Etikett: rätt och fel

Bara du kan rädda mänskligheten

Årets första bok får bli ännu en av favoritförfattaren Terry Pratchett. ”Bara du kan rädda mänskligheten” är en rätt ovanlig roman, även för Pratchett, och tråkigt nog inte en av hans bästa. Bokens titel är namnet på ett dataspel som får eget liv för en pojke vid namn Johnny Maxwell. I spelet ska man skjuta ner en flotta med utomjordingar i rymden men hos Johnny (och hos andra, visar det sig) ber utomjordingarna om att få kapitulera och mäkla fred. Så ska man ju inte göra, det är inte det spelet går ut på. Johnny tvingas tänka till om spelets regler och detta inte bara i datorn, utan även i verkligheten som han alltmer börjar betrakta som ett annat stort spel.

Är det rätt att anfalla och döda, frågar han sig. Borde man inte alltid sträva efter en fredlig lösning i första hand?

Språket är inte lika levande och lekfullt som det brukar vara hos Pratchett. Det blir tvärtom lite konstigt och tillgjort när han försöker använda sig av ”trendiga ungdomsord” (men till viss del kanske det beror på översättningen). Beskrivningarna av spelet och av Johnnys verklighet är också så vaga att man ibland blir osäker på handlingen. Till en början tror jag att utomjordingarna i spelet attackerar i verkligheten, att spelet blir allvar, lite som i 80-talsfilmen ”Wargames”. Men så är det inte. De löpande små noteringarna om krigsbilder i TV:n handlar om ett helt vanligt krig. Förmodligen Irak-kriget eftersom boken skrevs i samband med detta. Det känns som om Pratchett velat lämna sin egen politiska kommentar till kriget genom denna bok, vilket tyvärr ersätter magin med moraliserande. Att fundera över rätt och fel, över krig och fred och rätten till liv är väl inte fel i sig men genom att utgå ifrån detta och bygga en inte så trovärdig och rätt ointressant historia kring det, istället för att låta en inspirerad berättelse få utgöra grunden för diskussionen, detta bakvända förhållningssätt gör boken lite ”död” redan från början.

Pratchett nöjer sig inte heller med att ge sig på krigspolitiken, han väver också in frågan om genus och huruvida kvinnor kan göra det män gör.

Naturligtvis är den smartaste i boken en tjej, men detta hade kunnat vara fallet helt utan diskussion och ifrågasättande. Pratchett har ofta starka kvinnliga karaktärer i sina böcker utan att teoretisera över detta faktum. Även rasfrågan tas upp eftersom en av Johnnys vänner är mörkhyad och det anses vara något bra. Att en vit pojke har en svart kompis ska uppmuntras. Men ur Johnnys synvinkel är hudfärgen helt ointressant och därför hade den kommentaren också kunnat utelämnas tycker jag.

I Johnnys hem råder ”hårda tider” och vi får ingen närmare förklaring till det än en antydan om att hans föräldrar håller på att separera. Föräldrarna är förvånansvärt frånvarande genom hela boken, det är nästan som om de inte finns. Och Johnny får i mångt och mycket klara sig själv. Man kan tycka att om det handlade om en skilsmässa så skulle det förekomma bråk och dramatik men det gör det alltså inte. Istället får man känslan av sorg och depression. Som om den ena föräldern dött och den andra inte förmår ta sig för något på grund av detta. En verklig sådan förlust förekommer också i boken men får bara ett mindre utrymme – som om liv och död i verkligheten inte är lika viktigt som motsvarande i spelet.

Är ”Bara du kan rädda mänskligheten” tänkt som en ungdomsbok? Förmodligen. Alla dataspelstermer och fokus på ungdomarnas liv (med praktiskt taget ingen vuxen närvaro) gör den rätt svårtillgänglig för en medelålders kvinna som jag. Men jag har svårt att se att den skulle tilltala en ungdom från idag – dataspelen har kommit långt sedan 1992 och kulturen är en annan. Och det är synd för det hade verkligen kunnat vara en intressant idé i dessa dagar av AI och virtual reality. Vad är riktigt liv? Är det okej att döda en utomjording om den så att säga inte finns på riktigt? Men vad är verkligt och vad är fantasi? Lever vi kanske i en simulering och vad får det för följder? Hur ska vi lyckas sluta kriga om inte alla slutar samtidigt? Så länge det finns någon som tjänar på det och tycker det är okej att döda finns det kanske inget vi kan göra? Att kapitulera inför en känslokall fiende leder bara till döden. Å andra sidan kanske vi inte dör, utan bara vaknar, som Johnny som går in i spelet när han sover och vaknar när han ”dör”.

Det är många intressanta frågor och tankar som Pratchett hade kunnat paketera på ett betydligt snyggare sätt.

Och i slutändan tror jag att han har rätt när han säger att bara du (eller jag) kan rädda mänskligheten. Inte mänskligheten som i alla människor på jorden, utan det mänskliga i oss, var och en. Vi behöver vörda och vårda det så att vi inte förhärdas och blir likgiltiga inför ondskan. I boken blir dock lösningen (spoiler alert!) inte att sluta fred mellan utomjordingarna och spelarna, utan att skicka hem utomjordingarna till bortom gränsen dit ingen människa kan nå. Anser då Pratchett att vissa grupper aldrig kan komma överens, utan att det bästa vore om vi höll oss på varsin sida gränsen? Inte en vinst, inte en kapitulation, utan en reträtt. Jag betvivlar att det ens är möjligt för vem skulle bevaka gränsen? Men det är en intressant – och pragmatisk – kompromiss, antar jag.

Bara du kan rädda mänskligheten
Terry Pratchett (1998)
Wahlströms fantasy
ISBN 9132322658

Realism kontra dramatik

Baksidestexten på Margaret Yorkes “A Case To Answer” får anses vara en spoiler. Jag hinner nästan två tredjedelar in i boken innan den avgörande händelsen som beskrivs på baksidan sker. Visst är en av Yorkes specialiteter just att bygga trovärdiga och anknytningsbara karaktärer men i den här boken blir upptakten alldeles för lång. Och med en så omfattande introduktion förväntar man sig som läsare en riktigt spännande berättelse och upplösning. Men tyvärr lyckas Yorke inte med det. Historien faller ganska platt mot slutet.

Det mesta är förutsägbart och realistiskt och liknar mer en nyhetsartikel än en spännande deckare.

Som vanligt kretsar mycket av handlingen kring brott och straff, rätt och fel. Som läsare närmast uppmanas du att tycka att människan alltid måste vara större än lagen, och det är väl fint på sätt och vis. Men viljan att nyansera det svarta och vita blir till slut bara en intetsägande grå kuliss utan djup. Vi behöver kontraster för att kunna granska något och ta ställning. Vi behöver också den dramatik som kontraster ger för att uppskatta något som utger sig för att vara en deckare, kriminalhistoria eller thriller. I ”A Case To Answer” begås inget lagbrott i egentlig mening, det är istället en tragisk historia om en ödesmättad och kanske oundviklig kedja av händelser. Boken är mer ett drama än en deckare.

Det finns ingen gåta att lösa och därför inte heller någon spännande upplösning.

Yorke brukar vara duktig på att ge en oväntad twist på slutet, så att man måste bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Men det lyckas hon alltså inte med den här gången. Det känns som om hon fått slut på originella idéer och bara återanvänder gammalt material, vilket kanske är oundvikligt när man redan spottat ur sig mer än trettio böcker i samma genre.

Men som sagt, den grundliga beskrivningen av människors komplexitet är ändå välgjord och gör att jag trots det långsamma tempot gärna sätter mig med boken en stund till. Yorke är lättläst, även på originalspråk, så det är ingen ansträngning att ta sig igenom de 328 sidorna. Stundvis blir jag dock irriterad på en av huvudpersonerna – Imogen, en omogen 18-åring. Är det verkligen realistiskt att hon skulle bete sig såhär korkat och själviskt, tänker jag. Men det är det förmodligen. Jag imponeras av hur lätt Yorke byter mellan åldrar och kön, hennes livserfarenhet märks verkligen i hur väl hon kan beskriva både en vilsen tonårings och en gammal mans tankar. Miljöerna är också konstfullt framställda, det är inga problem att föreställa sig den lilla engelska byn med dess kyrka och kringliggande kohagar. Men Yorke blir aldrig tröttsam eller överdriven. Hon använder inte fler ord än nödvändigt, vilket är en egenskap som kännetecknar en erfaren författare.

Kanske får man acceptera att en författares originalitet minskar i takt med att hantverket förfinas?

Eller är det bara så att en människa blir mer realistisk och mindre dramatisk ju äldre hon blir? På samma sätt som Charlotte, Imogens plastfarmor, inte ger luft åt alla sina tankar eller följer minsta impuls, såsom Imogen gör. Jag kommer osökt att tänka på det Goethe sa om att vissa saker skriver man bättre när man är ung, andra när man är gammal. Men, som vi brukar säga till tonåringarna: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min. Och kanske förstår vi de äldre först när det är för sent?

Som att stiga in i en mardröm

Årets trettonde bok tog lång tid att ta sig igenom. Flera gånger övervägde jag att helt enkelt avbryta läsningen men sånt gör jag bara inte. Har jag påbörjat en bok läser jag färdigt den. Jag tror att det bara hänt en eller ett par gånger att jag inte fullföljt läsningen av en bok, även om det i vissa fall har tagit mig några år att bli klar. Varför var då G. K. Chestertons ”Fader Browns oskuld” så svårläst? På omslaget står det ”tolv klassiska pusseldeckare” men det är det inte alls. När jag försöker stoppa in novellerna i en genre blir det snarare skräck eller surrealism eller… mardrömmar.

Orden jag vill använda för att beskriva Chestersons skrivsätt är makabert, bisarrt, irrationellt, groteskt, obehagligt.

Om du någon gång har haft feberdrömmar där galna saker händer och tiden tycks stå stilla så känner du igen tonen i Chestertons noveller. Det är ungefär samma känsla som jag får av AI-producerade kreationer. Faktum är att jag hade gissat att AI skrivit de här texterna om det inte var för det faktum att de är över hundra år gamla. Miljöerna och karaktärerna är väl beskrivna, men med ord och i former som är… ovanliga. Du förstår, åtminstone delvis, vad författaren vill ha fram men det är inte som någon normal människa hade beskrivit det. Och det är skrivet på ett kyligt sätt, som om skribenten saknar mänskliga känslor. Hoppsan, här är ett avhugget huvud som inte passar ihop med kroppen, så lustigt. Ingenting är förutsägbart. Detektiven i första novellen (spoiler alert!) blir mördare i nästa. Och skurken blir detektiv. Ändå är det alltid fader Brown som egentligen löser fallet, och det på ett ytterst arrogant sätt som får Agatha Christies Poirot att likna ödmjukheten själv. Läsaren ges ingen chans att lista ut mysteriet – så, nej, det kan inte kallas en klassisk pusseldeckare. Istället fästs vikten vid märkliga och ibland bisarra detaljer som inte alls är logiska. På sätt och vis är det som om ett barn hade skrivit en deckarhistoria och slängt in lite vad som helst som inte är realistiskt men som bidrar till mysteriet och kanske låter spännande.

Jag vet inte mycket om G. K. Chesterson utan gick bara på ett boktips och tänkte att det skulle vara intressant att läsa så gamla deckare. Chesterton anses vara lite av deckargenrens fader. Lustigt nog heter en av karaktärerna – skurken som blir detektiv – Hercule i förnamn så kan hända inspirerades Agatha Christie av Chesterton. Hennes detektiv – Hercule Poirot – är ju också lite excentrisk, liksom fader Brown, men där slutar alla likheter. Chesterton var teolog och filosof och ansågs (läser jag i förordet av Per Olaisen) vara lite annorlunda. Nähä?

Idag hade han säkert fått diagnosen autism, tänker jag.

Det skulle kunna förklara den kyliga och märkliga tonen i texterna. Kanske kom också idéerna till honom i form av drömmar, och därför är det viktigare med symboliken än med själva berättelsen. Att Chesterton var teolog märks också tydligt; fader Brown filosoferar mycket kring moral och etik, även om det är på ett tämligen opersonligt och kallsinnigt sätt. Ofta ges mördaren chansen att omvända sig eller ta sitt eget liv. Som om det jordiska straffet inte vore nog, eller kanske bara ointressant. Stundvis är Browns repliker djupa och tankvärda, det är som om man får en glimt av en närvarande intelligens, men snart dränks den återigen i hans hänsynslösa arrogans. Jag undrar hur Chesterton uttryckte sig i sina mer uppenbart filosofiska verk? Är de lika mörka och kalla? Jag vågar inte ta reda på det. Det var fullt nog med dessa tolv noveller som ofta fick mig att må fysiskt illa. Chesterton måste ha varit en mycket sjuk människa. Låt vara intelligent, men mycket sjuk. Och det handlar inte om brutalitet och våld, jag har läst värre saker, nej, det är något ogripbart i hela framställningen. Precis som med AI – det kan se bra ut, innehålla alla viktiga detaljer, men någonting i helheten och känslan är bara… off. När du vet så vet du. Kanske säger du som min dotter: ”men så illa kan det inte ha varit, jag måste läsa själv” och kanske får du en helt annan uppfattning. I så fall är det något hos mig som triggas av Chesterton och det vore kanske intressant att få veta. Men se detta som en varning: G. K. Chesterton är inget för känsliga läsare!

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes ”Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.