till min längtan efter ett café är den där känslan av bygemenskap som verkar mer eller mindre försvunnen idag. Det hade varit mysigt med en naturlig samlingspunkt för människor i min närhet. En plats dit man kan komma som man är och slappna av, ta en kaffe och en pratstund. Som jag nämnt i minst två tidigare recensioner (Moralfilosofi och Strategi för gemenskap) så är just denna typ av informella ”kaffemöten” mellan människor avgörande för gemenskapen och även demokratin eller delaktigheten i ett samhälle.

De sociala medierna tror jag är vårt sätt att försöka återskapa den känslan, men utan fysisk närvaro och kontakt blir det inte samma sak.

Äsch, ska jag vara helt ärlig har jag åtminstone två sådana mötesplatser med andra människor, så kanske är det där med ett lokalt café bara en romantiserad fantasi som gör mig blind för vad jag faktiskt har. Något som även skulle kunna vara fallet med en så fängslande feel good som ”Strandcaféet”. En eskapistisk, utopisk fantasi som låter mig fly den trista vardagen (eller ett helt okej liv) en stund. Men effekten blir snarare den motsatta. När jag slår ihop boken med det där fåniga leendet tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, vilket fantastiskt liv jag har och jag blir genast sugen på att skapa fler härliga upplevelser med människor som jag tycker om. Det kanske är lockande att se den här genren som banal och lite skämmig, men med den effekten borde den snarast betraktas som världsförbättrande litteratur av högt värde. Och Lucy Diamond visar att hon behärskar ämnet till fullo.

Kärlek och äktenskap i femtiotalets Frankrike

Wodehouse hör sommaren till och jag läser min andra bok den här säsongen: ”Fransysk visit”. Den här boken är skriven på femtiotalet och hör kanske inte till Wodehouses bästa men den är underhållande. Tonen är rapp och farsartad med många billiga skämt och ordvitsar. Som titeln antyder blir det också en del drivande med fransmän, på ett sätt som kanske inte hade varit riktigt PK idag. Men som vanligt förlåter man författaren allt.

Wodehouse vet hur man skapar en god stämning oavsett vad som anses tillåtet eller ej.

Historien börjar med att de tre inte särskilt rika amerikanska systrarna Trent kommer över en liten summa pengar. Tillräckligt mycket för att räcka till en semester i Frankrike men inte för några extravaganser. För att få pengarna att räcka längre bestämmer de två yngre systrarna sig för att turas om att vara ”herrskap och tjänstefolk”. Ena månaden får ena systern vara fin mademoiselle medan den andra är kammarjungfru. Nästa månad byter de. På så sätt får de båda bära de fina kläderna och bo i lyxiga sviter samt umgås med den rikare societeten. Målet är som alltid i Wodehouses romaner att finna den rätte att gifta sig med. Helst ska han vara rik.

Men pengar är inte allt, i Frankrike kan man komma nästan lika långt med en fin titel, hur barskrapad man än är.

Därför finns också markisen av Maufringneuse och Valerie-Moberanne, ”gamle Nick” kallad, bland lyxhotellen på de franska semesterorterna dit flickorna har begett sig. Med sig har han sin nästan lika utfattige son Jefferson, en aspirerande ung författare med rötter både i Frankrike och Amerika. Fadern är fast besluten att få sin son bortgift med en rik kvinna, gärna amerikanska. Och spelet kan börja.

Den yngsta systern Jo tröttnar snart på den fruktlösa jakten på en rik make i Frankrike och väljer att åka hem i förtid. Hon har ändå en ung man med förhoppningar som väntar där hemma. Kvar blir Terry och deras äldre syster Kate som fungerar som en ställföreträdande mamma eller förkläde. Terry får snart upp ögonen för Jefferson som hon naturligtvis utgår ifrån måste ha pengar, eftersom han som son till en markis kan titulera sig greve. Men som sagt, pengar är inte allt. Heder och ära är också viktigt. Och när den rike mr Carpenter i bara pyjamasen råkar hamna i Terrys svit spelar det ingen roll hur oskyldigt hans ärende var där – han förväntas givetvis gifta sig med flickan. Och innan de båda hinner förklara både situationen och sina respektive äktenskapliga planer för helt andra personer, har ryktet gått. Gamle Nicks före detta hustru, Mrs Pegler – även hon en äktenskapsmäklerska av stora mått – blir inte bara bestulen på ett förmånligt parti åt en systerdotter, hon blir dessutom av med en stor summa pengar och allt verkar peka på att bokens hjältinna Terry är den skyldige.

Ja, förvecklingarna blir bara fler och fler…

Men såklart ordnar sig allt till slut, på det bästa sätt för alla inblandade. Precis som det alltid gör med Wodehouse. Och på vägen får läsaren skratta gott åt markisens tokerier, dramatiska missförstånd och harmlösa kärleksfnurror. Wodehouse drar sig inte för att här och där slänga in några ironiska kommentarer om författande och förlagsbranschen. Han låter förläggaren Clutterbuck – som är kraftigt överviktig (i ordets båda bemärkelser) – beklaga sig över att förlaget bara får småsmulor medan författarna vältrar sig i lyx. Något som knappast kan ha varit sant ens på Wodehouses tid. Wodehouse framhäver även sitt eget författarskaps förträfflighet när Clutterbuck berättar hur nedstämd han blir över alla manus han läser som innehåller realism och tragedi. Vem orkar läsa om sådant? Nej, det är humor och kärlek man vill ha, såklart!

Kärlek, framför allt den som slutar i äktenskap, är målet i alla Wodehouses böcker.

Att finna sig en maka/make att dela livet med är det som enligt Wodehouse alla unga människor bör sträva efter. Det finns ingen större lycka än den äktenskapliga, tycks han säga. Lite märkligt är det då att han låter så många av karaktärerna vara frånskilda och omgifta. I synnerhet den äldre generationen beklagar sig mycket över sina respektive. Och en del av de gamla ungkarlarna tycks sky äktenskapet som pesten. Men för all del – låt de unga tu få varann. Är det ändå en smula realism som smyger sig in i Wodehouses romaner på det här sättet? Att äktenskapet kanske inte är en dans på rosor alla gånger? Eller att inte alla är menade att gifta sig? Själv tycks han ha funnit kärleken i alla fall och hans hustru verkar ha varit mycket engagerad i hans författarskap. Var det månne det lyckliga äktenskapet som ledde till hans höga ålder, eller det faktum att Wodehouse genom två världskrig och en börskrasch ändå lyckades få människor att skratta? Jag vet inte. Men han blev 93 år gammal och hans författarskap sträckte sig över sjuttio år och det måste väl ändå ses som tämligen imponerande?

Där varje dag är den bästa

”Sista sommaren” av Eleonore Holmgren är kanske mer realism än feelgood. Den handlar om åldrande och död, förluster och dåliga val. Men också om osannolik vänskap, kärlek till en plats och om att få en ny chans. Därför lämnar romanen ändå mig med en känsla av att allt är okej. Boken har två huvudpersoner och de får vartannat kapitel. Deras berättelser flätas dock samman till en odelbar helhet. Dels har vi Britta, som närmar sig nittio och har fått ett varsel om vad hon tror är sin egen förestående död. Dels Adam, som är en ung man på glid i tillvaron. Adam behöver få skydd från regnet en natt, och från sitt tilltrasslade liv, och tar sig därför in i Brittas sommarhus. Britta å sin sida flyr från ensamhet och tristess i storstaden och har utan sina barns vetskap planerat en sista sommar i sitt älskade hus på Lindö. Mötet där mellan Adam och Britta kommer helt oväntat att lösa problem för dem båda. Men deras relation är inte okomplicerad. Britta har ett stort kontrollbehov – hon skriver listor på allt som ska göras, av henne eller av andra – och tål inte lättja eller slarv. Adam har levt ett liv med snabba pengar och spänning och tycker till en början att trädgårdsarbete är under hans värdighet. Dessutom är huset ett gammalt ruckel, enligt Adam. Det har ju inte ens toalett eller dusch.

Men för Britta är Lindö paradiset – varje dag på Lindö är den bästa av dagar.

Och sakta men säkert kommer Adam också att inse detta. Men de bråkar ofta och mycket. Kanske är det bara tack vare Brittas bästa väninna Iris som de klarar av att leva tillsammans. Där Britta är hård och kantig är Iris mjuk och förlåtande. Och hon berättar för Adam det Britta inte själv mäktar med att säga. Det som gjort relationen mellan Britta och hennes vuxna barn så ansträngd och anledningen till att Britta trots Adams upproriska sätt känt sig manad att ta hand om honom. Fast egentligen tar de hand om varandra, den här sommaren, den sista på Lindö. Och på sätt och vis den första.

Att Adam och Britta får vartannat kapitel fungerar bra, det har jag inget problem med. Däremot stör jag mig lite på tempusväxlingarna. Läsaren sugs kanske inte direkt in i boken heller men den växer efter hand. En del dialektala ord och uttryck förekommer, jag hittar faktiskt tre ord som jag aldrig hört förut. Men det gör egentligen ingenting. Karaktärerna är trovärdiga, med både bättre och sämre sidor.

Jag känner särskilt igen mig i Britta. Jag har samma kontrollbehov, skriver listor på allt och kräver att saker ska göras på mitt sätt.

Jag har inte mycket till övers för onödigt beröm eller småprat utan går rakt på sak. Kanske är jag även lika långsint och har svårt att säga förlåt. Bilden av Adam känns lite väl tillrättalagd. Författaren har enligt mig en något romantiserad bild av orsakerna till en (invandrar)ungdoms dragning till kriminalitet, samt möjligheten att ta sig ur den. Adam ställer förvånansvärt snabbt upp på att klippa gräs, tvätta fönster och tömma skittunnor. Till viss del förklaras det av att han är rädd för att Britta ska kasta ut honom om han inte hjälper till, men hans entusiasm för arbetet känns lite väl forcerad. Boken är skriven under pandemin men det har lyckligtvis inte smugit sig in i berättelsen. Dock måste ju en karaktär vara homosexuell och det känns inte riktigt trovärdigt att Britta vid sin ålder skulle vara så avslappnad kring det. Istället är det Adam som får uttrycka de homofobiska tankarna, vilket utlöser deras värsta konflikt, även om det egentligen handlar om något helt annat.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att boken, i synnerhet de sista kapitlen, handlar rätt mycket om döden. Inte den dramatiska och oväntade, utan om den som väntar de flesta av oss. Författaren måste ha erfarenhet av att sitta i dödens väntrum. Det är intressant, trovärdigt och eftertänksamt berättat. För mig som nyligen befunnit mig vid en älskads dödsbädd ger boken lindring och läkning i sorgen. Och tankarna på min egen död känns inte heller så otäcka. På något sätt är döden okej. Det känns inte som om detta är ett vanligt ämne i modern litteratur.

Antingen ska döden förnekas, eller så ska den problematiseras eller dramatiseras.

Det här stillsamma konstaterandet, lika kyligt objektivt men ändå nyfiket och intresserat betraktat som Britta själv skulle göra det, är befriande och behagligt. Inga stormiga känslor, sprutande av tårar och omfamnande av kistor, nej, sådant skulle Britta inte ägna sig åt. Och inte jag heller. Vi ger nog ett rätt kyligt intryck både hon och jag. Men känslorna finns inuti och följer oss kanske mer än andra. För Britta spelar förlusten av hennes stora kärlek Nils en central roll i hennes liv och kommer att påverka allt, även den där sista sommaren. Jag kommer att tänka på min mormor som också förlorade sin stora kärlek tidigt i livet och som aldrig gifte om sig. Bland det sista hon sa var att hon äntligen skulle få återförenas med honom. För en del människor blir det så. Andra kanske kan gå vidare, börja om, låta de döda vara döda och borta. Kanske hänger det ihop med hur mycket vi knyter an, till människor och till platser. Brittas minne av Nils är lika sammanflätade med hennes identitet som huset på Lindö. In i det sista klamrar hon sig fast vid dessa två. Jag är också bunden till en plats. Efter flera jobbiga uppbrott och förluster – av platser, inte så mycket av människor – slog jag ner mina bopålar ordentligt, sköt rötter långt ner i urberget.

Härifrån kommer de få bära ut mig, tänker jag ofta.

Här blir jag kvar. Om jag så ska vara tvungen att bygga en hiss eller en liten berg-och-dal-bana för att ta mig runt huset. Lyckligtvis har jag fortfarande turen att få ha mitt livs kärlek kvar i livet och hos mig varje dag och Brittas (och min mormors) förlust påminner mig om att inte ta det för givet utan njuta av det så mycket det bara går. Jag önskar att alla människor skulle få känna samma sak – lyckan i att höra samman, med en plats och med en annan människa. I ”Sista sommaren” kan du i alla fall få smaka på hur det känns och det är inte heller så illa.

Ett lyckopiller utan biverkningar

P G Wodehouse är ytterligare en av mina favoritförfattare och inspirationskällor. I Wodehouse’s värld uppstår inga större problem än fnurror på förälskelsetrådar och ovälkomna gäster. Emellanåt förekommer kanske en stöld men det är sällan kriminellt i någon verklig mening utan bara ett spratt eller en del av en klurig plan för att reda upp sagda fnurror eller bli av med nämnda gäster. I ”En pelikan på Blandings” återser vi flera kära bekanta. Lord Emsworth är lika förvirrad som vanligt, med ett enda fokus i livet – praktsuggan Dronningens väl och ve. Hans syster Constance, som i denna bok har gift sig och flyttat till Amerika, återkommer för en tids semester på slottet Blandings men får naturligtvis ingen ro mitt i äktenskapsmäkleri och tavelstölder. Hennes andre bror, och bokens hjälte får man väl säga, sir Galahad eller Gally, blir kallad till Blandings av den förvirrade lord Emsworth för att utgöra ett stöd i den fullkomliga invasion av gäster som plötligt tycks befinna sig överallt i och omkring slottet. Två av dessa gäster är Gallys gudson John Halliday och föremålet för hans varma känslor Linda Gilpin.

Lägg till en motsträvig och burdus morbror samt ett par bedragare och katastrofen är ett faktum.

Hänger du med? Det går snabbt i svängarna med Wodehouse så det gäller att hålla tungan rätt i mun från början. Som om Wodehouse är medveten om detta så hjälper han ibland läsaren tillbaka till tråden genom att slänga in ett ”som läsaren kanske minns lämnade vi lord Emsworth vid svinstian” eller något liknande.

Var kommer då pelikanen in i bilden? Är den här titeln lika missvisande som den förra bokens? Nejdå, det finns en perfekt logisk förklaring. Pelikanen i det här fallet är inte en fågel (tja, kanske en udda sådan i så fall) utan syftar på sir Galahad som i sin ungdom var medlem i Pelikanklubben. Denna beryktade klubb existerar inte längre när boken utspelar sig men Gallys många glada minnen därifrån ackompanjerar berättelsen och förklarar på sätt och vis Gallys personlighet och motiv.

Det finns inget som Gally uppskattar mer än att lyckas föra ihop två turturduvor och om han på köpet kan få retas lite med sin syster Constance och hennes inte alltid så trevliga bekanta är det grädde på moset.

Men det är inte bara Gally som smider planer på slottet Blandings. Det finns fler som har lite fuffens för sig och det krånglar såklart till saker emellanåt. Men ibland kan det faktiskt hjälpa saker på traven och Gally är en mästare på att utnyttja uppkomna hinder till sin fördel. När han blir påkommen med att ha fört någon bakom ljuset tar han det med en klackspark, det hela var ju ändå för en god sak, det måste väl var och en se. Och slutet gott, allting gott, som alltid hos Wodehouse. De älskande får varandra och lugnet lägger sig åter över Blandings.

Wodehouse var en otroligt produktiv författare och jag har läst många av hans böcker. Även om kanske inte alla känner till hans namn så har nog de flesta hört talas om Jeeves och Wooster som gick som TV-serie för många år sedan med Stephen Fry och Hugh Laurie i titelrollerna. En av anledningarna till att Wodehouse hann med så många böcker var nog att han flitigt återanvände karaktärerna. Det finns en hel serie böcker om Jeeves och det finns en serie om Blandings, bland annat. Och inte sällan vävs de in i varandra, så att Wooster besökt Blandings någon gång. Det här bidrar också till att Wodehouse’s böcker är (eller åtminstone har varit) så populära – igenkänning gör mycket för läsglädjen.

Har du väl smakat Wodehouse vill du ha mer och det finns mer, så mycket mer.

Man kan förstås säga att den ena boken är den andra lik men det innebär ju bara att du vet vad du får, på samma sätt som med Christies böcker om Poirot. Fast istället för mord får du kärlekstrassel. Och även om storyn kanske känns igen och i viss mån är förutsägbar så blir det aldrig tråkigt att läsa Wodehouse. Och trots att böckerna är skrivna och utspelar sig på 1920- till 60-tal känns problemen aktuella och karaktärerna trovärdiga. Det är allmänmänskliga problem vi möter och vi skrattar lika mycket åt oss själva som åt lord Emsworth eller Bertie Wooster.

I vissa kretsar betraktas kanske Wodehouse som ytlig och barnslig. Av sin samtid fick han kritik för att han vägrade ta ställning i politiken kring andra världskriget till exempel. Hans historier utspelar sig i en opolitisk och till stor del asexuell värld (det finns brinnande kärlek förstås men målet är alltid äktenskap, aldrig sex), vilket enligt mig är den stora behållningen av hans böcker. De utgör en eskapism i den mest positiva bemärkelsen.

Vilken kontrast till dagens litteratur som alltid tycks dra in aktuella frågor om klimat och sexuella läggningar, gärna i dystopisk ton.

Livet i Wodehouse’s böcker är ett sådant jag strävar efter. Tänk att få bo på ett slott eller en herrgård, ha eller för all del vara en betjänt och kunna ta sig en promenad i en välskött engelsk park när man behöver fundera på något. Tänk att ha släktingar i alla åldrar nära till hands för kärleksfulla smågnabbanden och historiska tillbakablickar. Tänk att aldrig ha större problem än att någon är sen eller felklädd till middagen. Och kanske är det just som en idealbild, en målbild, vi ska se Wodehouse’s värld. Det är inte alls en tillbakagång i utvecklingen, tvärtom! Wodehouse’s kvinnor är alltid starka och självständiga och tjänstefolket är på många sätt likställda herrskapet i fråga om intelligens och makt. Inget problem är så stort att man inte kan lösa det och inget tillkortakommande är för allvarligt för att man ska kunna skratta åt det. Och om det är något vi behöver i dessa tider är det väl ett gott skratt! Jag vet att åtminstone jag har ett stort behov av det nu. En bok av Wodehouse är ett lyckopiller helt utan biverkningar. Tja, utom möjligen lite abstinens när den tar slut. Så vilken tur att det finns fler!