Den trojanska hästen

Smartphone – en praktisk leksak eller en elektronisk fotboja? (Tack till Tracy le-Blanc på Pexels för bilden.)

Vår stora affärsidé var Pyssling. Idén kom till mig när jag ”skickade en önskan till universum” om ett sätt försörja mig på något jag älskar. Små enkla pysselböcker – lätta att ta med, inte överdrivet plottriga och med utmaningar anpassade efter barnens olika nivåer. Vi satsade järnet på produkten och var övertygade om att Pyssling snart skulle vara ett lika känt begrepp för dagens unga som Pixi varit för vår generation. Men stora makter motarbetade oss och vårt flaggskepp sjönk. (Inte heller här var det nog bogvisiret…) För i samma veva som vi lanserade Pyssling kom de ”smarta” telefonerna. Och i den storm av nyhetens behag och löften om oändlig underhållning i din ficka bleknade vårt pappersbaserade hantverk bort.

Dålig tajming kanske… Eller en ondskefull plan?

Jag minns att jag tyckte att det var något obehagligt över de ”smarta” telefonerna när de kom. (Varför skulle man vilja vara uppkopplad hela tiden?) De påminde om den där medaljongen i Stephen Kings ”Köplust”. Den som verkar välgörande och tar bort smärta men som innehåller något som krafsar och lever. En trojansk häst i miniformat, det var vad det var. Så jag avvaktade. Och jag har fortfarande ingen smartphone, såhär femton år senare. Ju mer tiden går desto mer rätt upplever jag mitt beslut. ”Men är det inte krångligt? Skulle det inte vara lättare med en smartphone?” får jag ofta höra av välmenande människor som tycks tro att mitt beslut grundar sig på bristfällig information, teknikskräck eller allmän idioti. (Om jag bara förstod hur fantastisk telefonen var…)

Jo, i vissa situationer är det lite bökigt och krångligare blir det för varje år. Eftersom det är så de vill ha det. ”De” som vill ta kontrollen över varje människas liv. Det är det jag menar med den trojanska hästen. De säger att det är för din bekvämlighet, din säkerhet och effektivitet. Men i verkligheten är det en elektronisk fotboja i ett osynligt fängelse. En fotboja som snart kommer att fungera som ett sånt där hundhalsband som kan ge elchocker. För om de som styr tekniken kan samla in data om allt du gör (och till och med läsa dina privata meddelanden, något som är på förslag nu i EU), och bestämmer sig för att du har fel åsikt om något, då kan de på ett ögonblick hindra dig från att handla vissa varor, eller röra dig fritt. Det här är inte science fiction, det existerar redan i Kina genom deras social credit system. Du går mot röd gubbe – katching! Minus på kontot. Du säger något negativt om kommunistpartiet – katching! Reseförbud (eller en enkel biljett till ett arbetsläger).

Det skulle aldrig hända här, säger du kanske.
Inte? Jag säger bara vaccinpass.

Nåja, om vi lämnar ”konspirationsteorierna” utanför det här och bara tittar på några grundläggande argument mot de ”smarta” telefonerna så ser de ut såhär:

  • Ekonomi: En smartphone kostar mycket. Och även om många företag erbjuder själva telefonen nästan gratis om man tecknar ett (dyrt) abonnemang  så löper detta över så lång tid att telefonen hinner bli omodern. Jag har kontantkortstelefon och gör sällan av med mer än hundra kronor i månaden. Ett abonnemang hade inte lönat sig för mig.
  • Funktion: Hänger ihop med ovanstående. För det är inbyggt i telefonerna att de ska tappa i prestanda över tid. Även om du ständigt uppdaterar din telefon kommer du snart att behöva köpa en ny bara för att kunna använda de enklaste funktionerna. Och telefonerna är bräckliga. De kan knäckas i bakfickan eller spricka om du tappar dem i golvet. Är det kallt fungerar de sämre. Det gör i och för sig min Nokia 3310 också men jag har tappat den i golvet hur många gånger som helst under de 20 år jag haft den och den fungerar fortfarande fint.
  • Fysisk hälsa: Oavsett om du tror på den skadliga effekten av mobilstrålning eller ej så avger de strålning och tills vi vet hur den påverkar oss och allt levande (här ska vi också räkna med effekten från alla master) så bör vi vara försiktiga med hur vi använder tekniken. Och även om strålningen skulle visa sig vara ofarlig bidrar skärmarna till mer stillasittande, dålig hållning, sämre kondition och sämre syn. I synnerhet för barn är detta förödande och vad långtidseffekterna blir återstår ännu att se. Jag minns när mobiltelefonerna kom, att jag tyckte det var en vuxenleksak och inget för barn. Redan innan telefonerna var uppkopplade till internet (också en vuxenvärld) tyckte jag att det var lika illa att se ett barn med en mobiltelefon som om barnet suttit med en flaska sprit eller en cigarrett i handen.  Numera har jag tyvärr fått vänja mig vid synen men det är fortfarande sorgligt och enligt mig helt fel! Jag har försökt hålla mina barn borta från mobiltelefoner tills de varit gamla nog att spara ihop till och köpa en själva. En femtonåring i min bekantskapskrets uttryckte själv för inte så länge sedan att hon önskade att hennes föräldrar inte hade gett henne en telefon så tidigt. Hon hade velat vara barn längre. (Jag vet inte när hon fick den. Som åttaåring?) Vilket för oss till…
  • Psykisk hälsa: Det är väl ingen som kan förneka att dagens unga mår psykiskt dåligt. Och mobilerna och nätmobbning utgör en stor del av problemet. Som sagt: mobiler och internet är vuxenleksaker! Leksaker som inte ens vi vuxna alltid kan hantera på ett bra sätt. Jag vet att jag lätt blir beroende. Ge mig ett ”klicka-på-tre-lika”-spel och jag kan bli sittande i timmar. Då är det bra att det finns naturliga gränser och trösklar. Jag måste aktivt sätta mig vid datorn, starta upp den och ett (långsamt) internet. Lite självdisciplin på det och jag kan hålla mitt beroende hyfsat i schack. Men ett barn som vill ha omedelbar behovstillfredsställelse och som har en internetuppkopplad mobil i fickan… Då är den enda begränsningen möjligen batteritiden. Om du känner att ditt barn absolut måste ha en mobil (för att ni ska kunna nå varann t ex, vilket egentligen är ett dåligt argument av flera orsaker som jag inte tänker gå in på här) så köp en ”dumbphone” utan internet.
  • Social hälsa: Det krävs något helt annat när man interagerar med människor öga mot öga än när man chattar på internet. Det är en unik förmåga som varit nödvändig för vår överlevnad i tusentals år. En förmåga du utvecklar under dina första år i livet. Jag minns att jag läste om en studie i USA för många år sedan där man undersökt effekten av TV-tittande på små barn. Det visade sig att 0-2-åringar som tittade mycket på TV utvecklade autismliknande symtom. När man minskade skärmtiden försvann symtomen. Hur många småbarn i dag sitter mer vid en skärm än i sin mors knä? Vad får det för konsekvenser att de alltmer sällan interagerar ansikte mot ansikte med en annan människa? Vi som är föräldrar vet att det är något speciellt med alla de där ögonblicken av direkt kontakt: Jag ler, du ler, jag plutar med munnen, du plutar med munnen, vi skrattar tillsammans. Och även senare i livet är det viktigt med direktkontakt. Idag märks det kanske inte så mycket. Om du inte själv är den enda utan telefon förstås. Då ter sig alla andra som asociala zombies. Den där zombieapokalypsen som de talar om. Den är här redan.

Och vad är en zombie? En själlös varelse utan empati. Är det såna vi vill bli?

Jag är inte teknikfientlig, jag är teknikförsiktig. Och jag har starka skäl till det. Jag är inte heller oteknisk. Ironiskt nog händer det att jag får hjälpa kollegor med deras smartphones eller läsplattor. Det är som om förmågan att tänka logiskt och lösa problem är större hos oss som inte använder tekniken. Jag var en av de första i min klass att skaffa en bärbar CD-spelare och redan på nittiotalet hade jag en fickdator. Jag surfade på nätet när de flesta ännu inte var uppkopplade och hittade tack vare det min livskamrat. (Samme livskamrat blev senare allvarligt sjuk av bland annat mobilstrålning.) Jag förstår verkligen att den ”smarta” tekniken lockar och att den faktiskt underlättar vardagen för många. Men frågan är bara: till vilket pris? Din frihet, din hälsa, ditt förstånd? Är det värt det? Ibland får jag en helt annan reaktion när jag säger att jag inte har en smartphone: ”Åh! Vad skönt! Jag önskar jag kunde sluta!”

Jag älskar böcker!

Vad vore livet utan böcker? (Tack till Min An, Pexels, för bilden.)

Kunskap är makt. Pennan är mäktigare än svärdet. Har du hört dessa uttryck? Säkert. Men idag använder vi alltmer sällan pennor och papper och allt oftare det flyktiga internet. Här idag, borta imorgon. En elektronisk bok kan plötsligt försvinna, eller få ett ändrat innehåll. Formuleringar på en hemsida kan från en dag till en annan förändras, en biografi kan förvanskas från en hyllning till en sågning. Falska sidor kan se äkta ut. Äkta sidor kan hackas och tas ner. Annat är det med fysiska böcker. De är vad de är. Visst, du kan göra bokbål och få några att försvinna men en duktig efterforskare kan nog hitta ett undangömt exemplar någonstans. Det här är ett starkt argument för att fortsätta att trycka fysiska böcker. Så att historien inte kan förvanskas helt. Men det är egentligen inte främst därför som jag inte gillar e-böcker.

Jag är gammeldags. Jag tycker om att bläddra i en bok, känna doften av pappret, kunna slå ihop den och ta den med mig.

Läsa var som helst, utan tillgång till wifi eller elektricitet. (Det går att läsa i ljuset från en fotogenlampa.) Ett hem utan böcker känns själlöst tycker jag. När jag var barn omgavs jag av böcker. Mina föräldrar var medlemmar i flera bokklubbar och min pappa sålde till och med böcker – han var kolportör, ett ord man inte hör ofta numera. Vi prenumererade också på flera tidskrifter – Det Bästa, Illustrerad Vetenskap, Allt Om Trädgård, Gör Så Här. Jag slukade allt. Dessutom var jag en flitig besökare på vårt lokala bibliotek och kånkade hem kassar med böcker. Jag har säkert läst flera tusen böcker, om jag räknar in all kurslitteratur och alla barnböcker jag läst för mina barn och andras. Vem skulle jag vara utan böckerna? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva ett liv utan böcker. Hänvisad bara till TV och sociala medier. Vad fattig jag skulle vara. Vad enkelspårig och intolerant. Vad uttråkad och fördummad. Ja, det tror jag.

Är det en fördom att tro att du blir klokare av att läsa mycket och brett?

Bokläsning verkar i alla fall inte ha hög status i vårt nutida samhälle. Varför läsa boken när du kan se filmen? Varför se filmen när du kan se ett sammandrag på youtube? Och varför läsa den tråkiga vetenskapliga rapporten när du kan lita på expertens ord i TV? Men kan vi det? Det kan verka lätt att ändra text på en hemsida och sedan hävda att det aldrig stått något annat. Men ingenting försvinner, inte ens på internet. Om man vet var man ska söka kan man finna… och upptäcka att de så kallade experterna inte alltid är så ärliga. I själva verket verkar de vara experter mest på att ljuga eller dölja sanningen. Men jag förstår att det är jobbigt om man inte är van att läsa, att kolla upp källorna själv och läsa det finstilta. Vi har blivit skedmatade så länge att blotta tanken på att faktiskt läsa en hel text själv känns övermäktig för många. Kanske förstår man inte ens hälften av orden. Jag har för mig att jag läst (!) någonstans att läsning, särskilt i unga år, utvidgar ditt ordförråd. Ganska mycket. Så ja, jag kan förstå om du inte orkar. Eller ja, läser du det här (och ända hit!) är just du säkert en läsare. Men de andra. De som kanske ser rubriken på det här inlägget och tänker ”äsch, böcker är så 1900-tal”, det är svårt för dem. Jag förstår det. Samtidigt undrar jag vart deras nyfikenhet har tagit vägen.

Blir man också mer nyfiken av att läsa mycket?

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag inte vet. Och desto nyfiknare blir jag. Men om du aldrig varit i Narnia eller i Algarien, aldrig flugit på en drake eller mött en pyssling – i din fantasi och inte på film – då vet du ju inte heller vad du gått miste om. Kanske är fantasin som en muskel som måste tränas. Ju mer du matas med andras bilder, desto mindre klarar du av att göra egna. Och desto mer är du benägen att tro på allt du ser och hör, utan att ifrågasätta eller granska. Kanske är det så. Det är sorgligt i så fall.

Trots min stora föreställningsförmåga så trodde jag att boklösa hem bara fanns på Ikeas möbelutställningar. Och till och med där kan man hitta bokattrapper på sina håll. Men jag har besökt faktiska hem där folk bor där det inte finns några böcker. Alls. Och knappt några tidningar heller. För mig är det jättekonstigt. Det är som om de skulle ha ett kök utan spis och kyl, eller ett badrum utan toalettstol och handfat. Någonting fattas. Frågan är: fattas det också något i dessa människors liv och tankevärld, eller har de bara fyllt utrymmet med något annat?

Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?