”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”
Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.
Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.
Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.
Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.
Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?
Men är det verkligen sant?
Låt oss se tillbaka tre generationer.
Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.
Vi behöver tänka om när det gäller
hur vi ser på arbete och ekonomi.
I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.