Osammanhängande och ytligt om synkronicitet

Jag älskar fenomenet synkronicitet och blev därför nyfiken på boken ”Slump och synkronicitet – om meningsfulla sammanträffanden i våra livshistorier” av Robert H Hopcke. Boken kom till mig på ett slumpmässigt sätt också, vilket var lite kul. Men den håller inte riktigt vad den lovar. Författaren säger sig vara mån om att definiera begreppet synkronicitet och särskilja sådana händelser från rena sammanträffanden och andra märkliga, nästan övernaturliga händelser (till exempel sanndrömmar och föraningar). Ändå lyckas han konsekvent blanda ihop begreppen så att läsaren till slut bara blir mer förvirrad.

De exempel som tas upp är inte särskilt tydliga eller väl avgränsade, det känns ofta som att författaren griper efter halmstrån för att illustrera vad han vill ha sagt.

Till större delen är boken lite av en ”ordsallad” och jag känner spontant att man hade kunnat korta ner den med ett par hundra sidor (den är 220 sidor lång). Författaren tycks också själv vara ambivalent inför det fenomen han vill förklara. Det är som att han både vill äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan tror han inte på någon yttre ”magi” bakom synkroniciteterna – han återkommer hela tiden till det subjektiva i upplevelserna – men samtidigt hävdar han att de visar på en högre mening med våra liv och att vi därför bör ta budskapet i dem på allvar. Litegrann snuddar han vid tanken att vi alla är sammankopplade med varann genom någon högre medvetenhet, men i nästa stund är det som om han rycker på axlarna och säger att man inte ska ta sådana sammanträffanden så allvarligt. Han verkar själv osäker och förbryllad inför fenomenet, och som alla ”goda” vetenskapsmän försöker han rationalisera människors vittnesmål. Det går dock inte så bra.

Boken hoppar från det ena till det andra. Hopcke ger sken av att ha delat in sin bok efter olika ämnesområden – synkronistiska budskap kring kärlek, kring arbete, kring liv och död – men allt går in i vartannat och det känns mer som om han haft som mål att få ge ut en bok, vilken som helst, än att han verkligen har utforskat och behärskar ämnet. Här och var slänger han in lite av sina egna politiska övertygelser så att vi säkert vet att han är både homosexuell och pro-Israel, till exempel, vad nu det har med saken att göra.

Återigen förvånas jag över hur en författare lyckas klämma in en hänvisning till Förintelsen där den inte har något som helst med saken att göra.

Hur kommer detta sig? Är det en uppmaning från förlaget? Eller är det så att berättelsen om andra världskriget är så djupt rotad och automatiserad i oss att den omedvetet alltid kommer på tal, oavsett sammanhang? Bara detta hade varit ett intressant ämne att studera, tycker jag. Man kunde ställa frågan till författarna: ”vad var det som fick dig att tänka på Förintelsen när du skrev detta?”

Nåja, nu bidrar jag ju själv till fanatismen. Åter till boken. Hopcke har velat ge sin bok en speciell infallsvinkel genom att försöka fokusera på människors livsberättelser och synkroniciteternas betydelse just för dessa, vilket är intressant. Eller skulle kunnat vara det om han klarat av att fokusera på det och vågat ta ut svängarna lite mer. Om varje människas liv är en berättelse, vem är det som skriver den? Kan vi kanske till och med skriva själva? Och när vi stöter på något i det yttre som vi precis tänkt på, är det då vi som har frammanat eller skapat den yttre händelsen, eller var vår tanke en föraning om vad som skulle uppenbara sig i det yttre? Här tycker jag att Hopcke hade kunnat breda ut resonemanget lite mer. Men det är som om han inte vill ge sig ut på det hala, så fort det närmar sig vetenskapens gränser backar han tillbaka med ett generat leende.

Det jag saknar hos Hopcke är kanske genuin nyfikenhet och förundran inför det ofattbara.

Det hade kunnat skänka mer trovärdighet åt honom om han vågat säga: ”det här förstår jag inte, kanske finns det mer än vi kan uppleva med våra sinnen”. Han är som en som säger sig tro och går till kyrkan, sjunger psalmerna och läser texterna men som inte kan acceptera ett mirakel utan hävdar att det måste ha en ”naturlig förklaring”.

Men det finns magi! Det mest fantastiska är kanske att till och med en såhär pass ytlig och – faktiskt – dålig bok, kan ge mig synkronistiska upplevelser och andliga insikter eller impulser. Just som jag plågas av en trasig relation, läser jag om en liknande i boken, där till och med ett namn är samma. Och en berättelse om en ritual ger mig en impuls att själv utföra en för att uppnå ett mål. Kanske var det därför jag läste den här boken, tänker jag. Skit samma om Robert Hopcke är en värdelös psykolog och författare, skit samma om boken i sin helhet är bara blaj. Just den här meningen gav mig gåshud och fick mig att göra en specifik sak. Om min handling har avsedd verkan kommer timmarna av tråkig läsning absolut att vara värt det ändå. Till skillnad från Hopcke håller jag mig öppen för all tänkbar magi.

En magisk berättelse

Det finns författare som skriver så bra att jag tänker: det är lika bra jag lägger ner det här med att skriva, jag kommer aldrig kunna skriva på den här nivån. Och sedan finns det författare som på något konstigt vis både är ännu bättre men samtidigt ger mig en enorm skrivlust. Terry Pratchett hör till dessa. Hans böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska! Jag blir underhållen, upplyft, utbildad och inspirerad, allt på samma gång. Och det hela inramas av märkliga synkroniciteter. Den tredje boken om Tiffany Aching – ”Wintersmith” – är inget undantag. Strax innan jag ska lägga mig och läsa ett stycke pratar jag med min man om kompostering (jag har nyligen läst om det och lärt mig något nytt) och nästan den första mening jag läser i Pratchetts bok innehåller just ordet kompost, fast det inte nämns någon annanstans i boken. Och en människa som vållar mig huvudbry i verkligheten kan beskrivas på pricken i hans bok och jag får tips på hur jag kan hantera personen.

Små och större guldklimpar av sådan livsvisdom är rikligt utplacerade i ”Wintersmith”.

Tiffany är en ung häxa under utbildning. I den här tredje boken tjänar hon hos Miss Treason som är så skräckinjagande att de flesta andra flickor knappt står ut en dag. Men Tiffany är en modig och smart flicka och hon inser tidigt att Miss Treason inte är allt som hon utger sig för att vara. Det mesta är bara ”boffo”, vilket väl kan jämföras med bluff. Som en illusionist, snarare än en riktig magiker. Det är smarta trix och enkla manicker och mojänger, samt inte minst väl utspridda rykten och historier. Utan allt detta skulle Miss Treason bara vara en blind gammal gumma med en vävstol och ett hetsigt humör. Men självklart är Miss Treason också en riktig häxa med riktiga magiska förmågor och hon innehar inte utan förtjänst (och inte bara på grund av sin höga ålder) en hög position i häxornas värld. Mistress Weatherwax, eller Granny Weatherwax som Tiffany kallar henne, visste nog vad hon gjorde när hon placerade sin skyddsling hos Miss Treason.

Vad hon inte kunde veta var dock att Tiffany skulle komma att påverka en mycket gammal historia och rubba balansen mellan sommar och vinter. Detta sker under en särskild dans till vinterns ära, då Tiffany utan att tänka sig för hoppar rakt in och ovetandes råkar ta Sommarens plats i dansen. Detta leder till att Vintern – the Wintersmith som inte är en riktig gud utan en ”elemental” – blir förälskad i henne, eller kanske mer besatt av henne. Plötsligt får varje snöflinga formen av Tiffany, isberg till havs likaså. Han gör rosor av is åt henne och ber henne bli hans brud, vilket skulle leda till evig vinter. Hur ska en trettonårig häxa klara sig ur detta? Men som tur är är hon inte ensam. Till sin hjälp har hon Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Miss Tick, tre erfarna och kluriga häxor. Samt inte minst The Nac Mac Feegles, de små blå männen som vi introducerades för i den första boken med samma namn. Mac Feeglarna uppmanas att finna en hjälte till att rädda den riktiga Sommaren från Underjorden, samtidigt som Tiffany själv tvingas möta the Wintersmith, öga mot öga. Hon skapade problemet, nu måste hon lösa det.

Boken är på sätt och vis en berättelse om kärlek och pubertet. Vad innebär det att vara människa och förälskad? Vad händer med en förälskelse utan mänsklighet? Men den är så mycket mer än det.

Tiffany blir återigen påmind om betydelsen av berättelser.

Vår mänsklighet består till stor del av berättelser, utan dem är vi bara en skinnpåse med vatten och diverse grundämnen. Varje människa är en berättelse och samtidigt lever vi i andra, större berättelser. De bidrar till att skapa ordning och mening i världen. De gör så att allt ”makes sense”. Vissa berättelser ska man inte ändra på – som den om Sommarens och Vinterns eviga dans. Andra, som sin egen, kan man med fördel förändra. ”Change the story, change the world”, som Granny Weatherwax skulle säga. Och Miss Treason hade onekligen kunskapen om detta. En kunskap som Tiffany hjälper till att lämna i arv till sin vän/rival Annagramma.

Jag ämnar också att förändra min berättelse i år. Pratchett får mig att tro att det är möjligt. Ja, inte bara möjligt utan även det roligaste äventyr jag någonsin kommer att bege mig ut på. Hänger du med?

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes “Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.