Etikett: trygghet

Du sköna nya värld

Dags att sparka av sig skorna och gå barfota?

”You’ll own nothing and you’ll be happy”, du kommer inte att äga något och du kommer att vara lycklig. Det här är de inledande orden i en reklamfilm för ”The Great Reset”, eller den nya världsordningen som World Economic Forum har bestämt att vi människor ska fösas in i, vare sig vi vill eller inte. Och det har redan börjat. Jag kämpar fortfarande envist emot. När alla andra streamar sina filmer och sin musik, köper jag DVD-er och CD-skivor. Mitt slutgiltiga mål är att vara skuldfri och äga mitt hem, på riktigt. Den stora drömmen är att äga så mycket mark att jag själv kan bestämma över vilka träd som får stå kvar och hur nära andra människor får komma mig. För mig innebär ägandet frihet. Att hela tiden vara beroende av någon annans teknik eller välvilja är en form av slaveri. Missförstå mig rätt – vi är alla, alltid, beroende av andra. Men det ska vara ett ömsesidigt beroende, byggt på relationer och rent av kärlek. Om större delen av mänskligheten är beroende av en liten grupp människors välvilja (eller illvilja), utan att kunna påverka besluten, då är det slaveri.

Du kan kalla det förmyndarskap eller ledarskap eller vad du vill, men det är inte frihet.

Tråkigt nog har de som fattar besluten åt oss alla resurser på sin sida. De kan använda sig av psykologi och retorik (och media) för att få oss att tro att svart är vitt och vitt är svart. Ägande är fel, säger de. Det är mer rättvist om alla delar med sig. (Men hur är det med deras ägodelar då? Om inte du och jag ska äga något, vem är det då som ska äga allt?) Alla ska betala skatt så att vi har råd att ta hand om de svaga i samhället, säger de. (Men vissa betalar mer än andra och går verkligen våra skattepengar till de svaga i samhället?) De spelar glatt på vår känsla för solidaritet och vår rädsla för att hamna utanför gruppen. Den sociala människans största skräck är att bli ensam och utstött. Vi är beredda att göra vad som helst för att få vara med och passa in. Vi bär de rätta kläderna, vi ser de rätta TV-programmen och vi undviker att prata om sådant som inte är politiskt korrekt (det vill säga godtaget av våra herrar). Ett enda litet snedsteg, en enda oskyldig fråga (var är logiken i det här?) kan kosta dig ditt facebook-konto, och därmed hela ditt sociala liv. För idag streamar vi även våra vänner och vår familj. Allt ska utföras på nätet. The internet of things. Tänk vad smidigt att ha alla människor beroende av en enda kanal. Ett enda ryck i snöret och alla dansar samma dans. En enda knapptryckning och det blir svart på allas skärmar. Vilken makt!

Vore jag superskurk skulle jag ha internet som mitt verktyg.

Men det är också det bästa verktyget för dem som har andra idéer, som tänker stort och fritt. Alla de där som är beredda att offra sitt facebook-konto för chansen att få ställa frågan: vem är det som rycker i snörena? Vill vi ha det såhär? Vill vi hyra allt, streama allt, hela tiden vara beroende av bilder på en skärm? Vad händer om den där lilla gruppen som fattar besluten plötsligt bestämmer sig för… Säg att de bestämmer att det finns för många människor på planeten. De kommer att säga att människan tär på jordens resurser. De kommer att skrämma upp oss med att säga att om vi blir fler så kommer katastrofen drabba oss. Det räcker inte att bromsa befolkningstillväxten, nej, tyvärr, vi måste minska det antal människor som redan nu lever här. Skulle din solidaritet med mänskligheten sträcka sig så långt att du räckte upp handen som frivillig att gå på plankan? Eller du kanske skulle tycka att det var okej att gamla mormor fick gå vidare lite tidigare? Kanske rulla upp ärmen och ta en… Hur mycket är ett människoliv värt? Är alla lika mycket värda, eller finns det ”useless eaters” – såna som i princip skulle kunna avvaras?

Haha! Vilka konspirationsteorier, va!?

För inte finns det någon hemlig elit som bestämmer över oss. Alla myndigheter är skapade av oss, väljarna. (Även World Economic Forum?) Vi vill ha intelligenta människor som kan fatta beslut åt oss, så att vi inte riskerar att göra något dumt. Och internet är fantastiskt, tänk vad mycket information om allt viktigt vi får där. Censur? Nä, vad pratar du om? Vi lever i ett fritt land, där man får säga och tycka vad man vill (bara inte något rasistiskt eller klimatskeptiskt eller så förstås). De som bråkar och inte vill vara med på den här fantastiska nya världsordningen förtjänar faktiskt att tystas ner och spärras in någonstans. Det är inte mer än rätt. Vi vill ju ha ett tryggt samhälle. Tryggt och säkert. Tryggt, säkert och bekvämt. Tänk, vad praktiskt det är att lyssna på alla låtar på Spotify!

En (o)verklig show

Trygghet vs frihet är ett ämne jag ständigt återkommer till.

En av mina favoritfilmer är Truman show med fantastiske Jim Carrey i huvudrollen. Igår såg jag den igen. Numera går det inte att se något utan att dra paralleller till världen vi lever i och i Truman show blir allt nästan övertydligt. Truman är egentligen inte en fånge i den värld han lever i, skaparen av showen (Christof) säger att han är fri att gå när som helst. Men rädslan (som Christof odlat hos Truman) håller honom kvar. Truman har allt en man kan önska sig i den lilla orten Seahaven. Ändå är det något hos honom som ligger och gnager. Kanske är det en känsla av att det finns något mer därute, att han lever i en tillrättalagd värld och att den fullständiga sanningen undanhålls honom. Han saknar sin far, som försvann under mystiska omständigheter, och han drömmer om en flicka han träffat en gång, en flicka som sa att allt bara är påhitt, att alla ljuger för honom.

Så en vacker dag bestämmer sig Truman för att lämna allt. Det är otroligt modigt gjort och en helt oväntad handling för Christof som till sin stora besvikelse upptäcker att han förlorat kontrollen över sin skapelse. I ett sista desperat försök att få Truman att vända tillbaka tar han nästan livet av honom. Om Christof inte kan få ha kvar sin ”skapelse” är han beredd att låta honom dö. Dessutom blir det bra TV. När Truman ändå inte ger upp väljer Christof att bryta illusionen och tala direkt till honom. Han lockar med tryggheten i Seahaven och säger att världen där utanför inte är något att ha.

Tryggheten eller friheten.

Truman väljer friheten, trots att han inte har en aning om vad som väntar. Christof försöker också vädja till Trumans medkänsla genom att berätta att hans liv ger mening och glädje åt de miljoner människor som dagligen ser showen. ”Stanna för det allmännas bästa”. Men inte heller detta argument biter på Truman. Och vad händer? Blir tittarna besvikna över att deras favoritprogram nu tar slut? Nej, tvärtom. Alla hejar på Truman och vill att han ska få sin frihet. Det har till och med funnits en ”frihetsrörelse” på utsidan, som kämpat för att Truman ska få bli en ”vanlig” människa, istället för ett multimiljonföretags ägodel. Någonstans djupt inom oss vet vi att friheten är allt. Inte ens tryggheten kan mäta sig med den. Inte ens medkänslan kan hålla oss kvar i slaveriet. Men rädslan har utgjort starka kedjor. Och inte förrän vi tagit oss igenom den, med risk att förlora allt, kan vi verkligen vara fria.

Frihet vs Trygghet

”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”

Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.

Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.

Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.

Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.

Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?

Men är det verkligen sant?
Låt oss se tillbaka tre generationer.

Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.

Vi behöver tänka om när det gäller
hur vi ser på arbete och ekonomi.

I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.